Våra favoritlåtar i februari

Hurula – Så tystnar allt

”Som i Metropolis. På tåget hem från stan” börjar Hurula domedagigt den andra versen av Så tystnar allt, som är tagen från hans nyligen släppta, extremt personliga album Klass. Bara den luftiga introhooken ger låten redan nu gräddfil in bland årets bästa svenska rocklåtar. (Joakim Almén)

Morabeza Tobacco – Ally McBeal

En av förra årets finaste ballader alla kategorier var TTYL från svenska duon Morabeza Tobacco, och mycket tyder på att nya singeln Ally McBeal kommer åtnjuta samma status när 2019 summeras. Stråkar, brusiga harmonier och himmelska gitarrslingor är ingredienserna i en låt som känns som att sänkas ned i ett pixligt hav. (Tom Cehlin Magnusson)

Lizzo – Juice

Den sjungande Minneapolisrapparen Lizzo inledde 2019 med att släppa ännu en funkig discosmocka (ja, Juice släpptes redan i januari, men förtjänar icke desto mindre all uppmärksamhet den kan få). Det luftigt retrodoftande groovet rimmar perfekt med Lizzos, inte direkt, nerpiggande framtoning. Den tillhörande musikvideon är inte direkt tråkig den heller. (Markus Thörnhammar)

Honeyblood – The Third Degree

Har vi tackat Glasgow som musikstad tillräckligt? Honeyblood låter som om Pale Honey kommit från Skottland och haft lite mer förkärlek till 60-talspop. (Joakim Almén)

HNNY – Hemma

Johan Cederberg har med sin mjukt sprakande musik lyckats röra sig från svettiga kroppars ångande på ett dansgolv till ångandet från en kaffekopp en lördagsmorgon utan att det blir det minsta tråkigt. I mars kommer en EP, men outrot till Hemma är allt du behöver för att överleva fram till våren: en melodi som låter som en honungsgul solkatt mot en sovrumsvägg en februarimorgon, och visar att extas kan stå helt stilla. (Tom Cehlin Magnusson)

Ariana Grande – Bad Idea

Ariana Grande befäster sin ställning som en av världens största popstjärnor med senaste albumet Thank U, Next. Ett av spåren som sticker ut allra mest är poppärlan Bad Idea som kastar lyssnaren mellan distinkta gitarriff, ödesmättade symfonier och hostmedicinssläpig trap. (Markus Thörnhammar)

Crocodiles – Nuclear Love

San Francisco-bandet har gett världen ytterligare en jävla bra rocklåt. Tack för det. (Joakim Almén)

Octavian & Diplo – New Shapes

Fira att solnedgångar åter existerar efter lunch med den här lena axelryckningen till överkörning från den smått otrolige Octavian. (Tom Cehlin Magnusson)

Westkust – Cotton Skies

Göteborgsbandet Westkust tar dig tillbaka till unga 20, då känslolivet var mer volatilt och känslan av odödlighet var det starkaste du hade. En tillvaro där molnen var gjorda av bomull, helt enkelt. (Joakim Almén)

Foals – On The Luna

Effektiva melodier, ettrig och monotons tvåtons-synt och skramlande gitarrer. Fint så. (Markus Thörnhammar)

Foxygen – Livin’ a Lie

Foxygen är något så ovanligt som ett samtida rockband som rotar runt i rockarkivet utan minsta tanke på att göra något kontemporärt och lyckas vara oberäkneliga och spännande när de gör det. Låten sammanfaller med att frontmannen Sam France låter hälsa att han säger hejdå till droger, panikattacker och ”my Saint Laurent-model-body”. Han menar också att albumet kommer låta som Kanye West skulle producera John Cougar Mellencamp. Livin’ a Lie låter noll procent som den beskrivningen, men är bra ändå. (Tom Cehlin Magnusson)

5. Arre! Arre! – I Feel it All

Sveriges svar på London-bandet Dream Wife pausar här temporärt sina hockeykörer till förmån för koklocka. Ett lyckat beslut. (Joakim Almén)

Cardi B & Bruno Mars – Please Me

Det yviga framgångsmaskineriet Cardi B ångar på och följer tillsammans med Bruno Mars upp fjolårets succéduett Finesse med sängkammar-RnB i 90-talsstil. Även om Please me inte når upp till samma verkshöjd som genrens klassiska mästerverk, exempelvis Jodecis Freek’N You och Silks Freak Me så är det klart underhållande att höra Cardi B excellera i skabrös rap över ett silkeslent beat. (Markus Thörnhammar)

In Flames – Burn

Burn låter som den skulle kunna vara hämtad från mästerliga metalveteranernas karriärsdefinierande Come Clarity för 13 år sedan, då de under ett par år brinnande år (pun intended) dominerade rocksverige fullständigt. Dubbeltramp i måttlig dos går fan aldrig (helt) ur tiden. (Joakim Almén)

Wiley – Don’t Bread Me

Hiphop-beefs i London ser naturligtvis ganska exakt likadana ut som i Calabasas, Bronx eller Atlanta, men beefen mellan ”the godfather of grime”, Wiley, och ”the king of grime”, Skepta, har en extra ingrediens i Larry David-territorium: när Wileys födelsedag firades på en klubb i januari så dök inte födelsedagsbarnet upp – samtidigt som Skepta klev upp på scenen för att rappa egna hitten That’s Not Me. Ett kutymbrott från båda parter uppenbarligen, då stjärnornas redan ansträngda relation övergick in i en blodig tronstrid. Wileys comeback kom häromdagen (via utdöda fildelningsappen Sendspace!), och verkar allmänt ses som en ordentlig kapning av Wiley (jag har i ärlighetens namn väldigt svårt att förstå referenserna men det låter onekligen som att det är sant). Det verkar som om Skepta kommer behöva vässa pennan för att inte kungakronan ska sitta snett på hans huvud framöver. (Tom Cehlin Magnusson)

Kehlani – Love Language

Ett intrikat, synkoperat beat med tropiska förtoner ger precis lagom mycket tuggmotstånd åt den här förtjusande radio-RnB-hitten. (Markus Thörnhammar)