6. The Haunting of Bly Manor
En återkommande Flanaganformel är att plocka ut ett klassiskt verk ur skräcklitteraturen och sedan spinna fritt. Här tar han avstamp i Henry James-novellen The Turn of the Screw, vilket inte är så dumt i sig. Problemet är att The Haunting of Bly Manor trots några kusliga scener och välgestaltade rollfigurer överlag inte är så ledsen. Och ibland till och med ganska tråkig.
5. The Fall of the House of Usher
Här turistade Flanagan i Edgar Allan Poes gotiska litterära värld. Utgångspunkten var novellen som serien tog sin titel från, men även andra Poeklassiker blandades in i en mörk cocktail. Den har ett par riktigt otäcka scener, men fokus ligger snarare på ett långsamt mysterium, som inte håller riktigt hela vägen.
4. The Midnight Club
Det känns hemskt att placera den här så lågt på listan, men då måste man tänka att Flanagan har en hög lägstanivå. Denna serie om unga människor på hospice som skrämmer upp varandra om nätterna med kusliga spökhistorier har ett oerhört starkt patos, men storyn känns aningen för utsträckt för sina tio avsnitt.
3. The Haunting of Hill House
Mike Flanagans första skräckserie blev denna fria tolkning av Shirley Jacksons magnifika roman. Den har många starka ögonblick, men har ett fokus på sorgbearbetning som med all sin melankoli ibland överskuggar skräcken.
2. Carrie
När det här projektet först utannonserades kunde man med rätta ifrågasätta angelägenheten i att göra ännu en filmatisering av Stephen Kings debutroman. Dessa tvivel kunde efter premiären kunde i stort sett helt undanröjas. Det här är den bästa versionen av Carrie hittills och de kreativa friheterna Flanagan har tagit sig tjänar historien väldigt väl. En modern, inspirerad nytolkning av Carrie för 2026 – med ett solklart existensberättigande.
LÄS ÄVEN: Mike Flanagan: ”Vår Carrie är en historia om vänlighet och grymhet”
1. Midnight Mass
Den tveklöst bästa och otäckaste av Mike Flanagans alla tv-serier hittills. Midnight Mass är märkbart inspirerad av Stephen Kings andra roman Salem’s Lot och är en fri tolkning totalt överlägsen de tre officiella som producerats. Läskig och otroligt stämningsfull rakt igenom med en mörkt magnetisk Hamish Linklater i en bärande roll.
