Nyligen avtäcktes den allra första trailern till Greta Gerwigs kommande Narniafilm som har premiär i februari 2027. Frågan är om detta är startskottet för att vi för första gången någonsin får se C.S. Lewis kompletta fantasysaga skildrad på vita duken – i sin helhet?
I väntan på världepremiären för Narnia: The Magician’s Nephew nästa år rankar vi nu samtliga böcker – från den sämsta till den bästa.
7. Den sista striden
Bok nummer sju sluter cirkeln för Narniaserien på ett fantastiskt sätt, vilket ingen kan ta ifrån den. Problemet är att vägen fram till den sjukt starka tredje akten åldrats ganska illa och dessutom länge känns främmande alla versioner av Narnia vi lärt känna fram tills dess. Att den sämsta delen i serien ändå har många förmildrande egenskaper säger en hel del om kvaliteten hos den här sjudelade sagan.
6. Min morbror trollkarlen
Den här har jag oerhört starka läsminnen från. En äldre släkting började läsa boken för mig, men det var så olidligt spännande att vänta på nästa kapitel att jag lärde mig läsa själv för att skynda på det hela. En stundtals sjukt stark fantasyberättelse, där det grå London och den spöklika staden Charn sticker ut som klara höjdpunkter.
Problemet är bara att den är en så tydlig prequel, att om man läser den som första bok finns det en hel del scener som inte riktigt gör samma starka avtryck, som om man läser den senare. När man lärt känna Narnia lite bättre. Med det sagt – skogen som leder till alla världar, Jadis entré i London och den obehaglige morbror Andrew är alla helt oförglömliga.
5. Hästen och hans pojke
Seriens mest underskattade del. I de flesta andra böckerna skildras människor som kommer från vår värld in i Narnia, men här står den unge pojken Shasta och hans försök att förhindra en förödande attack mot Archenland.
Det är fint att få se Narnia från en narnians ögon för en gångs skull, vilket skänker Hästen och hans pojke en ton som skiljer sig mycket från resten av serien. Tillför nytt syre och tillför en extra dimension som hindrar denna saga från att kännas förutsägbar och formelstyrd.
4. Caspian, prins av Narnia
Syskonen Pevensies andra äventyr i Narnia efter strapatserna i Häxan och lejonet, där de ska hjälpa prins Caspian att återta sin rättmätiga tron. Den enda boken med övervägande människokaraktärer, då de talande djuren i stort sett utrotats. Hänger extremt mycket ihop med just Häxan och lejonet och fungerar även som ett sorts melankoliskt farväl till den kompletta fyrtaliga syskonskaran.
3. Silvertronen
Denna näst sista del är kanske den mörkaste boken i serien. Eustace Scrubb och Jill Pole är en riktigt underskattad protagonistduo och har en kemi som skiljer sig väldigt mycket från syskonen Pevensies. Även Eustace har fått växa väldigt mycket som person sedan sist vi såg honom och tankarna vandrar till en sorts ensambarnsversion av Edmund från Häxan och lejonet.
2. Kung Caspian och skeppet Gryningen
Det stora sjöfararäventyret! Här förstår. man att en Narniaberättelse inte nödvändigtvis är bunden till samma huvudpersoner, utan att det är upptäckandet av landet som är det verkligt fängslande. Och som det upptäcks i Skeppet gryningen! Den här boken är verkligen konstant spännande, aldrig någonsin tråkig.
1. Häxan och lejonet
Det finns en anledning till att en hel del förknippar just den här delen allra starkast med Narnia och det är inte bara för att den synts flest gånger i filmatiserad version. Den har dessutom alla ingredienser ett klassiskt Narniaäventyr ska ha: transporten till en främmande värld i kris, kampen mellan ont och gott och talande bävrar. Särskilt Edmunds berättelse med sitt fina förlåtelse-tema håller väldigt bra än idag. Antagligen den allra bäst skildrade karaktären i hela serien.
