Hoppa till innehåll

Alex Schulman i stor intervju: ”Det låter provocerande, men allt jag tjänar gör jag av med på en gång”

Alex Schulman
Tom Cehlin Magnusson

Dramaten-pjäser, älskade romaner, landets största podcast och debut på vita duken. 2020 står Alex Schulman på sin absoluta topp. Så hur kommer det sig att han vill lägga ner alltihop?

Han beskriver det som att befinna sig inuti en glaskula, en sådan där med artificiella snöflingor i. Varje natt skakas glaskulan om, och man vaknar upp till en ny verklighet. De första vårdagarna på Gotland är långa. Ovissheten är värst. Varje dag sitter Alex Schulman och googlar på hur många IVA-platser som finns på de olika sjukhusen i Stockholm. Efter någon vecka startar han en blogg för att sortera tankarna kring viruset. Han sover dåligt, ligger vaken länge om nätterna.

Tillvaron för de allra flesta under våren 2020 är, i bästa fall, märklig. Varje glaskula har sin egen väderleksrapport. För Alex Schulman såg året ut att bli det mest intensiva i hans yrkesliv; hans monolog Tröstrapporter skulle sättas upp på Dramaten, hans nya roman Överlevarna släppas på Albert Bonniers förlag, hans förra bok Bränn alla mina brev skulle filmatiseras av Björn Runge. Lägg därtill en turné med poddkollegan Sigge Eklund och hans vanliga åtaganden med sin podcast och veckovisa krönikor i Expressen.

Dagen då Alex Schulmans tillvaro förvandlades till syntetisk snö var dagen före kollationeringen på Dramaten. Under våren skulle han göra regidebut på nationalscenen med Tröstrapporter, en monolog där Krister Henriksson framför Alex text. 

– Jag minns när Krister läste min roman om min pappa och att han var fylld av respekt och kärlek för boken. Vi sågs och han var verkligen intresserad. Sedan hände något i samma sekund som vi bestämde att vi skulle göra det här tillsammans. Det blev en annan relation, säger Alex.

Under vintern har alla som lyssnar på Alex podcast kunnat höra (inte helt och hållet trösterika) rapporter om samarbetet mellan regissör och skådespelare.

– Vi har möten och han kommer dit – sen! – i någon scarf och kollar ner i sin telefon. Sedan finns det stunder där vi tar en kaffe och pratar med varandra om riktiga saker och har respekt för varandra, men det är inte lika kul att berätta om. Men de stunderna jag har berättat om i podden har alla ägt rum, och jag har varit med om ännu värre saker.

Jag får lite ont i magen när du berättar om er relation i podden. 

– Jag med, jag blir så ledsen, skrattar Alex.

– Han är som en pappa som inte älskar mig, på något sätt. Men ibland kan jag känna att han säger saker till mig liksom inför andra. Och sedan, när vi blir ensamma, så är han inte på samma sätt. Då kan vi ha fina stunder tillsammans, där jag känner att vi respekterar varandra på ett djupt plan. Det är ett spel, vi underhåller andra. Jag försöker förstå, men det kan vara en förklaring.

Kollationering är namnet på den dag då ett verk ska presenteras för ensemblen. Ett traditionstyngt startskott för en pjäs, och en milstolpe för en debuterande regissör.

– Har man läst Noréns dagböcker eller något om Bergman så vet man att kollationeringen är en speciell grej. Regissören ska berätta för hela teamet om föreställningen, alla med­arbetare presenteras och skådespelarna läser manuset inför hela teamet. Jag var jävligt nervös. Jag vet att jag är oerfaren, så jag hade förberett mig noga. Det kändes så laddat och symboliskt. Men på eftermiddagen dagen före så ringde Dramaten och berättade att de stängde ner. Det var en chock. Då försvann hela min vår.

Alex Schulman klädd i vit kostym fotograferad för Café
Alex Schulman klädd i vit kostym fotograferad för Café

Krister Henriksson om Alex Schulman:

”Man ska aldrig lyssna på vad Alex säger, man ska läsa vad han skriver. Och han skriver förbannat bra. Jag är väldigt bortskämd vad gäller författare. Jag har spelat Hjalmar Söderberg i tolv år, jag läste Tranströmers dikter i många år och turnerade med honom. Så Alex ska veta att han är i gott sällskap. Han har samma röst som jag, han skriver det jag inte vågar säga. När det gäller Alex så börjar jag tro på reinkarnation, kanske jag var hans pappa eller mamma i tidigare liv, kanske lekkamrat. Det är något väldigt bekant över honom.”

Smokingjacka, Blk Dnm. Byxor, Blk Dnm. Sneakers, Tiger of Sweden. Scarf, Hattbaren/Amanda Christensen. Solglasögon, Saint Laurent

På familjen Schulmans rum på Grand Hôtel i Stockholm sträcker sig fönstren från golv till tak. På golvet hittas handvävda heltäckningsmattor i blågrå sammet, det höga taket kantas av stuckaturer och takrosetter, tunga sammetsgardiner har dragits åt sidan för att släppa in vårsolen. Vid dörr­öppningen ligger stora resväskor med kläder som liksom strömmar ut över kanterna. Oöppnade paket från posten står orörda vid dörren. På en hylla vilar en klarblå cykelhjälm, på ett glasbord ett gäng dinosaurier i plast. 

Familjen Schulman var precis i tagen att flytta ut ur sin lägenhet på Östermalm när viruset bröt ut. I väntan på att familjen, som förutom Alex och hans fru Amanda även inkluderar döttrarna Charlie och Frances och sonen Louis, ska hitta ett nytt hem har familjen först bott i sommarhuset på Gotland, men sedan dess tillbringat våren på Grand Hôtel. Det femstjärniga lyxhotellet anses vara ett av världens finaste hotell, men bär i dessa tider (som möjligen också kommer att utgöra apokalypsen för ordföljden ”dessa tider”) en ofrånkomlig likhet med Overlook Hotel från Stanley Kubricks The Shining

– Vi trivdes inte så bra i förra lägenheten. Det var så jävla stort. Vi hade ångest, det var rum som vi aldrig var i. Men jag hade aldrig trott att man skulle hamna på hotell i Stockholm. Det känns inte kul. Gränslöst och dekadent. Vi betalar lite mindre per natt eftersom vi bor där så många dagar. Men jag vet inte om jag kan berätta hur mycket det kostar ändå, det är sådana jävla summor, säger Alex.

Han möter upp i Cadierbaren. Bardisken i brun marmor blänker trots att belysningen är dämpad så här tidigt på dagen. På överkroppen bär han en vit tröja med en broderad räv på bröstet. Resten av kroppen är också klädd i vitt, håret fortfarande blött. Han visar ut mot matsalen, vill sitta nära fönstret ut mot Nybrokajen. 

– Man tar en handduk, använder och kastar på golvet – som man gör när man bor på hotell. Man plockar inte undan efter sig, man lever som en gris. Man kan inte uppfostra barnen. De gör samma sak som man själv, säger han. 

– I en tid av corona vill man ju ha en trygghet, ett hem. Och det kan man inte säga att det här är, riktigt. Man vill ju bort från smittan. Och här känns det som om man lever i smittans centrum.

Overklighetskänslan måste öka ytterligare av att bo på hotell?

– Ja, det är sjukt. Men det är härligt med hotell också, förstås. Man kan basta.

Alex Schulman klädd i svart rock fotograferad för Café.
Skepparrock, Tiger of Sweden. Tröja, Arket. Klocka, privat.

Det är både tacksamt och otacksamt att försöka skildra Alex Schulman. Han är generös med sin tid, tycks mån om att ge tillräckligt med material och vinnlägger sig om att fundera ut skarpa och självutlämnande svar så fort inspelningsfunktionen på telefonen är påslagen. När jag söker efter orden så fångar han upp tanken, formulerar klart frågan och besvarar den. Nackdelen är att han ägnat sitt yrkesliv just åt att formulera och förmedla berättelsen om sig själv, och vänt ut och in på sina neuroser, rädslor och misslyckanden. Hans inre geografi har till och med blivit det svenska folkets karta; torpet, grus­vägen, bastun, fotbollsmålet. Hans smärtpunkter har blivit romaner och poddavsnitt.

Berättelsen om Alex Schulman är också så tydlig och lättfattlig att den påminner om en saga. Från skandalbloggarna på Stureplan.se och Aftonbladet till prisad romanförfattare. Den elaka bloggaren som blev ömsint författare. Alex säger själv att han hatar den där bilden, menar att han inte var ond då och inte är god nu. Han verkar störa sig på slappheten i berättelsen. Under tillfällena vi ses påpekar han flera gånger när saker är hittepå eller överdrifter. Det är som om han vill sprätta upp sömmarna till vissa berättelser för att visa på vävarbetet bakom. 

– Jag tycker det där är skitspännande. Jag kan hitta på ett barndomsminne som ändå är helt sant. Förutsatt att jag använder minnena på rätt sätt och får fram en känsla som har funnits där. Fast jag kan hitta på hela ramen, säger han. 

– Jag minns att det blev en jättedebatt när jag skrev Bränn alla mina brev. Folk hade läst i arkiven och sa att det där som inträffar på den punkten i boken ju hände två år tidigare. Jag gjorde om lite i kronologin och det blev ett jävla liv. Det spelar tydligen ingen roll om jag skriver att det är en roman, och att jag poängterar att jag har gjort om lite – folk blir otroligt upprörda ändå. De kan inte begripa att man fiktionaliserar en verklighet. För mig smälter det där samman jättemycket.

Boken ifråga håller just nu på att göras till film av Björn Runge, vars senaste film The Wife nominerades till en Oscar. Alex berättar att manuset håller på att skrivas, och skvallrar om vilka hemliga Hollywood-namn som har tackat ja till att spela huvudrollerna. 

Har du svårt att lämna över kontrollen över boken?

– Nej, inte alls. Jag vill göra saker som jag kan, och det där kan inte jag. Jag skulle gärna hålla på och lägga mig i om jag fick regissera, men det skulle jag aldrig få. Jag föreslår någon skådis som Björn Runge sedan inte lyssnar på. Det fina med att skriva en bok är att man äger vartenda kommatecken. Men om jag skriver ett filmmanus så kan det bli vad som helst sedan. Jag är inte så intresserad av det.

Alex berättar att boken dessförinnan, den som handlar om hans mamma, också var tänkt att filmatiseras. 

– Jag och Johan Renck tog ett möte om att han skulle regissera Glöm mig. Han tyckte om den för att den var så mörk. Men jag märkte att de scener som var ljusglimtar kände han att vi borde göra om eller ta bort. Så det blev aldrig något samarbete. Sedan gjorde han Chernobyl, som var en fem timmar lång mardröm, säger han. 

– Jag minns att jag tänkte att om han skulle få in en strimma ljus i allt mörker så skulle det bli bättre. Men jag börjar förstå vad han håller på med. Han är inte intresserad av det. Det finns något intressant med det nattsvarta.

Alex Schulman sittande på en trästock fotograferad för Café

”Jag skriver om mina föräldrar igen nu. Jag har insett att det är såret.”

Rock, Filippa K. Skjorta, Burberry. Byxor, Oscar Jacobson. Sneakers, Hugo Boss.

Alex Schulmans nya roman heter Överlevarna. På sätt och vis rör den sig inom samma grusvägskantade landskap som tidigare: Den handlar om tre bröder som, var och en på sitt sätt, försöker komma ut på andra sidan av barndomen. Berättelsen kantas av alkohol, bråk och ansträngningarna för att nå den varma platsen i föräldrarnas blickfång. Men denna gång rör det sig om en bladvändare, med en twist. Historien rör sig bakvänt, och när man når punkten som förklarar och förändrar allt blir man nästan tvungen att gå tillbaka till berättelsens början för att börja om. Från slutet. 

˝Jag är besatt av berättartekniker. Min stora förebild är nog Christopher Nolan som har gjort några berättar­tekniska mästerverk. Dunkirk, Inception, Interstellar. De är spännande för att de alla handlar mycket om tid. Och i min förra bok Bränn alla mina brev  var det flera tidslinjer; 1932, 1988 och nutid. Nu är det dels en barndom som rullar framåt, och ett dygn som rullar på bakåt. Jag är fascinerad av hur man använder tid i berättandet, säger Alex. 

”Jag kommer från en bloggvärld som anses ful i Sverige. Det kan jag bli galen på.”

Idén till bokens berättelse föddes vid en middag för något år sedan. Alex och hans två bröder, Calle och Niklas, satt på restaurang Sturehof för att fira att Alex roman var klar. En av hans bröder berättade om en separation, varpå Alex bestört frågade hur han mådde. Han fick svaret att separationen hade ägt rum ett halvår tidigare. Han insåg hur långt ifrån varandra de befann sig. Först när de började prata minnen, historier och skrönor från barndomen närmade de sig varandra. Han slogs av hur tätt tvinnade de en gång varit runt varandra, och frågade sig om just det är anledningen till avståndet nu.  

I boken möter läsaren mellanbarnet Benjamin, lillebror Pierre och storebrorsan Nils. De två yngsta syskonen är närmare, medan den äldsta brodern försöker stänga ute bråk och skrik med hörlurar och böcker. 

– Det är ju vår historia på ett sätt. Men som du förstår är den väldigt fiktionaliserad. Jag uppfattar det som att den konstellation som jag skriver om i boken, så var det även för oss. Vi hade en storebror som checkade ut. Så hanterade han galenskapen i barndomen. Och jag har varit besviken på honom i många år. Men jag är inte det längre, säger han.

– Jag och Calle var jättenära varandra. Men det är som om ju närmre man är varandra som barn, desto svårare har man att hitta varandra som vuxen. Alla vi tre vill ju vara med varandra och älska varandra. Men det är svårt. Det var någon som sa att de rustningar man måste ta på sig i barndomen för att överleva finns kvar, trots att de inte längre fyller någon funktion. Man blir inte av med den där rustningen, även om den bara jobbar emot en numera. Så har det varit lite mellan oss tre, kan jag tycka.

Vad har ni för relation nu? 

– Jag älskar min storebror, men han lever ett annat liv utanför stan. Calle har jobbat i samma bransch och vi har varit nära varandra. Men där har det i stället varit mycket konflikter. Fram och tillbaka. Men de senaste åren så har vi ändå haft en bra relation. Men ja, jag tycker det är ett intressant tema, det här med dysfunktionalitet mellan syskon. Jag tror många känner igen det. Man tänker att ´jag och brorsan, vi har det bra´, men hur bra är det egentligen? Vad har vi för relation?˝

Alex Schulmans romaner rör sig inom familjens sfär. Hans böcker om sin pappa och mamma har blivit hyllade av kritiker och läsare. Hans senaste bok, om kärlekstriangeln mellan hans morföräldrar och Olof Lagercrantz, har sålt i över 100 000 exemplar. Men där författare som Karl Ove Knausgård, Vigdis Hjorth och Linn Ullman har hyllats för skildringarna innanför familjens stängda dörrar så har det ofta funnits en besk eftersmak även när Alex Schulman har fått fina recensioner. 

– Många uppfattar mig fortfarande som bloggare. Jag minns när DN:s recensent…

Han saktar ner och betonar skribentens namn.

– Han skrev en försiktigt positiv recension om boken om min mamma. Hans slutord var ´om han bara kunde lämna familjen och skriva fiktivt så kunde det bli riktigt bra till slut´. Det är ingen som skriver så om Knausgård. Utan att jämföra mig med honom. Men det är som om jag kommer från en bloggvärld som fortfarande anses ful i Sverige. Det kan jag bli galen på.

Tidigare har Alex försökt röra sig ifrån familjen och letat efter andra sätt att skriva. I dag har han kommit fram till att det inte är så enkelt som att bara skriva om andra saker. 

– Efter att jag hade skrivit Skynda att älska, boken om min pappa, så skulle jag göra en föreställning. Då bad jag Jonas Gardell om hjälp med dramaturgin. Det var på den tiden vi var kompisar, det är vi inte så mycket längre, konstaterar han roat.

– Han satt i soffan i sin lägenhet och jag läste manuset. Han skrattade inte en enda gång. Det var hemskt. Sedan gick han igenom sina anteckningar, och vid en viss punkt i manuset så ville han att jag skulle berätta om pappa. ´Jag har ju just gjort det i en bok´, sa jag. Då svarade han att ´du verkar inte ha förstått någonting. Du kommer att återvända till din pappa om och om och om igen. I resten av ditt liv´.

På vägen ut från lägenheten insåg Alex att Jonas Gardell hade haft rätt.

– Jag skriver om mina föräldrar igen nu i den här boken. Jag skriver om min pappa i föreställningen på Dramaten. Det är mitt tema. Det där har varit en ångest för mig förut, men nu har jag insett att det är det som är … såret, säger han och snurrar på snusdosan framför sig på bordet. 

Varför det är så är han inte säker på. Försöker han komma fram till något? Eller letar han efter en skuggplats i barndomen?

– Förut trodde jag att det var ett projekt där allt som man hade förträngt till slut skulle konfronteras. Det trodde jag länge. Efter det trodde jag att jag ville återskapa barn­domen för att jag tycker om att vara där. Men jag tror inte på det heller längre.

Snusdosans cirkelrörelser byts ut mot en velodrom-­liknande bana. Plastcylindern slår mot det vita träbordet. 

– Jag vet inte, jag är lite förvirrad kring varför. Men det är svårt att prata om. Jag tror inte det är självterapeutiskt i alla fall. Jag tror inte att det hjälper mig. Men det känns viktigt på något sätt. Och det känns som om jag skriver om saker som andra känner igen. Vem har inte haft en barndom där man vill bli sedd av sina föräldrar?

– Ensamheten i barndomen är ju enorm. Det är ett hav av ensamhet. Så var det för mig i alla fall. Mina barn är med kompisar hela tiden, och när de inte är det så håller de på med Tik-Tok. Min barndom var stora sjok av tomrum. Som man fyllde med tankar.

När han pratar sitter han med blicken riktad ut mot vattnet. Han rynkar pannan och ser oroad ut. Eller skrattar det hesa, ihåliga skrattet som halva Sverige skulle kunna peka ut i en aural vittneskonfrontation.  

Oavsett om du letar efter något i barndomen eller inte, vantrivs du som vuxen? 

– Lite, eller jag vet inte … vantrivs jag som vuxen?˝

Han blir tyst.

– Jag tror att jag väldigt mycket är ett barn. Jag vill inget hellre än att vara vuxen. Ibland kan mina barn titta på mig, och de tycks tro att jag är deras pappa. Det är en otroligt märklig känsla. De har verkligen fått för sig att jag är någon förälder. Men jag är lika gammal som de. Det är läskigt.

Alex Schulman klädd i blazer och solbrillor fotograferad för Café
Kavaj, Atelier Saman Amel. Polotröja, Atelier Saman Amel. Jeans, Atelier Saman Amel. 

Åsikterna om Folkhälsomyndighetens riktlinjer går den här våren isär både på makro- och mikronivå. 

– Det som händer om Sigge fortsätter med det här är ju att han kommer att alienera sig från alla. Han kommer att bli för knäpp. När han är ute och röjer på Twitter så tar jag alltid en skärmdump och skickar till honom och frågar: ´Är allt bra, Sigge?´

Alex skakar på huvudet och ler. Han berättar att han och poddkollegan Sigge Eklund, som nuförtiden bor i Los Angeles, har olika åsikter om Anders Tegnells noppriga famn. Sigge är kritisk mot den svenska modellen, medan Alex står på Folkhälsomyndighetens sida.  

”Det är väl ingen hemlighet att vi tjänar enormt mycket pengar på podden?”

– Men det är ju bara bra för podden! Det finns ju inget värre än två människor som håller med varandra i allt. Där­emot kan jag bli nästan orolig, alltså … vad gör han?

Det är svårt att underskatta betydelsen av podcasten som han drog i gång tillsammans med Sigge Eklund för åtta år sedan. Efter snart ett decennium är det en medieprodukt utan motstycke.  Det är också en drottningkupa för en svärm av liveföreställningar, brädspel och böcker. Själv beskriver Alex podcasten som en koloss. 

– Det är klart att vi tjänar enormt mycket pengar på podden. Det är väl ingen hemlighet? Det är noll kronor i produktionsbudget. Man köper två mikrofoner, och sedan är det enda som kostar vår tid. Det är attraktivt för företag eftersom vi tar reklamen på stort allvar. Vi lägger en timme, ibland en och en halv, på att göra reklamen rolig. För oss är det viktigt att reklamen är lika rolig som innehållet.

Reklamen i deras podcast är omdiskuterad, även hos dem själva. Häromåret rapporterade sajten Breakit om att Alex bolag året innan omsatte 9,7 miljoner, med 6,4 miljoner i personalkostnader. För några år sedan sades det att podcasten tillsammans med Sigge Eklund drog in ungefär 200 000 kronor per avsnitt, vilket motsvarar ungefär tio miljoner kronor årligen. I Expressens podcast Livshjulet berättade han för fem år sedan om poddens framgångar.  

– Det kostar 60 000–80 000 kronor per avsnitt för en sponsor att medverka i podden. Och vi har två–fyra sponsorer per podd. Så you do the math.

Uttalandet gjorde hans poddkollega sur i flera månader. Alex skrattar när han påminns om det. 

– Så hårresande kaxigt. Jag sa det i någon podd och tänkte att ingen kommer ändå att lyssna på det där. Då blev Sigge jävligt störd, säger han. 

– Men jag är också väldigt bekymmerslös när det gäller pengar. Alltså, jag har inga pengar. Jag vet att det låter provocerande, men jag har ingen förmögenhet. Jag har noll kronor på kontona. Allt jag tjänar gör jag av med på en gång. Det kanske är ansvarslöst, men jag hatar idén om att äga pengar och ägas av pengar.

Alex Schulman klädd i svart kostym fotograferad för Café
Alex Schulman klädd i skinnjacka och solglasögon fotograferad för Café

Fredrik Backman om Alex Schulman:

”Jag tror att jag skrev till Alex om att min mamma och jag hade pratat väldigt mycket om Glöm mig och hur otroligt mycket vi båda älskade den. Därefter fick jag läsa manuset till Bränn alla mina brev och blev helt jävla golvad. Sedan åt vi lunch och så blev vi vänner. Det enda vi gör när vi ses är att prata om ord och text. Alex är mycket mer konkret och tydlig i sin feedback än jag. Jag virrar runt i känslor och pladdrar på i tre timmar. Ibland tycker nog Alex att jag är dum i huvudet, han är bara för snäll för att säga det högt. Men ärligt talat pratar vi mycket mer om det vi älskar än det vi inte älskar. Vem som helst kan ge kritik, det är mycket svårare att förklara varför något är bra.”

Foto överst: Skepparrock, Tiger of Sweden. Tröja, Arket. Klocka, privat. Foto under: Skinnjacka, Hugo Boss. Polotröja, Oscar Jacobson.Solglasögon, Saint Laurent.

Under tiden vi träffas återkommer Alex flera gånger till att han helst skulle vilja sluta med allt som inte är skrivandet. 

Det känns lite som om du längtar efter att lägga ner podden? 

– Verkligen. Men samtidigt så är det svårt rent praktiskt. Om jag skulle säga att vi slutar podda i dag så skulle jag kunna sluta kanske i jul. Det är så mycket avtal. Men det känns också som om vi når nya platser i podden, ibland. Och då känns det väldigt roligt. När det fortfarande känns som om vi förnyar oss. Och det är genom den som man möter sin publik. Men det tar två dagar från min arbetsvecka. Och det är på sikt något som man skulle vilja bli av med.

Jag har fått intrycket av att du är mer sugen på att lägga ner podden än Sigge?

– Jag vet inte. Kanske. Sigge har ju verkligen nått ut genom podden. Folk hör hans sanna röst där. Äntligen förstår folk vilket geni han är. Han har ju alltid varit otillgänglig innan podden. Men jag är väldigt mycket för att prova nya saker. Jag vill testa nytt. Jag blir besviken på mig själv när jag inte gör det.

Det måste vara svårt att lägga ner den om den står för så stor del av er inkomst?

– Jo, men jag tänkte samma sak om bloggen – jag kan inte lägga ner bloggen, den är allt för mig, hur ska jag kunna tjäna pengar? Men är det inte så att om man slutar med något så börjar man med något annat? Men ja, jag fattar vad du menar. Hur ska jag kunna sluta? Jag har inte råd att sluta. Men så får man inte tänka. Jag ser framför mig att vi håller på i tio år. Två år kvar.

”Jag är besatt av mitt eget drickande. Jag måste vara det.”

Er relation måste ha förändrats mycket under de här åtta åren. Vad händer med er som vänner när sista poddavsnittet är inspelat? 

– Då tror jag att vi kan börja umgås igen. Vi umgås aldrig. Alltså, aldrig någonsin. Vi bor ju tre kilometer från varandra på Gotland. Vi ses kanske två kvällar på hela sommaren. Jag vill vara nyfiken när jag kommer till poddrummet, och det är jag inte om jag träffar honom varje dag. Jag märker det när vi är på turné och ses jämt. Jag tror podden bygger på en nyfikenhet. Jag fattar fortfarande inte hur han funkar.

Varför tror du att ni har kunnat hålla på så länge? 

– För det första är jag och Sigge en bra kombination. Vi är väldigt olika, han är så analytisk och jag är ganska känslomässig. Det andra är att vi jobbar som skribenter. Allt är berättelser och vi har övat på det i hela våra liv. Och det tredje är att vi lägger ner enormt mycket tid på podden. Så mycket tid så att folk inte kan förstå. Folk har bilden av poddande som att man bandar lite och så är man färdig. Vi sitter med långa manus. Den är ett monster, verkligen, den här podden.

Alex Schulman klädd i grå trenchcoat fotograferad för Café
Rock, Burberry. Tröja, Arket. T-shirt, Arket.

Våren håller på att bli sommar. Biltaken är gula av pollenregn, nariga knogar spricker i det torra solskenet. Alex Schulman sätter sig i sin bil, rotar runt och flyttar påsar till baksätet. Han ska ut på Djurgården för att lämna ett par ridstövlar till sin dotter. I ett avsnitt av sin podcast har han nyligen berättat om hur han suttit ensam i Cadierbaren med en iskall Dry Martini och en öl. När han sedan kommer upp till sitt rum, några timmar senare, inser han att han har råkat sms:a den patologiskt buttre epidemiologen Johan Giesecke en kärleksförklaring.

– Jag har ju gett mig själv fri lejd med drickandet under corona. Det måste jag säga. Men jag blir aldrig så jättefull. Men det är sant att jag skrev till Giesecke. Och det är ändå så jävla pinsamt.

Har du lyckats reparera er relation?

– Nej. Det fick vara så. Men drickandet, ja. Jag vet knappt hur man gör för att gå och lägga sig utan att ha druckit två glas vin. Det är så jävla läskigt allting. Världen blir lite mind­re vass av två glas vin, säger han. 

– Och på Grand Hôtel kan man alltid smita ner till en bar. Som står där och lockar och glimmar. Direkt efter bastun.

Tänker du mycket på ditt drickande?

– Jag är besatt av det. Jag måste vara det. Jag önskar så gärna att jag kunde komma hem efter jobbet och ta en öl utan att tänka mer kring det. Men det är förenat med ett jävla övervägande för mig. Jag är inte ett dugg avslappnad kring drickandet.

Alkohol har varit en viktig ingrediens i både Alex Schulmans böcker och poddar. Öl förs undan med två fingrar, den eventuella straffskalan för ett glas whisky ifrågasätts.

– Jag är ju en av de största alkoholromantikerna i Sverige. Jag skriver om det, jag pratar om det, jag funderar på det. De första klunkarna av en flaska vin är det bästa jag vet. Att sitta med Amanda och äta charkbricka. Samtidigt som det är förknippat med sådan jävla ångest. I mina föräldrars drickande fanns det läskiga stunder, men också fina stunder. När de drack så var de också som gladast. Sedan kunde det slå över. Men stunderna när de satt vid ett vattenbryn vid torpet och drack, då man kände att de eventuellt älskade varandra. Det var de största stunderna av lycka.

Hans bok Glöm mig handlar om Lisette Schulman, vars alkoholism höll hennes son i ett järngrepp ända upp i vuxen ålder. I barndomen utvecklade han ett sjätte sinne för konflikter, gömde tomflaskor och parerade så att missbruket inte skulle synas utåt. Allt handlade om att vara smörjmedlet mellan sina föräldrar. Samtidigt har Alex varit vårdslös med sig själv. Från de tidigare åren som bloggare till dagens position som framskjuten krönikör på Expressen.

– Jag vet inte varför det har blivit så, det blir ju hobbypsykologi alltihop. Man skulle väl kunna förklara det som att det inte fanns någon plats för mig att få utbrott som ung. Jag höjde aldrig rösten eller så. Jag fick mest balansera upp andras lynnen hela tiden. Det kanske är en motreaktion. Sedan så tror jag att det i släkten finns ett konfrontativt drag. Jag tycker om att retas. Jag gör det så ofta jag kan. Men det är inte så ofta jag orkar längre.

Han berättar om när han lade upp en bild på det brinnande Notre Dame i april i fjol och skrev ”äntligen”. 

– Efter tre minuter sms:ade Fredrik Wikingsson ”oj”. Har man följt mediedramaturgin ett tag så vet man att det där kommer att få följder. Men jag ångrar det inte en sekund. Jag hävdar min absoluta rätt att skoja på det sättet. Jag avskyr idén om att jag måste försvara det.

I två dagar sköljde en helig vrede över honom. 

– Jag blev säkert mordhotad hundra gånger. Först var jag helt skakad. Men efter två dygn av skräck och galenskap, där folk skrev att de skulle hitta mig och min familj och skära halsen av mina barn, så kom en vrede. Då blev jag galen till slut.

Vid något tillfälle har Alex fått anlita livvakter vid boksigneringar efter att ha skrivit sin Expressen-krönika. Någon gång har han kunnat se på sökhistoriken på hans dator att hans barn har googlat på hans namn, men inte velat fråga honom om sökresultaten. 

– Det är så sjukt. Att mina döttrar går in på nätet, läser saker om mig och inte vill berätta, för att de inte vill att jag ska bli ledsen. Det är så hemskt att de ska gå runt och bära på det. Ibland ser jag på deras historik att de har sökt på mitt namn, och ser vilka sidor de har varit inne på. Det är inte kul, säger han och skrattar till. 

Du säger att du mest vill skriva böcker, hur orkar du kasta dig in i sådant som du vet kommer att väcka sådana reaktioner?

– Det enda som det är till för är att jag ser mina krönikor som en vaktpost mot högerextremism och främlingsfientlighet. Men jag tycker att jag snart har gjort mitt. Jag känner väldigt starkt att jag vill sluta med allt som inte är mitt författande. Jag hoppas att jag har sagt upp mig på Expressen när den här texten kommer ut. Jag orkar inte mer. Det är bara kontraproduktivt.

Alex Schulman klädd i svart skinnjacka, svart läderväska och svarta byxor fotograferad för Café

Jacob Mühlrad om Alex Schulman:

”Jag märkte snabbt när jag och Alex började jobba med varandra att vi hade samma förhållningssätt till skapande. Lika mycket lekfullhet som allvarsamt. Många rödvinskvällar med hård kritik emellanåt har det varit. Men alltid god stämning! Däremot har det hettat till mellan Alex och Krister emellanåt. Men på den senaste genomläsningen såg man för första gången hur Krister började älska texten. Då sken Alex upp som en sol. Han har en känsla för dramaturgi och form på ett sätt som nästan är skrämmande! Men hans hemmagjorda bearnaisesås innehåller för mycket vinäger.”

Skinnjacka, Hugo Boss. Polotröja, Oscar Jacobson. Byxor, Blk Dnm. Skor, Hugo Boss. Väska, Balenciaga. 

Tillbaka på Grand Hôtel. En servitör går förbi med en blankpolerad silverkanna för att fylla på kaffe, men tycks osynlig. Alex tittar in i skärmen på en iPad och växlar mellan att skrocka och mumla ”fy fan”. På skärmen rör sig blickfånget runt vid barn­domens torp i Värmland. Vattnet vid Bottnarna-sjön. Bastun. Fotbollsmålet. Trädgårdsstolarna. I bakgrunden hörs pianomusiken till tv-serien The Leftovers

– Här! Där är skogen. Som jag skriver om i boken, du vet. De höga granarna. Där är sjön! Och ladan som jag skriver om. Och där – torpet! Det är så sjukt att det står där. Hur fan är det möjligt? Och där är jordkällaren.

Han har plockat fram en film som gjordes för en podd­föreställning för ett par år sedan. Han pekar och visar, men blicken är låst på skärmen. När han sitter på lyxhotellet och blickar ner mot det röda trähuset på skärmen uppstår en scen där Alex Schulman är regissör, berättare och deltagare på samma gång. 

– Allt står kvar, precis som det var. Där var mammas plats, vid uteplatsen där hon satt och rökte och löste korsord. Smörblommor som hon älskade. Där är bastuhuset. Där är fotbollsplanen där vi hade Coca-Cola-cup varje midsommar. Det är jag som skjuter. Där är jag och pappa. Det är ju det här som är hela mitt projekt.

Skärmen blir svart. Alex tittar upp.

– Det är som om barndomen är en brottsplats och att man är en detektiv. Det är väldigt svårt att lösa fallet när två ögonvittnen är borta. Hur ska man kunna säkra bevis? Man skulle vilja korsförhöra allihop. Det kan vara en förklaring till varför man håller på. Man är rädd för att det ska försvinna.


Credits:

Foto: Gustav Wiking/Skarp Agent  
Stylist: Maria Montti/Lund Lund  
Grooming: Tony Lundström/Mikas  
Stylistassistent: Oona Åhman   

Tack till: Jus och NK 

Nyhetsbrev

Varje vecka skickar Cafés redaktion ut de senaste, roligaste och vassaste artiklarna från sajten så du alltid håller dig uppdaterad.