2019 släpptes filmen Holiday in the Wild med Kristin Davis och Rob Lowe i huvudrollerna. Vi följer Kate som blir lämnad av sin man och sticker till Zambia för lite miljöombyte. Här träffar hon den charmige piloten Derek och attraktion uppstår.
Att klaga på att någon ler för mycket låter kanske som en tråkig invändning, men Kristin Davis har ett fromt leende i nästan samtliga scener i hela filmen. Man blir illa till mods. Men varför är det då ett problem att någon är glad?
Tankarna vandrar till den där dokumentären om kungen, när han trots flera frågor vägrar att blicka bakåt. Känslan är att om han gör det, börjar gräva i det förflutna, så skulle han tappa all styrfart och allt omkring honom kollapsa.
När problem eller hinder introduceras i Holiday in the Wild så blir de lösta inom bara några få minuter. Ibland hinner de till och med lösas innan man som tittare uppfattar att de är problem. Det är ett intressant dramaturgiskt grepp. Att som manusförfattare ha så bråttom till ”vad skönt att allt löste sig” att man inte hinner etablera något som… behöver lösa sig.
En gång räcker Kristin över en kopp kaffe till Rob. Rob svarar ”Thank you a latte”. Kristin skrattar. Skrattar. Bara en människa som inombords springer i fullständig panik från dödsångest skrattar när någon säger ”thank you a latte”.
En elefantunges liv kan vara i fara, men nästan direkt så är allt lugnt. Skönt. Filmen är dessutom extremt rädd om våra känslor och kompenserar vår eventuella oro direkt med ett montage av välmående, friska elefanter. Och här kan man väl någonstans hitta filmens emotionella kärna. Den är riktad till människor exakt som Kristin Davis rollfigur. Folk som verkligen inte kan ta ett kryddmått skit till. Vars emotionella grundläge är en konstant vibrerande ytspänning.
Då vill man nog bara se en kvinna som klappar elefanter, blir ompysslad av Rob Lowe och ler. Och där alla problem neutraliseras långt innan de hinner så mycket som krusa ens horisont. Holiday in the Wild är inte en film, det är en cinematisk spabehandling.