“Det finns något perverst i att ligga på en soffa och grubbla”

Författargiganten Jan Guillou om stöldgods, lådvin, lögnaktiga jägare och ett journalisthat utan motstycke.

Kristofer Ahlström  |  Publicerad 2011-11-08 16:51  |  Lästid: 3 minuter


 Intervju tidigare publicerad i Café 10/2011. Foto (beskuren): Jonas Walla.

Delar av din medalj- och vinsamling stals i höstas. Åkte någon fast?
– Jag hörde ett rykte att medaljerna var på väg tillbaka – men icke. Tjuvarna är identifierade men eftersom det inte finns några bevis kan de inte dömas, även om det anses vara polisiärt uppklarat. Jag har inte haft tid att ägna mig åt saken men ska förhoppningsvis äta lunch med en av tjuvarna och se om det går att reda ut på något sätt.

En bekant till mig träffade dig på NK i Stockholm. Du skulle berätta om din nya bok Brobyggarna för honom och blev så berörd av din egen historia att du började gråta.
– Tårar händer ofta. Min sentimentalitet kommer av två skäl: djupa orättvisor, och när någon får en Greven av Monte Cristo-revansch. Det finns en bit i min bok där en av huvudpersonerna ska låna en struntsumma på banken men blir nekad eftersom han är för fattig. Sedan får han hjälp av sin bror som sätter in nästan fyra miljoner norska kronor på hans konto i stället. En riktig snyftare.

Apropå ömma känslor så sa Leif GW Persson i Pluras kök att du var den personen han brukade ringa till när han behövde ventilera sitt mörker. Är du en god terapeut?
– Min terapeutiska förmåga tvivlar jag starkt på. Däremot är jag och Leif lika orättvist behandlade båda två och har därför förståelse för den andres bekymmer.

Har du själv några erfarenheter från dyschan?
– Jag har aldrig satt foten i ett terapisammanhang. Jag tror på Crocodile Dundee. Han sa: ”Jag berättar för Lisbeth i växeln, hon berättar för alla andra och sen är saken avklarad.” Psykologi och terapi är sådant som jag på nära håll har sett hur skadligt det är. Det finns något perverst i att ligga på en soffa och grubbla över sin egen personlighet.

Hur då?
– Det skapar en självcentrering som tar så mycket energi från allt annat att man blir knäpp. Göran Skytte försökte komma till rätta med sin självcentrering genom att lägga sig på en soffa. I stället blev han religiöst omvänd, extremhöger och spritt språngande galen.

Du har sagt att den här 1900-talssviten ska avsluta din litterära bana. Hur många år tror du den kommer ta att skriva egentligen?
– 20 år kanske. Jag vet inte. Men jag har ju redan nått en ålder där jag läser dödsannonser och ideligen finner namnen på bekanta.

Har du dödsångest?
– Nej, det är ännu spännande att utmana döden. Enda åldersirritationen jag märker av är orörlighet och försämrad balans. Jag hoppar inte över taggtrådsstängsel längre.

Hur skiljer man, med blotta ögat, en riktig jägare från en poserande?
– Två avslöjande faktorer är klädsel och skrytsamhet. Men folk kan ju ha dålig smak och vara naturligt skrytsamma utan att vara usla på det de skryter om, förstås.

Vad brukar man skryta om då?
– Det finns två sätt att skryta på inom svensk jakt. Först det som man omedelbart kan se igenom – en skribent i en jakttidning skrev en artikel om att han skjutit en muntjak i skymningen på 300 meters håll och hur han såg dess betar skimra i månljuset. De betarna är så små att de är svåra att se på tio meters håll. Det andra sättet är att berätta om hur bra man är för att man inte sköt, för att visa hur omdömesgill man är.

Det sägs att det bästa sättet att få din uppmärksamhet är att berätta något skvaller om en känd person.
– Alla människor är väl intresserade av skvaller? Vill du veta hur det ligger till med kungen till exempel? Ska jag berätta det för dig?

Ja tack.
– Där ser du.

Jag förstår.
– Så nej, jag skiljer mig inte det minsta från normaliteten när det gäller detta med skvaller.

Går du in i en roll för att leverera i tv-debatter? Blir du ”Jan Guillou”?
– Nej, tv-debatter är mer som en sport. Jag gillar inte svenska tv-debatter där man på sju minuter ska avhandla viktiga ämnen som våldtäkt av utländska kvinnor. Det ska vara som i Frankrike där man sitter runt ett bord och pratar om litteratur i fem timmar! Men är reglerna sådana så spelar jag. Det är ett snabbt och hårt underlag. Jag är bra på hårda underlag. Den som kan dubbelt så mycket som mig om Mellanöstern men är ovan vid tv-formatet är chanslös i en debatt mot mig.

Finns det någon du själv är rädd för att hamna i debatt med?
– Gudrun Schyman är omöjlig för mig. Hon pratar rakt på, och vet iskallt att om jag försöker avbryta henne framstår jag som en buse. Det går inte att slå igenom hennes barriär av ord. Hon utnyttjar stenhårt schablonen om män och kvinnor: att jag ses som en hårdslående buse är inte direkt till min fördel.

Du nämnde Greven av Monte Cristo. Är ditt revanschbegär starkt?
– Om vi säger så här: Jag skulle inte ha något emot att få tips om vilken pedofilring som Expressens redaktionsledning ingår i.

Vad lärde du dig av deras av­slöjande om hela KGB-historien?
– Jag tog med mig ett journalisthat som jag aldrig känt tidigare i livet. Jag får numera kräkreflexer när jag hör orden ”grävande reporter”. Det är nu för tiden inget annat än kungaskvaller eller svt-sänd jakt på liten tjänsteman. Det vanligaste är att man ger sig på en sjuksyster och påstår att en 82-årig mamma dog för att systern inte var på hennes rum.

Har du nånsin köpt en bag-in-box?
– Aldrig köpt, men det har förekommit i min omgivning. Min fru kom en kväll hem med en box franskt chardonnay, Jurassique. Hon ville lära mig dricka lådvin. Då gick jag ut i vinkällaren och hämtade en flaska Jurassique och så hade vi ett enkelt test: det ena var gott, det andra var odrickbart. Vilket som var vilket kan du nog räkna ut.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-08-24 15:44