Hoppa till innehåll

Jonatan Unge i stor intervju: ”Jag fick panik och tänkte: Ska jag åka till Bishops Arms eller psyket?”

Jonatan Unge på omslaget till senaste numret av tidningen Café.
Rasmus Blom

Verklighetens George Costanza, Albert Bonniers ättling och Sveriges komikerhopp nummer ett. Café möter Jonatan Unge i ett samtal om bantningskurer, betalningsanmärkningar och bokstavsdiagnoser.

Del ett – en fuckup med funny bones

Jonatan Unge är inne i en bra period för tillfället. Sju minuter
före utsatt tid sveper han in med skjuts i steget på restaurang
Tennstopet i Stockholm, bekant mark för personporträtt av det
här slaget. Jonatan har tränat, tvättat och fakturerat för första
gången på ett halvår. Det har varit dystra tider fram till nu; att
bli dumpad, åka skytteltrafik till psyket och ha missade samtal
från Kronofogden kan få även den bäste av oss att trilla ner i
kaninhålet. Men nu är pengarna på väg in, Tinder installerat
och det är lördag eftermiddag mitt i ljuva livet och vi har hela
den lilla baren för oss själva.

Två glas vitt kommer in, och för att ytterligare avväpna den stund vi nu har framför oss säger jag till Jonatan, som för dagen är klädd i grå cardigan och slapp T-shirt, att han kommer att få läsa texten innan den går till tryck.

– Vänligt av dig, men det kommer jag tyvärr aldrig att orka göra. Skål.

Kanske är det Jonatans rådande momentum både på det privata och professionella planet, men hittills har han varit överraskande enkel att ha att göra med för att gå under öknamnet Jonatan ”Fuckup” Unge. Sms har besvarats inom loppet av minuter och datum har spikats på stående fot. Anekdoter från de många poddar som han medverkar i ger annars bilden av en hopplös typ i ständig ekonomisk knipa med ett komplicerat förhållande till lådvin och adhd-medicin, något 40-åringen själv menar är en sanning med modifikation.

– Den allmänna uppfattningen, i den mån det finns en sådan, är att min karriär bygger helt och hållet på rå talang och noll arbete. Folk verkar tro att jag bara kan gå upp på scen utan att ha förberett mig och att jag förlitar mig helt på det man kallar funny bones. Men folk ska veta att jag jobbar en del, jag med. Det kan hända att jag har jobbat mindre än mina kollegor sett till den uppmärksamhet jag fått, men jag ligger inte bara och latar mig. Eller gör jag det? Nu blir jag osäker. Som du märker är jag inne i en fas där jag försöker lansera mig som the hardest working man in show business.

Jag trodde att hela poängen var just att du försökte lansera dig själv som den som jobbar minst i branschen?

– Fan, då har jag verkligen misslyckats.

Du ägnade till exempel halva ditt Sommarprat åt att prata om hur lite du hade förberett dig.

– Sant. Men hela den där ”Fuckup”-grejen handlar snarare om min slarvighet än om min lathet. Jag håller faktiskt en ganska hög produktionstakt, om man tänker efter, även om jag fördelar tiden på många olika projekt.

– Någon gång skulle jag vilja fokusera på en enda sak och göra den ordentligt. I stället för att ha tio poddar skulle man satsa allt på en. Men tanken på att ägna all min tid åt ett stort projekt skrämmer livet ur mig. Det projekt jag lagt enskilt mest tid och energi på är nog Sommarpratet.

”Senast jag kollade hade jag tolv betalningsanmärkningar.”

Förutom fjolårets smått succéartade Sommar i P1, där svenska folket fick upp öronen för Jonatan Unge på allvar, är det främst poddarna som han har kommit att bli förknippad med. För att nämna några: den humoristiska sportpodden Della sport med Simon Svensson och K Svensson, den samtidskommenterande podden Lilla drevet med Liv Strömquist, Moa Lundqvist, Ola Söderholm och Nanna Johansson, tv-spelspodden Spela spel med Nanna Johansson återigen, den judiska podden Unge Meyers lidanden med Bianca Meyer och inte minst den, enligt egen utsago, ”psykomarxistiska könshumoressä-podden” Februaripodden. Vissa av poddarna är nedlagda av anledningar vi ska komma in på senare, medan andra är större och mer inkomstbringande än någonsin tidigare.

– Det är poddarna man tjänar pengar på i dag. Så är det i alla fall för mig. Det är nog ytterst få komiker i Sverige som bara kan leva på sin standup. Men med det sagt åkte jag och mina vänner Ahmed Berhan och Branne Pavlovic faktiskt ut på en sent påkommen standupturné i våras för att ha råd att betala skatten. Det var i synnerhet Branne som hade stora problem med skatten i år.

Du själv har inga problem att betala skatten?

– Om jag bara får in ett jobb till så kommer jag nog att klara det. Jag måste fakturera för några jobb jag redan gjort också.

Annars gissar jag att du får en betalningsanmärkning?

– Just den detaljen spelar ingen roll för mig. Senast jag kollade hade jag tolv betalningsanmärkningar. Ytterligare en gör varken från eller till.

Minns du din första betalningsanmärkning?

– Ja, den kom så fort jag fick tillgång till mina egna räkningar. Jag minns alla mina betalningsanmärkningar. Den första är så klart alltid speciell, och den fick jag när jag skaffade ett mobilabonnemang för första gången.

Varför tar du inte hjälp av en revisor?

– En del tas hand om av en revisor. Räkningarna sköter jag själv. Eller sköter och sköter … Sedan tycker jag inte om att fakturera, så jag skjuter alltid upp det tills jag inte har några pengar kvar. Ofta beror det på att jag är nere i hålet. Jag är deppig och låter allt förfalla, inte minst min privatekonomi. Därefter går jag in i en uppbyggnadsfas där jag fakturerar, betalar alla räkningar och ringer Intrum Justitia, övrig inkasso och Kronofogden.

Du borde känna gänget på Kronofogden rätt bra vid det här laget?

– Jag hade länge en väldigt bra relation med en kille som hette Lennart. Jag minns särskilt en gång när jag råkade betala in för mycket pengar, och då var plötsligt Kronofogden skyldig mig pengar. Det hade jag och Lennart mycket roligt åt. Jag sa att jag skulle skicka Kronofogden på Kronofogden och det tyckte Lennart var väldigt skojigt.

Varför är det så krångligt med ekonomin?

– Jag vet inte om det har med min adhd att göra eller om det bara är min personlighet, vilket kanske är samma sak.

Med tanke på att Jonatan ändå inte kommer att orka läsa den här texten tar jag mig friheten att behålla nästkommande stycke. Vi börjar nämligen prata om skrivande och hur det går till när han skriver standup- och podcastmaterial, vilket visar sig vara en katapult rätt in på ämnet alkohol och droger.

– Med åldern blir det svårare och svårare att skriva. Idéerna är färre och skämten sämre. Förra året hade jag däremot en show som hette Omaha som jag blev väldigt nöjd med. Det var hyfsat genomarbetat material och jag befann mig i något slags stim. Jag var perfekt tjackad och perfekt full.

När du säger tjackad syftar du på din adhd-medicin?

– Exakt. Den heter Medikinet.

Hur ofta dricker du?

– Ja, nu ska vi se, hur ofta blir det egentligen?

Om du är helt ärlig.

– Varje dag. Men jag dricker mig inte full varje dag. Typ.

Vad dricker du då?

– Förutom vitt vin dricker jag mycket Jameson. Min kompis påstår nämligen att det är den sprit som har minst kalorier. Droger har jag slutat med.

Vilka droger föredrar du annars?

– Uppåt.

Som till exempel?

– Det kan vara kokain. Fast jag gillar inte kokain, effekten är så himla låg jämfört med priset.

När tog du kokain senast? Om du är helt ärlig igen.

– För en eller två veckor sedan, kanske. Men jag är som sagt ett större fan av tjack. Och eftersom jag har adhd tar jag det mest på lagligt vis. Jag tycker om att läsa böcker och spela tv-spel på tjack.

Vilken är din favoritdrog?

– Jag tog svamp på Koh Phangan en gång, och det kändes som om Gud hade skräddarsytt en drog för mig. Det var helt fantastiskt! Jag upplevde en stark känsla av att jag var det sötaste som fanns i hela världen. Jag minns att jag undvek att gå på ett disco för att jag visste att de andra inte skulle kunna sluta krama och pussa mig. Jag var så söt.

Jonatan Unge är, som man säger, ständigt aktuell tack vare de veckovisa poddarna, där Della sport är den som för tillfället snurrar på bäst. Men inom kort är han ytterligare aktuell när han och komikern Evelyn Mok spelar huvudrollerna i den kommande SVT-satsningen Kurs i självutplåning, en tv-serie som bygger på Henrik Bromanders seriealbum med samma namn och är skriven av Joakim Granberg och Isabella Rodriguez från humorkollektivet Bauta och där den sistnämnda även står för regin.

Kurs i självutplåning, som har premiär på SVT Play i höst,
handlar om Maria som åker på ett sommarläger i clownteater i
hopp om att finna sig själv och nya vänner. I stället utsätts hon
för mobbning och beslutar sig för att slå tillbaka.

Jonatan spelar Tore, Marias bästa vän, som är född och uppvuxen på Östermalm i Stockholm men som trots sina goda materiella förutsättningar aldrig har lyckats med någonting i livet. En roll som Jonatan, bördig från Djurgården i Stockholm, gestaltar utan större svårigheter. Nåja.

– Det svåraste med skådespeleri är att skratta på beställning. Jag övade hemma framför spegeln och då gick det utmärkt. Men när jag skulle göra det framför kameran kändes det pinsamt.

Hur började din komiska bana?

– Jag och min kompis Aron Flam satt hemma hos honom och kollade på standup på datorn när vi kom på att vi också borde syssla med det där. Eller åtminstone testa. Så Aron bestämde att vi skulle gå på en open mic, vilket vi gjorde kort därpå, och det visade sig nästan omedelbart att Aron var en naturbegåvning. Själv var jag fruktansvärt usel. Men tack vare Aron, som snabbt fick en karriär som en up and coming star, fick jag hänga med. Varje gång han fick ett gig såg han till att jag fick köra fem minuter också.

”Det sägs att jag tjänar en halv miljon i månaden.”

Jonatan och Aron lärde känna varandra under somrarna på Glämsta, den judiska församlingens kollo där båda jobbade. Jonatan började intressera sig för judendomen i tonåren i hopp om ett sammanhang, men föga anade han då att han varit en del av sammanhanget hela tiden.

– Jag behövde aldrig konvertera. Jag var på väg att göra det och gick till rabbinen tre gånger där jag blev nekad varje gång, efteråt fick jag reda på att det är kutym inom judendomen för att rabbinen ska se att personen i fråga verkligen, verkligen vill konvertera. Den fjärde gången fick jag tonvis med böcker att läsa, och när jag slog upp den första boken fick jag se definitionen av en jude. Definitionen var kort och gott att man skulle vara född av en judisk mor, och det var ju jag. Så det var redan klart. Jag är 100 procent halachisk jude enligt konstens alla regler.

Är du troende?

– Nix. Jag sökte mig till judendomen för att jag ville ha ett sammanhang – och jävlar vad jag fick ett sammanhang. Jag fick ingå i en gemenskap, och det var skitkul. Jag umgicks med andra judar hela tiden, inte minst på Glämsta där jag träffade Aron, och mycket av min identitet på den tiden kretsade kring det judiska. I dag är judendomen inte lika närvarande i mitt liv.

Har du stött på mycket antisemitism?

– Nej, ingenting faktiskt. Jag har inte ett klassiskt judiskt utseende och jag går inte längre i synagogan. Fast en gång gick jag förbi en prostituerad i Köpenhamn – jag vill verkligen understryka att jag bara gick förbi – och hon frågade om jag hade några kronor över. Hon var alltså en prostituerad som tiggde vid sidan av. När jag förklarade att jag inte hade några pengar formade hon handen som en kroknäsa framför ansiktet på sig själv och fräste att jag var en jude. ”Kallar du mig jude?” frågade jag. ”Javisst”, svarade hon. ”För att jag är snål eller?” frågade jag. ”Exakt”, svarade hon. Hon tyckte att jag var en snåljåp men vad hon inte visste var att hon hade helt rätt.

– En annan gång var jag på en krog i Warszawa där jag satt i godan ro och njöt av en öl och en pirog. Då kom en tiggare in och ville ha slatten och den sista tuggan. Men då kom ägaren och röt ”Ut härifrån!”. Det var på polska, men jag hade en kompis med mig som förstod språket. Precis som den prostituerade kvinnan i Köpenhamn svarade tiggaren ”Jude” på ett sätt som lika gärna hade kunnat ersättas med till exempel ”Arsle”. Ja, det är väl det närmaste jag har kommit antisemitism.

Fram till helt nyligen gick Jonatans podcasts främst runt med hjälp av Patreon, en donationstjänst där lyssnarna smidigt och säkert kan skänka valfritt belopp till upphovsmakarna. Pengarna är skattefria (eller rostfria, som Jonatan säger) då de klassas som gåvor, vilket har inneburit att poddare som många av oss aldrig hört talas om i vissa fall tjänar tiotusentals kronor i veckan. Och i takt med Jonatans och hans poddkollegors ökade popularitet har även företag, som bettingbolag med stora ekonomiska muskler, gått in som sponsorer vilket tillsammans med Patreon-donationerna genererat höga intäkter som till och med Jonatan ”Fuckup” Unge har svårt att slarva bort.

– Jag tjänar faktiskt riktigt bra nu, tycker jag.

Jag vet att det är ofint att fråga, men vad tjänar du?

– Jag vet inte riktigt. De som vet påstår att det är bra. Det sägs att jag tjänar en halv miljon i månaden. Men jag har räknat lite på det och det stämmer absolut inte. Jag tjänar inte ens en miljon om året. Jag kan omöjligt tjäna en halv miljon i månaden. Eller?

Vem sa att du tjänade en halv miljon?

– Jag minns inte, men jag minns att jag blev så jävla glad när jag fick höra det. Jag ville inte ens kontrollera det när jag hörde det, för känslan av EN HALV MILLE I MÅNADEN var så otroligt skön. Hade jag tjänat det hade jag tagit notan i dag. Var så säker.

Har du hunnit skaffa dig några dyra vanor?

– Jag åker extremt mycket taxi. Men det har mycket med min reumatism att göra.

Berätta om din reumatism.

– Jag började halta en morgon när jag var 32. Det slutade runt lunch, men morgonen därpå kom det tillbaka ännu värre. Så där fortsatte det. En morgon var jag så stel att jag inte kunde röra mig. Jag lyckades ta mig till badrummet men halkade i duschen och kunde inte ta mig upp. Med hjälp av en badrock kunde jag dra mig upp och sedan gick jag som en dåligt oljad robot. Det gjorde så fruktansvärt ont. Det kändes som om skelettet hade taggar som rev mitt kött. Efter det fick jag diagnosen.

Hur hanterade du att få den diagnosen?

– Jag fick en medicin utskriven som gjorde att jag inte kunde dricka lika mycket, vilket ju var tråkigt. I dag tar jag en dyr spruta en gång i veckan som funkar toppen.

Skulle du säga att du är alkoholist?

– Tråkig ton! Men jo, jag dricker för mycket. Jag räddas av att jag har ett barn, när jag är med henne är jag inte alkis. Och nu när jag blev singel och kände att jag behövde gå ner en massa i vikt för att vara sexuellt gångbar så har jag börjat tänka på drickandet. Det är ju väldigt mycket kalorier i alkohol. Min diet går ut på att jag inte äter pommes frites, chips, pizza, godis eller bakelser.

– Eller … jag såg ett avsnitt av Tre kronor där Reine skaffar sig en postorderbrud …

Kanske är det vinet som har börjat ta ut sin rätt, men någonstans här blir vi avbrutna, vilket får fungera som en avrundning av vårt möte på Tennstopet. En man i baren hajar nämligen till, som ett rådjur som hör en kvist knäckas i skogen, när han hör namnet Reine från den klassiska tv-serien, och kastar sig handlöst in i samtalet.

– Åh, Reine! utbrister han. Jag kan hans bankomatkod. 5712!

Jonatan ser genast road ut.

– Wow, svarar han. Då kommer du säkert ihåg när Reine skaffade en postorderbrud från Ryssland också?

– Olga!

– Hon sitter bara och dricker vitt vin och äter ägg hela dagarna. Det är hennes sätt att gå ner i vikt. Så gör jag också. Fast utan ägg.

– Jag samlar på Tre kronor-prylar. Jag har Reines snabbköpskasse hemma. Kommer du ihåg när Reine hade inbrott och tvångsmatade inbrottstjuvarna med kattmat?

– Givetvis, svarar Jonatan.

– Jag har en av de kattmatsburkarna, säger mannen stolt.

– Fantastiskt.

– Jag älskar karaktärerna i den där serien.

– Jag har träffat han som spelar Klimax en gång, berättar Jonatan och möts av djup beundran från mannen.

– Minns du Kotten Koriander? Vilket jävla namn, va?

Mannen och Jonatan brister ut i skratt och upprepar namnet Kotten Koriander för sig själva.


Del två – den kulturelle societetssonen

En gul Astrid Lindgren-villa på södra Djurgården. Till skillnad från många andra svenska hushåll har Jonatans barndomshem ett eget namn. Franska värdshuset, som det heter, har till och med en egen Wikipedia-sida där det går att läsa följande: ”Byggnaden är blåklassad av Stadsmuseet i Stockholm, vilket innebär att bebyggelsens kulturhistoriska värde av Stadsmuseet anses motsvara fordringarna för byggnadsminnen i Kulturmiljölagen.”

På en liten skylt bredvid ytterdörren står det Cecilia Hagen i
gröna bokstäver.

Jonatan öppnar invirad i ett stort duntäcke.

– Välkommen. Gud, jag blev lite full senast vi sågs.

”Första gången de stängde av elen tände jag och min dotter värmeljus och gjorde det mysigt.”

Det var för tio år sedan som Bonnierättlingen flyttade till Malmö för jobb och kärlek. Jobbet var ett sommarvikariat på
Morgonpasset i P3 och kärleken var Sissela Benn, komikern och
skådespelerskan som slog igenom med humorkaraktären
Filippa Bark och som i dag främst är känd som Sunes mamma.
Tillsammans fick de dottern Dalia, och trots att paret separerade
blev en flytt tillbaka hem till Stockholm omöjlig med ett litet
barn boende i Malmö.

– Jag bor visserligen i Malmö fortfarande, men jag ser mig som en stockholmare. När jag blev tillsammans med Sissela, som ju var anledningen till att jag över huvud taget flyttade till Malmö, brukade jag tydligen vakna kallsvettig om nätterna, väcka henne och få henne att lova att jag åtminstone skulle begravas i Stockholm. Min största skräck var att bli dömd att bo i Malmö för evigt.

Har du en bra relation med Sissela i dag?

– Jättebra, vilket är väldigt skönt. Den var usel under det första året efter uppbrottet, för att jag var så sårad, men nu har vi en jättefin relation.

Kör ni ett klassiskt varannan vecka-upplägg?

– Nja, inte just nu. Hon har tio dagar och jag fem. Jag var så deppig i början av det här året, nämligen. Jag blev ju dumpad. Jag är inte så bra på att hantera att bli lämnad. Jag hatar det. Jag var själv ett skilsmässobarn och jag föraktar folk som inte har barnet halva tiden. Jag tycker att man ska ha det. Så jag ska försöka justera det där.

Din dotter är åtta år och börjar bli stor. Påverkas hon av att du är lite upp och ner i humöret?

– Det utgår jag ifrån.

Händer det att du får skäll av Sissela ibland?

– Jag får skäll om elen inte funkar. Det händer nämligen att jag inte betalar elräkningen ibland, och då stänger de av elen för mig. Första gången ljög jag för mitt barn och sa att elen är en säsongsbetonad kraftkälla. Den finns med andra ord inte jämt, precis som mandariner.

Det låter mörkt.

– Det blev väldigt mörkt. Detta var på vintern dessutom.

Jag tänkte snarare mentalt mörkt.

– Jaha. Jo, det var pinsamt förstås. Jag var låg sedan innan och det är då jag brukar strunta i att betala räkningarna. Det blir en ond cirkel. Första gången de stängde av elen tände jag och min dotter värmeljus och gjorde det mysigt. Men ju äldre hon blir, desto mer påverkas hon väl av att lamporna slocknar hemma hos pappa.

Är det något hon har kommenterat?

– Hon blir märkbart irriterad när internet dör hemma. Då kan hon slänga i väg en dräpande kommentar. Men samtidigt blir hon väldigt, väldigt glad när internet börjar funka igen. Den aspekten får man inte förbise. Få njuter av ett fullt fungerande wifi som jag och min dotter.

– I övrigt kan hon nog störa sig på att jag är en tidsoptimist med dålig framförhållning som alltid glömmer bort saker. Det är inte sällan vi springer med andan i halsen för att hinna till olika saker.

Senast vi sågs berättade du att du var inne i en väldigt bra period. Håller den i sig?

– Absolut. Jag har rest mig efter en lång svacka. Så nu har jag skickat mina fakturor, betalat alla skulder, tvättat och sorterat tvätten, pantat samtliga burkar och kastat alla tomflaskor. Enormt många burkar och flaskor, ska tilläggas. Därtill har jag börjat träna och städat mitt skrivbord.

Kan du ibland känna att du har gått ner i levnadsstandard om man jämför din uppväxt med ditt liv i dag?

– Jag är uppvuxen i det här huset på Djurgården, det är väl egentligen den stora skillnaden. På så sätt hade jag det bra förspänt, men jag vet inte om vi hade så mycket mer pengar än gemene man. Familjen har varit på ett ekonomiskt slippery slope under flera generationer.

– Den som började med att paja släktens sociala och ekonomiska status var min mormors mor som lät sig köpas ut från Bonniers. Sedan har varje generation sakta men säkert låtit allt fallera. Ingen har startat företag, utan alla har blivit konstnärer, författare eller journalister. Det kan du säkert få en okej lön på, men du kan inte bygga en förmögenhet på det.

Jonatan och hans två år äldre syster Josefin växte upp i huset på Djurgården med Skansen och Gröna Lund utanför köksfönstret som barn till Ingemar Unge och Cecilia Hagen, två av landets mest lästa skribenter. När föräldrarna skilde sig 1989 var det Ingemar som fick ta sitt pick och pack och flytta ut, då det 200-åriga huset tillhörde Cecilia som hade ärvt det av sin mormor Greta Berg, född Bonnier.

”Jag fick panik och tänkte: Ska jag åka till Bishops Arms eller psyket?”

Jonatan föddes med andra ord rakt in i medieeliten och i rakt nedstigande led från förlagsgrundaren Albert Bonnier. Mamma Cecilia är dotterdotters dotter till Alberts son, den legendariske Karl Otto Bonnier som kom att befinna sig i centrum för den svenska litteraturens guldålder som förläggare för storheter som August Strindberg, Gustaf Fröding, Verner von Heidenstam, Hjalmar Söderberg och Selma Lagerlöf. Men förutom att en och annan släkting står staty runt om i Sverige är den anrika släkthistorien ingenting som påverkar vardagen nämnvärt, enligt Jonatan själv. Det är, så att säga, ingenting som betalar elräkningen.

– Jag är för många generationer ifrån för att det skulle påverka mitt liv.

Hur var det att växa upp här på Djurgården?

– Väldigt trevligt, måste jag säga. Tackar som frågar.

– Jag gick på Djurgårdsskolan som ligger på en kulle precis här bredvid. Min bästa kompis var en Bonnier, men han hade ingenting med släkten att göra egentligen, jag tror att han är jurist i England i dag. Men utöver honom var det inte särskilt rika barn, om det är så du tänker. Det var vanlig medelklass.

Båda dina föräldrar var journalister, hur var det att vara barn till dem?

– Jag minns ett tillfälle när mamma skulle åka och intervjua någon kändis. Hon vinkade glatt adjö och lämnade hemmet men kom tillbaka en stund senare och gick in till mig och min syster och sa: ”Jag vill bara att ni ska veta att det här inte är något normalt jobb. Så här kul har inte människor på jobbet. Ni har fått en skev uppfattning om jobb. Ni tror att jobb är roligt, jobb är INTE roligt. Det är bara jag och pappa som har roliga jobb. Okej?” Och sedan stack hon.

Vad ville du bli när du var yngre?

– Bartender, djurexpert, förläggare, lärare och komiker. I den ordningen.

Tidigare i år blev Jonatan utsedd till Årets manliga komiker på Svenska standupgalan. Den unika tonträffen, det rasande produktionstempot och de dråpliga vardagsbetraktelserna är några av de ingredienser som har gjort honom till landets hetaste komiker. Jonatan är vad man inom hiphoppen brukade kalla för ”äkta” och hämtar alltid stoff till sina standuprutiner och podcastprator från verkligheten. Efter uppbrottet med den förra flickvännen Nanna Johansson, som han även spelade in de tidigare nämnda poddarna Lilla drevet och Spela spel med, har den sista tidens material kommit att handla om att bli lämnad för en annan man (en annan Malmökomiker, dessutom) och att vara så deppad att man åker in på psykakuten.

– Det värsta är över nu. Så länge jag inte tänker på henne och honom tillsammans mår jag faktiskt jättebra.

Hur var besöket på psykakuten?

– Det var en kväll hemma i Malmö. Jag fick panik och tänkte: Ska jag åka till Bishops Arms eller psyket? Men jag hade redan varit på Bishops Arms så det kändes konstigt att åka dit igen. Så jag tog en taxi till psyket och där hade de fått det väldigt fint, tycker jag, en klar förbättring mot förra gången jag var där. Jättefina soffor och fåtöljer. Jag fick Stesolid och sedan frågade de mig om jag var självmordsbenägen och så. Det var inte så farligt.

Du har skämtat en hel del om självmord den senaste tiden. Är det något du har funderat på?

– Självmord kommer jag aldrig att ta. Mycket kan jag ta men inte det. Jag är nämligen väldigt dålig på att fatta beslut, så jag kommer att tveka så länge att jag till slut blir hungrig och då antar jag att jag kommer att sticka och käka i stället.

Ursäkta uttrycket men det prunkar på södra Djurgården denna fantastiska försommardag i slutet av maj. Cecilia Hagen befinner sig i Malmö för att passa barnbarnet, så att Jonatan kan ägna sin fulla uppmärksamhet åt inspelningen av den kommande SVT-serien samt åt intervjun och plåtningen med Café. Fotografen ber honom att ställa sig under ett päronträd ute i trädgården, vilket han artigt går med på samtidigt som han håller hov för det femhövdade teamet.

”Vi komiker har en gyllene position: Vi säger vad vi vill och behöver aldrig ta ansvar.”

Stylisten undrar om jag kan gå till kiosken och köpa en bitchbanan, det vill säga den banan som vissa här i världen måste äta mellan måltiderna för att inte tappa humöret. Jag tar den vindlande trätrappan upp till verandan och vidare in i den ståtliga kåken. I vardagsrummet trängs böcker från golv till tak och bredvid kakelugnen står en fåtölj från Svenskt Tenn. Väggarna i rummet intill pryds av teckningar ritade av Jonatans dotter och av gamla målningar av huset, det så kallade Franska värdshuset, som av allt att döma ser precis likadant ut i dag som när det grundades år 1808. Den enda tavla som saknas på väggarna är Carl Larssons målning av Jonatans mormors mor Greta Berg på Dalarö från 1891, som enligt Cecilia Hagen bör återlämnas till huset. Nu finns tavlan på Nedre Manilla, Bonniers släktresidens som ligger en liten bit längre bort.

Jag går till tamburen och sätter på mig skorna, väl medveten om att jag aldrig borde tagit av mig skorna från första början – för så gör man inte i fina hem. När jag ropar ”Kommer strax” ser jag till att göra det på ett så hemtamt sätt att det låter som om jag bor i huset. Känslan är härlig. Jag stänger ytterdörren efter mig, följer trapporna ner från ännu en vacker veranda och går över den knastrande grusplanen. Jag lyfter på haspen och stänger den stora grinden som är som hämtad ur Madicken och traskar längs Skansen mot den lokala kiosken. Jonatan sms:ar ”Kan du köpa mjölk?” och då kommer känslan igen, för ett kort ögonblick är jag boende på södra Djurgården och sedan många generationer ägare av Franska värdshuset.

Väl tillbaka sätter vi på nytt kaffe och skalar oss var sin bitchbanan. Vi pratar om humor och svenska komikers vilja att bli tagna på allvar. Aron Flam driver den samhällskritiska podden Dekonstruktiv kritik och förekommer allt mindre i humorsammanhang. Henrik Schyffert har de senaste åren profilerat sig hårt som tyckare på vänsterkanten och krönte det hela med den politiska soloföreställningen Var inte rädda. Ola Söderholm lade ner Lilla drevet, som hade hunnit bli en av Sveriges mest populära poddar med i genomsnitt 89 000 lyssnare i veckan, för att satsa på den egna podcasten Stormens utveckling som är en mycket mer allvarstyngd produkt än sin föregångare. Och få har väl undgått Mia Skäringers Avig Maria – No more fucks to give som tidigare i år slog svenskt rekord i antal utsålda shower för en och samma föreställning när hon sålde ut Globen fem kvällar. Skäringer beskriver själv showen som ”En hyllning till kvinnan – den feminina energin. Att få vara allt. Ful, vacker, stark, svag, jag. Frigörelse. Berättelsen om mig.”

Jonatan Unge har svårt att relatera till den trend som hans
vänner och kollegor ger uttryck för.

– På senare år är det flera svenska komiker som dragit sig bort från komiken. Aron Flam, Henrik Schyffert, Ola Söderholm och Mia Skäringer vill plötsligt säga viktiga saker. Jag kan inte förstå det. Vi komiker har en gyllene position: Vi säger vad vi vill och behöver aldrig ta ansvar. Ingen kan hålla oss skyldiga till någonting – för vi skojar ju bara. Vi blir aldrig tagna på allvar, och det är underbart. Men jag märker att vissa komiker med årens gång vill bli just tagna på allvar. Återigen, jag begriper det inte. Jag trodde vi komiker var de människor i samhället som struntade högaktningsfullt i att bli tagna på allvar. Tar man steget åt det seriösa hållet måste man plötsligt stå och argumentera för sina åsikter. Vilken mardröm.

Vi kommer aldrig att få se en seriös sida av Jonatan Unge, med andra ord?

– Man ska aldrig säga aldrig. Jag är rädd för att det finns drag även hos mig som vill visa upp en sådan sida. Men saken är den att jag har absolut ingenting att komma med. Det är förhoppningsvis det som räddar mig från att bli seriös. Jag har ingenting att säga och hade jag haft det skulle jag inte kunna säga det.

Vilka komiker tycker du är roligast i Sverige?

– Ola Söderholm, K Svensson, Johannes Finnlaugsson och Petrina Solange.

Hur ser du på din status i humor-Sverige för tillfället?

– Jag var länge en komikers komiker, en sådan som bara andra komiker tyckte var kul. Men nu är jag mer mainstream. Jag har ändå aldrig haft någon ambition att vara underground.

Vad har du för ambitioner?

– Inga alls. Jag har aldrig haft en utstakad plan i alla fall. Saker har bara trillat ner i knät på mig.

Målet är inte att bli nästa Johan Glans?

– Definitivt inte. Hans föreställningar är 90 minuter långa, jag skulle aldrig ens orka stå upp så länge.

Varför tror du att din popularitet ökar?

– Jag antar att jag har ett sätt som folk verkar gilla just nu.

Är dina föräldrar stolta över dig?

– Det verkar så. Min mamma säger att hon är jättestolt och min pappa är stolt han också, inte minst för att jag följer någon sorts familjetradition på hans sida släkten. Jag har en inspelning från slutet av 1800-talet när min farfars far, varietéskådespelaren Edvard Unge, står på Intiman och drar fruktansvärt dåliga vitsar. Han och hans fru, min farfars mor, kuskade land och rike runt, och i varje ny stad födde de ett barn innan de reste vidare. De hade avkommor över hela Sverige som så småningom hittade varandra. När Edvard dog blev min farfars mor spåkärring på Gröna Lund här utanför. Det är lustigt hur det blir. Vill du ha mer kaffe?


Credits:

Fotograf: Morgan Norman/Rockson
Stylist: Emine Sander/LinkDetails
Grooming: Petra Stenhammar/AgentBauer
Fotoassistent: Olivia Walter


Lyssna när Jonatan Unge gästar Fördomspodden!

Nyhetsbrev

Varje vecka skickar Cafés redaktion ut de senaste, roligaste och vassaste artiklarna från sajten så du alltid håller dig uppdaterad.

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.