En rond med Fredrik Wikingsson

Artikeln publicerades ursprungligen på Cafés syskonsida Svensk Golf.

Klockan 06.40 plingar det till i telefonen. Meddelandet saknar ord men Instagramlänken talar direkt till mig: en man med knutna nävar och krampaktigt hopkrupna axlar gråter av hysteri på en blötlagd green.
Bildtexten: ”When all week the weather is amazing, but now it’s your day to golf…”
Fredrik Wikingsson har utforskat SMHI:s uppdaterade prognos. Sannolikheten för spöregn över Järna är nedslående: 99 procent.
Utanför fönstret vapenmetalliska skyar, tryckande luft och vindar som viskar löften om det oundvikliga. Ett stundande biltvättsväder.

”Fuck. Vad gör vi? Kör oavsett?”, skriver Fredrik Wikingsson i ett sms.

Den inplanerade ronden på Mälarö, där han ”en gång slagit en 300-metersdrive” blev hastigt inställd på grund av en LA-resa som Wikingsson ”out of the blue MÅSTE åka på”. Att sälja in en hyllad film till Hollywood väger möjligen högre än att utmana en reporter i golf.

Men nu hopar sig molnen även inför dagens ombokade rond på Kallfors GK. För vem vill frivilligt spela i oavbrutet hällregn?

”Vi kan gå typ tre hål i värsta fall, och prata i klubbhuset?”, skriver Fredrik Wikingsson.

De senaste månaderna har han varit en av Sveriges mest påpassade personer. Recensionerna från Den sista resan, som slagit rekord som den mest sedda svenska dokumentären på bio, har varit översvallande. Det hade varit förståeligt om medregissören själv, som precis kommit hem från en jobbresa i USA, skulle rainchecka golfbokningen.

Men när vi till slut skakar hand utanför klubbhuset skiner han upp och säger:

– Jag älskar ju golf. När jag var liten gillade jag matte för att problemlösning var så tillfredsställande. Golf är också problemlösning och det är kul med alla snabba beslut. Jag kan förstå medgräs eller motgräs, men att slå exakt 157 meter är en annan sak. Lik förbannat är det problemlösning. Okej, jag hamnar i en bunker, ska jag slå ett bunkerslag eller putta mig ur den? Kan jag hitta på något annat? Det är ingen slump att alla amerikanska presidenter har spelat golf. Det är problemlösning på högsta nivå.

Hur ofta kommer du ut på banan?

– Det blir väl 1,8 ronder i veckan eller så. För mig finns det ett stort mått av nedvarvning, vilket är paradoxalt eftersom golf också är förknippat med stress. Men jag kan verkligen njuta av stunden när jag får iväg ett bra utslag. Då känner jag att här hör jag hemma, och jag motverkar min utbrändhet en aning.

Fredrik Wikingsson kommer direkt från dotterns skolavslutning och byter snabbt om till svarta golfkläder. Solglasögonen får sitta kvar trots den mörka himlen.

– Alla har stressiga liv. Mitt är inte mer stressigt än någon annans. Jag har alltid varit nojig för att gå in i väggen under intensiva perioder, så jag försöker hitta sätt att undvika det på. Redan när jag lämnar lägenheten och går mot bilen börjar återhämtningen. Sedan har jag en biltur till banan på cirka 40 minuter. Det är 18 hål av potentiell jättebesvikelse, men vägen fram är värd något. Man har något att se fram emot. Jag har ju även andra saker att se fram emot – jag är inte helt utlämnad till golfen. Men i den här fasen av mitt liv är golf verkligen jätteviktigt. Det vore fruktansvärt om någon skulle ta golfen ifrån mig.

Med tanke på åsksmällar i närheten och att vi båda åkt genom skyfall från varsitt håll av landet till golfklubben föreslår jag att vi spelar 18 hål i en simulator under tak.

Han smakar på meningen men rycker på axlarna.

– Äh! Vad tror du om att vi tar en golfbil och spelar ett hål i taget? Det går ju alltid att vända och köra tillbaka om det blir för miserabelt?

Så i grund och botten har du inget emot att spela i regn?

– Det skulle jag inte säga. Jag har spelat golf i Frankrike när det regnat så mycket att jag blivit waterboardad. Det kan jag nästan få panik av. Jag har stor beundran för de som pinnar på oavsett väder. Men jag är sugen på spel idag!

Vi är i princip ensamma på banan när vi sladdar upp mot första tee.

– Det jag älskar med den här banan är att den har designats som att man inte ska behöva vara krampaktig och rädd på tee i början. Klurigheterna kommer lite längre fram. Jag vet inte om det är applicerbart på alla hål men det finns ändå ganska mycket slice- och hookutrymme, säger Fredrik Wikingsson.

Han plockar upp hybriden, peggar upp efter att ha småsprungit fram till teekulorna och hivar iväg bollen utan att man som betraktare knappt hinner blinka. Och så fortsätter det, slag efter slag.

– Det är väl en sorts tjackgolf. Men jag vill hinna spela så mycket som möjligt innan regnet kommer.

”Jag trashtalkar mig själv och känner mig ofta tragisk och värdelös. Golf betyder egentligen ingenting, men jag kan bli så nervös att jag chokar – även på en ensamrunda.”

En rutin som Fredrik Wikingsson verkar falla tillbaka i är att prata med sig själv inför slag, ibland i tredje person: ”Han dammar en järnåtta”, ”nu kör han på med en bra bollträff åtminstone”.

När slutresultatet inte blir som han har tänkt växlar han och börjar tala till sig själv i andra person. ”Du är en idiot”. Ibland skriker han av frustration – framför allt när drivern inte samarbetar.

– Jag trashtalkar mig själv och känner mig ofta tragisk och värdelös. Golf betyder egentligen ingenting, men jag kan bli så nervös att jag chokar – även på en ensamrunda. En dålig runda får mig att tvivla på mig själv.

Fredrik Wikingssons glödande temperament resulterade en gång i att han blev portad från en bana i Frankrike sedan han råkat skrämma en äldre dam som uppfattade hans utbrott som ett dödshot. 

– Hon frågade ”Why do you scream so much?” och jag svarade ”If I didn’t, I had to kill someone”. Jag lade till ”Maybe you” med ett charmigt leende. Ett uppenbart skämt alltså. Men hon blev helt förfärad och sprang in och skvallrade. Klubbchefen kom ut och sa ”Maybe you should stay away for a while”.

Det verkar hända ett och annat kring dig?

– Ja, kanske är jag lite mer extrovert på banan än gemene man.

Har du blivit avstängd från någon svensk bana också?

– Nej, aldrig, men de blev lite sura på Svartinge när jag vägrade att kratta en bunker en gång. Om bunkern är riktigt jävla värdelös och jag misslyckas ur den kan jag få en barnslig impuls att straffa banan genom att inte kratta. Det är inte kosher någonstans. Det är något med bunkrar; du ser massa tutorials på Youtube om hur du slår bunkerslag, och så kommer du till en svensk bana i april och det är som tjäle i bunkern; som att lägga bollen på betong. Det är klart att det är barnsligt och av alla mina usla sidor är jag medveten om det. Det är inte så att jag inte kan se mig själv utifrån.

NAMN: Fredrik Wikingsson.
ÅLDER: 50 år.
FAMILJ: Fru och två tonårsdöttrar.
BOR: Stockholm.
HEMMAKLUBB: ”Nån brevlåda.”
HANDICAP: 14,5.
STÖRSTA GOLFMERIT: Undvek att skratta när ”Jerka” Johansson, i ett avgörande läge av rundan, behövde fyra slag för att komma upp ur en bunker på Nordirland. En bättre golfvän har jag aldrig varit.
STÖRSTA ÖGONBLICK I KARRIÄREN: När Filip Hammar för första gången morsade på mig på Aftonbladets redaktion, sommaren 1996.

Fredrik Wikingsson tar snabbt ett grepp om matchen och anför den med en kombination av långa hybridutslag och tajmade inspel. När han med en järnsexa nitar upp bollen några meter från hålet på en klurig par 4:a kan han inte hålla sig:

– Pappa slår på nedvägen! Pappa träffar på nedvägen. Pappa slår en torva! Pappa slår ändå långt!

Likt en trofé i handen visar han stolt upp torvan innan den omsorgsfullt placeras tillbaka.

– Det här är det yttersta tecknet på framgång för mig, när jag slår en torva.

Då Fredrik Wikingsson hamnar i trubbel löser han bekymren på ett sätt som tyder på att han har ett betydligt bättre hcp än 14,5.

– Jerka Johansson brukar kalla mig för ”reparatören”. Det gillar jag. Jag går igång på att försöka mig på korkade, lustdrivna slag.

Efter att ha lyckats slå igenom en tät tallridå och räddat ännu en delning ler han brett:

– Gapet mellan två träd fanns knappt, men det ”fanns kind of”, och då kör vi. Det är detta som gör att man återvänder till banan – den omöjliga drömmen.

De som följt Fredrik Wikingssons karriär, från tv till poddar, vet att han tänker och pratar snabbt. De som spelat golf med honom vet att han också spelar och svingar snabbt.

– När jag spelar själv är jag metodisk och läser greenen från alla fyra håll. På en undulerad green tar man tid på sig, formulerar en plan och implementerar den. Men ibland toppar man en hybrid i vattnet och känner sig som ett fucking skämt.

”Alla tyckte att det var så jävla kul att jag tryckte till golfare. Det verkar finnas ett uppdämt hat ute i samhället gentemot golfare, rättvist eller inte.”

Han berättar att nervositeten kan göra att han ibland svingar extra snabbt. Som när han under försommaren var på Nordirland och spelade Royal Portrush.

– Jag började med att slå out-of-bounds på ettan. ”Take a breakfast ball”, sa startern vänligt. När jag slog min andra out-of-bounds sa han ingenting. Och när jag skickade tredje bollen out gick han bara iväg. Det var verkligen en massaker. Efter nio hål bestämde vi oss för att spela en tvåmannascramble istället.

Du sa i podden att det var en slags karaktärsövning att inte sura ner sig och förstöra för de andra?

– Ja, man kan gå ner i svart, men man måste hålla det för sig själv.

I det halvt kultförklarade dolda kameranprogrammet Ursäkta röran, vi bygger om såg Fredrik Wikingsson på tidigt 2000-tal till att en fyrboll Lidingö-golfare såg, just, svart. Det var då han klädde ut sig i Frälsningsarméns uniform, retade gallfeber på golfare med en tuta och blev kallad både fiskmås och ärthjärna.

– Alla tyckte att det var så jävla kul att jag tryckte till golfare. Det verkar finnas ett uppdämt hat ute i samhället gentemot golfare, rättvist eller inte. Och folk kan tycka att det är kul att det skedde på Lidingö som betraktas som en snobbana. 

Jag minns att jag fick känslan av att det var arrangerat, för det var ju en oproportionerlig reaktion att de började kasta kottar och ge sig på er på parkeringen?

– Allt som kom med i bild hände på riktigt. Dagen innan filmade vi en fyrboll med pensionärer. Reaktionen var inte lika stark men ändå kul. Det var stressigt och folk blev irriterade. Vi satte oss i bilen, nöjda med materialet, tills fotografen insåg att han glömt trycka på rec. Vi fick göra om det dagen efter. Ibland leder misslyckanden till något bättre. En av killarna i fyrbollen sa senare att de hade sett det på Youtube och tyckte att det var kul.

Har du spelat på Lidingö sedan dess?

– Absolut, flera gånger.

Var lirar du helst?

– Ett mellanläge mellan Happy Golfer och Bro Hof Castle är toppen. Det är en kliché att säga att jag känner mig mer hemma på Happy Golfer, men det är sympatiskt med en greenfee på 350 spänn. Banan är varierad och skitkul. Problemet är att jag har lite dyslexi när det gäller att komma ihåg hål. Om någon säger att nian på Bro Hof är skitsvår, kanske jag har spelat den tolv gånger men ändå inte kommer ihåg den. Ofta känns det som att jag är på banan för första gången varje gång. Det är som i filmerna Måndag hela veckan eller Memento. På så sätt kan jag uppleva golfbanor för första gången flera gånger. Men det är ju inte så bra när man ska spela strategiskt…

Fredrik Wikingsson skrattar, och det har han anledning att göra även när ronden är slutspelad. Med 2/1 vinner han matchen som spelades i rapidfart. Regnet? Inte ett skvätt från himlen, som en skänk från ovan.

I klubbhuset slår han sig ned och skärskådar den drömmiga järnsexan han nitade upp vid flaggan. Slaget förevigades med mobilen. Jag frågar vad han tänker när han ser slaget igen. Svaret kommer direkt:

– Att det aldrig ser ut som det gör i ens huvud. Det finns många termer i golf som jag aldrig lär mig, som utifrån och in och hårt grepp. Jag ser att jag har ett hårt grepp här, det ser väldigt högerhandigt ut. Jag är glad att jag har en ganska bra rygg, det är lätt att man blir krum, och jag gillar när man blir lite ”Åbergsk”. Jag försöker komma ihåg att golf är en atletisk sport så att man inte bara står och vevar med armarna.

Fredrik Wikingsson spelar om klippet igen, särstuderar sving och ljudupptagningen.

– Den låter lite jordig du. Lyssna… Det är inte det här pistoliga, riktigt, men tja, ”I’ll take it”.

Det är ju en fin bollträff. Har du svårt att bli helt nöjd?

– Jag har alltid haft prestationsångest, oavsett om jag spelat golf, gått i skolan, jobbat på Aftonbladet eller gjort film. Under klippningen med Den sista resan var jag angelägen att det skulle bli perfekt. Svensk dokumentärfilm är ganska smal, men temat om en son som försöker få liv i sin far är universellt. Vi pratade mycket om Rainman – Filip är som Tom Cruise i den filmen.

Har Filip inte börjat spela golf?

– Nä, det kommer aldrig att ske. Jag orkar inte tjata mer. Mitt försök att få Alex Schulman att börja spela dränerade mig. Alex säger att han har jättebollsinne, men jag minns hur chockad han blev på Visby GK när han insåg vad det innebar att slå på gräs – friktionen… Han hade 14 slag på första hålet. Jag försökte säga att han måste stå och nöta, gå upp före familjen och slå i 45 minuter. Men jag fattar att alla inte har tid eller vill prioritera det. Suget måste komma inifrån.

Hur väcktes ditt eget sug?

– Jag började tidigt hemma i Sundsvall men hade ett långt uppehåll tills jag var 26 år. Sommaren 2000 åkte vi runt i Sverige med en liten bil, fyra bagar och spelade 27 rundor på 14 dagar. Vi festade stenhårt varje kväll och tittade på fotbolls-EM på tv. Sedan träffade jag min fru och fick barn, och stängde ner helt. I kombination med att jag reste mycket i jobbet fanns det ingen tid för golf då. Det var inte så att jag inte tyckte att det var kul, men jag fick offra det. Och det ville jag att mina barn skulle tacka mig för, men det har de aldrig gjort, haha.

Spelar barnen golf?

– Nej, men när de var mindre tyckte de att det var kul att köra golfbil i Frankrike. En gång åkte vi till Cannes Mougin, en jättefin bana, och barnen var supertaggade. Vi kom direkt från McDonald’s och de hade varsin påse i händerna men inga kragar på tröjorna. Snobbarna där blev misstänksamma. Jag sa: ”I’m gonna play alone and no one is going to see us during the 18 holes”, och de svarade: ”It doesn’t matter”. Jag blev galen! ”I’m never setting my fucking foot here again.” Sedan stormade jag ut. Två år senare smög jag tillbaka för det var en så fin bana. Jag har tummat på mina principer rejält.

”Jag är bara en groupie till svenska golfproffs. Jag hör av mig på Instagram eftersom jag beundrar dem så mycket. Just nu håller jag på att uppvakta (Ludvig) Åberg. Lättgenomskådat smör, det är vad det är.”

Du brukar åka ner ensam till ert hus i Grasse för att skriva manus och spela golf?

– Mm, det finns ett dussintals banor i närheten av huset. Alex Norén rekommenderade någon bana för ett tag sedan, Terre Blanche.

Känner ni varandra?

– Jag är bara en groupie till svenska golfproffs. Jag hör av mig på Instagram eftersom jag beundrar dem så mycket. Just nu håller jag på att uppvakta (Ludvig) Åberg. Lättgenomskådat smör, det är vad det är.

Vad kan kontaktförsöken ge, vad drömmer du om?

– Mer än en tumme upp, menar du? The end game är såklart en runda med Ludde. Min dotter undrade varför jag vill spela med en så bra spelare, men golf är ju en fenomenalt demokratisk sport. I dina bästa stunder kan även en 14-handicapare göra birdie. – Till och med eagle – jag har gjort det på Svartinges hål 10. Och i Frankrike var jag nära att göra en till på ett svårt hål; bollen slickade hålet. När jag kom hem var jag så lycklig att barnen såg sin chans att fråga om vi inte kunde skaffa en hund till. Jag hatar att vi har hund, men med ett endorfinpåslag hörde jag mig själv säga: ”Vi kör på det.” Barnen jublade. Efter en halvtimme när jag hade duschat och varvat ner insåg jag vad jag hade gjort.

Svårt att backa då?

– Ja, så nu har vi två hundar. Mitt råd till alla där ute: ett, skaffa inte hund, och två, skaffa absolut inte två hundar för de stressar upp varandra enormt.

Det får du skylla på golfen.

– Ja, det var verkligen golfen. 

Det piper till i Fredrik Wikingssons mobil. Jerka Johansson har skickat ett golfklipp – ännu ett i ordningen.

– Vi som spelar tillsammans i gänget är mediokra, så klippen från olika golfkonton är som en tröst, en snuttefilt, en napp. Bland annat har jag fastnat för ett konto som heter officialsonny. Det är så nördigt och smalt så det liknar ingenting. Det är svårt att förklara humor men det är något med det kontot som legitimerar alla idiotiska tankar man har själv. Man är inte ensam, det finns folk som förstår mig. Det gör besattheten legitim.

Utanför Kallfors klubbhus har solen omkullkastat SMHI:s 99-procentigt tillförlitliga prognos. Fredrik Wikingsson har vunnit matchen, inte fått några aggressionsutbrott, han verkar njuta. Det är kanske till och med läge för en tredje hund.

– Eftersom jag har en hyfsat hög nivå skulle jag kunna bestämma mig för att bli singelhandicapare. Men jag har aldrig varit bra på att träna med ett mål, vare sig det är Vätternrundan, Vasaloppet eller golf. Det är väl rädslan för att inte nå målet och bli ännu mer besviken. Om jag tar 25 lektioner och gör en 23-poängsrunda, då vill man ju hänga sig. Det är väl rädslan… för det.

Fredrik Wikingsson stannar till, det är tyst för ett ögonblick. De tre sekundernas tystnad är den längsta tystnaden sedan vi skakade hand inför ronden. Hans blick blir lekfull.

– Men du tycker alltså att jag har en bra bollträff? Det måste du få med i artikeln.