Min vän och kontorskollega N kom ju, som bekant, hem från Japan alldeles nyligen. Han hade, till vad ni förstår var min bottenlösa besvikelse, inte med sig ett enda japanskt instrument hem. (Det enda i instrumentväg som han släpade med sig till kontoret den här veckan var faktiskt en tolvsträngad gitarr, vilket jag förstås påpekade bara är fattigmansversionen av två gitarrer.)
Däremot hade han med sig en resväska full av böcker. De allra flesta av dem givetvis obegripliga virrvarr av miljöbeskrivningar och persongallerier där inte en enda bärande karaktär såvitt jag förstår dagligdags går runt med svärd (jag är starkt skeptisk till att japansk litteratur som inte innehåller svärd).
En av böckerna i luntan är IQ84. (Jag skriver ”är” som om jag visste något om den, ni kan lugnt förutsätta att så inte är fallet.) På engelska. Och saken är nu den att N (givetvis) redan äger just denna i svensk översättning (så som man ju gör), och därför bestämde sig för att tävla ut det svenska exemplaret på sin blogg. (Eftersom många av er valt att inte ta det röda pillret vad gäller min vän N:s verkliga identitet förmedlas kontakt till hans blogg härifrån som bekant enbart genom rigorösa säkerhetslösningar och safe word-arrangemang, men för den som är intresserad går det bra att börja med att klicka här.)
Och eftersom min vän N nu inte hade varit min vän N om han inte hade varit lite, skavisäga, ”speciell”, utformade han inte bara en fullständigt absurd tävlingsfråga (han har förklarat det, det var något om en låt från en tv-serie, och ett adjektiv i tv-seriens titel är som substantiv namnet på ett band, vars debutplatta delar namn med en film, där huvudrollen spelas av en person som…ja ni fattar…jag orkade inte lyssna) utan även en rätt speciell vinstbonus.
Nämligen att jag, som aldrig varit i vare sig Japan eller på andra sidan innehållsförteckningen i IQ84, skulle signera boken till vinnaren.
Samt skriva en haiku.
Så här blev det.
Och nu: Lunch.
