Annons
Annons


Se alla Cafés bilder på Christian Wilhelmsson här.

Oksana Andersson sjunker ner i en av de mjuka sofforna intill hotellets bar. Hon
kallar på bartendern och ger honom en påse Knorrs tortellini som hon ber att få tillagad. Sedan ringer hon pojkvännen som borde vara på hemväg från träningen.

Annons

Christian Wilhelmsson har en turbulent tid bakom sig, med fyra olika klubbadresser på drygt ett år och långa perioder utan matcher. Men nu har landslagsspelaren – som sällan kallas något annat än ”Chippen” – hittat hem.

Gilla Cafe.se på Facebook

I den mån man kan kalla en hotellsvit för hem.

Vi befinner oss på femstjärniga Hesperia Finisterre i La Coruña, en stad vid spanska Atlantkusten mest känd för sin fiskeflotta och fotbollslaget som åren kring millennieskiftet var ett av Europas bästa.

Det är en miljö i Oksanas smak, även om det känns en aning provisoriskt att bo på hotell fyra månader i sträck. Lägenheten i Manchester var precis färdiginredd när paret fick besked att det var dags att dra vidare. Hon fick med sig tre resväskor – en med kläder, en med skor och en med skönhetsprodukter.

Bartendern serverar tortellinin. Oksana petar med gaffeln.
– Excuse me, is this cheese?
– Chips?
– No. Cheese.
– Yes, yes, yes.
– Si? OK, good.


Oksana
, till mig:
– Det ser ut som kött. Jag äter inte sånt här mosat kött.

Klockan närmar sig nio när Christian är tillbaka på hotellet. Det är ändå tidigt. Han har anammat den spanska dygnsrytmen, sover en stund mitt på dagen och äter gärna middag med polarna i laget efter tio på kvällen. Han beställer en club sandwich och mineralvatten och återger vad klubbpresidenten sagt till honom: ”Du ska inte känna någon stress. Det ska kännas som semester när du inte spelar.”

Under storhetstiden fanns gott om pengar i La Coruña. Världsstjärnor som Bebeto, Rivaldo och Makaay lockades hit, ”Super-Depor” slogs i toppen av La Liga och hävdade sig i Champions League. Nu är pengarna slut och man talar i stället om ”Baby-Depor”, på grund av lagets många unga spelare.

När Christian Wilhelmsson kom hit i slutet av januari låg klubben riktigt risigt till i ligan. Han har stor del i att laget ryckt upp sig och nu klarar nytt kontrakt. En av höjdpunkterna är segern mot Real Madrid hemma på Riazor, då svensken gjorde en kämpainsats och knappt slog bort en boll.
– Det är skittråkigt att ha allting man äger i resväskor, säger han. Men när man kommer till ett sånt här ställe spelar det ingen roll. Då är det värt att flytta tre gånger på ett år.

Vägen hit har gått genom en sällsynt snårig skog. Det började i Nantes, där han snabbt hamnade i kylan och höll på att deppa ihop. Fortsatte med några månader i Roma, där han gjorde bra ifrån sig men ändå inte fick fortsätta. Sedan köptes han av Bolton, där tränaren fick sparken och efterträdaren inte såg någon nytta i en tunn tekniker på kanten.
Oksana har fått stå ut med mycket, säger Christian. När jag var förbannad på tränaren till exempel – det man skulle vilja säga till tränaren säger man plötsligt till sin flickvän. Det kan bli fel ibland. Men hon har varit förstående och haft överseende, i många fall.

För fyra år sedan träffades vi i Bryssel. Christian hade då på relativt kort tid blivit en tongivande spelare i Anderlecht och var högaktuell för det årets svenska EM-trupp. Han var underhållande på det där sättet som fotbollsspelare ofta är strax efter det stora genombrottet, innan de varit med i landslaget ett tag och lärt sig att vara försiktiga när de pratar med journalister.

Vi pratade om David Beckham, en spelare han jämfördes med i svenska tidningar. Christian dementerade att han hade försökt kopiera Beckhams frisyr föregående höst.
– Den var hämtad från Sagan om ringen, från Legolas. Fast det syntes kanske inte. Egentligen ville jag ha lika långt hår som Legolas, men det tog för lång tid att spara ut det. Jag skulle säkert ha slutat spela fotboll innan dess och då hade inte frisyren varit cool längre.

Han lyfte på jeansbenet och blottade sin senaste tatuering.
– Vilket språk, undrar du säkert?

Runt benet, strax under knät, ringlade en text med svårlästa tecken. Ännu en Sagan om ringen-referens: ett hemligt budskap på låtsasspråket alviska, som han fått en amerikansk Tolkienkännare att pränta ner.

Sedan bjöd han med oss till sitt hem i utkanten av stan, ett hus som tjeckiske center­tanken Jan Koller hade hyrt före honom. På en pinne satt papegojan Konjak och medan Christian berättade sitt livs historia hade han en fotboll av skumgummi klistrad vid fötterna.

Sedan en tid har han slutat använda läderboll inomhus, eftersom det brukade gå rätt vilt till. Under tiden i norska Stabaek, ”när jag drog en volley och råkade få lite slice”, rök en hylla med Lasse Åberg-glas.

I trädgården såg vi det slutgiltiga beviset för att vår värd inte var någon genomsnittlig 25-åring: två små fotbollsmål och ett nät för fotbollstennis.

Enligt Oksana har inte mycket förändrats.
– Han vill spela fotboll dygnet runt. Nyligen stod vi i en affär och skulle köpa mat. Då hörde jag plötsligt en smäll. Det var Christian som sparkade på en boll, la upp den på ryggen och höll på. Det räcker att han hittar en tennisboll så börjar han.
– Värst är det när han har besök av sina kompisar. När vi var i England spelade de i hotellkorridoren. Det var helt sjukt. Mig brukar han tvinga att stå i mål.


Oksana
beskriver Christian som ”ett 30-årigt barn”. Om han tycker att någonting är roligt – det kan vara en fotbollsmatch i hotellkorridoren eller ett nytt spel till hans
x-Box – kan han vara fullständigt uppslukad, onåbar i timmar. Men han är inte typen som sitter i ett hörn och läser en bok.


Christian
säger inte emot.
– Jag har lite myror i brallan. Blir lätt rastlös. Vill gärna spela spel: x-Box, Playstation… jag måste göra något. Där är vi ganska lika, Oksana och jag. Vi är rastlösa båda två, vi behöver saker att göra och då kan vi alltid göra något med varandra. Vi tänker ganska lika, har lika personligheter. Jag har inte den typiskt svenska mentaliteten och det har inte hon heller.

– Jag har ett stort behov av frihet. Det är väl det som präglar mig mest. Så är det på planen också, jag behöver frihet. För mig är Hällevik ett himla bra ställe. Den allra största friheten för mig är när jag ger mig ut på sjön med min jetski. Då finns inga regler. Eller – det kanske finns regler, men inte för mig. Inte just då.

Som när du gav dig ut i full storm och blev räddad av en fiskebåt?

– Ja, även om det var storm ute så kände jag för att åka jetski den dagen. Det som många tycker är bus eller hyss är väl mer att man är tankspridd. Ofta är det inte illa ment, men det händer ju att man tar sig friheter som man inte borde ha gjort. Man parkerar en bil där man inte får parkera… och när man kommer tillbaka har de transporterat bort den.

Ingen slump att det händer just dig?

– Så är det ju. Risken är betydligt större att det händer mig än Niclas Alexandersson. Inget illa ment om Niclas. Han kör säkert också jetski, men kanske inte när det är storm.


Finns det förutfattade meningar om dig?

– Det är väl det – att jag skulle vara en buse. Men saker och ting händer, på grund av att jag är den jag är. Det finns inget elakt syfte. Folk som säger att ”han tror han är något” – de har fel. Jag har fötterna på jorden. Jag har inte haft problem med lagkamraterna i någon av de klubbar där jag varit. Sedan tycker jag ändå att man kan ha attityd: man kan vilja vinna, man kan våga. Det är en hårfin gräns mellan att ha den där positiva attityden och att vara nonchalant och kaxig. I Sverige är det mycket jantelag, ingen ska tro att han är bättre än någon annan. Men jag kan inte gå runt och vara rädd för att trampa över gränsen.


Christian Wilhelmssons
mest omskrivna hyss var när han gick på krogen tillsammans med Zlatan Ibrahimovic och Olof Mellberg i Göteborg för snart två år sedan. Trion skickades hem av Lars Lagerbäck – och det har i efterhand sagts att förbundskaptenens agerande stärkt sammanhållningen i laget. Jag frågar Christian om han håller med.

Uppenbart trött på ämnet svarar han:
– Jag har inte ens tänkt på vad som hade hänt om vi hade gjort på ett annat sätt. Man tänkte inte att det skulle bli en grej av det. Det är också mitt behov av frihet som gör att jag inte tänker efter förrän efteråt.

Men du lärde dig något av krogkvällen i Göteborg?

– Absolut. Att vara mer försiktig när jag går ut nästa gång. Hehe, jag får sminka mig och ta på mig en lösmustasch.


Christian Wilhelmsson
och Zlatan fann varandra tidigt. De debuterade samtidigt i landslaget i januari 2001, då ett framtidslag spelade 0–0 mot Färöarna i Växjö. När de senare bodde 22 mil från varandra – i Bryssel respektive Amsterdam – sågs de var och varannan vecka.
– Det är svårare nu, lite längre avstånd, konstaterar Christian. Vi hörs från och till, men inte så ofta mellan samlingarna. Zlatan har ju fått barn och har fullt upp med familjelivet.

Deras nära relation har utan tvekan spätt på hans stjärnstatus hemma i Sverige. Tillfrågad strax före em om vilka landslagsspelare som engagerar folket mest svarade fotbolls­journalisten Olof Lundh: ”Zlatan är unik, därefter Källström, Svensson och Chippen.”


Patrick Ekwall
, Lundhs kollega på TV4, minns en flygresa från Milano i mars 2006. Själv hade han bevakat OS-finalen i ishockey, och Wilhelmsson hade hälsat på Zlatan i Turin. Nu gick alla tre ombord på samma plan, som skulle ta dem till Dublin där Sverige spelade en träningslandskamp mot Irland.

– Det var ganska talande hur fotbollförbundet hade bokat dem: Zlatan i business, ”Chippen” på rad 27 i turistklass.

När jag sitter där i soffan på Hesperia Finisterre, mitt emot Christian och Oksana, tänker jag att svensk fotboll färdats lång väg sedan 80-talet. På den tiden hade en genomsnittlig svensk landslagsspelare prydlig sidbena och kombinerade allsvensk fotboll med halvtidsjobb på bank. Flickvännen, som var fritidspedagog, syntes aldrig i tidningarna.

Precis som kalsongmodellen Fredrik Ljungberg är Christian Wilhelmsson en representant för den nya tiden, vilket väcker både beundran och avundsjuka. Han tjänar drygt 20 miljoner om året, äger hus i både Frankrike och Blekinge och unnar sig att spontanshoppa en Rolex för 65 000 kronor under en landslagssamling i London.

Och när han inte spelar fotboll kan han lika gärna bli uppmärksammad för en ny tatuering, en ny frisyr eller en kväll på krogen. I den nya tiden handlar en fotbollskarriär inte bara om själva spelet, utan nästan lika mycket om varumärkesbyggande och image.


Christians
intresse för det sistnämnda är äkta. Hans senaste sido­projekt är en smyckeskollektion som han själv designat. Bland influenserna nämner han filmen Pirates of the Caribbean och Johnny Depp.
– Och Romarriket, jag har hämtat olika symboler därifrån.


Har du alltid varit modeintresserad?

– Jag är inte så intresserad av vad som är inne eller ute. Men jag gillar snygga kläder. Intresset väcktes när jag var 20, 21 och spelade i Stabaek. Jag gjorde en del konstiga köp på den tiden, jag minns en halsduk som man skulle vira runt kroppen. Den var typ fyra meter lång. Den var skitsnygg i skyltfönstret och de satte på mig den i affären, men sedan lyckades jag aldrig få på mig den igen. Jag brukar spontan­handla – ibland blir det bra, ibland mindre bra.


Ditt dummaste köp, förutom halsduken?

– En motorcykel. Jag har inget körkort, haha. Tolka det hur du vill, hur smart det var.


Hade din familj gott om pengar under din uppväxt?

– Nånstans mittemellan. Inte dåligt, men inte heller överlägset. Jag fick cykel när jag fyllde år och så, det kändes normalt. Men jag var kanske lite bortskämd av min farmor. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om djur och helt plötsligt ville jag ha en sköldpadda – då köpte farmor en sköld­padda till mig. Sedan kunde jag inte ta hand om den. Det var likadant med en kanin, en papegoja, undulater och vandrande pinnar.


Tatueringar verkar vara lika viktigt som benskydd för många fotbollsspelare.

– Det är symboler, för att hedra fruar och släktingar och vänner. Och sig själv. Det är ett sätt att uttrycka sig. När någon kommer till en landslagssamling med en ny tatuering är det klart man undrar vad det är, då blir det lite snack.

Varför satte du Jesus på ryggen?

– Hur gammal var jag då? 20, 21… Eh, jag ska inte sticka under stol med att jag gillade att ha en symbol på ryggen, som Beckham hade. Inspirationen kom därifrån, men jag ville absolut inte ha samma sak.

Har du ångrat någon tatuering?

– Nej. Och det kommer att bli flera. Men nu har jag inte varit mer än sex månader på något ställe, så jag har inte hunnit knyta kontakt med någon ny tatuerare på ett tag.

Hur mycket renlevnadsman är du?

– Vissa saker som är onyttiga råkar jag inte tycka om. Som kaffe, snus, cigaretter. Inte av renlevnadsskäl, utan helt enkelt för att jag inte tycker att det är gott. Jag avstår från kaffe, men dricker Coca-Cola i stället. Fast jag har trappat ner. Under min tid i Norge blev det 1,5 liter om dagen – minst. När jag tänker tillbaka förstår jag inte hur jag kunde sova.

Oj, vad sa din dåvarande tränare Anders Linderoth om det?
– Han sa inte så mycket, för Tobbe (Linderoth) drack ännu mer!

Efter att ha studerat hans bollbehandling kan man tro att Christian Wilhelmsson är född till fotbollsstjärna. Det är han inte.

Visserligen visade han talang redan som bebis. Mamma Cecilia minns honom i gåstol, ett halvår gammal, vilt sparkande en badboll framför sig. Och under Spaniensemestern, medan andra mammor jobbade på solbrännan, förde hon protokoll över antal tillslag utan att bollen rörde marken. En dag stod plötsligt ett sjumannamål i familjens trädgård, för att sonen skulle kunna träna extra.

Pojkrummet var tapetserat med bilder på fotbollsspelare, framför allt Roberto Baggio. Christian spelade in alla tv-sända matcher med Juventus och såg dem, ”om och om igen”.
– Men det var långt till de stora arenorna. Jag var andremålvakt, högerback, vänsterback. Alltid minst i laget. När jag var 15 låg jag efter mycket i längd och spelade knappt alls. Det var kärleken till fotbollen som gjorde att jag inte slutade. Jag tyckte att det var roligt att åka till träningen. Och plötsligt en dag stämde det.

Inte för att han hade vuxit ikapp de andra, men det var som om den valpiga kroppen över en natt blivit mogen att utföra de rörelser han tidigare enbart behärskat i teorin. Vid den tiden var Peter Antoine tränare i Mjällby. Han lät Christian göra sina första a-lagsträningar, 16 år och tunn som en hörnflagga.

Sedan bar det snabbt iväg, från Söderettan via norska Tippeligan och ut i Europa. Ur erfarenheten från de tunga pojklagsåren hämtar han kraft än i dag, exempelvis när han satt på läktaren i Nantes och Bolton.

Han hoppas nu bli erbjuden ett långt kontrakt med La Coruña – ”det vore det bästa som kunde hända”. Men han vet fortfarande inte – när det gäller förhandlingar är han en luttrad man, liksom när det gäller sin roll i Lars Lagerbäcks landslag.

Det har bara gått ett par månader när vi talas vid nästa gång, men med tanke på allt som hänt känns det som år. Det är midsommar­afton när Christian ringer upp, nyss hemkommen från Schweiz. Nästa morgon ska han och Oksana flyga till Miami för en veckas solsemester, därefter står jetskin startklar hemma i Hällevik.

Hans eget EM är delat i två delar, före och efter skadan, och två känslolägen. Han låg på en brits i omklädningsrummet efter 2–0-segern mot Grekland, ”det var ett jävla liv där inne”, och inte riktigt visste vad han kände inför alltihop. Glad och ledsen på samma gång, ”en jävla märklig känsla”.

– Det var riktigt jobbigt i två dagar. Sedan hade jag bearbetat det, var en i gänget igen och supportade grabbarna så gott jag kunde.


Blev du lika chockad av Ryssland som dina kompisar på planen verkade bli?

– Verkligen inte. Jag sa redan före turneringen: Om inte Ryssland varit i vår grupp hade jag tippat dem som EM-segrare. Jag var mer överraskad över hur dåliga vi var. Vi lyckades ju inte med någonting.


Efteråt blev det snack om att det var den moderna, snabba anfallsfotbollen mot den gamla svenska modellen. Håller du med?

– Det kan ligga lite i det. Titta på lagen som gick vidare: väldigt spelskickliga lag allihop. Tyskland och Italien är fortfarande en blandning, de är samtidigt väldigt tunga att möta. Men de andra spelar verkligen fotboll – mycket kombinationer i alla möjliga lägen.

Vilka slutsatser drar du av detta?

– Det säger sig självt att vi måste anpassa oss. Vi måste utveckla vårt sätt att spela bollen för att ta ett steg framåt som fotbollsnation.

Svenska landslaget har byggts av taktisk disciplin snarare än kortpassningar. Skulle ni klara av att spela som Ryssland?

– Det tror jag. Vi har killar som klarar det spelet, som spelar så i sina klubblag. Jag i La Coruña och Zlatan i Inter, till exempel. Vi har också fått in nya spelare, som Fredrik Stoor och Sebastian Larsson – de är moderna, vill spela fotboll. Det gäller bara att man får lov att göra det, att vi får spela oss samman.

Är Lagerbäck beredd att ta ett sånt steg?

– Det är det som är frågan, vad man har för fotbollsfilosofi. Det gäller också att våga, för det skulle kanske inte stämma med en gång. Titta på vad Hiddink gjort med Ryssland, det var inget han löste strax före matchen mot oss.


Snart är det kval till VM i Sydafrika 2010. Vilka av lagen i er grupp har du koll på?

– Nu, på midsommaraftons morgon? Inga. Jo… Portugal, visst har vi dem? Och Danmark, va? Hm, jag får kolla upp det här.

Lika osäker som landslagets framtid är Christians egen situation. Trots den starka vårsäsongen har La Coruña tvekat inför hans ålder och höga lön. I värsta fall tvingas han flytta tillbaka till Nantes, som fortfarande äger honom, och sitta av sista året på kontraktet.

Christian är ändå hoppfull.
– Jag tror att det jag presterade i EM gav positiva vibbar. Jag känner ingen större oro. Jag har inte ont i magen.

Trots detta ter sig EM 2008 som en smärtsam snabbspolning av hur hans karriär sett ut de senaste åren: 78 minuter mot Grekland, då han var en av planens bästa spelare, följt av ett hugg i låret. EM skulle ha varit den perfekta jobbannonsen, men blev ännu en påminnelse om hur snabbt lyckan kan vända i den professionella fotbollen.

– Jag har haft lite otur, säger Christian. Jag har kämpat mig till resultat, snarare än att jag haft flyt. Jag är glad över allt jag uppnått, men med lite flyt kunde det ha varit ännu bättre.

Hans sätt att spela fotboll passar både bra och dåligt för en proffskarriär i Europa. Bra, för att han är teknisk och vågar utmana, en typ av spelare som både klubbpresidenter och vanliga supportrar älskar att se. Dåligt, för att han samtidigt är beroende av tränarens förtroende för att kunna prestera max.

– Så har det alltid varit. Klubbarna där jag lyckats är de klubbar där jag fått förtroendet att göra det jag är bra på. Spela 90 minuter varje helg, kunna göra en eller två dåliga matcher och få fortsätta spela ändå.


Du har bott i många länder, med olika egenheter. Vilket land har passat dig sämst?

– Frankrike. Det var regler överallt och min frihet var minimal. Jag vet inte hur många gånger jag blev stoppad av polisen under min första månad i Frankrike. Jag fick inte prata i min mobiltelefon, de var på mig direkt. Man fick inte ställa sig där, man fick inte köra inne i stan en viss dag… Och försökte jag prata engelska lyckades ingenting. Det värsta var ändå strax utanför träningsanläggningen, efter att man hade kört ut genom grindarna. Där var ett rött stopptecken som alla bara körde förbi, alltid, för det var aldrig någon trafik på den vägen. Men där stod en polismotorcykel och jag blev stoppad och fick böta 90 euro. Då hade jag kommit från Bryssel där polisen gick att prata med på ett helt annat sätt.


Berätta om poliserna i Bryssel!

– Jag och en kompis satt hemma och spelade x-Box och glömde helt bort tiden när vi skulle träna. Normalt tog det en kvart att köra till stadion. Inte för att sträckan var så lång, men det var små vägar och många rödljus. Vi tog varsin bil och slängde oss in – då var det sju minuter tills träningen skulle börja. Jag kommer aldrig att göra om det igen, för då körde jag alldeles för snabbt. Det var inte bara med risk för mig själv, utan det var risk för hela landet höll jag på att säga. Vi körde jäkligt snabbt. Vi körde rent ut sagt olagligt… Kan man berätta sånt här utan att det blir debatt? Jag är rädd att det blir tjafs om det.

Det är ju inte direkt som att du sålt knark. Hur var det nu: Det kom en polis…

– Ja, efter första utfarten. Och han började jaga oss, med blåljuset påslaget, hela vägen till stadion. Ingen av oss såg honom. Han kom inte ikapp oss, för vi körde snabbare än någon annan någonsin. Precis när vi skulle köra in genom grindarna saktade vi in, och då hann han ikapp oss. Då kom presidenten och klubb­direktören ner, vi stod där och dividerade. Vi var såklart tvungna att visa körkorten och vi fick oss en rejäl utskällning, typ ”det här får inte hända igen”. Men sedan var det lugnt.


Det är svårt att tänka sig dig som gammal, eller ens medelålders.

– Ja, det känner jag allt mer för varje år som går. Jag tror jag stannar i någon ganska ung ålder. Min farsa är likadan. Vi spelar fortfarande Playstation mot varandra.

Christofer Brask

Se alla Cafés bilder på Christian Wilhelmsson här.

Annons

Dela (1)
Tweeta

Annons


Laddar