En morsgris bekännelser

Tänk dig att jag har en väldigt nära relation med min pappa.

Tänk dig att vi nästan varje dag mailar varandra roliga internetlänkar, att vi planerar att vandra Kungsleden ihop och att vi kanske till och med går ut och tar ett järn tillsammans då och då.

Tänk dig att jag ringer honom när jag har problem med min tjej och att han, när jag flyttade förra gången, hjälpte till att bära den superdjupa R.O.O.M-soffan, mina åtta kompletta upplagor av Buster och snickra till ett par platsbyggda garderober i den nya lägenheten. Kan du se det framför dig? Visst verkar det mysigt eller rentav avundsvärt att ha en så cool relation med sin pappa?

Det är klart att det gör.

Det finns nämligen inget konstigt med att vara en pappa­bunden man. Tvärtom antas man som sådan vara en rejäl karl som kan byta ett däck utan att knorra, tömma en råttfälla utan att gråta och, i en nödsituation, snida en fullt fungerande kanadensare ur en solid trästam.

En pappas pojke är helt enkelt den sortens snubbe som pratar med bred Stockholmsdialekt (fast han bor i Skåne) och har egen segelbåt, aktieportfölj och ett seriöst single malt-intresse redan någon gång i tweenieåldern.

Byt nu kön på föräldern och föreställ dig i stället att det är jag och min mamma som är väldigt tajta.

Tänk dig att vi pratar varje dag i telefon, planerar att vandra Santiago De Compostela ihop och gärna shoppar tillsammans för att sedan, under lunchen, ventilera mina relationsproblem över en fräsch sallad och ett krispigt glas vitt.

Tänk dig att min mamma, senaste gången hon besökte Stockholm, hjälpte till att välja mina nya gardiner, lagade mina jeans och fyllde hela min frys med färdiglagade lunchrätter för sex månader framåt.

Får du helt andra associationer nu?

Det är klart att du får.

Du tänker att jag måste vara en neurotisk Woody Allen-typ som aldrig kommer att kunna ha en normal relation med en annan kvinna eftersom ingen är god nog för min mor.

Eller så tänker du tvärtom: att jag är en hjälplös machoman som inte kan tvätta eller laga mat och som börjar gråta om inte den nya flickvännens carbonara smakar exakt som lilla mammas. En sådan man som fortfarande bor hemma vid 35 års ålder, gärna drar plumpa blondinskämt och genast slår ut tänderna på sitt tioåriga kusinbarn om han inleder en mening med orden ”Din mamma är så fet att…”.

Från den gamla Oidipusmyten – om den gamla greken som mördar sin far och gifter sig med sin mor – via filmen Psycho och Rektor Skinners relation med sin morsa i The Simpsons till artiklar av typen “Är han en mammas pojke?” i kvällstidningarnas söndagsbilagor så har vi ju lärt oss att det är väldigt fult att som pojke vara lite för fäst vid sin mamma.

Tänk på det: Alla andra slags relationer mellan föräldrar och barn anses okej. Mammor och döttrar kan tjattra som ful­tjackade hamstrar så fort de träffas. Pappor och söner kan röka brass på rockfestival ihop. Pappor och döttrar kan, utan problem, åka på weekendresor till Paris för lite trevlig far-och-dotter-tid.

Men som vuxen man är det inte alls lika okej att tillbringa lite för mycket tid med sin mamma. Det krävs tvärtom en enorm fingertoppskänsla för att visa henne lagom mycket, eller snarare lite, omtanke.

Man ska naturligtvis bry sig tillräckligt för att inte framstå som en kall psykopat – men absolut inte så mycket att folk börjar misstänka att ens mamma sitter mumifierad i källaren och viskar till en att knivhugga alla kvinnor som ens funderar på att ta hennes plats. Man kan ju också befinna sig någonstans däremellan och vara manstypernas motsvarighet till hårig rygg och bromsspår i kalsongerna: en helt vanlig morsgris.

Ett vuxet barn som gett upp kontrollen över sitt eget liv för att i stället skvalpa omkring tryggt och skönt i en evig livmoder.

Och morsgrisar är ju helskumma, eller hur?

Själv förutsatte jag också allt detta – ända tills jag själv skulle få barn.

För när jag såg hur min flickvän, på något underligt jävla vis, konstruerade en helt ny person, med pass och allt, inuti sin mage så insåg jag att det kanske inte är så konstigt att en del människor är lite mammabundna ändå.

Vi började ju alla trots allt som en utväxt på henne. Som liktornar med luktsinne.

När jag lite senare gick på pappaledighet och tillbringade dagarna på ett sätt som, fram till ganska nyligen, var förbehållet mammor fick jag ytterligare en tankeställare.

Jag handlade, städade, tvättade, hämtade, lämnade och minst en gång om dagen stod jag på alla fyra på en isig trottoar med gråten precis bakom ögonen och försökte montera en krånglande ståbräda på en fullpackad barnvagn medan jag hörde hur förbipasserande fnissade åt att min röv hängde ut och jag var alldeles för utmattad för att ens fundera på att dra upp byxorna.

Som föräldraledig fick jag helt enkelt lägga mig själv åt sidan för att ständigt stå redo att serva den urgulliga lägervakt som en 15 månader gammal dotter ofrånkomligen är.

En dag såg jag hur hon stod nedanför sin barnvagn i hallen och ville upp och sätta sig i den. Jag lyfte upp henne och då signalerade hon att hon ville ha ett paket russin. När jag kom tillbaka med russinen ville hon ha lite vatten, så jag gick och fyllde på muggen. Hon satt där ett tag och mumsade innan hon började röra på armarna – tecknet hon gör när hon vill att jag ska dansa den glada guldgrävardansen.

Så jag lyfte på armarna och började ta stora danskliv, som en guldgrävare som precis hittat en skatt i en John Huston-rulle, och hon tyckte att det var kul ett tag, tills hon bestämde att det skulle nog bli ännu roligare om jag blåste såpbubblor samtidigt.

Och när jag stod där och dansade den glada guldgrävardansen och blåste såpbubblor framför min småätande dotter som log avmätt, som en medeltida kung åt sin hovnarr, tänkte jag att på samma sätt som man inte kan förstå hur mycket ens föräldrar älskar en förrän man själv fått barn så kan man heller inte uppskatta allt ens mamma gjort för en innan man själv varit föräldraledig.

Jag insåg att det inte bara är avundsvärt att ha en bra relation med sin mamma. En mamma förtjänar att ha en riktig morsgris till son.

Även forskare har kommit fram till att det inte finns något som säger att morsgrisar skulle vara töntigare än andra. Ett flertal studier visar tvärtom att det i själva verket är de pojkar som i ung ålder blivit lämnade av sin mor – inte de som är för nära henne – som växer upp och får problem med att upprätthålla en normal relation med en annan kvinna.

Män som är tajta med sin morsa är också mindre benägna att definiera sin manlighet genom att bara vara tuff, stoisk och klara sig själv. Vilket får en mängd positiva följder – som färre ångestsjukdomar och depressioner samt bättre betyg och högre inkomster – eftersom en känsligare sorts man är mer lyhörd för andra och klarar av samarbeten bättre.

Och tvärtemot stereotypen så måste en mammabunden man inte alls vara en mes – tvärtom så växer de flesta morsgrisar upp till att bli starka empatiska makar, män, vänner och pappor.

Så du hör ju. Det finns ingen vettig anledning för dig att skämmas över att du längtar efter mammas köttbullar när du är lite bakis eller att du pratar bebispråk med henne när ingen hör.

Du behöver heller inte strunta i att använda den där t-shirten med hennes ansikte på som du fick när du fyllde 23 eller gömma de där bilderna som visar att du faktiskt ammade tills du var tolv år gammal (eller, just det kanske du ska fortsätta med förresten).

Söndagen den 25 maj är det mors dag. Fira din mamma riktigt ordentligt då. Eller släpp ut din inre morsgris så att alla kan se honom redan i dag, skriv på hennes Facebook hur mycket du älskar henne, hur glad du är att du har henne och hur tacksam du är över allt hon gjort för dig.

Och om någon kallar dig mes – kom då ihåg att en sant självständig man faktiskt inte bryr sig ett skit om andras åsikter.

Förutom lilla mamsens då såklart.

Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 5/2013.