Häromveckan gick jag och min tjej och såg när Popsicle spelade hela sitt debutalbum Lacquer live på Slaktkyrkan i Stockholm. En aktivitet som förstås osar så exceptionellt mycket 90-talslängtan att det knappt är mätbart (inte på ett dåligt sätt, tycker jag). Som förband hade Piteås indieveteraner bjudit in Agitator som släppte sitt första album tidigare i år.
Live var de känslosamma och extremt högljudda från första låt till sista. Någon sorts aggressiv och öppenhjärtig postpunk med hur mycket gitarr som helst. Det var en grym, hyperenergisk spelning.
Den 8 november, bara nio månader efter debutalbumet, släpps uppföljaren Vänner för evigt och jag tänkte berätta lite om singeln Ismaskinen som släpps idag. När jag fick tjuvlyssningslänken i inkorgen spelade jag upp den en gång. Sedan en gång till fast högre. Sedan en gång till, så högt att datorns högtalare bad om lite aktiv dödshjälp.
Det finns mycket att tycka om med Ismaskinen. Hur den bygger upp, upp under hela sin fyra minuter och femtio sekunder långa livstid. Hur den känns som en sorglig, kärleksnovell med höga gitarrer och synthmattor. Hur trummorna känns i kroppen typ två minuter och fyrtiofyra sekunder in.
Det är en okonventionell, uppriktig poplåt som kan trösta de trasigaste av hjärtan. Och den ska spelas så högt det bara går.
Vi kan låta det stanna där, låta låten tala för sig själv. Och så stänger vi på bandets Felix Lindströms egna ord om inspelningen av albumet.
”Vi spelade in skivan i Januari på en nedlagd tågstation i Malmö bredvid ett slakteri som lukta djur och metall. Jag har jobbat i sju år på en köttbutik, och varit öga mot öga med fyrtio rådjursben och kycklingar i vakuumpåsar. Det va det bästa jobbet jag haft. Nu är jag fritidspedagog och vegetarian.”
