Fråga:
Hej Stina,
Jag och min närmaste kompisgrupp har alla barn i ungefär samma ålder. Det är väldigt kul att vi umgås mycket alla tillsammans, det är dock ett av barnen som beter sig förjävligt rent ut sagt. Och barn är ju barn men föräldrarna säger inte heller ifrån, utan låter deras barn bete sig hur som helst. Vad är OK i detta sammanhanget, får jag gå in och säga till deras barn eller ska jag vara tyst och låta det vara upp till föräldrarna?
Hälsningar,
”Prussiluskan”
Svar:
Hej ”Prussiluskan”,
Tack för din fråga. Jag tycker att du ska ta dig en rejäl funderare om vilken sida av historien du vill tillhöra? Vill du vara den föräldern som satte sig ner, tittade sin 2-åring djupt i ögonen och sa ”tack för att du delar” när hen gör tusen nålar på grannens spädbarn, eller vill du vara den föräldern som lärde ditt barn vad nej och vad gränssättning var?
Barn är rövhål, det är sen gammalt. Vad som eskalerat åt fel håll är dock att föräldrarna börjat acceptera att barn är rövhål. Och inte bara acceptera, de uppmuntrar det – ”barn måste få vara barn”, ”det är bara en fas”, ”jag jobbar bara med positiv förstärkning”. Jo tjena, det funkar månne med andra däggdjur, men barn är inte korkade så sluta att låtsas som att de inte förstår. Jag vill sträcka mig till att hävda att barn förstår ännu bättre om de blir tillsagda av någon annan än sina egna föräldrar, vilket är ännu ett argument för att återinföra den kollektiva uppfostran. Ingen skam är starkare än den som kommer med en tillsägning från en random vuxen på bussen, i parken eller affären. Och vill vi leva i ett samhälle där civilkurage både uppmanas och används måste vi vara okej med att andra säger till våra barn.
”Inte alla barn” kommer väl någon nu och gnäller om och nej, alla barn är inte skit utan de flesta blir helt OK människor förr eller senare. Men en snabb scanning av nyhetsflödet talar för en viss frustration från de vuxna som spenderar mest tid med barn – lärare och pedagoger. Det verkar som att de knappt får andas på barn utan att en förälder hotar med att anmäla dem för övervåld. Eller de dagisfröknar som lägger mer tid på att uppdatera en app med liverapportering om vad de gör i parti och minut i stället för att byta en blytung blöja.
Det finns något fint i att vilja skydda sina barn och tro det bästa om dem, men här är en hård sanning för de föräldrar som intuitivt tror det bästa om sina barn. Om en annan vuxen säger att just er gulltott har tryckt ner en liter sand i käften på sin dagiskompis så är det förmodligen helt sant. Jag säger det igen, barn är rövhål och era barn är inte mycket bättre än snittet. Uppgiften föräldrar har är att skydda sina barn ja, men alla barn ska skyddas. Inte bara era egna. Allt annat är bara en skamlig konsekvens av ett individualistiskt samhälle som jag är övertygad att ingen vill uppfostra sina barn i.
Anna Wahlgren, (rip), allt är förlåtet, även ditt åttonde barn har förlåtit dig. Jorden behöver din fostran, kom och ge oss en kollektiv lavett för föräldragenerationen är påväg åt fanders.
Så svaret på din fråga blir ett väldigt simpelt – ja.
Varje månad svarar Cafés vett och etikett-expert Stina Vickhoff på läsarnas frågor om sociala regler. Behöver du själv, eller någon du känner, vägledning i kutymfrågor? Mejla dina frågor till stina@vickhoff.com.