Disclaimer:
Missförstå mig rätt. Att fler människor prioriterar hälsa är självklart positivt.
Rörelse, allmänmående och viljan att börja om är inget som skall radas upp för vare sig åtlöje eller arkebusering. MEN…De facto att det varje år är samma visa om och om igen kan inte tyda på någonting annat än gravt haltande IQ-nivåer.
Personligheterna på gymmet man hatar mest i januari
Världsfrånvänd självsäkerhet
Alla är vi nybörjare någon gång, där bor inte problemet. Fuck up:sen uppstår när bristande teknik paras med Ronnie Colemans gamla tävlingspondus. När någon som precis lärt sig vad en skivstång är plötsligt känner sig manad att agera personlig tränare, fysioterapeut och livscoach – helst på en och samma gång.
Råd slängs till höger och vänster, kommentarer levereras med självsäkerhet och andra gymbesökares tekniker analyseras med millimeterprecision.
Hur det kommer sig? Jo, för att det är januari och idio…nej, människorna, som agerar likt ovanstående exempel sett tre träningsklipp på TikTok och plötsligt känner sig manad att utbilda resten av världen.Ingen har någonsin bett om tipsen. Ingen har någonsin behövt tipsen.
Det finns dessutom något djupt fascinerande i hur snabbt osäkerhet förvandlas till tvärsäkerhet när nyårslöftet möter gymspegeln. Men snälla, sluta. Bara sluta.
Planlöst flanerande i funktionsmaterial
Årets första månad tränar vissa som om gymmet vore en buffé. Lite här, lite där, ett set bänkpress följt av en spontan utflykt till crosstrainern, vidare till kabelmaskinen och tillbaka igen. Här finns alltså varken tillstymmelse av röd tråd, tanke eller kontinuitet. Bara rörelse, helst överallt på en och samma gång.
De här personerna är alltid i vägen, men blir aldrig färdiga. De blockerar stationer som om de abonnerat skiten på obestämd tid, samtidigt som de verkar genuint förvånade över att träningspasset plötsligt tog fyra timmar.
Mellan arbetsseten råder total förvirring. Vad gjorde jag nyss? Vad ska jag göra härnäst? Var står min vattenflaska? Vart är jag? Det här är inte träning, det är planlöst flanerande i funktionsmaterial.
Och det tragikomiska är att allt hade kunnat undvikas med något så provocerande enkelt som en plan. Fem övningar, en i taget, förbestämd vila, klart. Jag lovar, omgivningen som tvingas navigera runt i kaoset kommer tacka dig.
Telefonen som träningspartner
Här syftar rubriken inte till högteknologiska wearables, pulsband och smartklockor. Nej, nej, tvärtom. Den här lingvistiska rundsparken riktas till alla dem vars träningspass snarare dokumenteras än genomförs. Vi har alla sett dem,selfiesmattrande vid spegeln, storieskapande på löpbandet och Victorias secret-pose:ande vid hantelstället.
Och visst, problemet är inte mobilen i sig – utan när den ersätter träningsfokuset, gör vilan längre än självaste passet och tvingar omgivningen vänta medan nästa reel laddas upp via gymmets knaggliga wifi.
Belastningshybris
Januari är månaden då viktplattor plötsligt omvandlas till statussymboler. Stången lastas inte efter teknik, dagsform eller förmåga – utan efter önsketänkande och ett svagt minne av hur stark en var under hockeybokeytiden för preskriberat många år sedan. Och well, resultatet blir rörelser som inbjuder mer till diskbråck än muskelutveckling.
Ryggar kröks likt parenteser, knän förhandlar med fysikens lagar och varje repetition låter som ett primalskrik insaxat från den djupaste djungeln.
Men, det här är inte imponerande. Det är inte ens modigt. Och den enda som betalar notan är utövaren själv – ofta med ränta i form av rehabövningar och diverse kroppsdelar som aldrig helt repar sig därefter.
Högljuddheten från helvetet
Varje repetition, oavsett belastning, ackompanjeras med stön, vrål och utandningar som tagna från en blandning av förlossningsavdelningar och skarpa militärövningar. Passionerat, intensivt och fullständigt onödigt.
Att ta i är tillåtet, att andas hörbart under fysisk påfrestning är mänskligt. Men, att överrösta hela lokalen med ljud som om varje repetition vore en existentiell kamp för överlevnad är inte träning – det är bekräftelsefiske.
Ingen får större muskler av att låta högst. Däremot får alla andra sämre hörsel, koncentration och ett stilla växande hopp om att februari snart väntar runt hörnet.
