Så länge jag kan minnas har jag haft ett brinnande idrottsintresse och i stort sätt varje dag under min uppväxt omsattes det i praktik på ett eller annat sätt. Spelade vi inte fotboll så spelade vi bandy på gården eller så utkämpade vi högoktaniga duster i vår egenkonstruerade sport “ruffhockey”. Det var exakt som bandy fast man fick tacklas hur man ville och när jag säger hur man ville menar jag hur man ville.
Matcherna tog alltid slut för att någon bröt ett nyckelben, fick fotleden amputerad eller tacklades så att man hängdes på tork över grannarnas staket. Vi testade amerikansk fotboll ute på kullen bakom kvarteret, också det bara en ursäkt för att få ge oss på varandra fysiskt inom någon form av ramverk. När vi åkte pulka var standardförfarandet att någon åkte medan de andra stod längs backen och tacklade honom tills han åkte på ett håll och snowracern på det andra. Det fanns alltid ett element av fysisk kamp annars var det ointressant. Maken till kreativitet har sällan skådats när det gällde för vårt gäng att omvandla någon form av lek till en liknande lek där fysisk smärta inkorporerades.
Det kan säkert göras ett imponerande antal analyser av vårt kompisgäng och våra upptåg inom kontexten “pojkars utveckling” och “manlighetsnormer”. Om hur vi var oförmögna att uttrycka våra känslor för varandra och istället brottades och stångades. Att vi egentligen var nyfikna på varandras kroppar och det var enda sättet att komma nära varandra. Att våra föräldrar aldrig älskat oss och att den fysiska smärtan gjorde att den emotionella domnades. Att vi var födda i fel kropp och identifierade oss som gorillor från de dimhöljda bergen i Centralafrika. Eller så var det bara en uppskruvad variant av det som gjort att människor världen över, i alla tider, förälskat sig i sport och idrott. Kampen, smällarna, känsloyttringarna och kraftmätningen.
Kokande läktarkultur
När jag går på allsvensk fotboll idag älskar jag när det bubblar, fräser och kokar. De senaste åren har vi blivit bortskämda med en livskraftig läktarkultur som, i sina bästa stunder, kan konkurrera nere på kontinenten. Tifon i världsklass, arenor som bokstavligen gungar under de hoppande folkmassorna och sånger som aldrig slutar. De här känslorna ska såklart få utrymme inne på planen också. Hetsen och skitsnacket, rivandet och slitandet.
Man älskar sina egna galningar som Sebastian Larsson, Anders Christiansen eller Sebastian Eriksson och avskyr motståndarnas. Karaktärer som piskar upp stämningen och höjer intensiteten, som är oberäkneliga, briljanta och ibland fullständigt knäppa i huvudet. På något sätt hittar man idrottens kärna någonstans i den här kompotten som får oss att känna så mycket och så intensivt.
Därför blir jag uppgiven när man, nästan i realtid, ser initiativ för att stävja och motarbeta de genuina känslorna som skapas både på planen och på läktarna och det är sannerligen ingen utveckling som är unik för Allsvenskan. I den internationella fotbollen har det på flera platser införts en ny regel som gör det förbjudet att prata med domaren om du inte bär kaptensbindel. Det är alltså mer eller mindre förbjudet med spontana reaktioner för tjugo av de tjugotvå spelarna på planen. VAR i sin tur är också ett toppensätt att hämma spontana känsloyttringar. Mål! Nu ska ni bara hålla andan i fyra minuter medan domaren pratar med kontrollrummet som avgör om ni ska glädjas åt målet eller bli förbannade. Var vänlig vänta kvar i luren cue hissmusik.
Även i andra sporter ser man den här utvecklingen som är fientlig mot kärnan i vad sport och idrott ska vara. Max Verstappen får dryga böter för att han svär under en presskonferens. Gud nåde dig om du är besviken Max, det ska inte vi behöva lyssna på. Du ska säga att det kommer fler tävlingar, att alla i stallet gjorde sitt bästa och att ibland är det bara inte din dag.
I NFL straffas du omedelbart om du så mycket som råkar få ögonkontakt med en spelare i motståndarlaget efter du lyckats med en imponerande mottagning eller gjort en touchdown. Gud nåde dig om du är nöjd med din prestation. Du ska fälla ner blicken och be om ursäkt för att du satt motståndaren i en position där de misslyckats med sin uppgift.
Gud nåde den som eldar upp sig på planen. Gud nåde den som eldar på läktaren. Gud nåde den som smäller på lite extra. Gud nåde den som öppnar munnen. Gud nåde den som visar känslor.
