Café på plats – så blev Honduras världens farligaste land

Johan Hedberg  |  Publicerad 2015-09-02 16:09  |  Lästid: 1 minut

runt

Ingress ingress ingress Ingress ingress ingress

Varför mördades 17-årige Jeferson? Och varför blev Honduras världens farligaste land? Café möter gängledare och yrkesmördare I huvud-staden Tegucigalpa – och följer ett av kokain-krigets tiotusentals offer från brottsplatsen till begravningen.

Varför mördades 17-årige Jeferson? Och varför blev Honduras världens farligaste land? Café möter gängledare och yrkesmördare i huvudstaden Tegucigalpa – och följer ett av kokainkrigets tiotusentals offer från brottsplatsen till begravningen.

*Varning för starka bilder*

Donde esta el muerto?
Var är den döde?”

Vi kör fram och tillbaka på de trasiga gatorna i La Divanna, ett gängområde i Honduras huvudstad Tegucigalpa som vi har varnats för – här bör man inte åka in ens dagtid.

Folk pekar i olika
riktningar men leder oss hela tiden fel. Stämningen blir allt mer spänd.

I en korsning står några typer och hänger, vår fixare vevar ner rutan igen och ropar ut vår fråga. Den största av dem, en man i träningsbyxor och svullen, bar mage, säger lugnt:

– Han ligger uppför backen och in till höger.

– Är du säker?

Mannen lutar huvudet tillbaka och drar överlägset på munnen.

– Det är klart att jag är säker, det var jag som dödade honom.

Vi gasar uppför den långa backen, det är surrealistiskt tyst och tomt, som om verksamheter pågår bakom kulisserna, och ser den vita likbilen stå parkerad i gruset. Inne till höger har människor samlats framför ett litet betonghus som spärrats av med gula band. Militär­poliser med Kalashnikovs och svarta skyddsvästar vaktar en trappa ner till en badrumsdörr i källarplanet. Dörren är gjord av plåt och genomborrad med sju kulhål. Bakom den finns den mördade pojken.

Rättsläkaren skriver hans namn högst upp på sitt formulär:

Jeferson Alexander Amador Sanchez.

– Han skulle fylla 18 år på tisdag, säger pappan som gråtande sjunkit ihop i ingången till husets enda rum.

I dag är det lördag, klockan är strax efter elva på förmiddagen och José Cecilio Amador har just förlorat sitt yngsta barn. Axlarna hänger under den rödrutiga skjortan, det är som att bara chocken håller honom uppe. Med tjock hals berättar han att familjen tittade på en tennismatch på tv när skottlossningen började.

– Vi gömde oss under sängen, vi visste inte vem som blev skjuten.

Han försöker torka ögonen med händerna, men tårarna rinner mellan fingrarna.

José beskriver sin son som en arbetsam kille som gick upp tidigt på morgnarna och levererade det kommunala vattnet från tanklastbilar. Jeferson delade den knappa inkomsten med föräldrarna, var omtyckt för sitt avspända sätt och höll på fotbolls­laget Olimpia.

Storasystern Isis Amador Sanchez
kommer ut och sätter sig på trappavsatsen.
Det mörka, blanka håret är uppsatt i en hästsvans. När hon ser skotthålen och
patronhylsorna som ligger bland skräpet
på marken gömmer hon ansiktet mellan knäna och börjar skaka.

– Jag vet inte varför det här hände, hackar hon fram. Jag höll på att sälja prylar på gatan när min pappa ringde och sa att han behövde mig. När jag fick veta att min bror var död gjorde det så ont att jag trodde att jag skulle gå sönder.

Efter jobbet brukade Jeferson ta hand om sin systers son.

– De är väldigt lika, de stod varandra nära. Min bror var med när han föddes. Det var den enda gången vi bråkade. Han såg när barnet kom ut och ville inte hjälpa till. Jag skrek ”Hjälp mig, hjälp mig!” och då tog han tag och drog.

Längre kommer hon inte innan rösten spricker.

Donde esta el muerto? Var är den döde?”

Vi kör fram och tillbaka på de trasiga gatorna i La Divanna, ett gängområde i Honduras huvudstad Tegucigalpa som vi har varnats för – här bör man inte åka in ens dagtid.

Folk pekar i olika riktningar men leder oss hela tiden fel. Stämningen blir allt mer spänd.

I en korsning står några typer och hänger, vår fixare vevar ner rutan igen och ropar ut vår fråga. Den största av dem, en man i träningsbyxor och svullen, bar mage, säger lugnt:

– Han ligger uppför backen och in till höger.

– Är du säker?

Mannen lutar huvudet tillbaka och drar överlägset på munnen.

– Det är klart att jag är säker, det var jag som dödade honom.

Vi gasar uppför den långa backen, det är surrealistiskt tyst och tomt, som om verksamheter pågår bakom kulisserna, och ser den vita likbilen stå parkerad i gruset. Inne till höger har människor samlats framför ett litet betonghus som spärrats av med gula band. Militär­poliser med Kalashnikovs och svarta skyddsvästar vaktar en trappa ner till en badrumsdörr i källarplanet. Dörren är gjord av plåt och genomborrad med sju kulhål. Bakom den finns den mördade pojken.

Rättsläkaren skriver hans namn högst upp på sitt formulär:

Jeferson Alexander Amador Sanchez.

– Han skulle fylla 18 år på tisdag, säger pappan som gråtande sjunkit ihop i ingången till husets enda rum.

I dag är det lördag, klockan är strax efter elva på förmiddagen och José Cecilio Amador har just förlorat sitt yngsta barn. Axlarna hänger under den rödrutiga skjortan, det är som att bara chocken håller honom uppe. Med tjock hals berättar han att familjen tittade på en tennismatch på tv när skottlossningen började.

– Vi gömde oss under sängen, vi visste inte vem som blev skjuten.

Han försöker torka ögonen med händerna, men tårarna rinner mellan fingrarna.

José beskriver sin son som en arbetsam kille som gick upp tidigt på morgnarna och levererade det kommunala vattnet från tanklastbilar. Jeferson delade den knappa inkomsten med föräldrarna, var omtyckt för sitt avspända sätt och höll på fotbolls­laget Olimpia.

Storasystern Isis Amador Sanchez kommer ut och sätter sig på trappavsatsen. Det mörka, blanka håret är uppsatt i en hästsvans. När hon ser skotthålen och patronhylsorna som ligger bland skräpet
på marken gömmer hon ansiktet mellan knäna och börjar skaka.

– Jag vet inte varför det här hände, hackar hon fram. Jag höll på att sälja prylar på gatan när min pappa ringde och sa att han behövde mig. När jag fick veta att min bror var död gjorde det så ont att jag trodde att jag skulle gå sönder.

Efter jobbet brukade Jeferson ta hand om sin systers son.

– De är väldigt lika, de stod varandra nära. Min bror var med när han föddes. Det var den enda gången vi bråkade. Han såg när barnet kom ut och ville inte hjälpa till. Jag skrek ”Hjälp mig, hjälp mig!” och då tog han tag och drog.

Längre kommer hon inte innan rösten spricker.

Mord­poliserna går runt bland de sorgsna blickarna och lukten av ett icke fungerande avfalls­system. De mäter och antecknar, försöker omvandla kaoset till en saklig rapport.

Enligt grannarna var händelsen mycket våldsam: Jeferson blev jagad av flera män, släppte i flykten en påse skivade bananer som han höll på att äta när han blev attackerad, sprang in i sitt hus för att söka skydd men blev utsläpad och neddragen i källaren där han mördades med flera skott.

Över de låga, korrugerade hustaken sveper det in elaka moln. Plötsligt skär ett skrik genom gränden. Skriket blandas med kvidanden och hulkningar och ångestrop.

– Mamma, mamma, försöker någon trösta.

Det är ett skrik från en mor som kommer hem till sitt mördade barn – Lourdes Sanchez Noquera skriker tills hon faller ihop.

Utanför avspärrningarna står krim­reportrar med luttrade uppsyner. Det finns saker de aldrig tar med i sina texter och de undertecknar inte artiklarna med sina namn. En av dem, en omfångsrik, nästan fyrkantig murvel, säger utan att höja på ögonbrynen:

– Han sköts framför ögonen på militärpolisen.

En smalare figur suckar uppgivet:

– Och de gjorde ingenting.

Det är just en sådan detalj som ingen av dem kommer sätta på pränt. De pratar om ett mord som de var på före det här, för en halvtimme sedan. En taxichaufför mördades på en gata i närheten. Jag undrar om jag hörde rätt, att militärpolisen var där, och varför de i så fall inte gjorde något. Den fyrkantige knuffar till den smale.

– Vet du vad hon frågade, haha! Hon frågade varför militärpolisen inte gjorde något!

Jag får inget svar. Senare, när jag står ensam, lutar sig en kvinna mot mig och viskar i mitt öra:

– Polisen får hälften av det las maras driver in.

Las maras. Gängen.

Just det här området kontrolleras av ett av världens farligaste gäng: Mara 18. De lever efter sina egna lagar, sätter upp regler för de boende och driver in krigsskatt.

Åkeriägare måste betala 10 000 kronor i veckan, gör de inte det så dödas deras chaufförer: de skjuts, torteras, bränns levande. En frukthandlare som har en vagn i ett gatu­hörn måste betala 60 kronor i veckan, en tredjedel av en lägenhetshyra här.

Det spekuleras i om det är därför som 17-årige Jeferson nu ligger och stelnar i källaren. Om det har handlat om indrivning.

En annan teori är att han sköts av andra ungdomar som del av det inträdesprov man behöver göra för att gå med i ett gäng. I det provet ingår att mörda.

I samma stund som Jeferson bärs upp från källaren, instoppad i en brun liksäck som knutits ihop i båda ändarna, börjar det regna. Pappa José stödjer sig i dörr­karmen när sonen bärs förbi. Grannbarnen springer nyfikna efter och ser när kroppen slängs in i likbilen, en skåpvariant där man transporterar de döda direkt på bottnen av lastutrymmet. Det ligger redan tre andra kroppar där, bland annat taxichauffören.

 

Honduras är numera det land där det sker flest mord per capita i hela världen. Totalt över 7 000 varje år. Och nästan ingen döms för dem. Du kan stå i en korsning och berätta var pojken som du just skjutit ligger. Inget kommer ändå att hända dig.

I snitt mördas 92 per 100 000 invånare – tre gånger så många som i Mexiko. För unga män i riskområden är siffran 600 per 100 000 invånare – högre än i Syrien, Irak och Afghanistan.

På bårhuset i huvudstaden Tegucigalpa, en stad med ungefär lika många invånare som Stockholm, får man in runt tio mordoffer varje dag.

Men alla tas inte hit, till la morgue. I går natt, när jag och fotograf Niclas Hammarström sov över på bår­huset, fick man in ett larm om att 14 personer mördats i en uppgörelse. Rättsläkaren Gladys Cruz Menjivar förklarade, med glasögon på näsan, varför det inte skulle bli någon pickup med likbilen:

– Vi kan inte hämta dem, det är ett för farligt område. Gängmedlemmarna som bor där är fler än poliserna som kan åka med – och bättre beväpnade. De får ta hand om kropparna själva och begrava dem där.

Bårhusets kylrum är överfulla. Det ligger säckar med lik på rullbårar och på golvet. Samma bruna säckar används utanför i soptunnorna. I garaget står en trären kista längs ena väggen, den skulle tas härifrån för en månad sedan, men när familjen kom ångrade de sig och lät den stå kvar. Där har den stått sedan dess. Med en död man i.
Kroppar som ingen gör anspråk på sorteras ut var tredje månad, det brukar röra sig om 20–30 stycken som grävs ner i anonyma massgravar.

I obduktionssalen slår de skarpa odörerna av skit, kväljande sött och formalin emot oss. Jeferson har rullats in och lyfts över till en av stålbänkarna. Kläderna som han tog på sig i morse dras av: en grönvitrandig tennis­tröja, ett vitt linne, blå kortbyxor, rutiga boxershorts, en New York Yankees-keps.

Runt naveln syns åtta skotthål, i höger lår ett, i huvudet två. Röda hål stansade av nio millimeters ammunition.
Tre kulor sitter kvar, resten har gått igenom.

Den 26-årige rättsläkaren Mario Garcia Martinez berättar att de flesta mordoffren är skjutna i huvudet, och med många skott.

– När ni kom skrev jag en diktamen från en obduktion där man hittat 18 kulor, men det är inte mycket. Jag har sett 32, andra har sett 73. Då får man huvudvärk, det blir riktigt svårt att plocka ut alla kulor.

Det värsta han ser är torterade barn.

– Jag glömmer inte en 13-årig kille som var bunden. Här kallas det los embalados – de inslagna. De knyter ihop händerna, stoppar något i munnen, sätter en platspåse över huvudet och drar om med ett skosnöre eller rep runt halsen.

Jobbet tycker Mario Garcia Martinez är intressant, men också svårt.

– Jag tror fortfarande på rättvisa, därför har jag valt det här yrket. Men det väcker existentiella frågor: Vad är meningen med livet? Själv tror jag inte på gud, men i vårt land gör nästan alla det för att orka leva.

Mord­poliserna går runt bland de sorgsna blickarna och lukten av ett icke fungerande avfalls­system. De mäter och antecknar, försöker omvandla kaoset till en saklig rapport.

Enligt grannarna var händelsen mycket våldsam: Jeferson blev jagad av flera män, släppte i flykten en påse skivade bananer som han höll på att äta när han blev attackerad, sprang in i sitt hus för att söka skydd men blev utsläpad och neddragen i källaren där han mördades med flera skott.

Över de låga, korrugerade hustaken sveper det in elaka moln. Plötsligt skär ett skrik genom gränden. Skriket blandas med kvidanden och hulkningar och ångestrop.

– Mamma, mamma, försöker någon trösta.

Det är ett skrik från en mor som kommer hem till sitt mördade barn – Lourdes Sanchez Noquera skriker tills hon faller ihop.

Utanför avspärrningarna står krim­reportrar med luttrade uppsyner. Det finns saker de aldrig tar med i sina texter och de undertecknar inte artiklarna med sina namn. En av dem, en omfångsrik, nästan fyrkantig murvel, säger utan att höja på ögonbrynen:

– Han sköts framför ögonen på militärpolisen.

En smalare figur suckar uppgivet:

– Och de gjorde ingenting.

Det är just en sådan detalj som ingen av dem kommer sätta på pränt. De pratar om ett mord som de var på före det här, för en halvtimme sedan. En taxichaufför mördades på en gata i närheten. Jag undrar om jag hörde rätt, att militärpolisen var där, och varför de i så fall inte gjorde något. Den fyrkantige knuffar till den smale.

– Vet du vad hon frågade, haha! Hon frågade varför militärpolisen inte gjorde något!

Jag får inget svar. Senare, när jag står ensam, lutar sig en kvinna mot mig och viskar i mitt öra:

– Polisen får hälften av det las maras driver in.

Las maras. Gängen.

Just det här området kontrolleras av ett av världens farligaste gäng: Mara 18. De lever efter sina egna lagar, sätter upp regler för de boende och driver in krigsskatt.

Åkeriägare måste betala 10 000 kronor i veckan, gör de inte det så dödas deras chaufförer: de skjuts, torteras, bränns levande. En frukthandlare som har en vagn i ett gatu­hörn måste betala 60 kronor i veckan, en tredjedel av en lägenhetshyra här.

Det spekuleras i om det är därför som 17-årige Jeferson nu ligger och stelnar i källaren. Om det har handlat om indrivning.

En annan teori är att han sköts av andra ungdomar som del av det inträdesprov man behöver göra för att gå med i ett gäng. I det provet ingår att mörda.

I samma stund som Jeferson bärs upp från källaren, instoppad i en brun liksäck som knutits ihop i båda ändarna, börjar det regna. Pappa José stödjer sig i dörr­karmen när sonen bärs förbi. Grannbarnen springer nyfikna efter och ser när kroppen slängs in i likbilen, en skåpvariant där man transporterar de döda direkt på bottnen av lastutrymmet. Det ligger redan tre andra kroppar där, bland annat taxichauffören.

 

Vardag i våldets huvudstad

I Tegucigalpa är mord vardag. Kroppar hittas varje dag runtom i staden. Barn samlas och tittar på mördade och det anses normalt.

Las maras. Gängen.

Just det här området kontrolleras av ett av världens farligaste gäng: Mara 18. De lever efter sina egna lagar, sätter upp regler för de boende och driver in krigsskatt.

Åkeriägare måste betala 10 000 kronor i veckan, gör de inte det så dödas deras chaufförer: de skjuts, torteras, bränns levande. En frukthandlare som har en vagn i ett gatu­hörn måste betala 60 kronor i veckan, en tredjedel av en lägenhetshyra här.

Det spekuleras i om det är därför som 17-årige Jeferson nu ligger och stelnar i källaren. Om det har handlat om indrivning.

En annan teori är att han sköts av andra ungdomar som del av det inträdesprov man behöver göra för att gå med i ett gäng. I det provet ingår att mörda.

I samma stund som Jeferson bärs upp från källaren, instoppad i en brun liksäck som knutits ihop i båda ändarna, börjar det regna. Pappa José stödjer sig i dörr­karmen när sonen bärs förbi. Grannbarnen springer nyfikna efter och ser när kroppen slängs in i likbilen, en skåpvariant där man transporterar de döda direkt på bottnen av lastutrymmet. Det ligger redan tre andra kroppar där, bland annat taxichauffören.

 

Las maras. Gängen.

Just det här området kontrolleras av ett av världens farligaste gäng: Mara 18. De lever efter sina egna lagar, sätter upp regler för de boende och driver in krigsskatt.

Åkeriägare måste betala 10 000 kronor i veckan, gör de inte det så dödas deras chaufförer: de skjuts, torteras, bränns levande. En frukthandlare som har en vagn i ett gatu­hörn måste betala 60 kronor i veckan, en tredjedel av en lägenhetshyra här.

Det spekuleras i om det är därför som 17-årige Jeferson nu ligger och stelnar i källaren. Om det har handlat om indrivning.

En annan teori är att han sköts av andra ungdomar som del av det inträdesprov man behöver göra för att gå med i ett gäng. I det provet ingår att mörda.

I samma stund som Jeferson bärs upp från källaren, instoppad i en brun liksäck som knutits ihop i båda ändarna, börjar det regna. Pappa José stödjer sig i dörr­karmen när sonen bärs förbi. Grannbarnen springer nyfikna efter och ser när kroppen slängs in i likbilen, en skåpvariant där man transporterar de döda direkt på bottnen av lastutrymmet. Det ligger redan tre andra kroppar där, bland annat taxichauffören.

 

Gängens grymma strategi

Trebarnspappan Hector Andres sköts på sin väns likvaka. Det är en vanlig arbetsmetod för gängen: De dödar en i ett konkurrerande gäng och lockar på det sättet fram andra. Tre personer sköts på just den här gatan – på två dagar – under Cafés vistelse i Honduras.

Gängens grymma strategi

Trebarnspappan Hector Andres sköts på sin väns likvaka. Det är en vanlig arbetsmetod för gängen: De dödar en i ett konkurrerande gäng och lockar på det sättet fram andra. Tre personer sköts på just den här gatan – på två dagar – under Cafés vistelse i Honduras.

Från bårhusets anhörigrum hörs skrik och gråt. Här väntar familjerna medan kropparna obduceras.

Jefersons pappa José sitter längs väggen på en stol, timme efter timme, tills det blir kväll. När det skymmer får han flytta över till ett bord och skriva under sonens dödsattest.

Medan pappersarbetet görs hörs ihållande skottlossning utifrån. Ingen reagerar inne på bårhuset – skott tillhör vardagen i den här staden. Mördarnas stad.

Stökigare blir det när ett följe kliver in och frågar efter ett skelett som hittats på eftermiddagen. När det regnar flyter allt möjligt till ytan. En kort kvinna, som talar för gruppen, räknar med vass ton upp de saker som släktingen hade på sig när han försvann:

– Gympaskor, nycklar, mobil. Det är han, lyssna på mig, tjatar hon envist.

Bakom henne står yngre killar i vida byxor och korsade armar: gängmedlemmar.

Polis och militär bevakar bårhuset. Begravnings­entreprenören Edgardo Simmons, som har sin business här bredvid, säger att det snabbt kan förvandlas till en osäker plats.

– För några veckor sedan kom 300 gängmedlemmar hit med vapen för att hämta kroppen av sin boss.

Han klickar fram en bild i sin telefon för att visa vad de är kapabla till. Den föreställer en gammal kvinna sittande i en fåtölj. Hon har inget huvud. Bara en blodig halsstump.

– Hon var 83 år. De satte en bössa under hennes haka och tryckte av. Hennes son sålde knark. De dödade mamman för att skicka en signal till honom.

Edgardo Simmons har ordnat begravningar för ett 30-tal gänganslutna.

– Det ingår i mitt jobb, säger han. Men jag gillar det inte, det är inga personer man vill ha något att göra med. Las maras är som en smittsam sjukdom, som ebola, som man måste hålla sig borta ifrån.

Han avbryter sig, ställer sig bredbent i sina jeans, och tittar bekymrat på oss.

– Journalisterna här kan inte skriva om dem. Gör de det så blir de uppsökta och hotade och ibland dödade.

Honduras är numera det land där det sker flest mord per capita i hela världen. Totalt över 7 000 varje år. Och nästan ingen döms för dem. Du kan stå i en korsning och berätta var pojken som du just skjutit ligger. Inget kommer ändå att hända dig.

I snitt mördas 92 per 100 000 invånare – tre gånger så många som i Mexiko. För unga män i riskområden är siffran 600 per 100 000 invånare – högre än i Syrien, Irak och Afghanistan.

På bårhuset i huvudstaden Tegucigalpa, en stad med ungefär lika många invånare som Stockholm, får man in runt tio mordoffer varje dag.

Men alla tas inte hit, till la morgue. I går natt, när jag och fotograf Niclas Hammarström sov över på bår­huset, fick man in ett larm om att 14 personer mördats i en uppgörelse. Rättsläkaren Gladys Cruz Menjivar förklarade, med glasögon på näsan, varför det inte skulle bli någon pickup med likbilen:

– Vi kan inte hämta dem, det är ett för farligt område. Gängmedlemmarna som bor där är fler än poliserna som kan åka med – och bättre beväpnade. De får ta hand om kropparna själva och begrava dem där.

Bårhusets kylrum är överfulla. Det ligger säckar med lik på rullbårar och på golvet. Samma bruna säckar används utanför i soptunnorna. I garaget står en trären kista längs ena väggen, den skulle tas härifrån för en månad sedan, men när familjen kom ångrade de sig och lät den stå kvar. Där har den stått sedan dess. Med en död man i.
Kroppar som ingen gör anspråk på sorteras ut var tredje månad, det brukar röra sig om 20–30 stycken som grävs ner i anonyma massgravar.

I obduktionssalen slår de skarpa odörerna av skit, kväljande sött och formalin emot oss. Jeferson har rullats in och lyfts över till en av stålbänkarna. Kläderna som han tog på sig i morse dras av: en grönvitrandig tennis­tröja, ett vitt linne, blå kortbyxor, rutiga boxershorts, en New York Yankees-keps.

Runt naveln syns åtta skotthål, i höger lår ett, i huvudet två. Röda hål stansade av nio millimeters ammunition.
Tre kulor sitter kvar, resten har gått igenom.

Den 26-årige rättsläkaren Mario Garcia Martinez berättar att de flesta mordoffren är skjutna i huvudet, och med många skott.

– När ni kom skrev jag en diktamen från en obduktion där man hittat 18 kulor, men det är inte mycket. Jag har sett 32, andra har sett 73. Då får man huvudvärk, det blir riktigt svårt att plocka ut alla kulor.

Det värsta han ser är torterade barn.

– Jag glömmer inte en 13-årig kille som var bunden. Här kallas det los embalados – de inslagna. De knyter ihop händerna, stoppar något i munnen, sätter en platspåse över huvudet och drar om med ett skosnöre eller rep runt halsen.

Jobbet tycker Mario Garcia Martinez är intressant, men också svårt.

– Jag tror fortfarande på rättvisa, därför har jag valt det här yrket. Men det väcker existentiella frågor: Vad är meningen med livet? Själv tror jag inte på gud, men i vårt land gör nästan alla det för att orka leva.

Honduras är numera det land där det sker flest mord per capita i hela världen. Totalt över 7 000 varje år. Och nästan ingen döms för dem. Du kan stå i en korsning och berätta var pojken som du just skjutit ligger. Inget kommer ändå att hända dig.

I snitt mördas 92 per 100 000 invånare – tre gånger så många som i Mexiko. För unga män i riskområden är siffran 600 per 100 000 invånare – högre än i Syrien, Irak och Afghanistan.

På bårhuset i huvudstaden Tegucigalpa, en stad med ungefär lika många invånare som Stockholm, får man in runt tio mordoffer varje dag.

Men alla tas inte hit, till la morgue. I går natt, när jag och fotograf Niclas Hammarström sov över på bår­huset, fick man in ett larm om att 14 personer mördats i en uppgörelse. Rättsläkaren Gladys Cruz Menjivar förklarade, med glasögon på näsan, varför det inte skulle bli någon pickup med likbilen:

– Vi kan inte hämta dem, det är ett för farligt område. Gängmedlemmarna som bor där är fler än poliserna som kan åka med – och bättre beväpnade. De får ta hand om kropparna själva och begrava dem där.

Bårhusets kylrum är överfulla. Det ligger säckar med lik på rullbårar och på golvet. Samma bruna säckar används utanför i soptunnorna. I garaget står en trären kista längs ena väggen, den skulle tas härifrån för en månad sedan, men när familjen kom ångrade de sig och lät den stå kvar. Där har den stått sedan dess. Med en död man i.
Kroppar som ingen gör anspråk på sorteras ut var tredje månad, det brukar röra sig om 20–30 stycken som grävs ner i anonyma massgravar.

I obduktionssalen slår de skarpa odörerna av skit, kväljande sött och formalin emot oss. Jeferson har rullats in och lyfts över till en av stålbänkarna. Kläderna som han tog på sig i morse dras av: en grönvitrandig tennis­tröja, ett vitt linne, blå kortbyxor, rutiga boxershorts, en New York Yankees-keps.

Runt naveln syns åtta skotthål, i höger lår ett, i huvudet två. Röda hål stansade av nio millimeters ammunition.
Tre kulor sitter kvar, resten har gått igenom.

Den 26-årige rättsläkaren Mario Garcia Martinez berättar att de flesta mordoffren är skjutna i huvudet, och med många skott.

– När ni kom skrev jag en diktamen från en obduktion där man hittat 18 kulor, men det är inte mycket. Jag har sett 32, andra har sett 73. Då får man huvudvärk, det blir riktigt svårt att plocka ut alla kulor.

Det värsta han ser är torterade barn.

– Jag glömmer inte en 13-årig kille som var bunden. Här kallas det los embalados – de inslagna. De knyter ihop händerna, stoppar något i munnen, sätter en platspåse över huvudet och drar om med ett skosnöre eller rep runt halsen.

Jobbet tycker Mario Garcia Martinez är intressant, men också svårt.

– Jag tror fortfarande på rättvisa, därför har jag valt det här yrket. Men det väcker existentiella frågor: Vad är meningen med livet? Själv tror jag inte på gud, men i vårt land gör nästan alla det för att orka leva.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2016-10-25 14:17