Annons

Landet som gud glömde

Text Johan Hedberg
Text Magda Gad
Foto Niclas Hammarström

Varför mördades 17-årige Jeferson? Och varför blev Honduras världens farligaste land? Café möter gängledare och yrkesmördare i huvudstaden Tegucigalpa – och följer ett av kokainkrigets tiotusentals offer från brottsplatsen till begravningen.

*Varning för starka bilder*

Dela (83)
Tweeta

Donde esta el muerto? Var är den döde?”

Vi kör fram och tillbaka på de trasiga gatorna i La Divanna, ett gängområde i Honduras huvudstad Tegucigalpa som vi har varnats för – här bör man inte åka in ens dagtid.

Folk pekar i olika riktningar men leder oss hela tiden fel. Stämningen blir allt mer spänd.

I en korsning står några typer och hänger, vår fixare vevar ner rutan igen och ropar ut vår fråga. Den största av dem, en man i träningsbyxor och svullen, bar mage, säger lugnt:

– Han ligger uppför backen och in till höger.

– Är du säker?

Mannen lutar huvudet tillbaka och drar överlägset på munnen.

– Det är klart att jag är säker, det var jag som dödade honom.

Vi gasar uppför den långa backen, det är surrealistiskt tyst och tomt, som om verksamheter pågår bakom kulisserna, och ser den vita likbilen stå parkerad i gruset. Inne till höger har människor samlats framför ett litet betonghus som spärrats av med gula band. Militär­poliser med Kalashnikovs och svarta skyddsvästar vaktar en trappa ner till en badrumsdörr i källarplanet. Dörren är gjord av plåt och genomborrad med sju kulhål. Bakom den finns den mördade pojken.

Rättsläkaren skriver hans namn högst upp på sitt formulär:

Jeferson Alexander Amador Sanchez.

– Han skulle fylla 18 år på tisdag, säger pappan som gråtande sjunkit ihop i ingången till husets enda rum.

I dag är det lördag, klockan är strax efter elva på förmiddagen och José Cecilio Amador har just förlorat sitt yngsta barn. Axlarna hänger under den rödrutiga skjortan, det är som att bara chocken håller honom uppe. Med tjock hals berättar han att familjen tittade på en tennismatch på tv när skottlossningen började.

– Vi gömde oss under sängen, vi visste inte vem som blev skjuten.

Han försöker torka ögonen med händerna, men tårarna rinner mellan fingrarna.

José beskriver sin son som en arbetsam kille som gick upp tidigt på morgnarna och levererade det kommunala vattnet från tanklastbilar. Jeferson delade den knappa inkomsten med föräldrarna, var omtyckt för sitt avspända sätt och höll på fotbolls­laget Olimpia.

Storasystern Isis Amador Sanchez kommer ut och sätter sig på trappavsatsen. Det mörka, blanka håret är uppsatt i en hästsvans. När hon ser skotthålen och patronhylsorna som ligger bland skräpet
på marken gömmer hon ansiktet mellan knäna och börjar skaka.

– Jag vet inte varför det här hände, hackar hon fram. Jag höll på att sälja prylar på gatan när min pappa ringde och sa att han behövde mig. När jag fick veta att min bror var död gjorde det så ont att jag trodde att jag skulle gå sönder.

Efter jobbet brukade Jeferson ta hand om sin systers son.

– De är väldigt lika, de stod varandra nära. Min bror var med när han föddes. Det var den enda gången vi bråkade. Han såg när barnet kom ut och ville inte hjälpa till. Jag skrek ”Hjälp mig, hjälp mig!” och då tog han tag och drog.

Längre kommer hon inte innan rösten spricker.

FÖRLORAD SON
Jeferson Alexander Amador Samchez fick inte uppleva sin 18-årsdag. Den 31 maj i år mördades han i källaren i sitt hem av okända gärningsmän. Denna bild på honom är familjens egen. Till vänster: Jefersons mamma Lourdes.

Gränden i gängområdet La Divanna där Jeferson sprang för sitt liv när han blev jagad av de män som dödade honom.

En man i träningsbyxor drar överlägset på munnen: ’Det var jag som dödade honom.’

Annons

Mord­poliserna går runt bland de sorgsna blickarna och lukten av ett icke fungerande avfalls­system. De mäter och antecknar, försöker omvandla kaoset till en saklig rapport.

Enligt grannarna var händelsen mycket våldsam: Jeferson blev jagad av flera män, släppte i flykten en påse skivade bananer som han höll på att äta när han blev attackerad, sprang in i sitt hus för att söka skydd men blev utsläpad och neddragen i källaren där han mördades med flera skott.

Över de låga, korrugerade hustaken sveper det in elaka moln. Plötsligt skär ett skrik genom gränden. Skriket blandas med kvidanden och hulkningar och ångestrop.

– Mamma, mamma, försöker någon trösta.

Det är ett skrik från en mor som kommer hem till sitt mördade barn – Lourdes Sanchez Noquera skriker tills hon faller ihop.

Utanför avspärrningarna står krim­reportrar med luttrade uppsyner. Det finns saker de aldrig tar med i sina texter och de undertecknar inte artiklarna med sina namn. En av dem, en omfångsrik, nästan fyrkantig murvel, säger utan att höja på ögonbrynen:

– Han sköts framför ögonen på militärpolisen.

En smalare figur suckar uppgivet:

– Och de gjorde ingenting.

Det är just en sådan detalj som ingen av dem kommer sätta på pränt. De pratar om ett mord som de var på före det här, för en halvtimme sedan. En taxichaufför mördades på en gata i närheten. Jag undrar om jag hörde rätt, att militärpolisen var där, och varför de i så fall inte gjorde något. Den fyrkantige knuffar till den smale.

– Vet du vad hon frågade, haha! Hon frågade varför militärpolisen inte gjorde något!

Jag får inget svar. Senare, när jag står ensam, lutar sig en kvinna mot mig och viskar i mitt öra:

– Polisen får hälften av det las maras driver in.

Vardag i våldets huvudstad

I Tegucigalpa är mord vardag. Kroppar hittas varje dag runtom i staden. Barn samlas och tittar på mördade och det anses normalt.

Klockan 15.00 skrivs Jeferson in i liggaren på bårhuset. Det är inte många timmar mellan de olika namnen.

Las maras. Gängen.

Just det här området kontrolleras av ett av världens farligaste gäng: Mara 18. De lever efter sina egna lagar, sätter upp regler för de boende och driver in krigsskatt.

Åkeriägare måste betala 10 000 kronor i veckan, gör de inte det så dödas deras chaufförer: de skjuts, torteras, bränns levande. En frukthandlare som har en vagn i ett gatu­hörn måste betala 60 kronor i veckan, en tredjedel av en lägenhetshyra här.

Det spekuleras i om det är därför som 17-årige Jeferson nu ligger och stelnar i källaren. Om det har handlat om indrivning.

En annan teori är att han sköts av andra ungdomar som del av det inträdesprov man behöver göra för att gå med i ett gäng. I det provet ingår att mörda.

I samma stund som Jeferson bärs upp från källaren, instoppad i en brun liksäck som knutits ihop i båda ändarna, börjar det regna. Pappa José stödjer sig i dörr­karmen när sonen bärs förbi. Grannbarnen springer nyfikna efter och ser när kroppen slängs in i likbilen, en skåpvariant där man transporterar de döda direkt på bottnen av lastutrymmet. Det ligger redan tre andra kroppar där, bland annat taxichauffören.

 

Gängens grymma strategi

Trebarnspappan Hector Andres sköts på sin väns likvaka. Det är en vanlig arbetsmetod för gängen: De dödar en i ett konkurrerande gäng och lockar på det sättet fram andra. Tre personer sköts på just den här gatan – på två dagar – under Cafés vistelse i Honduras.

26-åriga polis­teknikern Seylin Hernandez Garcia undersöker ett dubbelmord. De två männen sköts när de festade i en kompis hus.

En man överfölls i sitt hem av en känd mördare och rånare – och skadade sig i handen när han högg ihjäl honom med en machete. I den dödade mannens ficka hittades marijuana och sprit (nedre högra hörnet).

Honduras är numera det land där det sker flest mord per capita i hela världen. Totalt över 7 000 varje år. Och nästan ingen döms för dem. Du kan stå i en korsning och berätta var pojken som du just skjutit ligger. Inget kommer ändå att hända dig.

I snitt mördas 92 per 100 000 invånare – tre gånger så många som i Mexiko. För unga män i riskområden är siffran 600 per 100 000 invånare – högre än i Syrien, Irak och Afghanistan.

På bårhuset i huvudstaden Tegucigalpa, en stad med ungefär lika många invånare som Stockholm, får man in runt tio mordoffer varje dag.

Men alla tas inte hit, till la morgue. I går natt, när jag och fotograf Niclas Hammarström sov över på bår­huset, fick man in ett larm om att 14 personer mördats i en uppgörelse. Rättsläkaren Gladys Cruz Menjivar förklarade, med glasögon på näsan, varför det inte skulle bli någon pickup med likbilen:

– Vi kan inte hämta dem, det är ett för farligt område. Gängmedlemmarna som bor där är fler än poliserna som kan åka med – och bättre beväpnade. De får ta hand om kropparna själva och begrava dem där.

Bårhusets kylrum är överfulla. Det ligger säckar med lik på rullbårar och på golvet. Samma bruna säckar används utanför i soptunnorna. I garaget står en trären kista längs ena väggen, den skulle tas härifrån för en månad sedan, men när familjen kom ångrade de sig och lät den stå kvar. Där har den stått sedan dess. Med en död man i.
Kroppar som ingen gör anspråk på sorteras ut var tredje månad, det brukar röra sig om 20–30 stycken som grävs ner i anonyma massgravar.

I obduktionssalen slår de skarpa odörerna av skit, kväljande sött och formalin emot oss. Jeferson har rullats in och lyfts över till en av stålbänkarna. Kläderna som han tog på sig i morse dras av: en grönvitrandig tennis­tröja, ett vitt linne, blå kortbyxor, rutiga boxershorts, en New York Yankees-keps.

Runt naveln syns åtta skotthål, i höger lår ett, i huvudet två. Röda hål stansade av nio millimeters ammunition.
Tre kulor sitter kvar, resten har gått igenom.

Den 26-årige rättsläkaren Mario Garcia Martinez berättar att de flesta mordoffren är skjutna i huvudet, och med många skott.

– När ni kom skrev jag en diktamen från en obduktion där man hittat 18 kulor, men det är inte mycket. Jag har sett 32, andra har sett 73. Då får man huvudvärk, det blir riktigt svårt att plocka ut alla kulor.

Det värsta han ser är torterade barn.

– Jag glömmer inte en 13-årig kille som var bunden. Här kallas det los embalados – de inslagna. De knyter ihop händerna, stoppar något i munnen, sätter en platspåse över huvudet och drar om med ett skosnöre eller rep runt halsen.

Jobbet tycker Mario Garcia Martinez är intressant, men också svårt.

– Jag tror fortfarande på rättvisa, därför har jag valt det här yrket. Men det väcker existentiella frågor: Vad är meningen med livet? Själv tror jag inte på gud, men i vårt land gör nästan alla det för att orka leva.

Runt Jefersons navel syns åtta skotthål, i höger lår ett, i huvudet två. Tre kulor sitter kvar, resten har gått igenom.

På bårhuset

Hanteringen av de mördade på bårhuset i Tegucigalpa är storskalig och måste gå snabbt. Kroppar läggs där det finns utrymme, obduceras direkt och bör hämtas av familjerna samma dag för att ge plats för nya. De kroppar som inte kan identifieras kremeras och slängs i massgravar.

Jefersons kläder tas av och fotograferas som bevis. Bevis som sannolikt aldrig kommer att användas. Rättsläkaren plockar ut tre kulor ur Jefersons kropp. Två satt i huvudet, en i magen. Den i bak­huvudet var direkt dödande.

HONDRUAS: VÄRLDENS FARLIGASTE LAND

– 2012 konstaterades 7 172 fall av dödligt våld i Honduras (motsvarande siffra i Sverige, som har en jämförbar folkmängd, var 68).

– Mordstatistiken är 92/100 000 invånare i snitt (i Sverige är den 0,8/100 000 invånare).

– För unga män är mordstatistiken 330/100 000.
För unga män i riskområden är mordstatistiken 600/100 000.

– Knappt 9 procent av mordfallen utreds.

– Endast 3 procent av mordfallen leder till fällande dom.

– Utomrättsliga avrättningar förekommer.

– Honduras är ett av de farligaste länderna
– Världen för journalister.
2009–2012 mördades cirka 400 poliser, 74 advokater och 25 journalister.

– 2011 rapporterades 149 mord begångna av poliser. 

– Antalet mord började skjuta i höjden 2005, samtidigt som kokainsmugglingen genom landet ökade.

– Idag transporteras 85 procent av det colombianska kokainet via Honduras.


Från bårhusets anhörigrum hörs skrik och gråt. Här väntar familjerna medan kropparna obduceras.

Jefersons pappa José sitter längs väggen på en stol, timme efter timme, tills det blir kväll. När det skymmer får han flytta över till ett bord och skriva under sonens dödsattest.

Medan pappersarbetet görs hörs ihållande skottlossning utifrån. Ingen reagerar inne på bårhuset – skott tillhör vardagen i den här staden. Mördarnas stad.

Stökigare blir det när ett följe kliver in och frågar efter ett skelett som hittats på eftermiddagen. När det regnar flyter allt möjligt till ytan. En kort kvinna, som talar för gruppen, räknar med vass ton upp de saker som släktingen hade på sig när han försvann:

– Gympaskor, nycklar, mobil. Det är han, lyssna på mig, tjatar hon envist.

Bakom henne står yngre killar i vida byxor och korsade armar: gängmedlemmar.

Polis och militär bevakar bårhuset. Begravnings­entreprenören Edgardo Simmons, som har sin business här bredvid, säger att det snabbt kan förvandlas till en osäker plats.

– För några veckor sedan kom 300 gängmedlemmar hit med vapen för att hämta kroppen av sin boss.

Han klickar fram en bild i sin telefon för att visa vad de är kapabla till. Den föreställer en gammal kvinna sittande i en fåtölj. Hon har inget huvud. Bara en blodig halsstump.

– Hon var 83 år. De satte en bössa under hennes haka och tryckte av. Hennes son sålde knark. De dödade mamman för att skicka en signal till honom.

Edgardo Simmons har ordnat begravningar för ett 30-tal gänganslutna.

– Det ingår i mitt jobb, säger han. Men jag gillar det inte, det är inga personer man vill ha något att göra med. Las maras är som en smittsam sjukdom, som ebola, som man måste hålla sig borta ifrån.

Han avbryter sig, ställer sig bredbent i sina jeans, och tittar bekymrat på oss.

– Journalisterna här kan inte skriva om dem. Gör de det så blir de uppsökta och hotade och ibland dödade.

Jag glömmer inte en 13-årig kille som var bunden. Här kallas det los embalados – de inslagna.

Torterad

Helgen den 6–8 juni i år mördades 25 personer i Tegucigalpa, och 50 i grannstaden. Det är som att 75 mord skulle ske i Stockholm och Göteborg över en helg. Ett av offren var en man som fått sina händer ihopbundna med ett lakan. Armarna, axlarna och ryggen hade huggskador efter en machete. Huvudet hade nästan huggits av.

Gillar du detta reportage? Läs även om svenske Sebastian som sitter i fängelse i Thailand. Gillar du detta reportage? Läs om "Verklighetens JW" – Stureplansstekaren som drev ett drogimperium

De två största gängen i Honduras är Mara 18 och Mara Salvatrucha, gäng som bedöms vara farligare än både mexikanska Los Zetas och japanska Yakuzan.

Mara 18:s ordspråk lyder: ”Leva för att döda, döda för att leva.” De styr bland annat området där det sker flest mord i hela Tegucigalpa – La Campera. En kåkstad som man inte kan gå in i utan någon som bor där och helst inte utan vapen.

Vi tar med oss en stadig, kvinnlig civil­snut med en pistol nedstoppad i handväskan och möter upp en person som följer oss in i La Campera. Sänkta bilar skumpar runt med svarta rutor. Skjulen är ett hopkok av ruttna brädor, metallskrot, plåt, däck, betongblock. På de sönderkörda grus­vägarna ligger tomma crackkapslar.

Personen som vi går med sneglar menande upp mot ett plankhus. Det är markerat med ett stort kors och skor som slängts upp i en stolpe. Skorna kommer från mördade.

I huset säljer Mara 18 knark i storpack. Tioåringar kommer hit och får förpackningar att sälja vidare. Även militär­polisen kommer hit och köper knark, enligt vittnen.

En bit bort finns ett tortyrhus dit Mara 18 tar folk som ska slås sönder med metallpåkar, huggas med machetes, kapas med motorsågar. De som fått ”grönt ljus”, en dödsdom, tar man i stället ner till avrättningsplatsen vid flodbanken och skjuter.

Bredvid avrättningsplatsen ligger barnens fotbollsplan. Barn står och tittar på dödade barn, och det anses normalt. Våldet är här en lika naturlig del av tillvaron som dammet.

 

En känd mördare och rånare har huggits ihjäl med en machete när han tagit sig in i en villa. Hans högra hand och huvud är avhuggna.

3 000 militärer har fått en månads utbildning och satts in som militärpoliser. Kritiker menar att det enda de kan är att skjuta.

TVÅ AV TRE LEVER I FATTIGDOM I HONDURAS

– Landets huvudstad Tegucigalpa har 1,2 miljoner invånare på 202 kvadratkilometer. (Stockholms kommun har jämförelsevis cirka 900 000 invånare på 6 519 kvadrat­kilometer. Tegucigalpa är därmed mer än 40 gånger så tätbefolkat.)
– Honduras har 8,6 miljoner invånare.

– Över 50 procent av dem är undersysselsatta eller arbetslösa.

– 67 procent lever i fattigdom.

– 40 procent lever i extrem fattigdom.
– 50 procent saknar tillgång till mediciner.

– 30 procent saknar tillgång till sjukvård.
 10 procent är undernärda.

– 1 procent av befolkningen äger 40 procent av den odlingsbara jorden.

– Utbildningssnittet är 6,5 år i skola.

– 1998 drabbades Honduras av orkanen Mitch, den dödligaste någonsin på västra halvklotet. 80 procent av infrastrukturen förstördes, skadorna uppgick till 95 procent av landets BNP. 

– Sida avslutade utvecklingssamarbetet med Honduras 2011.
– Svenska Läkarmissionen stödjer arbete på plats mot korruption och våld.

Likvakan för 17-årige Jeferson hålls lördag natt, det har knappt gått tolv timmar sedan han sköts när kistan ställs fram på två enkla metallbockar inne på begravningsbyrån. Släkt och vänner sitter på utställda plaststolar, de yngsta ligger över dem och sover.

Från gatan syns det inte vad det är för slags lokal. Plåtjalusierna, som är fulla med klotter, är neddragna. Först när man går närmare ser man ett vitt A4-papper som är upptejpat på dörren med handskriven kulspetstext: Funeraria del Pueblo. Folkets begravningsbyrå.

Sladdar löper längs taket, på en sliten vägg hänger en machete på en spik.

– För säkerheten, förklarar kvinnan som arbetar på byrån.

Hon har tagit fram kaffepulver och pappersmuggar. Allt är gratis. Den bruna träkistan också. I världens farligaste land är begravningar det som står högst på listan över skattesubventioneringar.

Jeferson har klätts i en blåvitrandig skjorta, händerna är knäppta över magen. Ansiktet syns genom en glasskiva: rak näsa, tjockt hår, huden har inte en rynka.

Hans storebror, Darwin Amador Sanchez, står lutad över kistan och stampar med foten i stengolvet.

– Tu es mi corazón! Du är mitt hjärta! skriker han.

Han gråter högt och slår handen i locket. Systern Isis kramar om sin lille pojke, som Jeferson var med och förlöste. Mamma Lourdes mumlar otröstligt att hon vill ha tillbaka sin muchachito, sin lille pojke.

Pappa José hänger med huvudet. Han säger sorgset att han kanske inte kände till allt som hände i Jefersons liv, att sonen kan ha haft ”ett liv vid sidan av”.

Gänget bestämmer vilka uppdrag man får. Du måste mörda, du måste stjäla, du måste ha vapen, du måste sälja droger.

Yrkesmördare

Elwin Guillém gick med i världens farligaste gäng, Mara Salvatrucha, när han var 11 år. Han berättar att han har mördat 25 personer: ”Först var det svårt, sedan längtade jag Efter det, sedan kände jag ingenting.”

GÄNGEN HAR TAGIT ÖVER HONDURAS

I Honduras finns ungefär 100 gäng, varav Mara 18 (MS-18) och Mara Salvatrucha (MS-13) är de största. De grundades i Los Angeles för 75 år sedan.
98 procent av gängmedlemmarna är mellan 12 och 25 år gamla.

Mara Salvatrucha beräknas ha 100 000 medlemmar världen över. De har nära kon­takter med poliser och myndigheter, och kon­trakteras av Sinaloakartellen – världens mäktigaste knark- och Brottssyndikat.


Mara Salvatrucha och Mara 18 krigar mot varandra om kontroll över områden.
Gängen ägnar sig åt rån, kidnappning, knark- och vapenhandel, människosmuggling, mord samt används som torpeder av den organiserade brottsligheten.

De får sina inkomster genom att driva in krigsskatt i sina kvartersområden, clicas, och delar Pengarna med polisen i form av mutor.

Sedan lagen om förbud mot gängmedlemskap instiftades har många slutat tatuera in gängsymboler.

Många gängvapen kommer från USA:s regering. Den amerikanska federala myndigheten mot alkohol, tobak, skjutvapen och sprängmedel (ATF) langade under operationen ”Fast and Furious” (2004–2009) tusentals vapen till Sinaloakartellen i syfte att spåra den illegala vapenhandeln, en operation de själva sagt att de ”förlorade kontrollen över”.

I utbyte mot information om andra karteller har USA:s antidrogmyndighet DEA också tillåtit Sinaloa att föra in tonvis med knark till USA.

Många menar att det avgörande ögonblicket då allt gick åt helvete i Honduras var statskuppen 2009, när den folkvalda presidenten Manuel Zelaya avsattes av militären.

Zelaya ville införa sociala reformer för det fattiga, vilket hotade landets oligarki, de multinationella företagen samt Pentagon eftersom Zelaya ville göra om USA:s viktigaste flygbas i Central- och Sydamerika, Palmerola, belägen norr om Tegucigalpa, till en civil flygplats.

Efter statskuppen militariserades Honduras, och det slogs larm om att journalister, advokater, hbt-personer och människorättsaktivister började mördas i hög utsträckning.

Men Kurt ver Beek, amerikansk professor i sociologi och direktör för organisationen ASJ (Association for a More Just Society) i Honduras, visar på en viktig poäng: landets mordstatistik sköt i höjden redan 2005 – när narkotikatrafiken mötte ökat motstånd i Karibien och knark­kartellerna behövde hitta en ny rutt.

Regionen mellan Sydamerika och USA kan beskrivas som en ballong – pressar man bort knarktrafiken från ett hörn så flyttas den bara till ett annat, som när man pressar runt luft.

I lilla Honduras, bananrepubliken vid Moskitkusten, mötte kartellerna minst motstånd. Här kunde man redan köpa det mesta: poliser, åklagare, politiker.

Orsaken är enligt Kurt ver Beek att Honduras historiskt styrts av en korrumperad elit – ett slags överstatlig frimurarloge bestående av åtta familjer, topparna inom de liberala och nationella partierna, de högst uppsatta militärerna, domarna, åklagarna, näringslivsrepresentanterna samt hierarkin inom katolska och evangeliska kyrkan. Denna elit gillade att ha ett svagt system där det gick att köpa sig förbi lagar. Det öppnade för att även den organiserade brottsligheten kunde köpa sig makt – och det öppnade för våldet.

I dag transporteras 85 procent av det colombianska kokainet via Honduras. Gatorna styrs av gäng som lever på knark och död, poliserna kan välja mellan att ta en muta eller mördas och statens ekonomi är svår att skilja från den organiserade brottslighetens ekonomi. Obekräftade rykten cirkulerar till och med om att den nuvarande presidenten, högerkonservative Juan Orlando Hernández, fick sin valkampanj finansierad av världens mäktigaste brottssyndikat – Sinaloakartellen – och att hans försök till insatser mot det vita pulvret bara är ett spel för gallerierna.

Över 7 000 mördas i Honduras varje år. Endast 3 procent av fallen leder till fällande dom.

Ännu en dag på jobbet

Polisen säkrar ett hus i ett gängområde i Tegucigalpa där det skett ett dubbelmord under natten.

FRÅN BANANREPUBLIK TILL KNARKSTAT

Honduras hör till de fattigaste länderna i Latinamerika.

Landet uppges vara upphovet till begreppet ”bananrepublik” – ett litet fattigt land som är beroende av någon enda exportvara, styrs av en korrumperad elit och till stor del kontrolleras från utlandet. Banan- och kaffe­exporten var länge helt dominerande och militären styrde med starkt stöd från USA:s regering och amerikanska storföretag.

På senare tid har landet haft civila ledare, även om den folkvalda presidenten Manuel Zelaya avsattes av militären 2009.
Kupp-presidenten Roberto Micheletti (2009–2010) sa efter avsättandet:
– Vi plockade bort Zelaya för att han drog till vänster, tillsatte kommunister. Han var liberal när han blev president, som jag. Men han blev vän med Daniel Ortega, Chavez, Correa, Evo Morales.


Porfirio Lobo Sosa valdes till president efter statskuppen (2010–2014).

Nuvarande presidenten Juan Orlando Hernández (2014–) tillhör det konservativa partiet Nacional.
I båda presidentvalen efter kuppen finns bevis om att röster och valfunktionärer köpts.

Den avsatte Manuel Zelaya säger:
– Honduras har sina högsta nivåer av våld, kriminalitet och mord i historien. Vi har gått in i en tyrannisk, diktatorisk process och det finns verkligen inte någon demokrati.

Annons

När staten kollapsar kan det vara ett rationellt beslut att söka sig till den undre världen. Den lockar med det som samhället inte kan erbjuda: trygghet, gemenskap, beskydd, arbetstillfällen.

På säkerhetsfängelset Tamara, norr om Tegucigalpa, träffar vi Ricky DiMaggio, som gick med i Mara 18 när han var 13 år.

Gänget har ett eget fängelse inne på fängelseområdet, där deras homies sitter åtskilda från andra fångar. De har en egen låst grind och egna vakter som bestämmer vilka som får komma in.
Det är som att kliva in i en gängstadsdel i Los Angeles: killar i XL-skjortor, långa shorts, sneakers, uppdragna strumpor och snusnäsdukar sitter tillbakalutade och röker marijuana, målar graffiti på murarna, lyssnar på gangsterrap. De har fem rottweilerhundar, ett gym, en kiosk, en tandläkare, en träverkstad. Cellerna har toalett, dusch, säng, tv. Grillmaten och de kurviga brudarna kommer utifrån.

Ricky DiMaggio, som är dömd för vapensmuggling, har en vaggande gång, köttigt, tatuerat ansikte och rakad skalle med undantag för två sparade hårtestar i nacken – något bara bossarna har. Med sin släpiga basstämma upprepar han att gänget ger honom mycket kärlek:

– A lot of love. A lot of love. A lot of love.

Allt våld menar han beror på att hans gäng dödas av polisen och regeringen.

– Det här är inget fritt land. Vi kan inte gå på gatorna. Våldet är riktat mot oss.
Det måste få ett slut.

Jag invänder att det inte stämmer med det vi har sett på utsidan. Att Mara 18 begår många mord, att det pågår ett krig mellan Mara 18 och Mara Salvatrucha.

– Vi slåss inte mot dem. Mara Salvatrucha betalar polisen för att döda oss. De styr polisen, de betalar mycket pengar till polisen och regeringen. Förstår du?

När han säger det kommer det in en polis som ställer sig och snackar. Ricky DiMaggio säger att det är en korrupt polis. Jag frågar på vilket sätt.

– På alla sätt.

Vi kommer inte längre. Men det gör vi på nästa fängelse, Comayagua, där det inte finns aktiva gängmedlemmar. Här avtjänar Elwin Guillém ett 40-årigt straff för två mord. Han är inbjudande och bemöter oss trevligt. Med sin hesa röst berättar han att han har mördat 25 personer:

– Först var det svårt, sedan längtade jag efter det, sedan kände jag ingenting.

Som elvaåring började han göra det sex månader långa intagningsprovet för att gå med i Mara Salvatrucha.

– Gänget bestämmer vilka uppdrag man får. Du måste mörda, du måste stjäla, du måste ha vapen, du måste sälja droger.

Jag undrar hur det var att göra detta.

– Det var det jag ville. Jag var ett gatubarn, min mamma lämnade mig när jag var två månader, och gänget stöttade mig på alla möjliga sätt. De betalade mina studier, jag fick yrkesutbildning och ett jobb. Jag blev en jätteduktig soldat. Sedan blev jag kommendant med ansvar för 1 000 soldater.

Elwin Guillém är inte besvärad över att ha mördat i yrkets tjänst.

– Jag har dödat många personer, men jag klagar inte, jag sitter av ett rättvist straff. Jag tänker att om jag hade fått en chans i livet, om jag hade haft en familj… gängen kommer till skolorna för att rekrytera ungdomar som har samma historia som jag.

Målsättningen är att få de nya medlemmarna att fortsätta sina studier, vilket finansieras med knarkpengar och krigsskatt.

– Man ser till att de utbildar sig till advokater, militärer, poliser, domare. På sikt ska de få viktiga positioner i samhället och vara aktiva gängmedlemmar och stödja gänget. Inom Mara Salvatrucha finns personer som har klättrat allra högst upp i samhällsskiktet. Kända personer i Honduras maktelit.

 

När sådana som vi mördas händer ingenting. Vi bara dör och försvinner.

PAPPA
José Cecilio Amador väntar utanför bårhuset medan sonen Jeferson obduceras.

SISTA VILAN
Storasyster Isis Amador Sanchez tittar ner i kistan. Pojken i fotbollströjan är hennes son, som Jeferson var med och förlöste.

Söndag morgon, dagen efter att 17-årige Jeferson mördats, lastas hans kista på ett bilflak utanför begravningsbyrån där likvakan hölls. Mamma Lourdes har svimmat flera gånger, nu svimmar hon igen och måste fångas upp för att inte ramla ner i trottoaren. Hon får en flaska med stark parfym att hålla under näsan för att vakna till.

Bilen påbörjar Jefersons sista färd genom staden, släkt och vänner åker efter i en hyrbuss. Ett begravningsfölje som sakta rör sig framåt på Tegucigalpas dåliga och tungt trafikerade vägar. Det blir ett uppehåll när bilen med kistan måste köra in på en bensinstation och tanka.

På kyrkogården grävs en grav med spade och hacka. Kistan ställs upp för ett slut­giltigt farväl. Storebror Darwin vrålar ut sin sorg bakom mörka solglasögon. Pappa José lägger sina händer på glaslocket som skiljer honom från sonen och tittar på det ansikte han aldrig mer ska få se.

När kistan sänks ner i jorden sätter sig Darwin på huk på kanten. Förtvivlat sliter han av sig sin tröja, trycker ihop den till en boll och kastar ner den till sin lillebror i graven.

Gråten är påträngande. En kort kvinna som grinar hysteriskt känner vi igen – det är samma kvinna som kom in på bårhuset och envist frågade efter skelettet som hittats. Hon som kom in med en grupp maras.

Det blir till slut prästen som tar ordet från munnen. Han berättar att Jeferson var med i Mara 18, men att han enligt gängets regelverk ansökte om och fick bli en calmado, inaktiv medlem, för att han ville bli religiös. Villkoret är att man ska sköta sig – gå i kyrkan, inte dricka, inte röka. Jeferson hade slarvat.

I mördarnas stad finns ett pris för det: livet.

 

Tegucigalpa, Honduras, den 31 maj 2014. Darwin Amador Sanchez, 22, stampar med foten i golvet, skriker, gråter och slår handen i kistan. Hans lillebror Jeferson, 17, har skjutits på för­middagen och visas samma natt upp under likvakan.

Graven grävs för hand. Storebror Darwin Amador Sanchez sätter sig på kanten, sliter förtvivlat av sig sin tröja, trycker ihop den till en boll och kastar ner den till sin lillebror i graven.

Helgen efter Jefersons begravning står vi åter i obduktionssalen.

I ett krig om knarkhandeln i ett gängområde har tre ungdomar kidnappats.

En av dem, en 16-åring, har nu dykt upp här. Händerna har bundits med skosnöre, i munnen har en strumpa knölats in, över huvudet en plastpåse som dragits om med en telefonsladd.

Embalado – inslagen.

Radion spelar Marvin Gayes låt Sunny: ”Oh Sunny, one so true, I love you.”

På en av de kalla stålbänkarna arbetar rättsläkarna med en ung kvinna som blivit våldtagen och strypt. Hon är blå i ansiktet, i håret har det fastnat löv, de rosa trosorna är sönderrivna. På nästa bänk ligger en man som blivit torterad. Hans händer är ihopknutna med ett lakan. Armarna, axlarna och ryggen har huggskador efter en machete. Huvudet har nästan huggits av.

Likflugorna surrar. En städare drar en mopp över golvet.

Jag kommer att tänka på när Jefersons pappa José väntade i anhörigrummet och jag gick in och frågade:

– Litar du på polisen?

– Nej, svarade han och skakade häftigt på huvudet. Vi har inget förtroende för polisen alls, eller myndigheterna. Min son är död och inga advokater kopplas in, inga åklagare, det blir ingen rättegång.

Han blev tyst och lade till:

– När sådana som vi mördas händer ingenting. Vi bara dör och försvinner.

Dela (83)
Tweeta
Tillbaka
Annons


Laddar