Fredrik Wikingsson: Jag har alltid hatat rika människor

Fredrik Wikingsson, foto Björn Terring

Han slits mellan rollerna som kringflackande karriärist och älskad familjefar. Café följer Fredrik Wikingsson ända in i vardagsrummet och möter en man fylld av självtvivel inför sitt livs största utmaning.

Emil Persson  |  Publicerad 2016-03-02 11:06  |  Lästid: 19 minuter

En vit medieman sätter sig i sin Tesla och trycker på alternativet ”ludicrous” påden stora displayen. Accelerationen mäts inte i ­siffror utan i psykisk ohälsa.

– Det finns ”insane” och lite annat också, tror jag. Man kan googla det där.
”Plattan i mattan” känns nu som ett lite för Stefan & Krister-kompatibelt uttryck för Elon Musks eldrivna och futuristiska vidunder, men man kan i alla fall konstatera att gaspedal möter golv.

Den följande fartökningen är rent interstellär. Allt faller. Eller möjligen lyfter. För några tiondelar är det som att vi tumlar runt i tapetvävnad i en Christopher Nolan-film – man vet inte om man ska skratta, gråta eller börja recitera Dylan Thomas Do not go gentle into that quiet night-poem – innan en hastig bromstryckning snabbt tar oss tillbaka till tid (en fredag i januari) och rum (ett parkeringshus under Odenplan i Stockholm).

– Kristoffer Triumf var nyfiken så jag visade accelerationen för honom, på exakt samma plats, men började bromsa för sent. Klarade väggen med två decimeter. Vilken jävla grej: att bara sopa in sin nya Tesla i en betongvägg för att man ska impa på en poddkompis.

Inte direkt en svag Resuméartikel.

– Verkligen inte.

Han skrattar och rullar ut på Norrtullsgatan.

– Man samlar på sig mediemanpoäng för varje år som går. Att köpa en Tesla går på idiotkontot. Inget snack. Och att ta Teslan till en Jason Isbell-konsert, som i går, är nästan att övertrassera.

Å andra sidan har du flyttat från (mediemeckat) Bromma tillbaka in till stan.

– Exakt! Det är lite som på krogen: en ut och en in. När jag sålde huset på Gotland fick jag ett pluspoäng och därmed rätt att köpa den här. Jag jagar inte heller, det ger också pluspoäng.

Fredrik Wikingsson, 42, är på väg till Synoptik för att hämta ut linser. Sedan ska han till återvinningscentralen för att slänga kablar. Därefter hämta sin äldsta dotter Pella på skolan. Slutligen handla tacos. Saker Fredrik Wikingsson gör när han inte är lightlarmig på kontinenten i tv.

Egentligen är han inte det minsta bilintresserad. Teslan föregicks av en Ford Mondeo inhandlad i Köping.

– Men det är contagious. En annan medieman jag känner har en som jag fick åka med i och det var bara så jävla roligt. Man är part of the problem om man skaffar Tesla, imagemässigt, men man är inte part of the problem vad gäller riktiga problem, det vill säga att släppa ut en massa skit överallt.

Han parkerar i något som liknar en bussfil, marscherar in i Synoptikbutiken och fram till kassan. Där står en optiker: sävlig, skånsk, sympatisk.

– Hur var namnet?

– Wikingsson. Med W.

Optikern drar ut en låda och plockar fram ett paket.

– Du verkar ha lika dålig syn på båda ögonen. Det är sällsynt.

– När jag provade ut linser första gången fick jag veta att jag har 63 millimeter mellan pupillerna. Medel är 64, så jag fick ångest över att ha tätt mellan ögonen, men då sa optikern tröstande: ”Björn Borg har 53.” Har du också hört det?

– Ja, faktiskt.

– Vem har mest mellan ögonen? Britney Spears har väl mycket?

– Den här… En mörk man som är jättekänd. Skådespelare är han. Har oftast skägg.

– Morgan Freeman?

– Ja, precis. F

redrik googlar ”morgan freeman eyes”. Ler nästan överrumplat och sänker rösten vid åsynen.

– Det är… det är rejält, alltså. Man får in en hel knytnäve.

Han googlar snabbt Björn Borg, håller upp telefonen och visar ett ögonpar som mycket riktigt påminner om himlakroppar på kollisionskurs.

– Det här är ju någonting helt annat. Kan det ha hjälpt honom i tennisen?

– Ja, han behöver inte röra ögonen lika mycket, vilket ger snabbare reaktionsförmåga. Har man långt avstånd har man längre muskler som måste vrida sig mer.

Fredrik Wikingsson, hög på ögontäthetskuriosa, närmar sig ”ludicrous”-varvtal.

– Fan, man borde kolla Djokovic! Man borde kolla alla tennisspelare! Vad heter han i förnamn? Novak?

Googling.

– Ser ganska tajt ut, va? Visst?! Fan, det här är något!

– Vill du ha en plastpåse till linserna?

– Nej, jag tar dem så där.

– Ha en trevlig dag!

Fredrik Wikingsson, foto Björn Terring
Efter succén med dokumentären Trevligt folk jobbar Fredrik Wikingsson – tillsammans med Filip Hammar – på filmmanuset till Tårtgeneralen. Tiderna är a-changin’, på flera sätt: ”Det finns inget annat projekt jag gett mig in i där man, innan man börjar, ska be folk hosta upp 30 miljoner.”

Det må bara vara blott 63 millimeter mellan ögonen men de tindrar ungdomligt på det gamla foto som ligger utskrivet på skrivbordet. En 19-årig Fredrik Wikingsson poserar bredvid sin mamma i Sundsvall. Studentmössa på.

Fotot ligger nu inte och skräpar som en nostalgisk slump utan kontext återfinns.

Fredrik befinner sig på Mexiko Medias lokaler i Skanstull, produktionsbolaget han äger tillsammans med Filip Hammar, Lars Beckung och Micke Svensson. Mexiko grundades 2012 och har, förutom Filip och Fredriks egna program, producerat bland annat Veckans svensk, Hasselhoff – en svensk talkshow och SVT-succén Vänligen Lars Lerin. Omsättningen för 2014 låg på närmare 60 miljoner kronor och genererade en vinst på nästan sex miljoner. Företaget har ett dotterbolag i Norge och planerna på ett Los Angeles-kontor är långt gångna.

Fredrik Wikingsson bidrar inte bara med sina egna program, utan bistår också med embryon och idéer till andra produktioner samt pitchar in dem till tv-kanalerna. Det var till exempel Filip och Fredrik som körde till Värmland för att övertyga Lars Lerin om att signa off på ett eget intervjuprogram.

Den här morgonen har Fredrik tagit sig till Skanstull för att agera draglok till ett nytt format med arbetsnamnet Mors dag. Konceptet går ut på att kända personer tillbringar en dag med sina mödrar och premissen grundar sig i det ohyggligt relaterbara och dåliga världssamvetet ”jag visar inte mina föräldrar tillräcklig uppskattning”. Här finns chans att göra om, göra rätt och göra tv.

Fredriks roll är i det här läget att dra lite stories om sin mamma framför kameran, material som sedan används när Mors dag shoppas runt till tv-kanalerna.

Han tittar ner på studentfotot.

– Det här var tider när man onanerade väldigt, väldigt mycket. Jag onanerade i sängen, torkade av mig själv och slängde papperet i papperskorgen bredvid sängen – inte i toaletten, som en så anal person som jag borde gjort. Papperskorgen var som en stor muffin top av runkpapper. Och alltid när mamma kom in sa hon: ”Är du så här snorig? ”Ja, det är snorpapper.” Det har jag faktiskt frågat efteråt: ”Trodde du på det här med snorpapperet?” ”Nä, det är klart jag inte gjorde.” Åh, jag lider så mycket med henne för att hon fick uppleva det där.
Tänker tillbaka på den här papperskorgen som vällde över av ung säd intorkad i papper. Hemskt, alltså, Hemskt.

Alla stories är dock inte lika ”Explicit content”-flaggade. Det mesta är innerligt, målande och humoristiskt enligt patenterad Wikingssonsk metodik: alpina Paul Frommelt-mellantider som noggrant skrivs ner framför tv:n och reumatiska fingrar som knyter skridskor så hårt att det knakar i dem.

– Ibland har jag lite skamkänslor för att jag velat uppfostra min mamma sedan jag flyttat till Stockholm och blivit lite ”urban”. Hon älskar Forrest Gump, har sett den kanske 25 gånger, men då tipsar jag om mer arty filmer som hon borde se. ”Vad tyckte du om den där Magnolia då?” ”Nä, det börjar regna grodor från himlen, kan det väl inte göra?”

Han pausar kort.

– Och när mormor dog ville mamma att John Lennons Mother skulle spelas på begravningen. Och då la jag mig i. ”Har du ens lyssnat på texten? Den handlar om en mamma som stack! Din mamma var väldigt närvarande.” ”Men den heter ju Mother?” ”Ja, men det räcker inte!” Nu kan jag känna: vad fan, skit i det, hennes morsa har dött, hon får väl välja vilken låt hon vill. Jag har på ett idiotiskt sätt försökt utbilda henne. Det är lite skamligt och…

Han tittar mot sina Mexikokollegor bakom kameran.

– Det kanske är för oskönt för att ens visa här? I don’t know.

Vi är nog sämst i världen på det vi gör just nu. Tanken på att vi skaregissera skådisar som ska prata allvarligt med varandra... Det kan bli så fruktansvärt dåligt.

Efter linsköpet på Synoptik vandrar vi ut genom snön till Teslan. Handtagen sugs in i dörren när bilen låses och spottas nu ut igen när den låses upp.

– Fin detalj, konstaterar Fredrik. Men jag är egentligen helt hjälplös. När man köper en Tesla får man en rejäl genomgång av alla features och så där – och inte ens då kan jag koncentrera mig. Sitter precis som i ett bostadsrättsföreningsmöte och börjar vandra i tanken. Plötsligt tänker man: ”Om någon skulle fråga mig vad som precis sagts, då ligger jag jävligt illa till.” Jag kan liksom ingenting om den.

Jag förstår. Vad kostar den?

– Ärligt talat så… vet jag inte. Går säkert att googla. Jag frågade bara min revisor om jag har råd att leasa en sådan här, om jag sätter den på firman. Då sa hon: ”Ja, det bedömer jag det som.”

Pengar har visserligen aldrig framstått som en drivkraft för dig men du har ändå tjänat ihop en del. Tänker du aktivt på att inte flasha med den grejen? Det känns nästan så ibland.

Han funderar.

– Ja, det gör jag nog. Det är nästan något dåligt samvete på något sjukt jävla sätt. Om jag skulle flyga business skulle jag aldrig lägga upp en bild på det för det finns en del i mig som skäms. Med familjen åker vi alltid apklass – som jag även kallade det när jag åkte apklass jämt.

Han ler snett, suckar lätt.

– Jag förstår att Café vill prata pengar, det vill Café alltid göra.

Jag är personligen sjukt ointresserad av pengar, men jag tycker ändå att det finns något just i de där skamkänslorna du beskriver.

– Jag och Filip kommer från rå, rå, rå, rå medelklass. Vi kommer definitivt inte från pengar. Jag var inte utomlands förrän jag var 15 – men mina barn hade silverkort med Euro Bonus när de var två. Jag vet inte. Jag har alltid hatat människor med pengar så jävla mycket. De gånger man kommit i kontakt med människor som har varit vulgärrika har man känt sig så jävla liten.

Hur har du kommit i kontakt med vulgärrika människor?

– När jag precis börjat frilansa för Café blev jag medbjuden på ett chartrat plan till någon sommarfest i Båstad. Måste ha varit 1996-97. Jag kände ingen och var jävligt awkward – och då kom det här gänget som man alltid såg festa runt kungabarnen på den tiden, alla de där hovnarrarna. Man fick bara känslan av att de kom direkt från en riktigt bra kokain-efterfest och de var så jävla vidriga på den där resan, förnedrade någon flygvärdinna som hade den dåliga smaken att vara äldre än 40 och betedde sig som grisar. Det fanns en känsla som var: ”De där är rika och man kan inte röra dem.”

Han rullar upp på asfalten intill Brommas återvinningscentral och stänger av motorn.

– Nu förstår jag att det är ett långt associationshopp från Teslan till det där. Men det är precis som när man åker förbi slottet och mina barn säger drömskt: ”Där inne bor de.” Och man känner: ni får inte tycka att de är bättre än er för det är de inte! Det är därför jag har såna jävla problem med kungahuset – det lär ens barn att det finns hierarkier som nästan framstår som oöverstigliga.

Han kliver ur och rör sig ledigt bland klustret av containrar. Det är minus 16 grader Celsius men återvinners gonna återvinn, bevisligen.

– Jag tycker så jävla mycket om att slänga grejer. Alla andra har sms-konversationer som är fyra-fem år gamla, men jag har aldrig mer än fem sms i min telefon. Filip kan ibland undra varför jag slängt ett Worddokument: ”Det väger inget, du har ju inte utrymmesbrist.” Jo, men det ger mig någonting! Av den anledningen är det här en helt otrolig plats.

Bilen låses upp, handtagen spottas ut och Fredrik sätter sig i förarsätet igen. Blickar ut över återvinningsvidderna. Dina barn kommer inte från rå, rå, rå, rå medelklass. De kommer att komma från pengar-ish. Förhåller du dig till det?

– Min familj blev en gång uppgraderad till business för att jag har guldkort med SAS. Och mina barn tror fortfarande att det heter ”Disney”. De har alltså en referens som är ”att flyga Disney”. Den referensen hade ju inte jag som barn.

Han skrattar.

– Nej, jag vet inte. Jag plågas ju inte av detta men jag tycker att det vore lite tanklöst att inte väga in det åtminstone. Men man kan väldigt lätt bli fånig också. Jag vet mediechefer i Bromma som en gång per år tar ut sina barn på ”äta huggorm”-läger. Då ska de sova i tält ett dygn och se att ”det här livet finns också”. Men när man kom från enkla medel var ju inte skillnaden att man åt huggorm. Man hade bara tråkigare.

Det blir ett alibi för att de andra 364 dagarna få ha sin ”sweet sixteen”-tillvaro ifred.

– Precis, sen kan man åka till Maldiverna med gott samvete. Det första som hände när vi flyttade ut till Bromma var att två 14-åriga tjejer knackade på och sålde kokosbollar för en klassresa till Verbier. De får väl åka vart de vill, och det är jättebra att de säljer kokosbollar, men bara för att de sa Verbier kickade ”hata gänget runt prinsessan Victoria”-nerven in.

Den gamla nerven.

– Ja. ”Kom inte här”, liksom.

Fredrik Wikingsson, foto Björn Terring
Bilburen medelålder: Fredrik Wikingsson har plötsligt köpt en Tesla. ”Man är part of the problem, imagemässigt, men inte part of the problem vad gäller de riktiga problemen, det vill säga att släppa ut en massa skit”, säger han.

Alla som haft med Fredrik Wikingsson att göra kan intyga att han är en tillgänglighetstaliban, i det banbrytande begreppets mest positiva bemärkelse: inget intervjusammanhang är för futtigt, ingen eftersläntrande kompletteringsfråga för redundant.
Samarbetsviljan framstår som översvallande, transparensen total (vi talar trots allt om en person som kablat ut sin koloskopi i tv).

När jag påbörjade arbetet med den här storyn var det första gången jag upplevt något som ens kan liknas vid accessmotvind. Anledningen: ett filmmanus och en deadline i stressande symbios.

Plötsligt gled Fredrik på svaren – med sina egna extrembjussiga mått mätt – och kom med ett dussin efterklokheter i stil med: ”Just det, det där manusmötet hade du ju kunnat närvara på, synd att vi inte tänkte på det.”

Första scenen till den här artikeln skulle till exempel egentligen ha utspelat sig den 9 december, när vi sågs på Mexiko Medias stora julfest, men Fredrik smet själv hem först av alla och det potentiella innehållet slank än hit, än dit och än ner i diket. Han skulle upp och skriva manus tidigt dagen därpå och ville vara fräsch. I stället hamnade jag ­bredvid Filip Hammar, som ­stannade längre.

– Fredrik är så jävla stressad över det här, sa han. Redan för en vecka sedan, när jag fortfarande var i LA, började han skriva och hetsa om att vi ”måste gå hem tidigt från julfesten”.

Han log brett och gurglade till.

– Det tycker jag att du ska skriva.

Men innan Filip ens hunnit avsluta resonemanget sms:ade Fredrik från taxin hem.

– ”Vi ses 08.30 i morgon då”, högläste Filip sorgset och tittade ner på sin öl.

En dryg månad senare är manuset inlämnat och relativ sinnesfrid råder. Men det har varit en lång och inte nödvändigtvis oparanoid väg hit. Fredrik beskriver det som att han känt ”en snara runt halsen”, inte minst under en färsk USA-resa.

En vecka innan jul åkte han till Los Angeles för att fortsätta skriva med Filip. Den djupt osentimentale Fredrik Wikingsson tog till och med in på rum 220 på hotellet The Standard, där duon alltid bodde under 90-talet när de skrev på ett annat filmmanus som aldrig materialiserades.

Första kvällen i Kalifornien gick Fredrik och såg The big short på bio för att få något annat att tänka på.

– En psykolog skulle väl bara beskriva det som en manifestation av en djupt sittande prestationsångest – men jag var helt övertygad om att någon skulle komma in i salongen och börja skjuta. Tre gånger bytte jag plats under filmen för att ha nära till utgången. Efteråt gick jag ut och bara tryckte i mig någon nioprocentig öl för att få något slags slägga i skallen. Sen gick jag in på pizzerian bredvid och det var som att bordet föll och hela pizzerian bara föll rakt ner. Fritt fall, liksom. Så jävla hemskt var det. Totalt meltdown.

Redan när vi skrev ”Tårtgeneralen” pratade vi om Robert Gustafsson som Hasse P. Vi hoppas verkligen att det går i lås.

Filmprojektet är ett modigt move, men känns samtidigt inte vansinnigt överraskande. Utan att komma med alltför sökta Appleliknelser måste man konstatera att Filip och Fredrik är skickliga på att döda sina egna produkter innan de löper risk att bli uttjatade.
Konstant skinnömsande är en del av duons programförklaring, har alltid varit.

Få program har till exempel överlevt fler än två säsonger. De blev poster boys för hela podcastfenomenet i Sverige och sålde ut Globen – bara för att börja om från scratch igen på engelska. Och förra året släppte de plötsligt sin första dokumentär, Trevligt folk, som setts av 130 000 människor på bio.

Steget till långfilm är, ur det perspektivet, inte onaturligt – och bara under de tre veckor vi tillbringar tillsammans för det här porträttet dansar förutsättningslösa möten med människor som Michael ­Nyqvist, David Dencik och Ruben Östlund förbi.

Fredrik, alltid med helikopterperspektiv på sina egna utsagor och tolkningsmöjligheterna av desammma, kan inte nog betona sin rookiestatus i sammanhanget.

– Vi är nog de sämsta i världen på det vi gör just nu, för vi är så ovana. Tv är vi fan i mig bland de bästa i världen på, för det har vi gjort så mycket i tolv år, men så fort jag börjar tänka på att vi ska regissera människor som ska sitta och prata allvarligt med varandra… Så jävla svårt, alltså. Det kan bli så fruktansvärt dåligt.

Det är också en ny situation på fler sätt än de kreativa. Just nu tar duon massor av möten med potentiella finansiärer.

– Det finns inget annat projekt jag gett mig in i där man direkt ska be folk hosta upp 30 miljoner kronor. Man ska skryta om någonting man inte har. Om man skriver en bok eller gör en föreställning eller dokumentär så gör man den först – och sedan får man börja skryta om den.

Projektet är en filmatisering av romanen Tårtgeneralen, som Filip och Fredrik gav ut 2009. Den är baserad på den sanna historien om hur Jan Guillou i Rekordmagazinet korade Köping till Sveriges tråkigaste stad – varpå Stockholmshat och missnöje uppstod bland invånare i allmänhet och hos Hasse P i synnerhet. Den senare började bygga världens största smörgåstårta för att sätta Köping på kartan, men drabbades svårt av entreprenörsdjävulen.

Tårtgeneralen sålde 90 000 ex. Det är bra som fan – men Två nötcreme och en moviebox sålde 250 000. Men vi sa det redan när vi skrev Tårtgeneralen: om vi bara gjort det till en förtjusande berättelse och struntat i andra halvan, som är en fullständig resa ner i Hades, kanske det blivit mer av en feelgoodhit. Vi fattar att ingen efterfrågar en filmatisering, men det gör oss mer fria.

Hasse P, en egensinnig patriark som blir bitter på att pk-konsensus är förbehållet förståsigpåare i Stockholm. Det låter som ett jobb för Robert Gustafsson och det är det möjligen också.

– Redan när vi skrev Tårtgeneralen pratade vi om att Robert Gustafsson hade varit idealisk som Hasse P. Inget är påskrivet än men vi hoppas verkligen att det går i lås.

Fredrik Wikingsson, foto Björn Terring
Mitt under manusarbetet drabbades Fredrik av en kraftig prestationsångest- attack: ”Jag gick på bio och var helt övertygad om att någon skulle komma in och börja skjuta i salongen. Jag bytte plats tre gånger för att ha nära till utgången.”

Fredrik väntar på Pella Wikingsson, 9, i skolans tambur, första dagen efter jullovet. Han är medveten om att han är där i egenskap av det the next best thing eftersom han de facto inte är mamma Johanna.

– Hon skäms något så fruktansvärt för mig, alltså. Det är inte klokt. Och då tänker man ”visst, barn skäms alltid för sina föräldrar” – men mig behöver man ju inte skämmas för! Jag är undantaget! Så jävla sjukt.

Han skrattar samtidigt som en skolklass väller ut ur klassrummet så där som bara en skolklass kan välla ut ur något. Pella sätter sig på en bänk och börjar knyta sina skor.

– Jag sa till Emil att ibland så skäms du över mig.

– Mm.

– Men jag hade ändå världens bästa idé på föräldramötet.

Fredrik vänder sig mot mig.

– Hon hade gett mig strikta regler inför det här föräldramötet: ”Öppna. Inte. Munnen.” Men så kunde jag inte hålla mig när jag hörde att många barn är rädda för att räcka upp handen och svara fel. Så jag sa: ”Borde inte varje dag inledas med felfrågan – alla måste räcka upp handen och svara fel medvetet?” Då tyckte både läraren och du, Pella, att det var en väldigt bra idé. Kör ni det fortfarande?

Pella nickar.

– Jag träffade chefen för Skolverket (Anna Ekström) när vi gjorde På spåret och sa att de borde föra in felfrågan i utbildningsplanen.

– Vad sa hon då? undrar Pella.

– Det var inte alls en dum idé, tyckte hon. Sen vann hon över pappa i semifinalen, den jäveln.

Det finns inga svenska tv-personligheter som gör sig bättre på möten i USA än jag och Filip.

Tillbaka i Teslan. Det är sista gången vi ses och Fredrik har precis droppat Pella hos en kompis i Bromma. Han ska köra tillbaka till Odenplan. Det är lördag.

I torsdags var de fyra Mexiko Media-delägarna i Berlin för att diskutera företagsärenden. Konferens, men av Instagram att döma också ganska mycket av en fest. Därmed inte sagt att saker inte diskuterades: företaget ska eventuellt byta namn eftersom Mexiko ter sig lite outgrundligt hos de amerikanska kabelbolagen. Hetaste alternativet just nu är Nexiko, på så vis kan logotypen förbli nästan identisk.

Det är goda tider eftersom programmet Vänligen Lars Lerin precis debuterat inför 1,1 miljoner tittare, produktionsbolagets högsta tittarsiffra någonsin.

– Vi använde det som en kontext för att skåla i champagne och sen slutade vi aldrig riktigt. Men man kan ju sitta och spåna även om man dricker bärs.

Kvällen avslutades dock med en dispyt. Filip ville prompt leta upp och besöka den nyligen bortgångne David Bowies favoritbar runt klockan 02, men väl framme vid stället uppstod meningsskiljaktigheter kring huruvida det verkligen var öppet. I ”öppet”-ringhörnan: Filip Hammar. I ”stängt”-ringhörnan: Fredrik Wikingsson och Lars Beckung.

– Lite märkligt, funderar Fredrik i efterhand. Det känns så binärt: antingen är baren stängd eller inte.

Han ringer ett snabbt samtal till sin fru Johanna Swanberg, till vardags copywriter på H&M, för att höra om lägenheten är ”decent” nog för att jag ska få komma upp. Det är den inte. Johanna var på Ellegalan i går och har inte rivstartat dagen.

– Jag var också bjuden på galan, men det där kan jag bara inte göra. När jag ser bilder från Ellegalan på Instagram börjar jag tänka på att man ska nuke:a hela Grand Hôtel. Jag känner ändå hälften som är där, men jag gillar dem betydligt mindre i det sammanhanget, när jag ser dem tindra i sin egen snygghet.

Han skrattar.

Varför, liksom? Så jävla barnsligt. Men det är en väldigt sann känsla varje år. Den låt jag alltid lyssnar på när jag är riktigt arg är Upside down med The Jesus And Mary Chain.

Han greppar telefonen och blåser upp gnisslet på Teslans stereo med hög volym.

– Det är den känslan. Jag vill lägga barnen och sen sätta mig och lyssna på Upside down och titta på Instagram samtidigt.

Hemmet bedöms fortfarande inte som tillräckligt decent så vi slår oss ner på kaféet Bröd & Salt nedanför och väntar på att Joni ska trilla in. Fredrik sitter lätt vinklad mot fönstret.

– Måste ha ett sneglande öga, jag är rädd att hon bara ska tuta förbi helt clueless.

Jag går och beställer kaffe och lämnar Fredrik själv med sin telefon.

– Nu börjar tackbilderna från Ellegalan trilla in på Instagram, frustar han. Det sjuka är att min fru var där så jag kan inte helhjärtat avsky det. Fast det kan jag ändå på något sätt. ”Älskar du din fru?” ”Nästan jämt, förutom när hon är på Ellegalan!” Det är exakt samma känsla som när jag träffade överklassen på det här Båstadsplanet. Fast det är ju inte överklassen som är på den här festen, herregud, jag är rikare än 99 procent på Ellegalan. Ändå känner jag att jag vill lyssna på Upside down. Så löjligt ju.

Han avbryter sig och börjar knacka febrilt på insidan av fönstret. Joni Wikingsson, 7, mycket riktigt i full färd med att tuta förbi helt clueless, kommer in och får en semla. Efter att Fredrik snabbt lämnat sin yngsta dotter hos en kompis vid Vasaparken går vi tillbaka mot lägenheten, nu officiellt decent. Johanna är precis på väg ut för att träffa en väninna.

– Fan vad du är up and about! säger Fredrik.

– Kolla nu så det inte ligger en massa… äckliga grejer bara.

– Använda kondomer?

– Ja, precis. Men vi hörs sen då!

De bor i en sekelskiftessexa med två balkonger och fina golv, men det ser samtidigt mer ut som ett hem än som någon steril skrytlya i Architectural Digest: Fredrik Wikingssonska inredningsdetaljer som tusentals cd-skivor och ett uppförstorat polaroidfoto av Diane Keaton från 70-talets New York har definitivt sin plats.

– Jag förstorade en massa polaroider när jag var yngre. Jag minns en jävligt fin bild på Ronald och Nancy Reagan från 1984 som jag hade i min första lägenhet. När jag sålde bostaden kände jag mig dock färdig med tavlan och köparen gillade den så jag skulle låta den hänga kvar. Men sedan kontrollmätte hon lägenheten och såg att den var 0,6 kvadratmeter mindre än i annonsen, vilket gjorde att hela vinsten rök. Jag blev så jävla lack och skar ut motivet så när hon skulle flytta in satt det bara en tom ram på väggen. Något slags psykopatstraff.

Det plingar till i hans telefon. Sms från Johanna.

– ”OBS! Toan är skitig.” Jag måste kolla hur jävla skitig den är.

Han springer iväg, kommer tillbaka.

– I’ve seen way worse. Filip påstår ju att han har minst ett dussin exempel på när jag har bromsspårat mig igenom hans olika flick­vänners toaletter. Och jag har väl varit ­ganska obekymrad kring sånt där.

Det plingar till igen.

– Hon la till ”ej pga mig”, apropå toan.

Fredrik Wikingsson, foto Björn Terring

Förutom Tårtgeneralen, som duon hoppas börja spela in redan i år, kommer en del andra åtaganden att löpa ­parallellt. En ny säsong av Ska vi göra slut? är redan filmad och går upp om någon månad. Breaking news återvänder i augusti. Andra säsongen av Jorden runt på sex steg, där Filip och Fredrik försöker nå fram till en kändis via möten med sex sammanlänkade personer, är påbörjad och färdigställs i vår.

Framför allt pågår förhandlingar om att sälja hela Jorden runt-formatet vidare till en stor amerikansk tv-kanal, så att de kan producera en egen version.

– En stor anledning till att vi gör vår podd på engelska nu är att vi ska föra oss riktigt bra på möten med människor internationellt. När vi säljer in Jorden runt på sex steg med amerikanska networks är vi bättre än några andra svenska tv-människor i de sammanhangen – och det är delvis för att vi pratar engelska med varandra varje vecka.

Därmed inte sagt att varje transatlantisk träff varit en succé.

– När vi för några år sedan skulle pitcha I en annan del av Köping inleddes mötet med att Foxchefen demonstrativt långsamt öppnade sitt lönekuvert, viftade det i våra ansikten och sa: ”They still love me!” Sen råkade vi nämna att vårt dåvarande produktionsbolag hade gjort en serie om svenska kustbevakare. Då skrattade han i 20 minuter åt det löjliga i att Sverige ens har en kustbevakning: ”What’s the show about? Picking up garbage?!” Sedan var mötet slut. Men grejen med möten i USA är att även om det går dåligt så är det något att minnas. Och det finns ett skimmer över Los Angeles: känslan av att det kan hända i varje jävla möte man går in i.

Jorden runt på sex steg-formatet har redan sålts till Holland, men om det plockas upp även i USA blir det första gången någonsin ett Filip och Fredrik-format rest västerut.

– Jag har genom åren skrattat gott åt rubriker som ”Peter Settmans Playa del Sol klar att sändas i USA!” eller ”Leif GW tjänar 135 miljoner dollar för rättigheterna till Bäckström”. Det blir ju aldrig så. Vad kostar det att köpa en option på Playa del Sol under tv-mässan i Cannes? 20 000 kronor? Varför skulle en amerikansk kanal inte köpa den optionen och sen lägga den i en skrivbordslåda tillsammans med de 1 200 andra optionerna som inhandlades i Cannes? Och jag tror att GW tjänat mer pengar på royalties från böcker han sålt på Gekås i Ullared än från amerikansk tv. Så det är klart jag är realist. Chansen att Jorden runt på sex steg ska visas i USA är minimal, men glädjen för mig är ändå enorm över att bara vara i diskussioner med människor som har hörnkontor med utsikt över La Brea Tar Pits.

Fredrik räcker över en kopp kaffe. I stolen bredvid ligger familjens rödspräckliga katt Tiggy, som länge hade arbetsnamnet Eld, men i slutändan inte bedömdes tillräckligt schvungig.

– Att få sina format sålda är drömmen med att ha eget bolag, då tjänar man så att säga pengar när man sover. Om man inte har produktionsbolag eller format som reser kan man ju bara tjäna pengar när man filmar. Plus att man kan dra till Berlin och bråka om öppettiderna på David Bowies favoritbar om man vill.

Jag ska vara iväg elva plus elva dagar i vår. Nu är mina döttrar i en ålder då de säger: ’Åk inte.’ Det är hemskt.

Ett par timmar senare möter vi upp Johanna på andra sidan Odenplan. Lördagslunch på pizzerian Primo Ciao Ciao stundar.

– Hur gick det att lämna Pella? undrar Johanna.

– Jo, det gick. Men hon vill ju inte att jag ska följa med fram och prata med föräldrarna. Hon skäms så otroligt.

– Jag tror att du hade kallat henne för ”hjärtat” i skolan eller något.

– Ja. Jag får kalla henne ”min lilla gris” men inte ”hjärtat”. Det är obegripligt. Hon hade också någon kompis som tyckte att jag svor så mycket i På spåret.

Båda barnen bortlämnade samtidigt, är det lite jackpot?

– Ja, något slags Triss, säger Fredrik. ”Plötsligt händer det”. När barn ska leka med varandra är det alltid lite som en duell. Vem drar först? Vem av föräldrarna säger: ”De kanske kan vara hos er?” ”Ja, eller hos er kanske?” ”Jo, men nu föreslog vi väl ändå er först?”

Han lutar sig tillbaka och slår upp menyn.

– Jaha, hur var Ellegalan då?

– Jättekul! Många skippar ju själva galan och går direkt till Cardierbaren, men i år hade de satt namn på alla stolar så man såg vilka som saknades. ”Alex & Sigge”-raden längst fram gapade tom.

– Åh, en bild på deras två tomma säten borde fan jag lägga ut på Instagram! skrattar Fredrik.

– Men festen är otrolig. Allt är så påkostat, maten är fantastisk.

– Jo, jo. Men när man dagen ­efter ser människor som tackar sina stylister... Pr-kvinnan Christina Saliba har lagt upp fyra bilder bara i dag och ­tackat olika människor.

– Du kan snacka hur mycket skit om Ellegalan du vill, ler Johanna. Det var ändå jättekul.

Fredrik Wikingsson, foto Björn Terring

Paret Wikingsson/Swanberg har funnits i 14 år. Varit gifta i 11. Fredrik har i olika sammanhang pratat om hur febrilt han kämpade för att övervinna Johanna, berättelser som inte sällan kretsar kring frustrerade promenader hem från krogen där han sparkade på lykt-
stolpar och sedan vredesmoffade i sig det han refererar till som en hel rulle Digestivekex med mjölk.

– Jag jobbade på Vecko-Revyn och Fredrik frilansade så vi skulle skriva en artikel ihop, minns Johanna. Jag blev så sjukt lycklig över att äntligen ha en killkompis som jag tyckte var lika kul som mina tjejkompisar! Dessutom var jag ihop med någon då så jag hade inte en tanke på att vi skulle vara annat än vänner. När Fredrik skickade sitt första kärleksbrev – ett mejl om att jag skulle lämna min kille och bila med honom i USA – blev jag så sjukt besviken, illamående, för att jag förlorat den här killkompisen. Sen var det så där i fyra-fem år. Vi skrev artikeln 1997, 2001 gjorde jag slut med min dåvarande kille och 2002 blev vi ihop.

Varför ändrade du dig?

– En inte oviktig beståndsdel var att Fredrik hade en inflyttningsfest som han inte bjöd mig på, eftersom han efter fyra-fem år bestämt sig för att ge upp. Vi hängde i delvis samma cirklar och hade fortfarande en del kontakt då. Jag hade, samtidigt som han gav upp, börjat inse att det fanns få som jag tyckte var lika roliga att prata med – och när han väl gjorde sig svår var jag tydligen så klichéartad att jag blev mer intresserad. Så någon dag mailade jag och föreslog att vi skulle ses.

Det faktum att du är och alltid har varit borta en del från familjen, Fredrik, är det bland det känsligaste man kan ta upp här?

– Känsligt? Nej, herregud, vi pratar mycket om det hemma. Och jag och Filip ältar det hur mycket som helst. Det alla alltid säger är ju att…

…”när jag väl är hemma är jag så jävla närvarande?”

– Ja! skrattar Fredrik.

Tror till och med Keith Richards säger det.

– Exakt! Och han är borta i halvår, liksom. Men jag tror att vissa andra tv-pappor och tv-mammor använder sig mer av ursäkter. Alla Breaking news-säsonger, när jag kommit hem ett på natten, har jag åtminstone lämnat på dagis och skola by principle. För annars ­träffar jag dem inte. Jorden runt har blivit den stora grejen nu, då blir det elva resdagar plus elva resdagar. Och det är svin… Det är mycket. Nu är de också i en ålder då de säger ”åk inte”. Det är hemskt. Men jag vet inte.

Han tystnar. Spricker upp i ett skevt leende.

– Någonstans är jag på väg mot meningen: ”Men sedan är jag ju hemma!”

– Fredrik pratar inte mycket om familj och barn och såna saker, säger Johanna. Han är väldigt förtjust i att ta upp det så kallat ”fula”. Han tar inte upp det ”gulliga”. Men han är väldigt gullig med våra barn. De flesta föräldrar älskar sina barn, så klart, men jag tycker verkligen att han är fantastisk som förälder.

Kompenserar han dig på något sätt för att han är borta?

– De omgångar vi bott i LA och New York finns det inget att kompensera. Det är fantastiskt. Men det finns saker som han inte gjort för jag sagt att jag inte vill. När Filip flyttade till LA var det snack om att vi också skulle hänga på men jag kände: ”Nä, jag tänker inte flytta.” Man tappar sitt eget liv om man hela tiden bara lever i hans värld. När han kommer tillbaka från sina resor tar han också mycket mer ansvar – och jag vill inte vara en person som hindrar någon från att göra ett roligt jobb. Sedan har jag säkert haft mer bittra perioder, men kommit över det värsta.

Jag inbillar mig att det finns lite potentiellt skruvade svartsjukerelationer i det här: för Filips fru Jennie måste du, Fredrik, vara symbolen för den som tar hennes man från familjen – medan Filip får den funktionen i ditt liv, Johanna.

– Det är grejen, säger Fredrik. När jag reser med familjen lägger jag ytterst sällan upp en bild och skriver: ”Livet kan inte bli bättre.” Men om jag är hög på det faktum att man får se Kazakstan och springer in i en härlig karaktär kan jag lägga ut en bild på Filip och skriva: ”Det blir inte bättre.” Då kan jag förstå om man sitter hemma i barnkammaren och bara: ”Okej, det blir inte bättre än när du är ute med honom.”

– Jag har varit svartsjuk på Filip i omgångar, när det känts som att han hela tiden gått först, men det är ganska längesedan nu, säger Johanna. Det kan nog också triggas just av Instagram, när man är less för att man är hemma med allt ansvar och ser: ”Wohoo, vi dricker öl i Tokyo, jag älskar den här killen!” Men Instagram är ju imagebyggande och Fredrik har 180 000 personer som följer honom. Det handlar också om att bygga pepp inför programmet. Det där har absolut kunnat störa mig men jag vet ju rent logiskt att det inte är något att lägga energi på.

– Att skryta med kärlek är generellt geggigt, säger Fredrik. Många gör det och kommentarsfälten fylls då alltid av glada
tillrop. Jag försöka rannsaka mig själv ibland: varför lägger jag tid på att hatewatcha Instagrambilder från Ellegalan? Eller om någon skrivit ”Snuttan överraskade mig med det här i dag” – varför blir jag arg när jag ser det? Det är ju sjukt, egentligen. Men när jag var olyckligt kär i Johanna blev jag så jävla irriterad av att se lyckliga människor. Den delen försvann inte bara för att man blev ihop med någon. Jag vill inte utsätta andra som är olyckliga för att jag har en bra stund. Det är fan min plikt att aldrig stoltsera med mig själv.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-08-31 11:09