Stora delar av landets idrotts- och mediemänniskor älskar att dissa TV4-sportens main man Patrick Ekwall. Vissa avfärdar honom som en självgod besserwisser, andra gör sig lustiga över hans sprakande kostymer och fluffiga frisyr. Belackarna tycks nästan ha tagit ett kollektivt beslut om att reducera killen till en strandraggare med mikrofon.
Jag upphör aldrig att imponeras av hur Ekwall ignorerar skitsnacket och oförtrutet vässar sin position som den svenska sportjournalistikens främsta scoopmaskin. Från Tomas Brolins famösa tala-ut-intervju 1996 till nyheten om grälet mellan Fredrik Ljungberg och Olof Mellberg efter Trinidad & Tobago-matchen i somras – ingen skakar fram fler idrottsliga nationalangelägenheter än Ekwall.
Nu senast dominerade han som bekant efterspelet till en viss kokainbuffé under friidrotts-EM i Göteborg. När Sven Nylander kröp till korset valde han att göra det för Ekwall, och då Patrik Sjöberg häromhelgen kände sig mogen för sitt första tv-snack om linorna på Avenyn var det samme man som ställde frågorna.
Den gångna veckan har det sistnämnda reportaget kallats insmickrande på sina ställen. Och visst, Ekwalls intervjuteknik skulle man absolut kunna ha en sansad diskussion om (jag för min del anser att han oftast sköter även det arbetsmomentet utmärkt), men ingen kan ifrågasätta hans unika förmåga att gräva fram relevanta nyheter.
Särskilt inte om man, vilket många av Patrick Ekwalls branschkritiker gör, livnär sig på att läsa La Gazzetta dello Sport innantill och fyller dagstidningssidor med narkoleptiska pseudorubriker om att Zlatan har gjort mål under träning. Fortsätt med det, suckers – och låt TV4-sportens slitvarg sköta avslöjandena.
Markus Kylén
Cafés redaktionschef skriver om tv på www.cafe.se varje tisdag.