Amanda Renberg

Se alla Cafés bilder på Amanda Renberg här.

Första häcken går bra. Amanda Renberg trycker överkroppen framåt, är nästan två decimeter över med det utsträckta vänsterbenet. Högerbenet följer med av bara farten. Problemen kommer i andra. Hon blir feg, 84 centimeter häck skrämmer henne och hon lutar sig för mycket bakåt, hoppar för högt, tappar fart. Före tredje häcken glömmer hon att korta ned stegen. Hon viker ner sig. Dejan Mirkovic, friidrottstränare i Hammar­by IF, skakar på ­huvudet.

– Av med spikskorna och så…, säger han.

– Neeej!

– …går vi tillbaka till den lägre höjden.

– Neeej, sänk inte!

– Lyssna nu, Amanda. Nu måste du rensa skallen. Det är ingen idé att du fortsätter så här. Bort härifrån, du har hakat upp dig.

När hon bytt skor och gått i väg säger Dejan:

– Tre veckor är för kort tid. Hon är för svag. Jag skulle behöva köra i ett halvår med henne. Ren styrketräning i början och sen hoppstyrka, spänst, explosivstyrka, teknik. Men det är egentligen först efter några år man kan se om hon kan bli riktigt bra, om hon har de rätta förutsättningarna här uppe.

Dejan pekar på huvudet. Om två dagar ska hon möta Jenny Kallur.

”Frida, Niclas och jag hade pyjamasparty i natt. Det var supernice. Drack thailändsk sprit, åt pepparkakor, lyssnade på musik (jag fick vara DJ) och knapprade på våra laptops. Förutom det där med datorerna som väl var väldigt mycket sleepover -06 så var det jättemysigt. Sist jag hade pyjamasparty var det med My, för ett par månader sedan. Vi kollade på Sex and the city och drack drinkar hela natten.”
(Ur Amanda Renbergs blogg)

Friidrottsträningen är en del i för­beredelserna inför Tv4-serien Elixir, där vi under ett par veckor i april kunde se kändisar utmana idrottsstjärnor i olika grenar. Ernst Billgren spelade tennis mot Stefan Edberg, Jessica Folcker åkte till New York för att möta Åsa Sandell i boxning och så vidare. Amanda tränade friidrott i skolan och var bäst i sin årskurs i längdhopp. Hon dansade och tävlade i truppgymnastik och är fort­farande så vig att man kan få muskel­bristningar bara av att titta på. Plötsligt, när hon sitter där på golvet i Sätrahallen i södra Stockholm, lägger hon högerbenet bakom huvudet med samma självklarhet som hon en kvart senare tänder en Camel Light.

Den 9 juni fyller Amanda Renberg 20 år. Det har varit en spännande resa dit, och när hon beskriver vad som hände efter genombrottet med Hip hip hora! känns det som om hon gick från flickrummet till det offentliga rummet på en kvart. Framgången var mycket omtumlande. Filmen sågs av 326 000 personer på bio, näst bäst av alla svenska filmer 2004. Om Amanda skrevs att ”hon glöder”, att hon ”levererar precis de rätta tykna tonårsblickarna” och att hon var ”underbar”. Hon delade ut pris på Film­galan, slutade nian, flyttade hemifrån och hoppade av gymnasiet samtidigt som föräldrarna skilde sig.

– Det hände kanske lite för mycket lite för snabbt. Men det finns ingenting jag ångrar. Ångra sig kan man inte hålla på och göra.

Det hette ofta om Amanda att hon kom från ingenstans. Det är inte riktigt sant. Hon kom från Bagarmossen och filmdebuterade som sexåring i kortfilmen Bombnallen, där Amandas rollfigur på sin födelsedag får en nalle med en bomb i. Bomben är avsedd för hennes pappa som har sett något som han inte borde ha sett. Amanda byter nalle med en kompis och överlever, medan kompisen sprängs i luften. Hårda bud för en sexårig filmdebutant. Amanda fattade snabbt spelreglerna. Om man är sex år och en hel filmproduktion är beroende av dig så gör omgivningen allt för att hålla dig på gott humör. Hon krävde fler kanelbullar, nya klänningar.

– Jag var verkligen en diva, konstaterar hon.

En annan gång provfilmade hon som en flicka som blir arg på sin mamma för att hon inte får lördagsgodis. Amanda fick fria händer att tolka rollen och bet sin fiktiva mamma i benet. Hon fick inte rollen. Och inte heller någon av de andra roller hon sökte när hon senare gick på Adolf Fredriks musikskola. Hon reflekterade inte så mycket över det. Hon visste att hon skulle bli skådespelerska. Inte om, utan när. Så när hon fick huvudrollen i Hip hip hora! (som internationellt lanserades med titeln The ketchup effect) och läste manuset föll alla pussel­bitar på plats.

– Det var som om jag fick förklaringen till varför jag inte hade fått några stora roller. Den här var gjord för mig. Sofie i filmen är så mycket jag. Jag hade svårt att ta in att de provfilmade de andra karaktärerna kring mig. Om inte Björn Kjellman passar så ryker han, typ. Samtidigt så gick jag inte runt och var överdrivet tacksam. Jag fattade att de valde mig för att jag var bäst.

”Glöm inte att det är världens enklaste sak att få en fest att hålla minst ett dygn. Man låter gästerna sova över bara. Dagens tips från mig.”
(Ur Amanda Renbergs blogg)

Det var som om allt hände på en och samma gång.

– Tidigare hade jag mest varit hemma och sagt att jag ska aldrig bli full, att jag ska minsann gifta mig. Verkligen fina flickan. Sen blev jag bara vild och galen, sprang runt, kom inte hem på nätterna. Sket i allt. Det var bara just nu, varje dag, varje kväll.

En av dessa nätter slutade med att Amanda och en kompis klättrade ombord på ett vikingaskepp i Stockholms ström nedanför slottet och kastade sig i vattnet.

– Jag blir galen när jag blir full, säger Amanda. Får dumma idéer. Jag är väldigt lättpåverkad, det har jag lärt mig. Jag måste dricka vatten typ hela tiden och äta jordnötter. Men jag älskar att festa. Det är underbart att gå ut med sina vänner, att dansa och vara galen. Det ger en sån känsla av att vara närvarande i nuet, att ingenting annat spelar någon roll.

Hur reagerade dina föräldrar när du inte kom hem på nätterna?
– De blev oroliga. Jag tror inte riktigt att de hängde med. Allt gick ju så fort. Inför inspelningen av Små mirakel och stora var jag 17 år och mamma ville vara med och ha koll. Vi gjorde en överens­kommelse, som jag kanske bröt emot, att jag inte skulle springa ute och att jag skulle bli upphämtad till inspelningen varje morgon hos mamma eller pappa. Under inspelningen blev jag myndig, och då får man ju göra som man vill.

Amandas mamma Gudrun var tidigare lärare, men omskolade sig till journalist och är i dag redaktör för Hiv-aktuellt, en tidning utgiven av Socialstyrelsen. Pappa Martin är lärare i 3d-grafik på Designgymnasiet i Nacka utanför Stockholm och har en blogg där han skriver om bland annat politik.

Du äter fortfarande söndagsmiddag hemma hos någon av dina föräldrar varje vecka. Vad betyder din familj för dig?
– Familjen är det viktigaste som finns. När jag är förvirrad och inte vet vad jag ska göra med mitt liv så finns familjen där och då vet jag att allt kommer att ordna sig. För att de älskar mig förutsättningslöst, för att de inte bryr sig om vad som skrivs eller om jag gör dumma saker.

Vad är det viktigaste som du har fått med dig från dina föräldrar?
– Nu när jag håller på att bli vuxen så kan jag ibland längta hem till de värderingar som mina föräldrar har. De har lärt mig att man ska hålla på integriteten och inte göra något där det känns som om man sviker sig själv.

Något exempel?
– De har sagt ifrån om det till exempel har skrivits något som kunnat ge intryck av att jag inte har så mycket integritet. Mina föräldrar har aldrig daltat med mig. De har varit rätt tuffa när det krävts.

Som när?
– Jag gjorde ett omslag på Expressens fredagsbilaga där jag hade nätstrumpor. Jag fattar inte hur de tänkte. Visst, man kan säga att jag borde ha reagerat, men jag var 16 år. Jag var helt oerfaren och gick med på mer än jag borde ha gjort. ”Hur tänkte du nu?” frågade mina föräldrar. De misstag jag gjort är kanske inte enorma, men jag är glad att jag gjorde dem tidigt. Jag har kommit rätt långt och insett vad jag vill och inte vill.

Vad vill du då?
– Jag vill vara skådespelerska, inte tonårsstjärna. Jag vill inte vara skådespelerska slash en massa saker. Jag vill bli skådespelerska och jag är inte det än. Jag tänker inte stressa fram någonting utan vill vara försiktig så att jag inte hamnar mer i ett fack än jag redan har gjort.

– Dessutom älskar jag att skriva. Jag har skrivit ett filmmanus som ligger hos ett bolag nu. Eftersom det än så länge är på diskussions­stadiet kan jag inte säga någonting mer om det, tyvärr, men det känns väldigt spännande. Sen bloggar jag ju också sedan ett tag, och i framtiden vill jag gärna kunna hålla på med både skrivande och skådespeleri.

Förutom bloggen på Plazakvinna.com så skriver Amanda Renberg varje vecka en krönika i Expressen Fredag om kändisar och kärlek.

– Jag försöker att vara ganska personlig och skriva om saker jag själv upplevt. Jag har fått rätt fria händer.

Efter Hip hip hora! fick Amanda erbjudanden om nya filmroller. En film handlade om ett övergrepp. En annan handlade om ett övergrepp. Amanda tackade nej. Hon var färdig med ”övergreppsgenren”. Rollerna hon själv sökte fick hon inte. Hon provfilmade för Sandor slash Ida. Filmbolaget ville ha ”ett nytt ansikte”. Förra julens tv-serie Snapphanar var ett annat drömprojekt. Kostymer, hästar, 1600-tal! Amanda prov­filmade och ville verkligen ha rollen. Film­bolaget ville ha Tuva Novotny.

– Först blev jag sur och frågade varför, men när jag fick reda på att det var Tuva så kändes det okej. Dels är hon äldre än jag och dels är hon Tuva Novotny. När jag såg Snapphanar insåg jag att jag verkligen inte hade passat. Tänk dig mig mot Anders Ekborg…

Är det lätt att tappa självförtroende i konkurrrensen?
– Ja, det är klart, men vad man måste fatta är att det inte finns någon annan som kan ta ifrån en det man själv har. Ingen har exakt samma sak. Om det är någon annan som får en roll i stället för dig så är det för att den personen passar bättre. Eller för att de inte ser vad du har. Det gäller att hålla fokus inåt. Inse att man inte är en dussinprodukt. Så länge man vet att man är bra och inte sänker sina krav, då känns det okej.

Små mirakel och stora med Peter Haber blev ett steg vidare för Amanda, men filmen sågs av få och det kan irritera henne lite att folk fortfarande mest vill prata om hur bra hon var i Hip hip hora!.

– Jag har gjort massor av saker mellan de två filmerna. Jag har blivit en bättre skådespelare sedan dess. Det är skillnad på att spela sig själv och att spela någon annan, det är skillnaden mellan att vara karaktärsskådespelerska eller inte.

”Ledsen att jag inte bloggat förrän nu, hade knappt landat i Stockholm förrän jag blev… kidnappad. Mörbultad och trött i hela kroppen var jag efter min vistelse i Göteborg (jag ska berätta mer sen om detta) när Niclas på något sätt lyckades tvinga mig att ta min väska och gå ut genom dörren igen. Så ett par timmar senare hade jag hamnat i romantikens stad framför alla – Paris.”
(Ur Amanda Renbergs blogg)

Går man in på nätuppslagsverket Wikipedia och läser om Amanda Renberg finns en kort text. Där står om hennes genombrottsfilm, om Små mirakel och stora, om teaterpjäsen Ensamheten är inte så vacker (som den ibland kan verka) – och om romansen med Mikael Persbrandt. Det är en intrikat historia.

I Expressen den 20 mars 2005 berättade Amanda under rubriken ”Persbrandts nya flickvän” att hon hade träffat den 24 år äldre skådespelaren på Filmgalan. Amanda Renberg förklarade:
”Alltså, vi fick så jäkla bra kontakt direkt. Jag tycker verkligen så mycket om honom” och ”Han är ju som han är, men vi är faktiskt väldigt lika som människor, jag tycker om honom just för att han är den som han är.”

Dagen efter publicerade Expressen ett förtydligande, alltså ingen rättelse, där Amanda konstaterade att ”I första hand har vi varit vänner, jag tycker att artikeln gav en felaktig bild av vår relation”. Artikeln skrevs av Niclas Rislund. Samme Rislund som Mikael Persbrandt i en debatt­artikel i Aftonbladet den 8 maj 2005 konsekvent kallade ”Grislund”. Samme Rislund som Amanda Renberg nu är förlovad med (han friade på The View, en restaurang på 47:e våningen i Marriott-hotellet vid Times Square i New York).

Hur fastnade du för Niclas?
– Vi blev kära såklart, det är väl så det brukar gå till.

Hur länge dröjde det från första sam­talet tills att ni blev ett par?
– Två månader, ungefär.

Hur skulle du beskriva honom?
– Han är väldigt smart, väldigt omtänksam, romantisk. Bra på det han gör. Han har kommit ganska långt, upplevt mycket saker, vet vad han snackar om. Det är skönt med någon som är säker på sig själv, som vet vad han vill och har gått igenom en del processer och blivit vuxen. Jag skulle ha svårt att vara ihop med någon som var i precis samma skede av livet som jag.

Han fälldes i hovrätten för sitt agerande i samband med artiklarna om den kidnappade Siba-direktören Fabian Bengtsson. Hur har den här tiden varit?
– Jobbig, förstås. Jag är glad att jag funnits där för Niclas, att han inte behövde gå igenom det ensam. När folk skriver osanningar och säger osanningar och det spårar ur så totalt som det gjorde så blir jag så jävla arg. Jag vet hur det känns när det börjar bli taskigt på bloggar och så. Jag tror att jag tyckte det var jobbigare än Niclas tyckte. Man blir så ledsen när de är taskiga mot någon som man älskar. Det är lättare att tackla när någon är taskig mot en själv.

När var det som jobbigast?
– Jag pratar helst inte så mycket om det för då fortsätter folk att tänka på det.

Du var själv med på en löpsedel. Vad lärde du dig av den upplevelsen?
– (Tystnad) Rätt mycket om hur man måste vara. Jag har blivit mindre naiv. Ibland får man lära sig den hårda vägen: genom att göra misstag. Man får akta sig. Det tar ett tag innan man kan kalla någon för sin vän. Man får vara lite försiktig och inte bara sälja ut sig hela tiden. Det är lätt att göra det, att man tror att alla är snälla och genuina. Jag var väldigt naiv på det förut. Det har jag lärt mig. Det är bra.

Har du kontakt med ­Persbrandt i dag?
– Det behöver vi inte alls prata om.

Vilket var ert senaste samtal?
– Det är helt ointressant, jag vill inte prata om det.

Får du fortfarande frågor av folk om det som hände?
– Ja, det får jag.

Vad säger du då?
– Att jag tycker det är tråkigt att det hänger kvar, särskilt efter så lång tid. Det är ju två år sedan det hände. Det är ungefär vad jag vill säga.

Går man in på Wikipedia och kollar ditt namn så står det om affären med Mikael Persbrandt. Hur känns det att händelsen fick ett sånt genomslag?
– Jag vet inte vad folk tycker och tänker om det. Och jag kan ändå inte göra något åt det. Någon frågade för ett tag sedan: ”Hur ser du på ditt varumärke just nu?” Jag kan inte låtsas vara någon annan bara för att omgivningen ska tänka att jag är på ett annat sätt. Jag kan bara göra det jag är bra på och säga vad jag verkligen tycker och tänker. Det är klart jag tycker att det är tråkigt att det hänger kvar, ja. Jag önskar att det inte gjorde det. Men nu är det så.

När Persbrandt skrev sin debattartikel i Aftonbladet och kallade din pojkvän för Grislund, vad rörde sig för tankar i ditt huvud då?
– Vad rörde sig i mitt huvud då? (Lång tystnad.) Har du en cigarett? Jag kommer ihåg när man fick röka här inne, fan vad bra det var.

Hon funderar en stund till. Sen säger hon:

– Niclas och jag var inte tillsammans då, så jag tror inte jag reflekterade så mycket över det.

Har du några hard feelings mot Mikael Persbrandt i dag?
– Absolut inte. Inget.

Är du helt ärlig?
– Ja. Inga hard feelings. No feelings at all.

”Livet är fantastiskt. Det är det verkligen. Om man bara vill kan man uppleva nya saker varje dag, om man bara vill kan man se till att ta vara på dem och spara dem. Och bli en rik och vacker människa – inuti.”
(Ur Amanda Renbergs blogg)

Amanda Renberg knyter på sig spikskorna igen. Två vakt­mästare i Sätrahallen hänger över ett räcke och följer hennes varje steg. Hon är bra upp ur blocken, två korta steg – pang-pang – över första häcken, hon har farten med sig, ökad steglängd, pang-pang igen över andra häcken, axlarna framåt, blicken i hallens kortsida och hon liksom smeker över häckarna, svävar inte omkring i luften, hon har hittat rytmen, över femte häcken och i mål.

Markus Wilhelmson

Se alla Cafés bilder på Amanda Renberg här.