Jag har två starka minnen av min första utlandsresa sedan jag blivit anställd på det här tidningsförlaget.
1) Jag gjorde bort mig fullständigt för Mulberry.
2) Jag köpte den här jackan från Helmut Lang Jeans på Harvey Nichols.
Kort historia: Jag och Café Sports dåvarande chefredaktör, den eminente Rikard Lind, var bjudna av lyxaccessoarmärket Mulberry till London i maj 1997 för att göra ett reportage kring en celebrityturnering i tennis på anrika The Queen´s Club.
Så långt inga problem. Tyvärr hade vi missat att strikta dresscodes gällde på eventet – kostym till lunch och smoking på spelarmiddagen på kvällen.
Redan på lunchen, med gåslever och champagne och överklassdamer i hatt, skämdes jag och Rikard ihjäl iförda jeans med osannolikt höga turnups och piketröja.
Att fixa en smoking till kvällen var uteslutet, det hade vi varken råd eller tid med, så vi bestämde oss kort och gott för att totalmörka från hela uppdraget och låste in oss på rummet på The Metropolitan på Old Park Lane.
På den tiden hade man ingen mobiltelefon (vilket vi var glada för) så Mulberrys representanter fick aldrig tag på oss trots att de vid upprepade tillfällen ringde till rummet och stack in små arga meddelanden på papperslappar under dörren.
På morgonen vågade vi av rädsla för att möta Mulberrys presschef inte äta frukost på hotellet utan smet snabbt i väg till Harvey Nichols för att shoppa.
Expediten på herrmodeavdelningen påstod att just den här marinblå jackan med huva endast fanns i ett enda exemplar i världen och då tog det mig en hundradels sekund att ta fram plånboken.
Ett bra köp eftersom jag använder jackan regelbundet elva år senare.
Mer om min hjälte Helmut Lang senare i veckan…
På Gärdet i morse: Jacka, Helmut Lang Jeans, cardigan, Whyred, skjorta NN07.
Jag älskar den här lappen i jackan. ”Prototype” låter som om Helmut Lang sytt den själv för hand.
