Med megahiten Big big world tog Emilia Rydberg ett jättekliv rakt in i muiskvärldens elit. Två år och fem miljoner sålda skivor senare är hon redo att följa upp succén med ett tuffare sound.
Säg att en ung svensk tjej med artistdrömmar sliter febrilt i flera år på musikgymnasium, rekorderligt håller sig undan det mest depraverade tonårsbuset och i stället ägnar all fritid åt att sjunga i ett soulband med bästispolarna.
Säg att hon efter studenten upptäcks av ett skivbolag och släpper en singel som gör henne till superstjärna i hela världen.
Säg dessutom att tjejen i fråga, trots den exempellösa framgången, behåller sin gamla kompiskrets och förblir samma ödmjuka person som tidigare.
Är det inte precis de där jordnära typerna vi svenskar verkligen unnar framgång, stjärnstatus och pengar?
Möjligt. Men som vanligt säger vi en sak och menar en helt annan. I själva verket tål vi inte alls såna här framgångssagor.
För nåt skumt måste det ju vara om man varken har tjuvkopplat en bil eller puffat marijuana bakom nån container i förorten. Komma här och surfa in på räkmacka – nähä du, så lätt ska det inte få gå.
Emilia Rydberg kopplar omdelbart resonemanget, det är inte första gången hon hör det.
Christofer Fager