David Sundin i exklusiv intervju med Café: ”Jag har förlorat 3 miljoner på dumma investeringar”

En grå lördag i slutet av september rullar en bil söderut på E4:an. Inuti bilen sitter David Sundin iklädd jeansskjorta och slips under en regnjacka i gult, rött och blått. Bredvid honom i bilen sitter ett väldigt, väldigt stort gosedjur. Uppdraget för dagen är att vara konferencier för en ceremoni där ett välgörenhetsprojekt lett av danska juiceföretaget Rynkeby ska lämna över en check på 41 miljoner till Barncancerfonden. På schemat i Rådhusparken i Jönköping står förutom David Sundin hoppborgar, godisregn, ansiktsmålning och grillade hamburgare. När bilen är tillbaka i Enskede, söder om Stockholm, är klockan två på natten. Dagen därpå delar han ut pris på Humorgalan, också den arrangerad till förmån för Barncancerfonden. Ett par dagar senare sitter David Sundin på en stol i ett kök och pustar ut. Han har precis jagat Carin da Silva genom ett regnigt Frescati, området på norra Djurgården där Stockholms universitet är beläget. I en trävilla ett ­stenkast från lärosätet spelar han in fjärde säsongen av SVT:s Bäst i test som kommer att sändas nästa år. 

Strax efter inspelningsdagens slut ska han infinna sig i Frihamnen för att spela in ett avsnitt av Filip och Fredriks frågesportprogram Alla mot alla. Så länge han inte råkar gå till semifinal i Alla mot alla (det gör han) så ska han dagen därpå åka hem till Gimo för att gifta sig. Samma höst har David Sundin också fått barn och tagit körkort. Han har spelat in poddavsnitt, varit programledare för Kristallen och regisserat reklamfilm. Snart är han programledare för Melodifestivalen och gör långfilmsdebut i en Tomas Alfredson-film.  

David Sundins livspussel är den här hösten ett tusen­bitars sådant, föreställande ett världshav, sett genom ett kalejdoskop. 

– Jag har en målbild i mitt huvud om att ´sedan när det har lugnat ner sig´ så ska man läsa den där boken eller kolla den där serien. Sedan läggs det bara på jobbsaker hela tiden. Men nu har jag faktiskt en sån period inplanerad. Det är i april 2020.

David menar att om han kunde bli utbränd så hade det redan hänt. Nyligen sprang han in i sång- och dansmannen David Lindgren. 

– Han är så jävla glad, mycket energi. Jag är likadan. Jag sa: ´… vi två blir inte utbrända … vi slutar aldrig, vi kör på´. Han svarade att han hade svimmat på scen under en föreställning. Så ja, det kan ju vara ett stearinljus som tar slut efter tjugotvå år av ständig t … fräs i hjärnan. Men jag försöker trycka ner och trycka bort˝, säger han. 

Backstage på Humorgalan står David Sundin och ger noggranna instruktioner till Cafés utsända fotograf. Sekunden då David lämnar scenen kommer han att gå backstage, rakt in i green room. Där inne kommer Lasse Åberg att stå i väntan på att gå ut på scenen. Under kvällen ska Lasse Åberg ta emot ett hederspris till Gösta Ekmans minne. Men innan Lasse Åberg rättar till sina gultonade glasögon och går ut för att ta emot priset av Petra Mede ska David Sundin fånga honom. Eller rättare sagt, han ska ställa sig väldigt nära honom. Lasse Åberg är en så stor idol för David att han inte vågar fråga om en selfie, planen är att sno en bild bredvid honom. Fotografen får uppdraget att ˝smattra på som satan˝ när David smyger sig fram  och ställer sig nära Åberg.

– Jag strök omkring lite, han stod med ryggen till. Men till slut vände han sig om – och frågade om han kunde få min autograf. Jag bara ´eeeh, ja, ja´. Då var det till hans barnbarn, typ.

Det är lätt att förstå varför David Sundin påstår sig lida av ”Åbergs syndrom”. Båda har ett principfast tänk kring ansiktsbehåring, absolut – men framför allt driver de båda en envis kamp för att hålla barnasinnet vid liv, samlar på Musse Pigg-figurer och verkar ha extremt svårt att välja inriktning i sitt liv.

– Lasse Åberg ser jag verkligen upp till. Att göra många olika grejer, och få göra det som faller en in. Man behöver inte ha formulerat sig som person och tänka att man ska bli bäst på just den här grejen. Jag har verkligen noll behov av att vara bäst. Varken bäst på standup, den bästa skådisen eller den roligaste komikern, men däremot vill jag få göra en massa olika grejer. Då tror jag man har roligare, utan samma press, säger David.

Han stannar upp en sekund innan han formulerar en sorts rubrik för sin gärning. 

– Jag ska göra något, jag vet inte exakt vad det är, men det kommer att bli någonting.

”Jag har verkligen haft dåligt samvete mot familjen.”

Det är svårt att peka på en exakt punkt, en hit, som har tagit David Sundin till den plats han har i Sveriges nöjesbransch i dag. Han har dykt upp i reklamfilmer och tv-program, skrivit åt tv-program och humorföreställningar, kört standup, skrivit påhittade nyheter, varit med i poddar och tagit en silvermedalj i SM i ordvitsar. Men någonstans gick han från att vara en comic´s comic – en finsmakarfavorit för de redan invigda – till ett av Sveriges mest älskade ansikten i tv-rutan. Inom kort är han dubbelt aktuell med två av Sveriges största nöjesproduktioner, alla kategorier. Dels leder han Melodifestivalen tillsammans med Lina Hedlund och Linnea Henriksson. Dels spelar han Harry i Tomas Alfredsons Se upp för Jönssonligan tillsammans med bland andra Hedda Stiernstedt och Henrik Dorsin. 

På andra våningen i trävillan vid Stockholms universitet sitter David Sundin i blå kostym och fluga. På ett rustikt träbord står en gammal skrivmaskin, ett porträtt på Babben Larsson, ett notställ och en finsk flagga. Samt en avlång, limegrön glasskulptur: Kristallen, ett pris som Bäst i test erhöll bara veckor tidigare, samtidigt som David ledde galan tillsammans med kollegan Babben Larsson. 

I en svart plastlåda intill skrivmaskinen hittas det som lunchkrogar av en viss typ gärna enligt egna, högst ovidimerade, uppgifter kallar oxfilé, tillsammans med pommes frites och bearnaisesås som skopas upp ur plastlådan av den ena av programmets två programledare. 

– Jag är inte kräsen. Att man ska sitta på sin kammare och värka fram någonting, slipa sin diamant och sedan komma ut och säga ´Kolla på den här, det har tagit mig si och så lång tid att komma fram till det här. Vad tycker ni?´. Jag vill hellre lägga den tiden på att göra tio grejer som är helt okej. En grej kanske visar sig vara det som blir en succé.

Tävlingsprogrammet Bäst i test hade premiär på SVT våren 2017, efter en brittisk förlaga. Ett program som inte väckte någon större uppmärksamhet till en början, men som med tiden har kommit att bli en succé och fått en bred publik.

– Ingen kan ju säga om mig att ´han gjorde det där, det är därför som han är där nu. Han fick den hitten´. Bäst i test  är det som folk på gatan nämner oftast. Annars har jag gjort sjukt många grejer, och så har folk gillat något eller några grejer lite grann. Och tillsammans har det kanske blivit mycket gilla.

Du kör hellre på en halvdålig idé än bråkar för en perfekt? 

– Jag har i princip som motto att good enough räcker gott och väl. Det behöver inte vara helt perfekt. Då har jag mycket tidigare sagt: ´Vet ni vad? Där har vi den – det där är kanon.´ Om det är bra nog, då gjorde det jobbet. Vi sålde så många brallor, det var si och så många som köpte en biljett, så många såg programmet. Så fort det inte är en flopp så känner folk att det här blev ingen katastrof, vad skönt – välkommen tillbaka! Vi har hittat en kille som inte levererar katastrof.

I vinter leder du Melodifestivalen, ett program du tidigare har skrivit för. Har du alltid velat ut längst fram på scenen?

– Ja, men alltså GUD JA. Jag har aldrig velat hålla mig i bakgrunden. Att jag har skrivit manus för Melodifestivalen är ju för att en dag leda Melodifestivalen. Jag respekterar dem som känner ´Åh nej, filma inte mig, skriv inte mitt namn´ men jag har aldrig tackat nej till, alltså … jag har aldrig tackat nej, punkt. Nu blev jag 43 år innan det hände för mig. Men jag har försökt att inte vara den som tjatar, hör av sig och mejlar. Man får vänta på sin tur, ibland smäller det till, eller så kommer det inte alls – då är det så.

Nu, slutligen, har det smällt till för David Sundin. Efter att tidigare ha jobbat med reklam, kodat hemsidor och drivit företag så bröt han upp från sin framgångsrika karriär inom reklambranschen och gick en standup-kurs. Drygt fem år senare är han på väg att bli Sveriges mest älskade tv-nuna. En unik resa för någon som för bara några år sedan sålde sina lustigheter till däckföretag och mäklarfirmor. Mer unikt är hur han har lyckats bli lika älskad av komikernördar som av pensionärer i tv-soffan. 

David är född i Gimo, en bruksort i Roslagen. Pappa var ingenjör, mamma jobbade med att hyra ut hyreslägenheter, lägenheter som råkade ha kabel-tv.

Om nätterna på hennes kontor rullade VHS-band med lång inspelningstid för att kunna spela in MTV åt David och brorsan Kalle. Dagen efter tryckte bröderna in bandet i videospelaren hemma och kollade timme efter timme utan att spola, noggranna om att hålla illusionen om riktig kabel-tv vid liv. När mamman åkte på konferens och kom hem med huvudstadens senaste exemplar av Nöjesguiden lästes den så noggrant på pojkrummet att David memorerade de exakta koordinaterna för var de hippa gästerna inne på indiepalatset Hannas Källare stod placerade varje kväll. 

”Jag har som motto att good enough räcker gott och väl.”

När Davids reklamkarriär några år senare fick fart dök han upp i Filip och Fredriks Öppna dagar på Öppna Kanalen (och myntade duons ”bra eller anus”-dikotomi), och nästlade sig in i Killinggänget genom att skriva in skämt på gruppens Spermaharen-sajt när han egentligen anställts för att koda hemsidan. Men det är alltså först nu, vid 43 års ålder, som David Sundin är där han alltid har velat vara. Vad var det som tog sådan tid? 

– Jag har nog vetat hela tiden att jag ska stå med armarna utslagna och säga ´hej och välkommen´ till något, whatever, vad det än är, säger David Sundin. 

En intensiv scenskräck höll honom länge tillbaka. Det var först 2013 som David tog steget. Han slutade på reklambyrån och gick en standup-kurs på Norra Brunn. 

– Jag höll presentationer förut under reklamåren och det gick bra, men när man tog en sådan där presentationsrunda under möten, där man ska få veta vilka som är vilka, så slog det lock för öronen när de andra sa sitt namn. När det blev min egen tur var jag helt lös i huvudet. Jag vet inte vad det kom från, eller varför det har gått över. Nu brukar det komma ett litet pirr innan man ska upp på scen, och sedan försvinner det efter några minuter och så är det bara mys.

Det låter som om du har blivit av med det helt?

– Senast på Kristallen-galan så kom det inget pirr innan, inget pirr under. Jag blev lite rädd, men det var mest skönt. Jag skulle vilja veta mer om scenskräck, psykologisk forskning om varför och hur och … eller ja, så intresserad är jag inte. Om någon har en snabb sammanfattning så gärna, jag kommer inte att läsa en hel bok.

David Sundins intensiva schema har inte fått honom att tappa humöret: ”Man får äta bajsmackan om man har brett den. Det går att göra en mäklargala svinkul också. Man blir uppriktigt tagen när folk blir glada som får pris.”

Mellan tagningarna av Bäst i test  plockar David fram telefonen. En kompis är på Ikea, och David undrar om han skulle kunna köpa stearinljus till bröllopet. För några månader sedan fick David en dotter tillsammans med sambon Maria. Paret träffades på Melodifestivalen, där hon jobbade som projektledare och han skrev manus. Tillsammans med sin sex månaders bebis, och Davids dotter Betty som han har från ett tidigare förhållande, ska de nästa vecka åka till Gran Canaria på bröllopsresa. Och någonstans däremellan hinna arrangera och genomföra ett bröllop i en lada i Gimo. 

– Jag är väldigt bra på att bara göra den grej som man gör just då. Om man är här och spelar in så är man här, är man på Alla mot alla så är man där och försöker vara kul och veta saker och är man hemma så är man också hemma. Sedan gäller det att switcha mellan, så att inte allt blir lite sämre. Jag har inte någon kalender över huvud taget i mitt huvud. På något sjukt sätt funkar det ändå.

Hur orkar du?

– Min agent, min flickvän och vänner undrar om jag fixar det. Man borstar bort. Man får vara lite trött efter. Samtidigt är det svårt att vara gnällig eller otacksam när allt är så roligt, man får pröva nya grejer som visar sig vara skitkul.

Har du dåligt samvete mot familjen? 

– Jag har verkligen haft väldigt dåligt samvete. Men nu är det på en nivå där vi bara har fått konstatera att nu är det så här, men att det inte kommer att vara så sedan. Jag skrev till henne senast i dag att bara så du inte tror att jag är helt galen i huvudet, så nu har jag tackat nej till sommarteater, att köra standup i New York … jag bara strök en massa grejer. Så att det inte ska dyka upp nytt i andra änden, säger David. 

– Det här med bröllopet … om rollerna var ombytta så är jag inte säker på att jag hade köpt det upplägget. Av någon sjuk anledning så gör hon det. Men vi peppar varandra att gå i mål med det här innan vi kan såsa ihop.

”Jag fick panik av tanken på att börja med standup.”

Är du rädd för att säga nej till grejer? 

– Jag har blivit bättre på det. Så fort man börjar frilansa så ska man vara alla till lags och säga ja. Men vis av den här veckan så har jag tackat nej till en massa. Jag fick en förfrågan om en grej, blev tårögd och fick rysningar. Sedan, i dag, fick jag höra av mig och säga att det inte går. Jag hinner inte. Eller alltså, allt går att hinna om man lägger pusslet rätt och tar bort lite tid här och flyttar där. Men jag blev så rädd för att hamna i exakt den här situationen igen.

David avslutar samtalet med sin Ikea-besökande vän. Det visar sig att personen hade befunnit sig på möbelvaruhuset ungefär fyra timmar tidigare. Han vänder sig mot Carin da Silva som är gäst för dagen på Bäst i test-inspelningen och tar fram ett egenkonstruerat kalkylark i telefonen. Han meddelar att om de snabbar sig på så kan det röra sig om rekord i grenen ˝Hur tidigt kan en inspelningsdag avslutas˝. En timme senare, mellan inspelningen av Bäst i test och Alla mot alla, berättar David att han under veckan som gått sedan senast vi sågs har skrivit och skickat in ett synopsis om en barnbok till ett förlag.

Det normala förfarandet när en människa ska porträtteras är att lokalisera personens smärtpunkter. Smärtpunkter som i bästa fall ska följas till sina rötter, eller som det åtminstone ska skrapas lite på. Om personen ifråga dessutom är en framgångsrik komiker i trivsam mustasch som tjänar väldigt stora summor pengar så känns skrapandet extra angeläget.

Även om mörker och ångest är tätt förknippat med alla kreativa yrken så är det få som är piggare på att cementera bilden av sin yrkesgrupps krämpor och smärtor än komiker själva. Tanken om att ett inre mörker är det som leder till de roligaste vitsarna är sedan länge fastställd. När Jerry Seinfeld sitter och skrattar ljudlöst i en liten cabriolet i Comedians in cars getting coffee så leder han ständigt in sin gäst på sitt favorit­samtalsämne, tesen om hur komikeryrket är som att vara en krigsveteran. Inom kort beräknas Joaquin Phoenix i Joker vinna en Oscar för sin porträttering av den gråtande clownen. Robin Williams, Bill Hicks, Mitch Hedberg, John Belushi, Louis CK: Skratt och mörker är tätt sammanknutna i vårt samhälle. 

I fallet David Sundin får man plocka fram en ordentligt vässad spatel när en skrapningsprocess ska inledas – han framstår både privat och i offentligheten som i det närmaste sorglös. Hedda Stiernstedt som spelar mot David i Se upp för Jönssonligan beskriver hur hon har försökt supa ner David, petat, tryckt och luskat för att hitta hans mörker, utan resultat. I en intervju för sex år sedan fick Henrik Schyffert frågan om det går att vara för välanpassad för att ha det driv som krävs för att bli en riktigt framgångsrik komiker. Vännen och kollegan David Sundin nämns som en så kallad foajé-komiker, ett socialt geni som inte har det bekräftelsebehov som krävs för att ställa sig på scen.

– Ja … alltså att man kan stå och spexa med kompisgänget men inte ställa sig där uppe själv. Ja, så var det ju absolut. Men jag var så otroligt rädd för att ta det där steget. Man kunde träffa folk på en middag som aldrig hade hört om när jag rymde från lumpen eller när min ena pungkula blev stor som en citrusfrukt, eller också höll man tal på ett bröllop och folk efteråt kom fram och sa: ´Ojojoj – du borde hålla på med standup.´ Därför har jag tänkt att jag skulle kunna göra det sedan, men fick panik över tanken på att de facto göra det, berättar David. 

”Jag är gärna happy-go-lucky och skriver pruttskämt.”

Han berättar att han under reklamåren hade i bakhuvudet att om allt skiter sig så har han alltid standupen att falla tillbaka på. En oväntad krockkudde, då han aldrig hade testat standup eller visste hur man gjorde. 

– Till slut blev det att jag kände att nu får jag skärpa till mig. Om jag vill hålla på och skämta så måste jag ju ställa mig där uppe. Inte bara skriva åt andra eller … Jag får testa, och så åker vi bara.

Det är över tio år sedan som Henrik Schyfferts föreställning The 90´s – Ett försvarstal rullade runt på Sveriges vägar. Det som i dag är en modern klassiker inom svensk humor innebar att Sveriges meste ironiker tog adjö av ironin och i farten födde en egen genre inom svensk humor. Henrik Schyffert berättade om barndomstrauman fyllda av talfel, mobbning och blöta lakan. Många, för att inte säga de flesta, komiker och kändisar försökte kopiera hans recept och turnerade med humorföreställningar med en mörk mittpunkt, inte sällan rotad i ett eget lyte eller tillkortakommande. Men det var inte förrän nyligen som David Sundin berättade i Cafés Fördomspodden att mittpunkten – det bultande hjärtat i föreställningskroppen vars avkommor vi fortfarande ser på teatrar och arenor – där huvudpersonen hålls fast och blir kissad på av ett gäng mobbare, även var hans egen historia. 

– Det var när jag var yngre. Jag såg föreställningen två gånger och började grina båda gångerna. Den handlar om någon som är ´se på mig, jag är rolig´, men som också … Jag kanske inte hade gjort en show av det, men jag kommer aldrig att kunna använda mig av den grejen att äldre killar håller fast en och pissar på en. Jag var fyra, fem år. Jag minns till och med att jag hade manchesterbyxor på mig. Ett av få minnen jag har från Köping, där vi bodde mina första år. Det kan ha varit Filip Hammar! Inte omöjligt. Vi gick på samma förskola.

Du sår gärna ett frö om att det kan ha varit Filip Hammar? 

– Låt oss leka med tanken!

Det låter ändå ganska grovt, det som hände?

– Jo, men i och med att det var med i The 90´s så har jag ju svårt att claima det som mitt mörker. Det har jag bara fått slänga.

Stör det dig att mörker har så hög status inom humorn?

– Jag skulle verkligen inte vilja må dåligt eller ha något problem av något slag. Vissa använder det som verktyg eller innehåll. Det kan inte jag, då får jag lösa det på ett annat sätt. När jag gick standup-kursen så var det mycket om att man ska gräva där man står, hitta det där mörkret, vända ut och in på det och blotta det. Ja, men fan. Vad är det då? Om jag ska behöva hitta det, då ska jag gå till en psykolog och bända upp det där och hitta det – och det vill jag ju inte göra. Det visar sig att ´ja, men kolla här, det sitter ett gammalt hänglås här, slå bort det och den gnisslande dörren och så är det plötsligt hundra fladdermöss´. Då sitter man med den skiten sedan. Då är man hellre happy-go-lucky och får skriva pruttskämt i stället. 

Du har sagt att du inte vet hur ångest känns, men du har väl blivit dumpad någon gång?

– Jooo … eller nä. Hur känns det då? skrattar David. 

– Nä, men jag har inte haft det där att man tror att allt är najs och så får man höra: ´Du är en idiot, det är slut.´ Då har vi varit ganska överens om att det har hållit på lite för länge. När folk har gått bort så är det farmödrar och farfäder … min morfar blev 101 år. Då är det ändå ganska väntat. Jag och brorsan skulle hälsa på honom, det var rätt illa, så vi sa ´Vi kommer, vi kommer´. När vi kom dit så hade han gått bort. Vi kom en halvtimme sent för att jag stod och blev fotograferad. Då fick jag en liten sådan … de där pressbilderna för, eh, Skärgårdsskrattet är inte forever. Eller ja, det är de ju. Men, var det värt det? Njäe, kanske inte. Men jag hade träffat honom väldigt många gånger innan.

Då kände du skuggan av ångest?

– Det var en liten whiff av det.

Hur är du att leva med i en relation då, jag antar att dina partners har haft ångest vid något tillfälle?

– Jag kan känna med. Jag kan förstå att det är något dåligt, även om jag inte vet exakt hur det känns. Jag fattar att man inte säger: ´Äh, kom igen, gaska upp dig. Nu hittar vi på något skoj.´ Det är som att inte förstå någon som är svårt sjuk bara för att man själv inte är det. Någon dag kanske det kommer, det stora depressionstrollet som kommer och lägger sin filt över mig. Men till dess, skål, så kör vi på.

Har jag berättat det där om delfinerna?

David Sundin borstar bort brödsmulor ur mustaschen och svarar på sin fråga.

– Jag hade snöat in på brädspel. Det är svinstort på Kickstarter, man ser att folk har sålt för tre och en halv miljon, typ. Jag hade kommit på en idé till ett sådant spel. Men i stället för att göra en ordentlig budget där jag analyserar saker ordentligt så började jag med att beställa 9 000 trä­delfiner från Kina, som jag har hemma nu.

Okej. 

– Det tar inte så mycket plats. Eller ja, det är en flyttlåda liksom. Det ska vara nio trädelfiner i varje spel, vilket innebär att jag kan göra tusen spel. Och då började jag räkna på det. Jag kom på att min vinstmarginal kanske är 30–40 spänn. Då tjänar jag alltså 30 000-40 000 kronor. Max.

Det krävs inte mycket för att utläsa att en eventuell vinst på 40 000 kronor inte är något som motiverar David, eller kanske framför allt inte hans familj, att ha en flyttlåda med nio tusen trädelfiner i vardagsrummet. 

David Sundins resa till de stora scenerna har varit minst sagt krokig. Efter en enligt egen utsago svag gymnasieperiod började han från pojkrummet i Gimo göra hemsidor under mitten av 90-talet. Sitt eget fanzine, Kawaii, hade han börjat lägga ut på en egenkodad hemsida där mejlintervjuer och gif-animationer av typen ”Popsicle-medlem drar en rolig historia, sminkad som Kiss” utgjorde fundamentet. 

Han fick jobb hos Ajje Ljungberg, som bland annat hade startat Nöjesguiden, och började snart pendla till Stockholm. Efter knappt ett år startade han eget tillsammans med två vänner i gymnasieåldern, med ambitionen att starta ett företag som skulle vara coolare än företaget Spray (”Det var otänkbart, de hade våningssängar på kontoret”). Trions webbyrå, Speedway Digital Army, gick bra och bil­dade tillsammans med två andra byråer snart Abel & Baker. Plötsligt stod man med kontor i fem länder och hundra anställda, utan möjlighet att vara kreativa själva. David hoppade av, bildade Great Works för att hitta tillbaka till det roliga och kreativa. Efter ett par år stod han åter med hundra anställda och kontor i fem länder. Företaget såldes år 2007 till ett börsnoterat reklambyrånätverk baserat i Japan, köptes sedermera tillbaka 2012 för en yen och såldes två år senare till ett norskt nätverk när David slutligen hade tröttnat på reklamvärlden. 

Du sålde din byrå två gånger. Vad gjorde du för pengarna? 

– Dels fick jag ett väldigt dåligt aktietips. Ett urangruvebolag, eh, som jag la över en miljon på. Sedan gick jag in i företagsgruppen som innehöll Nöjesguiden, Spray, Passagen och massa grejer. All respekt till Nöjesguiden men ja … inte svinheta varumärken. Men det var som en present till mitt 22-åriga jag. Om jag hade kunnat säga till den killen att ´du kommer att äga Nöjesguiden, Spray och Passagen´, då hade jag ju bara boosh – det var de tre stora grejerna liksom. Men det hade räckt att gå in med 50 000 och så hade jag fortfarande varit delägare. Det hade inte behövt vara en miljon. Det var pengar som försvann. Jag har gjort väldigt mycket dåliga investeringar.

Hur dåliga affärer har du gjort?

– Jag har förlorat två och en halv eller tre miljoner på egna, dumma investeringar där jag inte har frågat någon. Folk frågar mig om hur jag inte kan ha hoppat från en bro efter det. Men där har jag valt att lägga locket på. Det är klart att om man ska köpa en lägenhet så kan man känna att de där tre miljonerna hade varit kanon att ha nu.

Om det går att tala om en mytbildning kring David Sundins person så är en av de mest vitala delarna just en lägenhet. Den 545 kvadratmeter stora källarlägen­heten på tre våningar förlagd i en före detta kyrka i centrala Stockholm som gick under namnet ”Knaspalatset”, närmare bestämt. Där bodde David tillsammans med före detta flickvännen Klara Doktorow, känd från radio och tv. 

– Det var ju mycket pengar men samtidigt väldigt billigt kvadratmeterpris. Jag tycker om att bo, och ha grejer. Men det är inte så bra att ha oändligt med plats om man har en hoarder-gen. Men jag gjorde de där basgrejerna, jag hade en bio, eget gym, flipperspel, verkstad och en massa sådant. Då var det en stor yta kvar, där vi då byggde en stor skateboardramp i källaren. Som jag förmodar står där än. Det är inget man bara föser ut så, kanske.

Jag antar att man ska fråga varför ni flyttade?

– När jag sedan fick barn med min dåvarande tjej så var ju lägenheten tre våningar, trappor, hål – det fanns en egen sådan där spottkopp som det är på T-Centralen, där det var för glest mellan gallren. Det var verkligen en dödsfälla för barn. Så var det dyrt också, ska sägas. Då flyttade vi till en … normal lägenhet. Då gjorde jag mig av med så otroligt mycket grejer. Jag åkte med en lastbil till tippen fylld med skräp.

Vad gjorde ondast att slänga?

– En reklambyrå skulle skicka ut hästhuvuden till någon filmgrej. De hade köpt hundratals plasthästar som de hade sågat huvudena av, men kropparna var kvar. Då sa jag att ´de där tar jag´. Så jag hade säckar med hästkroppar. Hade jag fått användning för dem? Kanske inte, men man kände ändå: ´Hej då, alla hästkropparna.´

Hur mycket pengar tjänar du i dag jämfört med reklamåren? 

– Utan att ha forskat på det så tror jag att det är ungefär samma. Då kanske man hade en väldigt hög reklambyrålön, och gjorde lite vinst varje år. Fördelen nu är att man får bestämma över sin egen tid. Men om man jobbar hundra procent så spelar det ju ingen roll att man bestämmer över den tiden, egentligen. Någonstans finns ju en gräns, om man inte säljer några rättigheter eller så där. Jag säljer fortfarande bara min tid, min tid att vara med i tv-programmet eller som jag står på scenen. Och det kan man ju bara komma så långt med, och dra upp priset visst mycket.

Mycket företagsgig? 

– Man tjänar pengar på att vara programledare, men med företagsgig – det är då det kan bli orimligt. Orimligt så man inte kan säga nej. Man får snöra på sig lackskorna.

Hur många blir det?  

– Något i månaden. Men jag gillar att göra företagsgig, många kollegor tycker att det där är vidrigt. Jag tycker det är skitkul, alla är svinglada och någon ska vinna pris för Bästa mäklare, eller så är det någon som har jobbat i tjugofem år som ska få en guldklocka. Jag gör inte skillnad på galor på det sättet, jag blir rörd och glad utan att det behöver fejkas.

Mäklargalor i all ära, men det största som händer David Sundin yrkesmässigt nästa år är Se upp för Jönssonligan. Reboots och uppföljare har inget vidare rykte, men när nyheten om att Tomas Alfredsons kommande projekt var en omstart av Jönssonligan-­universumet anlände var det ändå en smäll med dynamit-­förtecken som det rörde sig om i filmbranschen. Den nya filmen är inte bara en heist för Jönssonligan, utan potentiellt även för regissören själv, som efter den evigt uppskjutna inspelningen av Bröderna Lejonhjärta, och det röriga projektet Snömannen, har chansen att visa tvivlarna varför han är en av landets mest begåvade regissörer. 

Det var under en inspelning av Bäst i test som David fick ett samtal i SVT:s korridorer. En fråga om ett möte tackade David nej till innan han fick veta att det var Tomas Alfredson som skulle sitta på andra sidan mötesbordet. Planer ställdes in, scheman ändrades, och en fredagskväll befann sig David Sundin på Tomas Alfredsons kontor. Han blev bjuden på ett glas vin och fick frågan om han hade sett de gamla Olsen-banden-filmerna, den danska förlagan till Jönssonligan. 

– Jag försökte hela tiden hålla nere förväntningarna. Tänka att det handlade om någon bakom-grej. Jag hade fimpat ett finger för att få vara med i den här filmen.

Med alla fingrar intakta fick David rollen som den krut-tillvände Harry (varför vi kanske får anledning att återkomma om fingerantalet). Han blev så glad över att ha fått rollen att han inte frågade hur Tomas Alfredson kommit att tänka på honom som Harry, och har inte vågat fråga sedan dess.

– Att han frågade mig om att vara med i Jönssonligan var nog faktiskt det sjukaste jag hade hört. Jag vet inte om han menar det eller bara säger det för att man ska bli glad, när han säger hur bra man är under inspelningarna. Man blir helt: oj. Ibland glömmer jag bort att vi gör en ny Jönsson­ligan-film. Jag fick se några snuttar häromveckan och fick gåshud av introt. Inte för att jag är med i den, men bara för att det är en ny Jönssonligan-film, som jag kommer att få se. Det är snudd på att jag skulle ta bort mig själv om det var kravet för att få se den på bio.

David lutar sig fram och plockar upp sin telefon. Han visar upp arbetskopian på affischen som snart kommer att synas över hela Sverige.

– Det blir ju real när man inser att den här kommer sitta på stan, på biografen på Hötorget. Jag kommer att skita ner mig alltså. Leda Melodifestivalen, det … det klarar jag av. Jag är inte nervös eller så. Men att göra en sådan här film, det har jag ingen aning om hur det kommer att gå.

Hur var det att arbeta med Tomas Alfredson? Han känns inte som en ˝gott nog˝-kille.

– Han är ju min motsats på många sätt. Otroligt noga med detaljer. Jag kan tänka hur något ska bli, och sedan bli nöjd med att komma gans­ka nära. Tomas ger sig inte förrän det är så som det ska vara. Blir det krångligt så säger han: ´Det skiter jag i, för så här ska det vara.´ Jag hade velat ha tiden, kraften och pengarna att någon gång göra en långfilm på hans sätt. Att bry sig om varenda liten grej. Det är ju krävande. För då kan man inte göra något annat samtidigt.

Bartendern trycker fram två glas från Zeunerts-tapparna. Den avlånga baren bakom honom består av, liksom uppskattningsvis 95 procent av lokalen, mörkbrunt trä. I ett litet kylskåp står ölflaskor med mellaneuropeiskt klingande namn som Erdinger och Zubr, tillsammans med en två­litershink med crème fraiche. Norra Brunns klassiska varningsskylt till logotyp är upplyst från scenen. Närmast nedanför scenen sitter ett 50-årsfirande gäng vid ett långbord. 

David Sundin smuttar på en öl. Någon gång för ungefär ett halvår sedan har han tackat ja till att köra standup på Norra Brunn en kväll i september. En uppgift som under hösten hade hunnit glömmas bort.  

– Ibland får man gå på först. Det är lite tuffare, då folk bara har druckit två bärs i stället för tre. Men om det är i ena vågskålen och det i den andra är att vara hemma en timme tidigare, då väljer jag att vara först. Många tycker att det är en mardröm men … det är lite tuffare, men sedan får jag ju gå hem. För det är också jävla najs att vara hemma.

David Sundin går upp på scenen, sist på schemat. Efteråt drar han på sig sin väska – en väska han en timme tidigare trodde att han hade glömt på ett ölhak i närheten – och pratar entusiastiskt om hur bra skämtet om de olika sätten att betona olika ord i meningen ”Nu har du skitit i det blå skåpet” gick. 

Jönssonligan och Melodifestivalen känns som en kröning av det som inleddes med en standup-kurs 2013. Ångrar du att du inte bytte bana tidigare? 

– Jo. Jag wasteade på sätt och vis femton år med ˝Vad ska folk ha för färg på sin hemsida?˝. Till ingen nytta, och nu har det företaget bytt färg på hemsidan igen. Men vi hade en massa anställda, och vi tjänade en del pengar. Det var svårt att ta det steget då. Men jag hade inte klarat av att hålla på med reklam fram till dödsbädden. Det hade varit vrålångest liksom, skrikångest.

David berättar att han läst artiklar om vad folk ångrar innan de dör. Hur det är väldigt få som skriker ut sin ångest över att de var för lite på kontoret. 

– Då får man sig en go tankeställare. Men, jag skulle också kunna tänka mig att man också skriker ut de där grejerna man inte hunnit med. Jag vill spela teater, skriva en bok, en musikal och … musik kanske jag inte behöver nosa på. Men allt annat. Det handlar ju om att man ska tillfredsställa den lilla killen som satt och ritade som liten.

Ett par veckor senare skickar David Sundin ett sms från bröllopsresan på Gran Canaria. Han berättar att inspelningen av Alla mot alla tog närmare sex timmar, samtidigt som resten av bröllopssällskapet fick åka till Gimo utan honom. 

Timmarna gick, tåg- och bussavgångar likaså, samtidigt som David satt fast i frågesportsburen i Frihamnen. Av en slump satt Davids gamla advokat, som tidigare hade hjälpt honom sälja reklambyrån till Japan, i publiken och erbjöd sig att köra honom till Gimo mitt i natten. Väl på bröllopet grät han i tre dagar. David undrar nu om det finns något han kan hjälpa till med, något som behöver kompletteras eller någon information som saknas. Davids rastlöshet verkar inte ha kuvats av hans fetlagda kalender under hösten. Eller hans humör. 

– Jag är mån om att saker ska kännas roligt. Om man är glad och får folk att må bra så … när folk väljer mellan den som är kanon men lite krånglig, och den som är helt okej men som man har mysigt och kul med – då ligger man jävla bra till.

Credits:

Fotograf: Carl Thorborg/Söderberg Agentur  
Stylist omslag: Lalle Johnson  
Makeup: Mia Högfeldt  
Fotoassistent: Erik Ögnelooh