Café säger hej då till Jens Stenberg – här svarar han på 13 tuffa frågor

Det är Cafés diskvecka den här veckan och du skulle egentligen ha haft disken på torsdag. Hur mycket tog du in det i beräkningen när du planerade ditt avsked till just det här datumet?

– Visst, jag kanske inte är topp tre på Caféredaktionen när det gäller antalet startade diskmaskiner genom åren, även om jag garanterat ligger före dig i den statistiken. Men det var faktiskt en lycklig slump: min chef Stina Abenius, som är publicistisk direktör på Aller Media, föreslog den 1 september som startdatum redan när hon erbjöd mig det nya jobbet som digital innehållschef i vintras. 

Bortsett från att anställa mig, vilket blir ditt största legacy på Café?

– Jag inbillar mig inget annat än att jag är bortglömd någonstans i höjd med er nästa trycklämning.

Bortsett från att ge Daniel Lindström ett företagskort, vad ångrar du mest under dina 15 år på tidningen?

– Det får bli ett seriöst svar på en lättsam fråga: Vi kunde definitivt ha skrivit mer om samhällsfrågor som berört svenska män mer och mer under Cafés livstid, tagit täten i fler diskussioner. Pappaledighet är ett exempel på en sådan fråga.

Digital innehållschef på Aller Media blir du nu. Hur känns det egentligen att sluta jobba med print? Jens Stenberg ÄR print. Eller?

– Jag älskar välgjorda printmagasin. Men jag älskar välgjorda digitala medier precis lika mycket och skulle passa mig för att påstå att papper som material har fler magiska kvaliteter än, säg… vinyl. Samtidigt hör jag också till dem som hävdar att de olika medieformerna kan lära mycket av varandra. Bra innehåll är bra innehåll. Lita därför också på att vi i den nya digital content-gruppen kommer att bli engagerade beställare gentemot er i ”printgänget” fortsättningsvis – vi vet ju av erfarenhet att delar av vårt printinnehåll når ännu fler läsare digitalt om det bara presenteras på rätt sätt. 

Nu när du inte längre behöver förhålla dig till saken publicistiskt eller ekonomiskt – vilken person vill du allra helst se intervjuad i tidningen framöver?

– Jag skulle skicka dig till Los Angeles och Ibiza på öppen nota för att hänga med Markus ”Notch” Persson i några veckor.

Du har gjort material med svenska män som målgrupp i 15 år. Hur har den svenska mannen förändrats under den här tiden?

– Om vi med ”den svenske mannen” menar just Cafés läsare: minst lika mycket som jag själv. Han har växt upp, blivit några år äldre, blivit lite klokare, kanske fått barn – men han är fortfarande väldigt sugen på att ha ett lite roligare, mer spännande och välklätt liv än snittsvensken.

En gång när vi intervjuade Zlatan fick han frågan om vilken man som betytt mest för Sverige de senaste 20 åren. Han svarade kungen. Vad svarar du?

– Zlatan. Han är ju kungen.

Kan du här och nu avslöja vad begreppet "att vrida Crampa" betyder?

– ”Crampa” är vad alla som känner Cafés mångårige medarbetare och nuvarande matredaktör Jonas Cramby kallar honom. Han har väldigt många fantastiska sidor – men också vad vi kan kalla ett fritt sinne när det gäller deadlines. Säg att du vill ha en text en månad innan tidningen trycks – då bör du som redaktör ”vrida Crampa” ytterligare en månad, alltså sätta en deadline TVÅ månader innan tryck, för att få texten i tillräckligt god tid för att åtminstone undvika magsår. Vill man jobba med genier får man helt enkelt anpassa sina metoder.

Vilka texter och intervjuer som publicerats i tidningen under din ledning minns du bäst?

– Jag räknade ut att en bra bit över 20 000 Cafésidor passerat mitt skrivbord sedan våren 2000. Men det är svårt att toppa äventyret som var vår stora intervju och fotografering hemma hos Mikael Persbrandt sommaren 2006. Jag kan tyvärr inte berätta mer än så, och lika bra är nog det – du skulle ändå inte tro mig.

Det har spelats mycket fin americana – med övervägande Ryan Adams-fokus – från ditt kontor genom åren. Din efterträdare Jonas Terning är däremot en sådan som helst lyssnar på Spotifys egna spellistor, de som heter saker som "Afternoon acoustic" och "R'n'b power walk" och rent generellt känns väldigt Jason Mraz-tunga. Går det att ljudisolera de där glasväggarna, tro?

– Problemet med Jonas mainstreamiga musiksmak har jag redan löst åt er: Jag sitter kvar i min glasbur tills vidare eftersom våningsplan 2 inom kort ska planeras om för att rymma fler redaktioner än i dagsläget.

I träningsjobbet om Måns Zelmerlöw tidigare i år smög sig en förödmjukande felstavning in varpå Zelmerlöw blev Zelmerlöv. Ingen på redaktionen har fortfarande trätt fram och tagit på sig skulden för det inträffade. Svara ärligt nu – var det du?!

– Det var Johnny Wedin.

Jens Stenberg i sin glasbur med sitt Caféomslag. 

Alla som slutar här får traditionsenligt ett Caféomslag med, ska vi säga, syrliga internrubriker. I ditt fall drev vi bland annat med din lite överdrivna kärlek till Jamie Oliver, chinos, Google Analytics  – och författaren Mark Bowden. Din efterträdare Jonas Terning lyckades dock skriva Marc Owen, mer känd som en av fem Take That-mittbenor på 90-talet, i stället. Känns det tryggt att lämna över till en person som förväxlar Mark Bowden med Marc Owen?

– På alla andra punkter är jag säker på att Jonas kommer att göra ett formidabelt jobb, men mitt sista beslut som chefredaktör blir ändå att låta dig sätta Cafés omslagsrubriker i fortsättningen. Marc Owen, alltså… jag förmodar att det tankefelet beror på någon av de boyband-spellistor Jonas kör på Spotify. För övrigt: Jag har ETT par jeans i beige från Acne, som ni nog misstagit för chinos, så den rubriken hade jag inte heller släppt igenom om jag fått redaktöra mitt eget hej då-omslag. Men fair enough – det ska ju som sagt var vara syrligt och ni känner mig nästan plågsamt väl att döma av omslaget i sin helhet.

Avslutningsvis måste jag bara säga att det varit ett nöje, att vi redan saknar dig och att vi want you back for good.

– Be careful what you wish for. Och: nöjet har varit helt på min sida!