Hoppa till innehåll

Howlin’ Pelle om att krossa rockmyten, den perfekta skinnjackan och första Hives-skivan på över ett decennium

The Hives frontman Pelle Almqvist fotograferad för magasinet Café 2023.

2000-talet kantades av en internationell segerparad som aldrig ville ta slut. The Hives kallades för världens bästa liveband, och med en kombination av Iggy Pops råa punk­energi och Mick Jaggers showmanskap adlades sångaren Pelle Almqvist till världens bästa frontman. Men sedan hände något. Åren passerade och plötsligt hade ett decennium gått sedan The Hives släppte ett album. Med ”The Death of Randy Fitzsimmons” – Fagersta-bandets första skiva sedan 2012 – är The Hives och Howlin’ Pelle återigen redo att stånga sig blodiga för att nå den absoluta toppen av rock’n’roll-världen.

Four, three, two, one. Countdown to Shutdown. Pelle Almqvist, mer känd som sitt frontmansalterego Howlin’ Pelle, tar sats. Fyra snabba crawlrörelser med armarna, spark, distinkt juckrörelse och en rak superhjältenäve med handflatan framåt. Framför Pelle står den mångfacetterade skådespelaren Magnus Krepper, som i år gjort succé i SVT-serien Händelser vid vatten, förstenad. I högtalarsystemet exploderar ett omisskännligt The Hives-riff samtidigt som bandet börjar spela med ungdomlig intensitet bakom sin frontman. Kostymklädde Krepper flyger in i madrassen bakom honom utan att ett hårstrå kröks i hans hårt sprayade finansbackslick.

Det är den tredje tagningen i nyckelscenen i musikvideon till The Hives kommande singel Countdown to Shutdown. Nu sitter den. Publiken, som består av folk i produktionen, svenska näringslivstoppar som är skådisar i musikvideon och trummisen Christian ”Chris Dangerous” Grahns familj, applåderar.

”Såg du hur jag sköt ett yvigt kraftfält?”

Pelle är först ut ur det lilla mötesrummet på en av de högst belägna kontorsvåningarna i Hammarby Sjöstads relativt nybyggda skyskrapa. Det har gått över 20 år sedan The Hives slog sig fram till världstoppen av rockmusik, men hans dalabergsmål är lika karakteristiskt nu som då.

Det är valborgsmässoafton, och den vanligtvis regnhärjade högtiden bjuder för omväxlings skull på vackert väder när kvälls-solen sipprar in genom de stora glasfönstren på den 27 våningar höga byggnaden på Södermalm. I pausen mellan scenerna serveras det napolitansk pizza från Meno Male. Niklas ”Nicholaus Aurson” Almqvist, Pelles bror och en av The Hives två gitarrister, tar en tugga samtidigt som han realtidssnickrar en tes kring varför han älskar att titta på riktigt dåliga serier och filmer.

Det skulle lika gärna kunna vara ett väloljat skiftlag, som jobbat tillsammans i 30 år på någon av Bergslagens stora industrier, som ett av världens största arenarockband som tar en slicepaus under en musikvideoinspelning. 

”Meno Male är grymt, men jag tycker inte att den vid Mariatorget håller lika hög nivå som de andra”, konstaterar Pelle.

”Vilken av alla Stockholmspizzerior är Meno Male nu igen?” undrar Niklas, som till skillnad från sin bror bor kvar i Fagersta. 

Det nickas, hummas och snackas på det där lågmält mysiga sättet som är typiskt för nordvästra Västmanland och södra Dalarna. För någon som är uppvuxen tre mil från Hives-medlemmarnas hemkommun är det lätt att känna igen sig.


”I efterhand hade det varit bättre om vi lagt ner bandet och kommit tillbaka när vi hade nya låtar.”

Stämningen verkar vara god i kompisgruppen som bildades för över 30 år sedan. Efter mer än tio albumlösa år har bandet en tydlig riktning och framåtrörelse. ”Styrfart”, som Pelle själv kallar det. När Café besöker videoinspelningen till Countdown to Shutdown är det två dagar kvar till att den stora återkomsten utannonseras och den rakbladsvassa singeln Bogus Operandi ska släppas. Men den stora nyheten är att bandets sjätte studioalbum The Death of Randy Fitzsimmons kommer i sensommar – riffmästarna från Fagerstas första album sedan Lex Hives släpptes 2012.

”Det har inte alls känts bra att inte släppa en ny skiva. Vi har turnerat jättemycket sedan förra skivan, men det har känts som en hittepåtillvaro utan några nya låtar. Fansen har skrikit efter en ny Hives-skiva, men fan, tror du inte vi vill ha det ännu mer?! Vi har mer att tjäna på att det finns en ny Hives-skiva än vad fansen har”, säger Pelle Almqvist bestämt och blickar upp mot en stor röd tavla som påminner om omslaget till My Bloody Valentines Loveless. En av många blickfång i det musikreliksinredda rummet hos musikdistributören Kobalts huvudkontor i centrala Stockholm, där intervjun tar plats några dagar före musikvideoinspelningen.

”Jag kanske inte talar för hela bandet, men för mig har det absolut varit mer frustrerat än bekvämt. Vi har fortsatt att repa nästan varje måndag och tisdag i ett decennium utan några nya låtar. Det har varit fruktansvärt psykiskt påfrestande att samtidigt inte komma överens inom bandet och bestämma oss för vad vi ska göra.”

Det har aldrig varit aktuellt att lägga ner bandet?

”Nej, tyvärr. I efterhand hade det varit bättre om vi lagt ner i fem år och kommit tillbaka när vi hade nya låtar. Det hade varit ganska skönt, för då hade man vetat hur livet skulle vara efter Hives. Nu har man ju fortfarande ingen aning.”

Skjorta, Jeanerica.


”Mitt ego får större utrymme på en stor arena.”

Från en undanskymd tillvaro till att vara överallt på en vecka. Det råder bråda dagar för Hives-sångaren när operation exponering tuffar i gång. Kvällen före videoinspelningen har han kollat in sin rockstjärnepolare Alex Turners spelning med Arctic Monkeys på Avicii Arena. Ett band som The Hives ska turnera med i England och Europa i sommar. Pelle är imponerad av sin vän från Sheffields scenspråk. 

Utöver sporadiskt intryckta intervjuer med internationella musikmagasin som italienska Rolling Stone programleder han veckan efter att vi ses Grammisgalan tillsammans Amie Bramme Sey. Addera ytterligare ett par dagar på det och han dyker – lagom till tolvslaget – upp som en av de hemliga artisterna på Countryklubbens scen när han och Klara Söderberg från First Aid Kit tillsammans tolkar 60-talsklassikern Jackson inför ett utsålt Münchenbryggeriet. Morgonen efter sätter han och bandet sig på flyget till USA för sex spelningar på mindre klubbar i Los Angeles och New York. Ovanligt små spelställen för att vara The Hives, som de senaste två decennierna främst spelat på stora festivalscener och arenor utomlands. Anrika LA-rockklubben Troubadour i West Hollywood är först ut. 

”Vissa i bandet föredrar att spela på skitsmå ställen och spränga dem i luften. Jag tänker mer på mig själv som en arenaman”, säger Pelle Almqvist och stannar upp en kort stund.

”Mitt ego får lite mer utrymme på en stor arena”, säger han och skrattar. 

Kavaj, privat. Skjorta, Eton. Byxor, Atelier Adnym. Brosch, Jonas Philippe.

Efter flera riktningslösa år är Howlin’ Pelle och The Hives tillbaka där de vill vara. Med ett nytt album dinglande på andra sidan juli är de redo att återigen stånga sig blodiga för att visa varför bandet alltjämt förtjänar att kallas för världens bästa liveband.

Det efterlängtade albumet, som trots att det gått över tio år sedan bandet släppte en fullängdare inte kan tituleras som en comeback eftersom bandet aldrig lagt ner, låter lika ungdomligt som när ett gäng 22-åringar tog över musikvärlden med genombrottsalbumet Veni Vidi Vicious strax efter millennieskiftet. Ett högst medvetet drag, enligt Pelle.

The Death of Randy Fitzsimmons är rätt grov, oinsmickrande och omogen rock. Man kan tänka sig att ett band som inte gjort en skiva på tio år ska komma tillbaka och vara mognare. Den här skivan är nästan mindre mogen än vad vi varit tidigare. Det är också poängen – den ska kännas ungdomlig, för det är så vi tycker rock ska vara. Det finns ingen poäng med mogen rock. Dessutom känns det som ett boss move att komma tillbaka värre och barnsligare än någonsin och köra över alla när de minst anar det.”

Ni har hittat disten på nya albumet?

”Ja! Det är ganska kul att hela vår grej i 30 år var att vi inte hade distade gitarrer. Jag tycker det är mäktigt att efter 30 år hitta disten”, säger han och fyrar av ett spjuverflin innan han skjuter in en oneliner på sitt Hives-retoriska maner.

”När alla andra har slutat för att vi inte har det – då börjar vi.”

Vilka låtar är Hate to Say I Told You So och Tick Tick Boom på nya skivan?

”Vi tyckte inte att Hate to Say I told You So skulle vara första singeln från Veni Vidi Vicious. Sen dess har man fattat att vi är för nära låtarna för att bestämma det. Konsensus i fokusgruppen verkar vara att det är Bogus Operandi, Countdown to shutdown och Rigor Mortis Radio, men jag tycker det finns många bangers på nya.”

Det nya albumet är främst inspelat i Atlantisstudion, där band som Green Day, ABBA och Roxette spelat in före The Hives. Bandet har också använt sig av Benny Anderssons RMV-studio och producenten Patrik Bergers gårdshus på Södermalm. Just Berger, som tidigare producerat listettor till artister som Robyn, Lana Del Rey och Icona Pop, har haft en viktig roll i studion. Dock främst som mood manager, menar Pelle. 

”Patriks egen analys av sitt jobb var att se till att vi inte stannade, för då kunde det ha gått tio år till. Han är väldigt effektiv och han är pigg hela dagen. Min enda invändning är att han var svår att få tag på när han inte jobbade med oss, lite ’flaky’ så där. Sen har Pelle Gunnerfeldt som spelat in många av de andra Hives-skivorna varit tekniker. Han var i sitt esse!”

Hur är Gunnerfeldt när han inte är i sitt esse?

”Han kan vara ganska trubbig. Jag sa till honom att han är som ett geni utan sociala färdigheter – och det gjorde honom glad. Att han själv tycker det säger ganska mycket om en person. Det är många som kanske inte tyckt jättemycket om att jobba med honom och jag tror inte vi alltid gjort det heller, men han är 100 procent bäst på att spela in ett rockband i Sverige. Det är lite som att knyppla inkahantverk, det är en färdighet som inte riktigt finns längre.”

Med tanke på att det passerat oceaner av tid mellan förra albumet Lex Hives och nya fullängdaren – bandet har under den här tidsperioden mäktat med att släppa singlarna Blood Red Moon, I’m Alive och Good Samaritan – kan man anta att inspelningarna skulle varit tidsmässigt utdragna och struliga. Pelle vittnar om att det varit precis tvärtom.

”På Lex Hives, som vi producerade själva, var vi i studion en längre tid och försökte dessutom skriva färdigt några av låtarna i studion. Det är inte trivsamt. Det blir tjafsigt och alla blir stressade över att studiotiden kostar pengar. Det är när vi gjort allt förarbete innan som vi lyckas som bäst. Det är lite som att ta ett kort på det. Vi går in, säger ’1, 2, 3, 4’ och spelar in. Oftast använder vi någon av de tre första tagningarna. Den här skivan spelade vi in på drygt två veckor.”

Rökrock, Oscar Jacobson/Lars Wallin. Byxor, Acne Studios. Boots, J.Lindeberg.

”Paus i 15 minuter. omrigg!” skriker inspelningsledaren. Ett konfettiregn har skjutits ut för tidigt i en av scenerna när bandet ska rocka som hårdast. Rummet måste dammsugas och göras i ordning för ett nytt konfettiparty. Pelle och brodern Niklas sätter sig i en soffgrupp i norrläge med utblick över Södermalm. Den ett år äldre brodern Almqvist är på strålande humör och svarar engagerat när undertecknad smattrar på med gitarrfrågor. Han vinklar sin Fender Telecaster mot soffan och ställer ner den på golvet. En Telecaster som för övrigt skulle kunna bildfronta Wikipedia-sidan för ”roadworn guitar”. Han berättar att Pelle köpte gitarren i London i slutet av 90-talet för 800 pund. Telecastern är fortfarande favoritgitarren. Pelle nickar instämmande. På frågan vilket som är Niklas favoritalbum med Hives tvekar han ett tag. Efter högljudda överläggningar med sig själv landar han i gruppens andra album, Veni Vidi Vicious från 2000. 

”När jag lyssnar på den i dag kan jag knappt förstå hur det är möjligt att vi kunde göra den skivan när vi var så jävla unga”, säger Niklas Almqvist.

”Jag fick ofta frågan om jag var rädd för rockmyten – jag svarade att rockmyten var rädd för oss.”

Vi backar bandet till just den Hives-skivan och början av 2000-talet. Ett par år dessförinnan har arga amerikanska rappande rockband som Limp Bizkit och Korn legat överst på topplistorna. I kölvattnet av den i efterhand kraftigt bespottade nu metal-vågen dyker ”The”-banden upp i vad som ska komma att kallas för garagerocksvågen. Gemensamt för ”The”-banden är att de är unga, snygga, coola, bryr sig om stil och har ett otyglat ungdomligt självförtroende. Känslan är att alla banden tycker att de är tillräckligt bra för att ta över världen. 

Störst av alla blir The Strokes, The White Stripes och The Hives. Med god hjälp av Oasis legendariske manager Alan McGee får Fagersta-bandet sitt stora internationella genombrott. Trots att de bara släppt två album – punkiga Barely Legal och riffhäftiga Veni Vidi Vicious – tycker McKee att det är en briljant idé att släppa samlingsalbumet Your New Favourite Band. Ett genidrag, visar det sig. The Hives slår först i Storbritannien, och när vi skriver 2004 och tredje albumet Tyrannousarus Hives dansar Pelle runt på blanka golv hos en ovanligt förtjust David Letterman med brottarhitten Walk Idiot Walk.

Bandet är en urkraft live som älskas av både fans och kritiker. De kröns till världens bästa liveband, och med hans blandning av Iggy Pops råa punkenergi, kaxiga mellansnack och Mick Jaggerskt showmanskap rankar många Pelle Almqvist som jordklotets främsta frontman.

”Den tiden var väldigt intensiv. Vi spelade hela, hela tiden, och för varje vecka kändes det som om vi blev lite större, medan det för resten av världen såg ut som om vi försvann i ett år och kom tillbaka skitstora. I vår bubbla kändes det gradvis, för vi spelade ju varje dag: ’Shit, nu sålde vi 100 t-shirts den här spelningen. Shit, nu sålde vi 9 000 biljetter’.”

Det måste varit många år utan att andas?

”100 procent så. När vi skulle gå på Grammisgalan flögs vi in från Paris. Du vet, 20-åringar med allt vad det innebär. Dagen efter flög vi tillbaka och spelade i Marseille och dagen efter det bar det till USA för en turné, och under USA-turnén flögs vi flera gånger till England för att spela in tv-program.”

Han hämtar andan och fortsätter:

”Det var extremt mycket alla tidszoner samtidigt. Under tre–fyra år gick vi på adrenalin konstant och vissa år gjorde vi 250 spelningar. Jag kände mig som en travhäst, allt går ut på att du ska masa dig upp på scen en gång om dagen och vara bra i en och en halv timme. Men det gick fint, delvis tack vare att vi lyckades undvika missbruksfällorna.” 

Pelle tar en klunk från sitt vattenglas och utvecklar resonemanget.

”I efterhand kan jag se det som att vi hustlade som fan och såg till att allt alltid var bra, för att inte fucka upp någonting. Man kan jämföra med Libertines, som inte hade det intresset. Vi ville att alla skulle fatta att vi är världens coolaste band. Man var hela tiden upptagen med någonting, det var skitmäktigt och kul att få vara med om det. Men samtidigt kändes det mer som att man fick leva alla andras dröm om att bli en rockstjärna. Vi ville göra bra grejer, men resultatet var underordnat hela tiden – och resultatet kommer bara då.”

Många av banden som var stora samtidigt som The Hives existerar av olika anledningar inte i dag. Att Hives lyckats undvika den värsta rockmyten är en av förklaringarna till att man fortfarande håller ihop som band, menar Pelle.

Har någon i The Hives haft missbruksproblem?

”Det är olika för olika medlemmar i olika perioder, men det har absolut varit mycket mindre av den varan än för de flesta andra band. Och när det börjar balla ur så är man nära nog i bandet för att ha mod att våga prata om det. Tack vare det har det varit lättare att hålla ihop det och få det att funka bra. Jag vet inte vad rockmytengrejen är egentligen. För en del är det där drömmen – de drömmer om att bli en knarkande rockstjärna. Jag fick ofta frågan förut om jag var rädd för rockmyten. Jag brukade svara att det var rockmyten som var rädd för oss. Vi ville skrämma skiten ur rockmyten och vara bättre än alla trötta, knarkande band.”

Ni måste ju ha turnerat med mängder av drogtörstiga band, blev du avskräckt?

”För mig hände det där ganska tidigt. Jag hade kompisar i Fagersta som började knarka när vi var tonåringar. Plus att vi ändå är en yngre generation än ’OG’ rockgenerationen. I mitt liv fanns det redan knarkare – folk man såg på stan eller kompisar – och det var så lätt att se vad det där ledde till. Det fanns ingen ball mystik med det när man redan hade sett det när man var 16–17 år. Jag hade en tydlig bild av vad det där var och att jag inte ville göra det. Sen var det så kul i sig att spela, vara rockstjärna och vara vaken i det. Om du står nykter på scen inför 50 000 personer som jublar och skriker går det rakt in i hjärnbarken. Då känns det bättre att börja knarka när man lägger ner för att fylla tomrummet”, säger han skämtsamt och avslutar resonemanget.

”Det var faktiskt ganska lätt att skita i det, för jag hade så kul ändå.”

De många åren på världens största scener har gett Pelle ett knippe förstklassiga rockkompisar. På den raka Aftonbladet Klick!-doftande frågan om vilka som är hans mest kända rock’n’roll-kompisar svarar han artigt genom att räkna upp fyra namn.

”Dave Grohl, Alex Turner, Jack White och Josh Homme har jag mest kontakt med.”

Stämmer det att Dave Grohl klädde ut sig till dig på halloween?

”Hela Foo Fighters klädde ut sig till Hives och öppnade sin spelning med Hate to say I told you so på halloween 2002, och det var faktiskt innan vi kände varandra. Vi lärde känna varandra på en festival några år senare och efter det har jag firat nyår med honom och varit på hans 50-årsfest.” 

Är han ”the nicest guy in rock”, som ryktet gör gällande?

”Jag har noll kritik! Han har alltid varit skitschyst mot mig. Han känns som en genuint trevlig person.”

Josh Homme då?

”Han är inte exakt som Dave Grohl kanske, han är lite mer av en vattendelare. Men jag gillar honom jättemycket.”

Vem är den mest galna frontman du turnerat med?

”Off-stage är det Jesse Hughes i Eagles of Death Metal. Det är klart stökigast och konstigast där, men han är ändå en kär vän.”

Samtalen med Pelle glider friktionsfritt mellan anekdoter från tidiga punkspelningar i Fagersta med omnejd (i en anekdot åker gruppens andra gitarrist Mikael Karlsson – ”Vigilante Carlstroem” – på stryk av nazister i Norberg och tvingas spela på rygg under en hel spelning på grund av smärtorna) till Pelles favoritfrontmän genom tiderna (H.R. i Bad Brains, James Brown och Mick Jagger) och hans något oväntade fäbless för att hamna i skruvade sociala situationer inlindade i ett sidenlakan av Ruben Östlund-stämning.

”Jag har en förkärlek för riktigt konstig stämning, när man är med människor man inte ska vara med på ställen man inte ska vara på. Då tar jag ofta ett djupt andetag och tänker ’vad härligt det är att jag får vara i den här absurda situationen’. Jag har länge tyckt att det är då livet peakar.” 

När blir det riktigt konstig stämning?

”Det kan vara när man är på en tangoklubb i Buenos Aires med en kriminell, hänger på familjen Forbes lyxyacht eller käkar middag hos en före detta Formel 1-stjärna som snackar om att ta en kommersiell pilotlicens bara för att det verkar kul. Att vara på fel ställe som inte är replokalen i Fagersta, så att säga – det gillar jag verkligen. Jag ser det som innehåll till min biografi jag aldrig kommer att skriva.”

Kostym, Acne Studios. Skjorta, Eton.


”Jag har en förkärlek för riktigt konstig stämning.”

Att gå på konsert med någon som har kallats för världens bästa frontman verkar inte vara speciellt kul. Ja, alltså att stå tillsammans med Pelle i publiken. Åtminstone inte om du går på rockkonsert för att röja och tugga galler. När Pelle går på spelningar samlar han främst empiri för sin doktorsavhandling i frontmanskap. Jo, det låter faktiskt så på honom. Gemensamt för de flesta datainsamlingar är att han når samma slutsats.

”Oftast känner jag bara: Släpp upp mig på scen så visar jag hur fan man ska göra. Jag vet inte om det bottnar i en vilja att vara bäst eller professionalism eller om jag angränsar till att vara autistiskt intresserad av livemusik. Om det är ett liveuppträdande på TV4 Nyhetsmorgon – det kan vara folkmusik eller vad fan som helst – blir jag helt förhäxad av det. Så fort någon spelar instrument måste jag glo på det och lista ut vad jag tycker är bra och dåligt med det. Jag är fruktansvärt intresserad av konserter.”

Har du haft en period där du tappat fotfästet och låtit din stundtals megalomana scenpersona spilla över till privatlivet?

”Spilla över? Det är inte jag som säger att jag är världens bästa frontman längre, nu är det andra som säger det och då kan jag tänka att det är sant. Jag tycker det är en ovärderlig erfarenhet i livet att ha varit riktigt bra på någonting. Det kommer jag alltid att ha med mig. Det är rätt populärt i Sverige att säga att ens värdighet inte sitter i vad man gör eller vad man är bra på. För mig har det verkligen hjälpt mig, för jag kanske inte tyckte jag var ’hot shit’ när jag var liten. Jag rekommenderar alla att bli riktigt bra på någonting, vad fan som helst!”

Är du riktigt bra på någonting annat?

”Nej, och det tycker jag är fine. Det är det som är hela poängen med att vara riktigt bra på någonting – jag behöver inte vara bra på något annat. Skit samma om jag inte kan laga min bil när den går sönder, jag kan en annan grej.”

När samtalet berör mer vardagliga ting, som vad han har gjort under den långa tiden mellan Hives-albumen, får han svårare att hitta formuleringarna. På den förhållandevis dissonansfria frågan hur en vanlig dag i livet sett ut när den varit fri från åtaganden i bandets gärning svarar Pelle först skämtsamt.

”Jag vaknar, är arg över att det är för lite Hives, käkar middag och går lägger mig.” 

Han skrattar till och sänker tonläget. Rösten tyngs av ett nytt allvar.

”En vanlig dag? Fan vet jag. Det är inte alltid man trivts med en vanlig dag. Vi har gjort precis så mycket med Hives att vi inte lägger av. Det har knappt haft styrfart och knappt varit någonting att göra.” 

Han häller upp ett nytt glas vatten och vilar på orden i några sekunder innan han tar ny sats.

”Nej, jag kan inte säga att det varit så roligt. Det är najs att leva och gött att vara en framgångsrik rockstjärna, men det är också segt när man inte känner att man har styrfart. Nu känner jag att jag har det och då är det uppåt och framåt. Det är framför allt kul att vara ute och spela med många nya låtar som vi inte kört förut.” 

Har du varit nedstämd under tiden?

”Ja, bitvis har jag varit det. Det har inte varit så kul, tycker jag, och det har berott på en massa olika saker. En av de grejerna är att jag inte tycker att vi haft någon fart. Men jag vill inte vara bölig om det i en intervju. Det är vad det är, det är inte synd om mig. Det har varit kanon också.”

Vad har du fyllt dagarna med?

”Jag har försökt göra rätt många saker. Jag har gjort en massa annan musik också. Men det är så svårt att svara på, för det har gått så lång tid nu. Är det två år mellan skivor är det lättare att sätta fingret på vad man gjort. Är det tio år emellan är det svårare. Jag har haft mycket tid för mig själv att fundera. Jag har svårt att svara på det … jag vet faktiskt inte vad jag gjort.”

Kostym, Louis Vuitton. Skjorta, Louis Vuitton. Skor, vintage.


”Vi mådde skit i ett decennium efter Tambourine­härvan.”

Minns du Tambourine-härvan? För mer än ett decennium sedan dominerade den sällsynt snåriga härvan det svenska nyhetsflödet. Utgångspunkten för en av de trassligaste ekonomiska händelserna i svensk musikhistoria var inspelningsstudion Tambourine Studios, som kring millennieskiftet även började hantera sina band och artisters ekonomi. I stallet hade man några av Sveriges största artister och band, däribland The Hives och The Cardigans som kom att bli härvans medialt mest uppmärksammade grupper. Genom ett avancerat lånesystem skickade Tambourine pengar fram och tillbaka mellan band och artisters konton. Utan deras vetskap, hävdade kreatörerna. Det hela mynnade ut i stämningar åt alla håll och riktningar, och efter flera år av rättsprocesser blev till slut medlemmarna i The Hives härvans stora ekonomiska förlorare. De dömdes, mot sitt nekande, i domstol vara skyldiga The Cardigans mer än 18 miljoner kronor, något som växte till nästan 30 miljoner kronor efter flera år av överklaganden och ytterligare ränte- och rättegångskostnader.

Det glödande Tambourine-kolet har i dag inte närmat sig rumstemperatur och är fortfarande något Pelle inte gärna pratar en längre stund om.

”Det är så länge sen nu. Jag vet inte vad jag ska säga och jag tror att de (Tambourine Studios, reds anm.) mår sämre än vi, och det tycker jag är bra.” 

Hur påverkade det dig och bandet? 

”Vi mådde skit i ett decennium ungefär. That’s it, sen mådde vi bättre. Men det kostade ett decennium, tror jag.” 

Är det därför nya skivan har tagit så lång tid? 

”Nej, hela Tambourine-grejen tog ju slut för över tio år sedan.”

Men jag tänker att biverkningarna till viss del fortfarande sitter kvar? 

”Antingen tänker man att det är enkelt eller så är det komplext. På den komplexa sidan är det lite på samma sätt som om din barndom har påverkat din tidigare skiva. Det har det säkert också gjort. Eller så kan man tänka enkelt: Det blev ingen ny skiva på länge för att vi inte hade några låtar att spela in.” 

Utifrån framstår Tambourine-härvan som väldigt invecklad. Hur har du förklarat vad som hänt för folk runt om dig? 

”Egentligen är det väldigt enkelt: Det handlar om outredd ekobrottslighet. Vi, The Soundtrack of Our Lives och Timbuktu polisanmälde, men polisen sa rakt ut att det var ett för stort material att ta tag i och la ner utredningen. Egentligen är det den enkla sanningen. Man ska hellre fria än fälla, ’innocent until proven guilty’ och så vidare, men med den inställningen har ju ingen kommit undan med ett brott någonsin. Om man tar bort trafikbrott har polisen en uppklaringsprocent på ungefär två procent. Så att säga att det är helt orimligt att någon i den här sörjan har kommit undan med brott – det är bara advokater som har den inställningen.” 

Kavaj, privat. Skjorta, Eton. Byxor, Oscar Jacobson. Glasögon, Acne Studios. Brosch, Jonas Philippe.

”Det här är Matte, vår gamla basist.”

Pelle introducerar originalmedlemmen Mattias Bernvall – Hives-mannen med gruppens coolaste artistnamn ”Dr. Matt Destruction” – som åkt från Dalarna för att hänga med sitt gamla band och medverka i musikvideon till Countdown to Shutdown

Det är svårt att inte slås av den mustasch- och polisongsbeprydde Bernvalls extremt sympatiska uppsyn. Han kan ha de snällaste musikerögonen du någonsin sett. Möjligen är min bild färgad av Pelles beskrivning av sin barndomsvän från vårt samtal ett par dagar tidigare.

”Matte är en väldigt glad och charmig person. Han var den least likely rockstjärnan jag känner och därför också den bästa. Jag har väldigt många fina minnen av när han möter andra stöddiga rockstjärnor. Det är ju alltid han som vinner över sådana, för det finns inte på hans karta att vara tuff och cool eller att bry sig om det. Han bara är det ändå.”

The Hives med originalmedlemmen och tidigare basisten Dr. Matt Destruction (tvåa från höger) efter en spelning i Auckland 2005. Foto: Getty Images / Simon O’Dwyer

När Bernvall slutade i bandet 2013 stod det i kvällstidningarna att han gjorde det för att han mådde psykiskt dåligt efter alla turer med Tambourine. I dag menar Pelle att det snarare berodde på att gruppens tidigare basist inte mådde bra av ett turnerande musikerliv.

”Det är lite svårt för mig att prata om i en tidning, men det var väl inte alltid han tyckte det var kanon att vara på turné. Framför allt mot slutet märkte vi att han tyckte att det var jobbigt. Det kändes som om det var mycket pliktkänsla, han älskar musik och så, men han kanske inte trivdes riktigt med musikerlivet. Det är klart att alla inte gör det. Det är ju skitkonstigt, även om jag trivs.”

Ni har varit extremt tajta sedan tonåren. Hur känns det att en originalmedlem inte är med längre?

”Det känns fortfarande ganska konstigt. Om man är fem personer i 20 år och sen saknas en i 10 år så förändras dynamiken. Att han inte är med längre är den enskilt största händelsen för bandet och egentligen mycket större än Tambourine.”

Vad gör han i dag?

”Förra gången jag träffade honom stod han i ett hål i marken med varselväst och log och vinkade samtidigt som han stängde av vattnet i ett hyreshus. Sen käkade vi lunch, han hade fyllt år.”

”Dr. Matt Destruction” ersattes av Johan Gustavsson – ”The Johan and Only” – med förflutet i Piteå-punkbandet Randy, som precis som Hives legat på det klassiska svenska skivbolaget Burning Heart Records. 

”Johan var den första vi kom på som ersättare till Matte. Han var med och spelade in Tyrannosaurus Hives och vi har känt honom jättelänge. Det kändes självklart att det skulle vara Johan. Men att komma in i ett band där det finns 20 år av segrar och förluster kan inte ha varit lätt. Vi är osams om en del grejer, och vissa grejer är känsligare än andra. Det har nog varit jävligt mycket att anpassa sig till. Från början var det enklare att han slapp vara med i det beslutande knesset, men i dag betyder det lika mycket om han säger att han inte vill åka på turné som om någon annan i bandet säger det.”

Rock, Acne Studios. Kavaj, Acne Studios. Skjorta, Eton. Byxor, Acne Studios. Boots, J.Lindeberg.


”Jag är nöjd så länge det finns jobbiga gitarrljud i populär­kulturen.”

När Hives slog igenom i början av 2000-talet förekom fortfarande rock på topplistorna. Sen dess har rockmusik fått se sig passerad av både hiphop och elektronisk musik ur ett popularitetsperspektiv. De senaste 15 åren har diskussionen kring huruvida rocken är död, lever eller väntar på att trendpendeln ska svänga i rätt riktning för en återuppståndelse på topplistorna varit en intensivt återkommande (och stundtals något tröttsam) frågeställning. Pelle tycker att perspektivet borde vidgas.

Hur ser du på dagens rockmusikklimat?

”Nu är det populärt att prata över rock, som band som Sleaford Mods, Fontaines D.C, Viagra Boys och Idles gör”, säger han och passar på att skicka trendkredd i en smal riktning. 

”Art Brut heter ett band som fanns när vi slog igenom som låter exakt så. Jag tycker de borde få kredd för det i efterhand.”

Vad tycker du om pratrockstrenden?

”Jag gillar många av de här banden och tycker det är toppen. Jag är nöjd så länge det förekommer jobbiga gitarrljud i populärkulturen. Under de tio åren vi inte gjort en skiva har det varit mycket snack om att rocken är död eller att rocken kommer tillbaka. Det har man slutat ta på allvar för 30 år sen. Det är ingen som frågar sig om dixieland-jazzen dött eller om kammarmusik lever. Sen rocken föddes har man pratat om att den är död. Det är en del i narrativet.” 

Får du ofta frågan om rocken är död?

”Jätteofta. Man frågar om rocken fortfarande finns och om den är populär eller inte populär. Det är väl klart att den är populär?! Egentligen borde den frågan vara: ’Finns det rock på topplistan nu?’ Och det har väl nästan aldrig funnits bra rock på topplistan. Bara för att man spelar gitarr som Coldplay är det inte rock. Åtminstone inte för mig. Är frågan om det finns bra rock på topplistan är svaret nej – men det kanske det aldrig har gjort heller. Det är lugnt, det behövs inte topplisteplaceringar när folk köper biljetter till spelningarna, och det gör folk mer än någonsin.”

Vad händer efter turnén med Arctic Monkeys i sommar?

”Vi har en planerad Europa- och USA-turné och kanske även en sväng i Sydamerika. Vi kommer nog att komma upp i 100 spelningar i år, och då spelade vi inte under årets första fyra månader. Det blir en jävla massa konsertande. Men det har väl våra fans förtjänat efter den här långa pausen?”

Jacka, Atelier Adnym. Skjorta, privat. Byxor, Acne Studios. Handskar, Handsom. Klocka, Cartier.

The Hives scenkostymer har alltid gått i väldressat svart och vitt – och för varje skiva har bandets scenmundering blivit en snackis. Under åren har de burit allt från vit smoking till svart frack med hög hatt à la Tom Hardy i HBO-serien Taboo. Bandet har alltid ritat och designat kostymerna själva, och under många år stod svenska klädmärket Tiger of Sweden för tillverkningen, men inte längre. Med de senaste självlysande scenkostymerna har Hives tagit designhjälp från ett oväntat håll.

”De senaste scenkläderna har min grannes 19-åriga dotter, som kallar sig Iggy Jeans, ritat. Jag köpte de billigaste smokingarna som fanns på grosshandlaren och sen har hon ritat blixtar och noter på dem som vi målat med självlysande färg. Väldig lågbudget, men det blev så bra så sen har vi fortsatt ha dem.”

Man skulle kunna hävda att scenkostymerna är en snygg paketeringsdetalj. Hur viktigt har paketering varit för er?

”Det var viktigt från början, men samtidigt är det också en del av att vara ett band. Det är bara att vi är lite ärligare med det. Om vi ska stå på scen tycker jag och de andra i bandet att vi ska se coola ut. Alla artister tänker på de där grejerna, det är bara att det är tydligare med oss. Jag tycker det är svårt att kalla det paketering ens, för mig är det en del av konstverket. Bowie var inte bara en låt, det var nästan minst en låt och mest annat. Det är härligt och inget att skämmas för.”


”En perfekt skinnjacka ska vara som om ett barn ritat en skinnjacka.”

Pelle själv har alltid varit stilintresserad. 2009 utsågs han av Café till Sveriges bäst klädda man. Även om han själv hade svårt att förstå varför just han och inte hela bandet – de bar ju alltid lika
kläder – rankades som det här landets bäst klädda män där och då så är stilintresset intakt. Filosofin är densamma nu som då.

”Min idé om min stil har varit densamma väldigt länge, det är bara att jag då och då hittar bättre grejer. En bättre likadan jacka som jag redan har. Min garderob är som en Tintin-garderob, jag vill inte ha en klassiker med en twist. Det måste kännas som en klassiker. En skinnjacka ska vara som om ett barn har ritat en skinnjacka – det ska vara den enklaste och renaste formen av det man gör. Det är lite inspirerat av Alain Delon.”

I Pelles garderob hänger många skinnjackor. Hur många vet han inte, men hans favorit har en bakgrundshistoria värd att skicka till tryck.

”Jag har många gånger trott att jag hittat den perfekta skinnjackan, men nu har jag verkligen hittat den perfekta skinnjackan. Det är en Buco, som var en 50-talsmodell. Den här skinnjackan är gjord av en japansk snubbe som bor i ett lager i hamnen i Kyoto. Där har han hissat upp ett hi-fi-rum i taket. Dessutom har han en okörd Volkswagen-van från 60-talet, alla Star Wars-figurer som finns i världen och världens största samling av kläder från andra världskriget. Det går också rykten om att han är yakuza. Vi i bandet känner honom och hans son, och han gör kläder som är perfekta reproduktioner av amerikanska 50-talskläder. Min skinnjacka är
en reproduktion av en Buco, med polskt hästskinn – för det ska tydligen vara bäst – och new old stock-dragkedjor i mässing från 40-talet.”

Den låter dyr.

”Den var väldigt billig för mig, men jag fick väl 95 procents rabatt. Annars hade jag aldrig köpt den. Den är fantastisk, han har lagt ner otroligt mycket jobb på den här skinnjackan.” 

Pelle drar en parallell från skinnjackan till The Hives.

”När jag kollar på skinnjackan ser det ut som en skitnajs, perfekt skinnjacka. Den är så självklar. Men han har säkert klöst sig blodig över varenda liten detalj på den där. Det är också så jag hoppas att Hives upplevs. När det kommer en Hives-låt hoppas jag folk tänker att den är precis som den ska vara, att inget kunde ha gjorts annorlunda. Det låter som om vi bara hittat på det, men det är ett jäkla jobb att få det att kännas så enkelt också.”


Credits:

Intervju: Joakim Almén
Fotograf: Eric Broms/Lundlund.
Stylist: Maria Montti/Lundlund.
Hår och make: Kristina Kullenberg/Lundlund.
Fotografassistent: Joakim Rolandsson.
Stylistassistent: Viktoria Andersson.

Nyhetsbrev

Varje vecka skickar Cafés redaktion ut de senaste, roligaste och vassaste artiklarna från sajten så du alltid håller dig uppdaterad.