”Cyklopernas land”-programledaren Christopher Garplind väljer sina popkulturella favoriter

Popfavoriter Christopher Garplind

Christopher Garplind är aktuell som programledare för SVT:s nya kulturprogram Cyklopernas land. För Café väljer han sina främsta popfavoriter genom tiderna.

Joakim Almén  |  Publicerad 2021-10-01 15:02  |  Lästid: 3 minuter

P3-profilen Christopher Garplind är just nu aktuell som programledare för SVT:s nya – vassa – kulturprogram Cyklopernas land.

Cyklopernas land påminner om den tillbakalutade nittiotals-tv:n med valfritt ZTV-program som referens och programförklaringen från redaktionen lyder: ”Kul snack, vassa meningsutbyten, intellektuella djupdyk och riktigt mycket helt vanligt trams”. Ett tilltal och grepp som faller DN:s annars svårimponerade Johan Croneman i smaken.

För Café väljer Christopher Garplind sina främsta (och sämsta) popfavoriter genom tiderna – från att ha somnat på en bio två stolar från Jon Hamm för att A Star is Born var så gäsp till nedslag i den svenska efterfest-verkligheten på Youtube.

Cyklopernas land sänds på SVT Play och SVT varje torsdag 21.45 hela hösten.

Christopher Garplind är programledare för SVT:s kulturprogram ”Cyklopernas land”.

Bästa låten: Daft Punk ft. Julian Casablancas – Instant Crush. Det händer nåt i mig varje gång Julian sjunger att han inte vill sjunga längre. 

Bästa albumet: Jag vet att det är ett extremt basic svar men jag har haft Frank Oceans Blonde på repeat sen sensommaren 2016. 

Bästa balladen: Chance the Rappers Same Drugs. Världens bästa breakup-låt.

Bästa beatet: Killars hjärtslag precis innan dom kommer. 

Bästa covern: Sinead O’ Connor – Queen of Denmark. Den ska egentligen sjungas av en lönnfet deprimerad bög men Sinead bidrar med en annan sorts mental ohäsa som gör att den känns ännu mer real. 

Bästa introt: Tami T – I Never Loved This Hard This Fast Before.  

Bästa gitarrsolot: Det långa, konstiga i Lana Del Reys Venice Bitch. Låter som en febermardröm man ändå tycker är ganska nice. 

Bästa textraden: ”De gav mig Seconal, Nembutal, Veronal och Klorpromazine när jag bad om ett glas vin” från Kents Färger på natten.

Bästa filmscenen: Alla Philip Seymour Hoffmans scener i Happiness från 1998. Saknar honom. 

Bästa dokumentären: The Woman Who Wasn’t There om en kvinna som kallar sig Tania Head som ljuger om att hon befann sig i World Trade Center under 9/11 och överlevde. Inspirerande för en inbiten lögnare som jag själv. 

Bästa förtexterna till en film: Colin Nutleys Sprängaren. Jag får mysiga Y2K vibes. 

Bästa tv-serien: Det finns ingenting som är bättre än Sopranos. Tv-seriernas heroin.

Foto: Getty

Bästa tv-seriescenen: När Peg gör sin sorti i sista Mad men-avsnittet. Jag vill lämna allt när jag ser den. 

Bästa tv-serievinjetten: Succession. Det enda introt jag aldrig hoppar över när jag kollar på serier.  

Bästa romanen: Ottessa Moshfeghs My Year of Rest and Relaxation. Läst om sista sidan kanske 20 gånger. Dessutom tycker jag också om att sova väldigt mycket. Lars Saabye Christensens Halvbrodern förändrade även ALLT för mig när läste den som vilsen 15-åring. 

Bästa skribenten: Nationalklenoden Tone Schunnesson. 

Bästa karaktären: Ja inte är det min iallafall. 

Bästa tv-seriefinalen: Jag tillhör en av dom som ÄLSKAR hur Sopranos slutade. Det är obegripligt för mig hur så många Saga Cavallin-töntar inte kan fatta. 

Snyggaste skivomslaget: The Radio Dept. – Pet Grief

Bästa Youtubeklippet: ”Kille sket ner sig av poffen”. En studie i hur förfesterna såg ut hos nån kompis storebror i Ljungsbro första halvan av 00-talet. Det är 50 procent ångest och 50 procent mys för mig. 

Bästa reportaget: Längesen jag såg ett reportage som gav mig gåshud tbh? 

Bästa regissören: Orkar inte svara Christopher Nolan. Ingen annan har nog gett mig mäktigare filmupplevelser men jag älskar vad Lynne Ramsay gjorde med We Need to Talk About Kevin så svarar henne av den anledningen. 

Bästa låtskrivaren: Killarna i The Blaze. Älskar exakt allt dom skriver och släpper. 

Bästa konsertupplevelsen: Beach House på Way out west kanske 2014 var fan magiskt men det kan eventuellt ha berott på att jag råkade ta svamp nån timme innan. 

Mest överskattade albumet: Fattar tyvärr inte grejen med något av Ulf Lundells album. Har verkligen försökt. 

Mest överskattade filmen: A Star is Born. Såg den på bio i Los Angeles två stolar från Jon Hamm och somnade trots det rakt ut.

Mest överskattade tv-serien: New Girl. Hatar den innerligt. 

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2021-10-01 15:06