Det finns något intergalaktiskt med bicepsträning. Inte musklerna i sig, utan mänsklighetens omättbara fascination kring konceptet. Drömmar, självbild, Fabiokomplex och den eviga drömmen om quickfix:ens magiska trollspö.
Överarmarna har, sedan hedenhöstiden, givits fler smeknamn än rimlighetens ackumulerade gränser. Men det stannar inte där, för samtidigt som smeknamnen står som spön i backen har ingen annan kroppsdel kryllat av lika många bro science-myter. Fram till nu.
”Mer avancerat – bättre resultat”
Träningsvärlden älskar innovation. Nya maskiner, vinklar, svengelska uttryck och pedagogiska fuckups. Problemet är bara att fysiologin inte bryr sig om marknadsföring, sociala medier eller nätforum. Nope, här snurrar solen kring belastning, rörelse och ärlighet.
När forskare mätte vad som hände i våra biceps. Alltså på riktigt, via elektroder och statistik – kontra magkänsla och Venicemyter, föll merpartens drömska skimmer platt.
Momenten som aktiverade muskelgruppen mest var nämligen inte futuristiska kabelmaskiner eller lätthatade TikTok-trender. Det var gamla, nästan bortglömda rörelser från en svunnen, tid då träningskläderna visade mer hud än tyg.
Med det sagt, sluta Elon Musk:a skiten ur drömmen om muskeltillväxt. Bara hitta hem och gör, för en gångs skull
”Variation är A och O”
Absolut, variation är viktigt – såväl för utveckling som geist. Men, låt aldrig detta förväxlas med flykt från övningarna du hatar.
Många byter bicepsövningar oftare än de byter lakan, inte sällan för att någon Captain Americafigur propsat hur muskeln måste “chockas” för tillväxt. Allt samtidigt som utvecklingen från vardera övning måeste ges en ärlig chans att maximera dess kapacitet. Överarmarna växer inte av ständig förvirring. Här stavas lösningen konsekvent belastning och korrekta utföranden, om och om igen.
Det är monotont, tråkigt och jobbigt. Men gissa vad, det fungerar.
”Framtiden trumfar dåtiden”
Träningsbubblan lever för nyskapande revolution. Allt samtidigt som metoderna som fungerade under Coleman och Schwarzeneggers glansdagar, med största sannolikhet, fortfarande fungerar än idag. Rätt jäkla bra, bör tilläggas.
Deras back to basic-tänk kretsade aldrig kring likes och trender, utan hard core-resultat.Med det sagt, det finns anledningar till att vissa övningar överlevt decennier. Inte för att de är nostalgiskt invalda in någon form av påhittad ”hall of fame”, utan för att de tvingar musklerna arbeta utan några genvägar.
Så, kort och koncist: våra muskler älskar tanken på genvägar, men avskyr resultaten de genererar. Gör om, rätt…
”Det känns inte att det syns”
Det finns ett ding-ding-värld klavertramp om att ”effektiv och komplex” träning måste se spektakulär ut. Vi snackar stora rörelser, frustande ljud, fart och synlig kamp. Men, glöm aldrig att bicepsens primära jobb kretsar kring att lyckas böja armbågsleden. That’s it.
Varje gång den rörelsen utförs, utan hjälp, utvecklas vi. Ett isolerat område måste alltså inte vara synonymt med fula ord, utan precis vad som fysiologin eftersträvar.
När överarmen fixeras, kroppen svingas och egot lämnar lokalen uppstår den där obekväma, brännande känslan som inte går att förhandla bort.
Det är inte snyggt. Det är inte sociala medier-vänligt. Det är inte hållbart – oavsett belöningen som resulterar i några ansträngda t-shirtsömmar.
Så vad är poängen?
Poängen är inte att sluta experimentera, utan sluta jaga mirakel.
Armträning är ingen gåta. Inget som kräver futuristisk teknik, nytänkande appar eller idiotiska genvägar. Istället stavas receptet fokus, tålamod och viljan att göra jobbet ordentligt, trots att det skiten stundvis känns tråkig.
Eller som träningsvärldens kanske mest obekväma sanning lyder: det som bränner mest, kokar mjölksyran och får utövaren ifrågasätta livslusten är oftast det som ger bäst resultat.
Sorry, not sorry. Nu kör vi.
