Så.
Igår var min fru, vår son och jag bortbjudna på middag hos några goda vänner som bor bara några kvarter bort från oss.
Men så blev ju jag, som bekant, dödssjuk. Så jag kunde inte gå.
Men det skulle ju förstås inte behöva hindra min fru och vår son från att gå dit. Givetvis inte. Det skulle jag aldrig kräva. Vad för slags man skulle göra det bara för att han låg maktlös och svag medan livets sista gnistor var på väg att lämna honom, liksom?
Nä. Just det.
Så när min fru tittade på mig, där jag låg i fosterställning i soffan redo att när som helst möta min skapare, och bara ”är du säker på att det är okej att jag går?”.
Då sa ju jag givetvis bara ”jaja, var inte löjlig, gå du bara! Ingen fara!”.
Och hon bara ”men allvar, jag vill inte lämna dig ensam här om du känner dig jättesjuk”.
Men jag bara ”nejnejnej, tänk inte på mig, du måste gå till festen och rädda dig själv älskling! Rädda dig själv!”
Och vet ni vad min fru gjorde då?
Kvinnan jag älskar i nöd och lust och som jag ska dela livet med tills döden skiljer oss åt? Va? Vet ni vad hon gjorde?
Då ryckte hon på axlarna, nickade, mumlade ”okej, om du är säker så”. Och så tog hon vår son i handen.
Och sen G-I-C-K hon!!!
Fattar ni?
Det är precis sånt här som gör att tjejer inte får vara med i krigsfilmer.
