Hoppa till innehåll

Ur arkivet: Håkan Hellström intervjuas efter genombrottet med ”Känn ingen sorg…”

Håkan Hellström 2001

Café tar dig tillbaka till intervjuerna och reportagen från förr. Den här gången: En ung Håkan Hellström har precis slagit igenom med debutalbumet ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” samtidigt som han fortfarande bor kvar i sitt studentrum.

Intervjun med Håkan Hellström, då aktuell med debutalbumet ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, publicerades i Cafés januarinummer 2001. Intervjun gjordes av Klas Ericsson. Foto av Eric Broms.

Håkan bakom hypen

Kritikerna, skivköparna och inte minst tjejerna – alla faller för Sveriges nya rockhjälte. Men själv bor Håkan Hellström kvar i studentrummet i Göteborg, tjuvåker på spårvagnen och drömmer om att fly till Havanna.

Håkan Hellström kan inte stå still. Så fort Leila K:s Electric drar igång i logen börjar det rycka okontrollerat i hans magra kropp. Snart står han och dansar med en öl i handen – iklädd sjömanskostym.

”Kör den en gång till! En gång till”, ropar han så fort låten tar slut.

Ingen protesterar. Det här är Håkans kväll. Han har precis haft turnépremiär nere i Malmö och efterfesten i KB:s loge har bara börjat. Först väller vännerna in, hyfsat berusade och i extas över spelningen.

Sen kommer tjejerna. På väg in i logen kommer en blondin fram till mig, smeker mig lätt över baken och tittar mig djupt i ögonen.

”Kan inte du ta mig till Håkan?” frågar hon.

Håkan Hellströms ängsliga fråga tidigare på kvällen, när han passerade förbi kön till KB och undrade om det kommit mycket tjejer, får därmed anses besvarad. Och oron inför morgondagens recensioner får vänta. Det är nu, nu, nu och det är dans, dans, dans i Håkans hjärna.

Att turnén inletts i Malmö och inte i Göteborg, som väl var väntat, är för övrigt mest en slump. Det var en ströspelning som kom att ligga alldeles innan den riktiga turnén startade på allvar.

”Men det var lite läskigt först, medger Håkan. Förra gången jag var här på KB, med Broder Daniel, gick det ju inte så bra…”

Den spelningen, för snart tre år sen, gav stora rubriker i kvällstidningarna. Det började redan på efterfesten i logen, direkt efter konserten.

”Vårt förband gick loss på inredningen, jag tror att de hade förväntat sig att skulle haka på. Och sen fortsatte kaoset på hotellet…”

Håkan Hellström gick och la sig tidigt, men när han kom ner till receptionen dan efter fattade han att nåt hade hänt.

”En bandmedlem satt i förhör. Jag hörde hur han upprepade ’det var inte jag, det var inte jag’ som ett litet barn. Vi hade bråttom till planet eftersom vi skulle spela i Luleå, men när satt i bilen försökte en dam på hotellet stoppa oss.”

Hon ställde sig framför bilen. Då fick jag ett ryck och kastade mig på ratten och rivstartade. Hon slängde sig undan och sen dröjde det inte länge förrän polisen var efter oss.

Så vad gjorde ni?

”De andra skrek åt mig att fortsätta köra, men jag stannade så klart. Polisen var jättehygglig och tog bara våra personnummer. Men sen stod det ändå ’Broder Daniel i polisjakt’ i kvällspressen dan efter.”

Den här kvällen går det betydligt lugnare till. Även om vissa försöker hetsa upp stämningen en smula.

”Vi kanske kunde slänga ut tv:n i alla fall, föreslår nån i bandet skämtsamt.

”Nej, den har Backyard Babies redan kastat ut”, säger roddaren Thomas.

Och Håkan, han skriker efter mer Leila K. När han tar en paus från festen för att gå ut på dansgolvet nere på KB tvingas han återvända lika snabbt.

”Det var galet där ute! Alla skulle prata och kramas. Hann knappt två meter.”

Sen hinner han knappt uppför trappan innan han två gånger erbjuds sex på toaletten,

”Jag avböjde, säger han och skakar på huvudet. Jag förvånar mig själv.”

I stället dansar han vidare. En kort resumé av Håkan Hellströms senaste månader innehåller tv-shower, topplistehits och jublande rockrecensenter. Och nu: utsålda hus på premiärturnén som soloartist.

Med singeln Känn ingen sorg för mig Göteborg förändrades 26-åringens liv på ett kick. Från musiker i ett par rätt små Göteborgsband till en riksangelägenhet. Och då är solosatsningen ändå resultatet av ett misslyckande. Håkan Hellström hade egentligen bara tänkt att trycka upp Känn ingen sorg… på vinyl i sisådär 50 ex på en kompis skivbolag.

”Mina polare älskade demon och skrålade med när vi hade fest. Det var ju skitkul, så jag tänkte att det vore en dröm att trycka upp den på vinyl och dela ut den till dem. Det var min stora ambition just då.”

Men den lilla satsningen kom av sig och han skickade lite besviket in sina inspelningar till de stora skivbolagen istället. Resten är, som det brukar heta, historia. Plötsligt var Håkan Hellström överallt – och såväl Svensson-publiken som den initierade popälskarklicken tog hans musik till sina hjärtan.

Två veckor innan kvällens turnépremiär bars Hellström runt på folks händer inne på den trendiga klubben Nightlife i Stockholm. När kvällens gäst-DJ Andres Lokko slängde på Ramlar visste han inte om att Håkan Hellström smugit in i lokalen, men när Håkan upptäcktes av folk runt omkring honom utmynnade det hela i en spontan hyllning som slutade med att sångaren hängde och slängde i taket.

Fast kanske är det en händelse i samband med inspelningen av TV4:s Sen kväll med Luuk som tydligare än nåt annat illustrerar exakt hur folkkär den gänglige losern från Göteborg har blivit. För när Håkan Hellström står där i logen och förbereder sig dundrar en främmande kvinna in, kramar honom hårt, kysser honom på kinden och önskar honom lycka till med en käck spark i häcken. Det var Barbro Svensson, mer känd som Lill-Babs.

”Det är en svindlande tanke det där, att hon faktiskt vet vem jag är”, säger Håkan.

Tanken på Lill-Babs kram är antagligen lika svindlande för alla som såg Håkan Hellström på Polhemsskolans gård i Göteborg. Jag tror det var hösten 1994 eller våren 1995, och hans grupp Broder Påvel (ett syskonband till Broder Daniel) spelade. Musiken lät lätt funkskadad, som mycket annat från stan vid den här tiden, men texterna var klart begåvade och roliga och Håkan körde lite sköna James Bond-poser på den lilla scenen.

En kille jag pluggade med spelade i bandet och han hade berättat om att deras sångare varit med i Broder Daniel, men hoppat av bara nån vecka innan Linda Norrmans Expressen-hype gett bandet skivkontrakt med EMI och gjort dem till Göteborgs coolaste popstjärnor just då.

Håkan Hellström var en lokal Pete Best (snubben som fick kicken ur Beatles), skillnaden var bara att Håkan hoppat av frivilligt vilket ju på sätt och vis gjorde saken värre.

”Efter att de fått skivkontrakt hade jag ångest i ett år. Jag mådde fruktansvärt dåligt. När jag började spela med Honey Is Cool släppte det lite, men jag var fantastiskt lycklig när jag fick tillfälle att komma med i Broder Daniel igen. Nu hoppar jag aldrig av igen, oavsett hur bra det här går.”

Foto: Eric Broms/Faksimil

Lustigt nog sammanföll Håkans comeback i bandet med att gruppen fick sin största hit. I’ll Be Gone användes i Lukas Moodysons Fucking Åmål och tack vare det lyckades gruppen bredda sin publik.

Varför hoppade du av?

”Jag vet inte. Ingen aning. Det var bara ett beslut jag tog en dag.”

Det var inte för att satsa på ditt eget material med Påvels?

”Nänä, det var det inte. Jag är själv ett av Broder Daniels största fans. Henrik Berggren är fantastisk! Jag skriver under på allt han säger och gör. Vi blev kompisar i åttan, när drog han omkring i korridorerna med en stor slokhatt med blommor i.”

Hur uppfattades ert gäng egentligen på Samskolan, det är ju till största delen en skola för rikemansbarn?

”Men inte bara. Det finns en del mobboffer från andra skoIor som får komma dit, och så en del som hamnar där av andra anledningar.”

Varför gick du där?
”Det vill jag faktiskt inte gå in på. Jag vet inte vad jag ska säga, jag började på Samskolan, helt enkelt.”

Var du mobbad?

”Nej. Det var andra jobbiga grejer som jag verkligen inte vill prata om i en intervju. Folk får undra…”

Men sen trivdes du inte på Samskolan heller?

”Nej, vi var några som inte riktigt gillade folket som gick där, så vi blev ett litet järngäng som var oerhört slutet.”

Och det järngänget blev Broder Daniel?

”Det kan man säga. Det var Henrik, Daniel Gilbert (nu gitarrist i Håkans band), Theodor Jensen och jag och vi har ju varit med allihop, fast vid olika tidpunkter.”

Ulf Ekberg från Ace of Base var på er första spelning.

”Det var när han var skinnboll. Vi spelade på Valvet och på den tiden körde vi nån sorts märklig blandning mellan 50-talsjazz och industrirock. Henrik sjöng nån låt på tyska och då blev Ulf glad och hoppade upp på scenen och ropade ’Sieg Heil!’. Det slutade med att Daniel fick mota ner honom med basen och sen tvingades vi avbryta spelningen. Han var ju rått välkänd redan då, UIf.”

Det är över tre år sen senaste Broder Daniel-skivan släpptes. Vad har hänt?

”Det tar tid att skriva låtar bara. Men vi har absolut inte lagt ner. Och för mig har det ju bara passat bra, nu kan jag lägga ner all min energi på den här skivan. Jag är ju bara basist i Broder Daniel. Men jag skulle aldrig bara vilja göra en grej. Jag hoppar aldrig av gruppen igen.”

Det har gått hemskt mycket drogrykten kring Broder Daniel.

”Det mesta av det där är ju överdrivet. Visst har vi gjort dumheter men det betyder inte att vi knarkat en massa. Det är mest fester som har ballat ur ordentligt, som när vi var på KB senast.”

Det sägs att den turnén höll på att knäcka dig, att du höll på att få ett sammanbrott?

”Jo, jag har ett litet problem, jag kan inte säga nej till en fest. Så allt blev väldigt, väldigt snurigt där ett tag. Jag har vaknat på en massa märkliga ställen här i landet.”

Den här natten kommer han i alla fall med bussen som han ska, för dagen efter turnépremiären är han åter på plats hemma i Göteborg. När vi ses tar jag upp recensionen i Aftonbladet, där Håkan får fem plus för giget i Malmö, men han kan bara tänka på pasta.

”Jag är grymt hungrig. Jag kan bara inte sluta tänka på såserna på Pasta ETC. Kan vi inte gå dit?”

Han och basisten Oscar Wallblom står inne på musikaffären MUG i Göteborg. De har redan varsin kvällstidning under armen. I Expressen får de fyra getingar, men skit samma. Pastan väntar ju. När vi efter tio minuter – en promenad som Håkan ägnar helt åt att beskriva de gräddiga pastasåserna – kommer fram träffar Håkan på en gammal klasskamrat och berättar glatt om premiären. Hon kramar om honom och säger ”jag håller på dig, det vet du.”

Oscar plockar upp tidningarna och de börjar läsa uppmärksamt.

”Himla kul”, säger Håkan gång på gång.

Men sen börjar han tycka synd om Joakim Hillson som får en etta i spalten bredvid i Aftonbladet.

”Stackars grabb, han är ju inte gammal. Och nu sågas han bara för att han jämförs med mig i recensionen. Det måste kännas jobbigt.”

Men själv verkar du bry dig måttligt om vad som skrivs?

”Ja… Det känns för overkligt, helt enkelt. Jag känner ju inte de där människorna över huvud taget. Det är som att nån säger till dig att du är snygg. Visst är det jättekul, men sen när du står framför spegeln så fattar du antagligen ingenting.”

När förstod du exakt hur känd du har blivit?

”Häromdan frågade en gammal tant om jag var ’den där Hellström’. Hon gillade plattan och dan efter var det nån dam som kom till en signering och skulle köpa min platta till sin man som fyllde 60. Visst är det märkligt?

Håkan slickar i sig den sista såsen med fingrarna. Tallriken ser ut som om den blivit diskad när han är klar. Då ringer mobilen. Det är Håkans mamma.

”Hon undrar vem kullen som jag kysser på bilden i Aftonbladet är. Det var ju bara en polare som hoppade upp på scenen. Jösses, det här kommer nog att bli jobbigt att förklara för folk, särskilt som jag inte har flickvän.”

Men i går var du ju kung och fick erbjudanden om sex på toaletten?

”Jo, men jag kan inte snacka med tjejer när jag är nykter. Jag blir bara orolig och nervös. Och det är ännu värre nu när jag börjar bli lite känd, jag vet liksom inte hur jag ska reagera.

”Och alla tjejer som kommer fram till mig vill bara träffa Håkan”, suckar Oskar.

Det känns igen. En natt några dar efter att singel Känn ingen sorg för mig Göteborg har släppts är jag på krogen Klaras kök och bar i den Hellström omsjungna stan. Jag ska precis börja rafsa ner mitt mobiltelefonnummer till tjejen jag tillbringat den senaste timmen med när en långsmal figur ramlar förbi baren.

”Håkan Hellström”, viskar hon och spärrar upp ögonen.

Snabbare än man hinner säga ”lokal popstjärna” har hon försvunnit i väg i trängseln efter den svartklädda figuren, och min kompis Lars föreslår tröstande att vi ska gå och äta hamburgare i stället.

”Fast när jag är ute och lite full så blir jag själv helt blind för sånt”, säger Håkan. ”Men visst, fler tjejer kommer ju såklart fram och pratar numera.”

Foto: Eric Broms/Faksimil

Lika säkert som att Broder Daniel nämns i artiklar om Håkan Hellström, lika säkert är det emellertid att hans oförmåga att få tjejer påpekas på minst tre ställen. Lusläser man texterna på plattan handlar det mycket riktigt nästan uteslutande om kärlekstörst, besvikelser och rädslan för att inte räcka till.

”Problemet beror nog bara på feghet, är jag rädd. Jag ser tjejerna som änglar, så är det. Och då blir det svårt att prata seriöst med dem. De är för fina. Jag blir nervös, jag ballar ur totalt på dejter. Det har hänt att jag gjort slut med tjejer jag bara tagit en kaffe med. De har naturligtvis tyckt att jag varit helknäpp och sagt ’men vi är ju inte ens ihop, vi har bara tagit en kaffe, då kan du ju inte göra slut.’ Men det harjag gjort ändå. Och då tycker de att jag är galen.”

Händer det ofta?

”På tok för ofta. Men jag måste ta tag i det nån dag. Det börjar bli dags nu”.

Saknar du ett förhållande?

När jag är ensam. Men nu har jag så mycket att göra att jag antar att det är bra att jag är singel just nu. Men man vill ju ha nån att älska.

Är du kär nu?

”Ja, ibland tror jag att jag är lite kär i en tjej jag känner. Men jag inbillar mig att jag bara inbillar mig.”

Den klassiska High Fidelity-frågan: Vad kom först: musiken eller lidandet?

”Ja, jag vet inte. Musiken kanske har förstört lika mycket i mitt liv som poplåtarna har räddat mig. Man har ju mest identifierat sig med losers.”

Men du måste väl ändå ha omvärderat dig själv efter succén?

”Jag kanske inte är en förlorare rent karriärsmässigt. Men sånt förändrar inte ens syn på sig själv, och jag vet att jag alltid kommer att vara en underhuggare och obegriplig figur i vissa människors ögon. Och man definierar alltid sig själv i förhållande till andra människor.”

Vilka då?

”I mitt fall handlar det om plågoandar från skoltiden och andra lyckade, oproblematiska människor i min omgivning. Å andra sidan vill jag inte vara nån annan än den personen som min låt Vi två, 17 år handlar om. För jag vill i alla fall inte vara som DOM. Det låter kanske barnsligt och trotsigt och motsägelsefullt… Och det är det också!”

Fast det verkar som om du känner dig fångad i förlorarrollen, både på skivan och i intervjuer.

”Ja, närjag läser intervjuerna efteråt tycker jag alltid att jag verkar hemskt deppad och så vill jag framstå som gladare i nästa och resultatet blir att folk tror att jag är manisk, Det slår liksom över och jag ska vara jättejätteglad, Jag försöker hel tiden balansera så att jag framstår som vanlig, men de som läser alla artiklarna måste ju tro att jag är helt galen som pendlar i humöret från dag till dag.

Vad tänker du när du läser om dig själv och dina problem med tjejer och förhållanden?

”Jag brukar fråga mig om det verkligen är så illa som det låter. Ohh då kommer jag ju fram till att det är det. Det är faktiskt värre, till och med. Jag vet ju inte hur man gör.”

Nån vecka tidigare gjorde Håkan Hellström ett av sina första framträdanden i en skivaffär. Det blev starten på en av de mest absurda episoderna han nånsin varit med om. Redan när han körde de tre inledande låtarna märkte han av en person som uppmärksamt följde han minsta rörelse.

Killen stod och tittade på honom, till slut ställde han sig i kön och när det blev hans tur att få Håkan Hellströms autograf frågade han: ”Vem fan är du egentligen? Det är så att jag är poet och har bedragit min tjej Marie med en tjej som heter Elin, precis som du sjunger om i Nu kan du få mig så lätt. Kände du till det på nåt sätt? Har vi gemensamma bekanta?”

Håkan Hellström är fortfarande lite chockad när han berättar anekdoten.

”Tänk att han presenterade sig som poet, det har jag aldrig hört nån göra förr.”

”Det känns över huvud taget väldigt konstigt att komma ut och möta en så stor publik som verkligen gillar låtarna och har läst in en massa grejer i dem. Jag har ju levt mitt liv i en liten bubbla. Jag går till spårvagnen från mitt rum, åker till min föräldrar, går på några sköna krogar och klubbar och sen är det inte mer. Och helt plötsligt har de här låtarna trängt sig ur den här lilla bubblan och nått folk i Skåne som sjunger med i Känn ingen sorg för mig Göteborg. Det var kanske det mest fantastiska i går, att höra folk sjunga med i låtarna på skånska.”

Foto: Eric Broms/Faksimil

Vi sitter på spårvagnen på väg mot Håkans studentrum i rum i Gårda. När vi gick på vagnen valde han vant två platser längst fram till vänster. Härifrån kan man se genom fönstret längst fram och på så sätt upptäcka eventuella biljettkontrollanter i tid.

Efter ett vuxet liv med månadens studielån som högsta inkomst har Håkan Hellström blivit expert på undvika onödiga kostnader. Det där sitter i, så han tjuvåker fortfarande.

”Det är en ren reflex. Jag är så van min lowlife-tillvaro att det fortfarande känns fantasiskt overkligt att jag får lön av skivbolaget. Man vill inte vänja sig vid det heller, det kan ju ta slut en dag.”

Vad gör dina föräldrar?

”Mamma är psykolog och pappa hittar på idéer till mässor.”

Har de aldrig tjatat på dig om att du borde skaffa ett jobb?

”De har tyckt att jag borde anstränga mig och klara en tenta då och då, men annars har de låtit mig sköta mig själv.”

Fast du bor till största delen kvar hemma?
”Ja, men mina föräldrar har inte protesterat. Och jag trivs.”

Har du haft ett jobb nån gång?

”Nej. Det känns som om jobb är nåt som stoppar upp glädjen och livet, så det har jag aldrig eftersträvat. Jag har ju pluggat sociologi, musikvetenskap och humanekologi. varje gång tröttnar jag efter första tentan ungefär.

Har du verkligen aldrig ens haft ett sommarjobb?

”Eh… jo jag har ju faktiskt haft ett jobb! Jag och några polare rev ur en skola. Det kul, vi slängde ut stora skåp genom fönstren på tredje våningen, klottrade på väggarna och hade vattenkrig. Det är det roligaste jobb jag haft. Dessvärre också dert enda.

Spårvagnen stannar till och Håkan Hellström kliver av. Det visar sig att hans lilla studentrum har en utsikt bestående av Ullevi.

”Mer göteborgskt kan det knappast bli. Men jag åker nog ut snart, jag pluggar ju inte längre. Det ska ärligt talat bli rätt skönt. Då tvingas jag ta nåt initiativ. Kanske blir det ett perfekt tillfälle att dra till Havanna eller nåt.”

Telefonen ringer, men när Håkan tar upp luren är det bara tyst.

”Fan, folk har redan böljat busringa. Det är inte klokt, och jag har ändå hemligt nummer.”

Rummet är på ynka 25 kvadratmeter och innehåller en liten säng, en kokvrå, en soffa, ett databord och ett skrivbord. På väggen hänger en Chaplin-affisch och en Broder Daniel-poster. Borden svämmar över av papper. Jag hinner se utkastet till en outgiven text innan Håkan rycker bort det.

”Inte bra, inte bra. Det där får du inte se. Men det är så här jag skriver mina låtar. På små lappar som hamnar här och där.”

Sen börjar jag rafsa runt i bokhyllan och rycker strax triumfatoriskt fram en kassett med den afrikanske stjärnan Remmy Ongala.

”Du kommer inte att fatta texterna, men du kommer att fatta lite av känslan. Det är dans, dans, dans!”

Musiken sätter i gång ur hans lilla stereo och det börjar återigen rycka okontrollerat i Håkans kropp.

”Hör ljudbilden! Folk tror att gitarrljuden på min platta kommer från The Smiths – men det är Remmy!

Håkan börjar dansa. Jag sitter i den lilla röda soffan och antecknar.

”Det är synd att du inte förstår texterna, de är som mina”, utbrister han plötsligt.

Förstår du dem, då?

”Nä, men jag har läst om vad de handlar om, bak på plattan. Känn rytmen! Dans, dans, dans!”

Har du alltid dansat så fort du hör musik?

”Ja, och så kan man ju komma nära tjejerna utan att behöva snacka med dem. Dans är perfekt.”

Är du nånsin rädd att du ska få skrivkramp och bli en ny Jakob Hellman?

”Det händer inte. Jag skriver så fort jag får tråkigt. Det är nåt jag gör för att det är kul och jag skulle inte överleva utan skrivandet. Musiken är den enda delen i livet som inte styrs av regler och mallar. Där kan jag göra exakt vad jag vill utan behöva tänka på vad andra tycker och tänker. Jag är väldigt noga på att få behålla det här lilla området.”

Och om du får dåliga recensioner i framtiden?

”Spelar ingen roll. Hade den här plattan sågats hade jag bara gett mig in i det med ännu större iver om jag känner mig själv rätt. Hade de skrivit att den där Hellström borde skjutas hade jag studsat upp snabbare och piggare än nånsin tidigare.”

Är du inte rädd för att livet ska bli för bra nu, då?

”Inte alls. Låtar skriver man så fort man drabbas av starka känslor och det är ju bara kul med glada låtar, eller hur? Jag vill ju bli lycklig nån gång.”

Du verkar ha ett imponerande självförtroende, trots allt.

”Det är helt fel, jag har ingen självkänsla alls. Bara när det gäller musik. Av nån märklig anledning har jag aldrig haft svårt sjunga för publik, däremot kunde jag inte ens läsa högt i klassen på högstadiet och gymnasiet. Än mindre hålla föredrag. Men det löste sig. Jag sjöng i stället.”¨

Du sjöng?

”Ja, jag sjöng alltid när jag skulle läsa en text högt och när jag skulle hålla föredrag för klassen. Det blev extra jobb förstås eftersom jag fick skriva melodier också, men jag minns än i dag hur jag gjorde ett succéartat framträdande under gymnasietiden. Når jag kom till artonde versen började folk klappa takten, det var skitkul.”

Artonde versen?

”Ja, det var ett väldigt, väldigt långt föredrag.”

Hade föredraget nån refräng?

”Nä, det var bara verser som innehöll det jag egentligen ville ha sagt.”

Är det samma sak med dina texter på plattan?

”Att de innehåller saker jag egentligen skulle vilja ha sagt? Till tjejerna? Kanske. Så är det nog.”

När jag går har Håkan Hellström bytt ut Remmy mot Jesus & Mary Chain. Men han dansar fortfarande.


Nyhetsbrev

Varje vecka skickar Cafés redaktion ut de senaste, roligaste och vassaste artiklarna från sajten så du alltid håller dig uppdaterad.