Gradvall: Stoppa struntpratet!
Cafés hyllade tv-kritiker Jan Gradvall har fått nog av de förljugna svenska debattprogrammen. I Café 3/2010 gjorde han upp med dem – hela texten läser du här.
* * * * *
Det har alltid funnits en outtalad men klar uppdelning mellan fina och fula tv-program.
I den ena änden av statusbarometern har vi de så kallade debatt- och samhällsprogrammen. Detta är fina och ädla program som leds av grävande journalister som gör honnör när de går förbi inramade diplom med Stora Journalistpriset.
I den andra änden har vi ”Generation Fett”, den sortens kvasidokumentärserier som TV3 är mästare på.
Program som ingen frontar med att de vare sig jobbar med eller tittar på. Journalistikens motsvarighet till transfett.
Problemet är bara att man lika gärna skulle kunna göra en rokad på denna statusmätare. Det är inte de fula programmen som är de mest förljugna. Det är de fina.
Medan ett program som ”Generation Fett” aldrig låtsas vara något det inte är – hey, vi utlovade skäggiga damen och vi ger er skäggiga damen – så utger sig ett program som ”Debatt” för att bryr sig om något annat än tittarsiffror.
På hemsidan till ”Debatt” förkunnas det högtidligt: ”Detta är platsen där de viktigaste och mest angelägna samhällsfrågorna diskuteras.”
Vad ”Debatt” dock inte tillägger är att själva programformen aldrig lämnar något utrymme för svar på dessa frågor, utan enbart bygger på diskussioner för diskussionernas skull.
”Debatt” förmedlar aldrig några insikter, bara åsikter.
Samma gäller även för ”Kvällsöppet” i TV4.
Dramaturgin är också alltid densamma i dessa program.
På den främre raden sitter debattörerna som flugits in från Stockholm. På de övre raderna har man sedan fyllt på med lokala alibin, vilka känns igen på de talar dialekt, inte har samma tv-vana och blir lite rödare i ansiktet när de talar.
Programledarens huvuduppgift är sedan att varva inövade soundbites från proffsen – oftast sådant som de redan sagt eller skrivit i tidningar – med lagom mycket äkta indignation från amatörerna.
Medan de luttrade mediaproffsen vet att allt bara är en show – de slutar vara arga när de lämnat in sina taxikvitton till scriptan – så kan en duktig debattprogramledare nämligen manipulera amatörerna till att tro att de har möjlighet att påverka något på riktigt.
Och resultatet blir, som det brukar heta, bra tv.
Även ämnesvalen i ”Debatt” och ”Kvällsöppet” är alltid konstruerade på samma sätt. Man utgår från så kallade snackisar, fast vinklar sedan dessa ämnen så drastiskt att en konstruktiv diskussion blir omöjlig.
Ett typexempel: En präst inom Svenska kyrkan satt innan jul anhållen misstänkt för att ha våldtagit och ofredat barn på ett konfirmationsläger.
Med anledning av detta ställde ”Debatt” sedan frågan: ”Vågar vi skicka våra barn till kyrkan?”
Jämför med om barnet i fråga i stället blivit ofredat av en gymnastiklärare. Då hade frågeställningen blivit: ”Vågar vi låta barn idrotta?”
Nuvarande programledaren för ”Debatt”, Belinda Olsson, är mindre uppblåst som programledare för ”Debatt” än sina föregångare Lennart Persson och Janne Josefsson. Debattprogram har varit en extremt manlig genre.
Men inte ens Belinda Olssons befriande uppriktighet kan rädda svensk televisions falskaste program.
* * * * *
SÅ GLÄNSER DU I ”DEBATT”:
1. Använd argumentet ”våra barn” så ofta som möjlighet. ”Så du menar alltså att myndigheterna inte ska ta något ansvar, utan att vi ska överge våra barn?”
2. Blanda ihop sak och person. ”Det är lätt för dig att säga som aldrig suttit i koncentrationsläger.”
3. Kasta in statistik som ingen hinner faktagranska. ”Men hur förklarar du då att 48 procent av Sveriges deltidsarbetslösa anger att de är deprimerade?”
JAN GRADVALL
www.gradvall.se
