Det gångna året var ett lågvattenmärke för di blåe i modern tid. Man kom från två raka guld och gick in i säsongen med hög svansföring och ett tredje på agendan.
På de fyra första matcherna tog man två vinster och spelade två oavgjorda men spelarna som köptes in blev tyvärr inte det lyft man hade hoppats på. Som tur var fanns det dock ett par unga, hungriga talanger som gav en hopp om livet och som kändes riktigt spännande.
Efter en stabil start i ligan började laget vackla nämnvärt och cupen kändes som ett välbehövligt glädjeämne där man lyckades ta sig hela vägen till final under våren. Även kvalet till europaspel flöt på och trots att man åkte ur Champions League-kvalet lyckades man kvalificera sig för Europa League.
I samband med detta kom sommarfönstret och hoppet återvände. Nu skulle det satsas igen och man skulle få in en stabil målskytt och mer offensiv kraft men så blev inte fallet. Transferfönstret lämnade alla besvikna och konfunderade. Ligasäsongen fortsatte braka åt helvete och Europa-äventyret blev inte alls den ljuspunkt i mörkret som man hade hoppats på. Snarare tvärtom.
I slutändan hamnade Malmö inte ens topp fem i Allsvenskan även om man på något sätt avslutade säsongen med en liten framåtrörelse i och med att man tog fyra poäng på de sista två matcherna. Hela fiaskot blev ett ovärdigt avslut för en älskad himmelsblå tränarprofil och lämnade en riktigt bitter eftersmak hos alla supportrar. Men nog om 2022.
Malmö har varit här förut och det var inte speciellt länge sen. Spelarna och alla i organisationen runt om laget vet att det går att studsa tillbaka och de har dessutom facit för hur man ska göra det. Nytt blod på tränarbänken, unga spelare som går från att vara spännande talanger till att bli bärande kuggar, då var det Nanasi och nästa år blir det Busuladžić och Skogmar. De rutinerade fanbärarna som hellre dör än viker ner sig, som Ponne och AC, finns fortfarande kvar i omklädningsrummet även om de är lite skadeskjutna.
En annan sak som talar för att Malmö reser sig och tar tillbaka pokalen omedelbart är konkurrensen. Mjällby AIF som gjort tidernas prestation i år, hatten av på alla sätt som går, kommer få det mycket tufft att köra en repris på årets rekordsäsong. Flera nyckelspelare kommer känna sig färdiga och vilja prova sina vingar utomlands. Tränarstaben kommer antagligen omorganiseras för jag kan inte tänka mig att fotbollsarkitekten Karl Marius Aksum tänker spendera en säsong till som assisterande tränare, oavsett klubb. Och som lök på laxen ska man hantera ett historiskt europaspel och en ny typ av förväntningar man aldrig tidigare haft på sig som klubb. Med det sagt, GRATTIS Mjällby, otroligt.
Hammarby i sin tur vinner ju inte Allsvenskan om de så hade varit enda laget i serien. Blåvitt svävar på moln efter sin fjärdeplats och lyckades nästan nafsa storebror GAIS i baken men det blir ingen fortsatt framåtrörelse nästa år. GAIS själva blir väl av med Fidde Holmberg vilket jag tror påverkar laget något enormt, kanske mer än något annat tränartapp i Allsvenskan hade gjort. Förresten Fidde, jag vet en klubb ca 30 mil söderut som nog gärna tar ett snabbt Zoom-möte med dig. Gör det, tack på förhand. AIK är AIK, det vill säga helt ofarliga i guldjakten och Djurgården har vunnit en gång de senaste tjugo åren.
Så nu kör vi, mot två nya guld och sen en fullständig genomklappning!
