Därför hatar jag fotboll

Min flickvän och jag stod och borstade tänderna ihop när jag berättade att jag allvarligt funderade på att skriva en krönika om fotboll.

– Gör det du, sa min mycket fotbollsintresserade flickvän. Men jag kommer inte läsa den.

– Nähä, varför då? undrade jag.

– Därför att du inte kan nåt om fotboll och det bara skulle bli pinsamt.

– Jag? sa jag med tandborsten i mun­gipan. Pinsam?

– Ja, för du tror att du har fattat nåt andra missat. Men det har du inte. Det är precis tvärtom.

– Men alla stora krönikörer skriver ju nån gång om fotboll, sa jag. För att visa att de är av folket.

– Ja, men jag tänker ändå inte läsa, sa min flickvän med tonen hon använder då saker och ting är färdigdiskuterade, och gick ut ur badrummet.

– Älskling? ropade hon från sovrummet. Är det du som har satt ett glas på teakbordet?

– Nej, det måste ha varit en gäst, sa jag och funderade på det där med fotboll ett tag medan jag använde ett par av hennes dyra makeuptopz i öronen.

Hon hade ju så klart rätt. Jag kan ingenting om fotboll. Trots att rubriken till den här krönikan antyder det, så hatar jag inte ens sporten. Det skulle ju betyda att jag hyser några slags känslor för den, och det gör jag inte. Jag är mer tom. Jag får ungefär samma sensationer av att kolla på en fotbollsmatch som en psykopat får av att iaktta mellanmänskliga relationer. Om Sverige någon gång skulle hamna i EM-final och matchen avgjordes på straffar skulle jag antagligen att titta, men helt känslokall, som Dexter Morgan med en vinkelslip i handen och en seriemördare noggrant inslagen i plastfolie framför sig. När alla andra lutar sig fram i tv-soffan och skriker av glädje kommer jag kanske, för ett ögonblick, se glad ut.

Men bara för att ni andra gör så roliga miner.

Precis som Dexter är jag också medveten om att det är mig det är fel på, inte dig. Jag saknar något, en liten bit i hjärnan som förhindrar mig att känna spänningen, gemenskapen och lyckan i att kollektivt idealisera ett övervuxet sällskapsspel.

Jag har tvingats lära mig leva med det här, under årens lopp har jag till exempel lärt mig att det finns vissa saker jag ska undvika för att inte framstå som det freak jag egentligen är: att ifrågasätta mina arbetskamraters expertkunskaper när de diskuterar landslagets spelstrategier, att högljutt undra vad grejen med Zlatan är – han är ju bara otrevlig – och, kanske framför allt, så har jag lärt mig att aldrig, under några omständigheter, använda sportmetaforer:

– Snygg tröja. Den är helt klart offside.

– Ursäkta?

Jag har också tvingats utveckla en viss koll på i alla fall de allra största fotbollsevenemangen. Jag vet inte hur många gånger jag har gått ut en fantastisk sommardag för att köpa cola light och upptäckt hur tyst hela staden är, hur gatorna är tomma på bilar och sett hur stadens smådjur krypit fram ur sina gömslen för att festa runt i soptunnor och fontäner.

– Var är alla människor? kunde jag säga till killen i tobaksaffären och få en blick tillbaka som om jag vore från rymden.

– Det är VM-final.

– Jaha, kunde jag säga. Jag tror jag läste nåt om det. Så? Hur går det för Foppa? Har han satt några rökare än?

Ja, det är inte alltid lätt att var Sveriges minst fotbollsintresserade man, och nu är frågan: Hur blev jag det?

Som nästan alla andra uppvuxna på landsbygden var jag under en period aktiv i mitt lokala pojklag, Kvänums IF. Det varade inte så länge. Jag hann varken lära mig dribbla eller skjuta ordentligt, men jag lärde mig att aldrig mer, i resten av mitt liv, göra något bara för att alla andra gör det.

Det började i och för sig bra, under de första träningarna var jag kanske inte en av dem som imponerade på tränaren med sin styrka, snabbhet och bollkänsla, utan mer killen som låg på marken och grät av utmattning.

Men det gjorde mig inget, jag trivdes där.

Jag gillade att sitta på bänken. Jag hade inga problem med att vara bänkvärmare. Det roliga för mig var att hänga med mina kamrater på träningar, läger och bortamatcher, inte att få gräsfläckar på knäna och bli svettig i skrevet. Jag var nöjd över att sitta ombytt i lagdräkt och ordna lite med benskydden. Jag älskade lukten av liniment, att blänga surt på motståndarna, att dricka Gatorade i flaska med gummislang och berätta vitsar för mina utmattade lagkamrater i bussen på vägen hem från Åsle-Tå.

Jag gömde mitt exemplar av Camus Främlingen i en Buster-tidning och njöt av att vara som alla andra. Men tyvärr, det här var på 80-talet, en tid då hippies fortfarande vandrade över jorden och inget barn skulle behöva känna sig utanför i sportsammanhang.

Så det dröjde inte länge innan tidens välgörare tvingade min i grunden antagligen djupt elitistiska tränare – jag minns att han använde orden ”toppa laget” när hem-och-skola-representanterna inte hörde – att kvotera in mig i laget och låta mig spela en halvlek eller två.

Det kanske säkraste sättet för ett fumligt barn att bli hatat av sina jämnåriga.

Jag minns inte mycket mer av mina inhopp än att samma killar som alldeles nyss skrattat åt mina skämt plötsligt skrek spelanvisningar jag inte förstod med röster drypande av förakt.

Fotboll var plötsligt inte lika roligt längre.

Det som hände härnäst skulle kunna förklara den närmast autistiska inställning jag haft till fotboll sedan dess: Hela mitt pojklag åkte in till Göteborg för att se Blåvitt–Häcken. Det var min första och enda allsvenska match. För en liten grabb var upplevelsen oerhört skrämmande: 8 000 stora killar som bubblade av återhållna aggressioner.

Jag försökte koncentrera mig på matchen när två IFK-anhängare i raden bakom började bråka och den ene, en fet huligan som luktade varmkorv, fick in en rak höger på en annan huligan som inte hade några strumpor på sig i sina svarta Vollsjötofflor. Slaget var så kraftigt att huligan nummer ett stöp bakåt och tofflan gled av hans nakna fot och träffade mig med kraften hos en slaktmask mitt mellan ögonen.

Det syns inte, men jag har fortfarande kvar ärret.

När jag några veckor senare hade hämtat mig nog för att spela en match, eller åtminstone sitta på bänken, inföll sig traumatiskt barndomsminne nummer två: Jag satt som vanligt och drack Gatorade i Intersportflaska när jag upptäckte att stora delar av Kvänum stod på andra sidan plan och stirrade på mig – eller rättare sagt på min pung, som hade glidit ur sidan på mina fotbollsshorts.

Dagen efter ringde jag och sa upp min plats i laget.

Som ni förstår hade min flickvän aldrig någon egentlig anledning att oroa sig över att jag skulle skriva en pinsam text om dumma fotbollsfans. Jag förstår faktiskt att det skulle vara som om, säg, en Västgötaspets skulle skriva en raljerande, överlägsen krönika om, säg, hörnsoffor.

Människor som är passionerat intresserade av något, vad som helst, har tvärtom alltid haft min allra största respekt. Jag fortsatte till och med att vara kompis med fotbollskillarna i min klass, även om jag kanske aldrig mer fick uppleva samma gemenskap som från bänken. När jag kom till skolan dagen efter min sista match fick jag till och med en stående ovation.

Pungincidenten gav mig en tillfällig popularitet jag inte lyckades reprisera förrän tre år senare när jag kräktes i hemkunskapen efter att ha svept sex råa ägg.

Så det var okej, jag klarade mig bra utan fotbollen. Jag startade ett band och började hänga med de svartklädda killarna med smala ben. i dag är jag tacksam över den fysiska förnedring jag upplevde under min tid i KIF, jag ser det som om den räddade mig från ett liv med ansiktsmålning, dokusåpajeans och att skriva fotbollskrönikor med alldeles för många nya utgångar i en kvällstidning.

Tyvärr kommer min flickvän aldrig få reda på vad jag egentligen känner för fotboll, eftersom hon aldrig kommer läsa den här krönikan. Så då kan jag lika gärna passa på att lätta mitt hjärta:

Ja, det var jag som satte ett immigt glas direkt på teakbänken i sovrummet så att det blev en ring.

So sue me.

Texten är tidigare publicerad i Café 2008.