Hedda och Charlie om det enorma genombrottet – och livet efter ”Vår tid är nu”

Deras farväl började redan i sminket. Sista inspelnings­dagen av sista säsongen av serien som hade inneburit deras genombrott. Både Charlie Gustafsson och Hedda Stiernstedt lät tårarna strila. Ja, de förstärkte till och med det sorgliga genom att lyssna på Céline Dions My Heart Will Go On och, flera gånger, Billie Holidays I’ll Be Seeing You. Den hörs inte i serien, men för Charlie hade det alltid varit Ninas och Calles låt, den han lyssnade på inför tagningarna för att komma i rätt stämning. Efter att ha spelat in den sista känslostormande scenen fick Hedda och Charlie se män från Klas Jansson Bygg gå loss på kulisserna. Rekvisita plockades undan, väggar slets osentimentalt ner. På bara några timmar raserades den värld de tillbringat de senaste åren av sina liv i. Till slut återstod bara ett stort svart rum med tejpbitar på golvet. Båda Hedda och Charlie var låga, men deras sorgemoln hade i alla fall en silver lining. Nu skulle de äntligen få gå vidare. Efter tre år som Nina och Calle var de inte längre okända rookies, utan erkända skåde­spelare ivriga att erövra världen.

De första veckorna led Charlie av en post-Vår-tid-är-nu-depression. Han vandrade runt loj i ett besynnerligt vakuum, innan han tackade ja till en teaterroll. Människans hemlighet på Playhouse Teater i Stockholm. Hedda hade inte tid att känna efter, hon kastade sig in i filminspelningar. Så började ryktet om en säsong fyra att surra. Vår tid är nu-skådisarnas Whatsapp-tråd fylldes av spekulationer. De flesta av skeptisk karaktär. ˝Vad är det här?˝ ˝Går det ens att göra?˝ Efter några veckor kom ett kryptiskt mejl. Om en säsong 4 eventuellt skulle bli av, skulle du eventuellt vara tillgänglig då? 

Augusti 2019. Åttonde våningen av en fotostudio i Hammarby sjöstad. Hedda Stiernstedt sitter lutad över en låda hämtsushi. Hon och Charlie plåtas med anledning av den tredje säsongen avVår tid är nu, som har premiär på SVT i oktober. Men det är inte den vi pratar om; vi avhandlar den högst oväntade fyran, den hon ska börja spela in om några veckor. 

– Det är klart att det väcker nya frågor: vad finns det kvar att säga? Vill vi öppna den här dörren igen?

Redan efter andra säsongen hade Hedda och Charlie ställt in sig på att det kunde vara över. Men serien förnyades för en tredje och sista säsong.

– Vi stänger dörren rätt hårt i säsong tre, kan jag säga. Utan att avslöja för mycket. Jag och Charlie hade börjat gå vidare med våra liv.

Serien har förändrat Heddas liv. När rollbesättaren ringde henne och frågade om hon ville ha rollen som Nina Löwander i SVT:s största dramasatsning någonsin, stod Hedda på gatan och trodde att hon skulle spy av glädje. Hon hade precis börjat kalla sig skådis. 

Hedda Stiernstedt kommer, trots det adliga efternamnet, från en vanlig arbetarfamilj. Och arbetat, det har hon sannerligen gjort. Hennes cv i korthet:

Servitris på Delicatessen i Stockholm, artistbokare på nattklubben Kåken, dagisfröken, revisorsassistent, butiks­biträde i klädesaffär, nanny i Berlin, rollsättare i en OLW-­reklam… Många av dessa brödjobb krävde skådespeleri, ja, i vissa fall ren förställning. När Hedda bodde i Perth, på den australiska västkusten, arbetade hon på en amerikansk sylta med James Dean och Marilyn Monroe-tema. Ni vet stuket. Varje gång någon gäst fyllde år svansade Hedda ut och sjöng ´Happy birthday to you…´, med monroesk frasering och sängkammarblick. 

– Jag har typ haft alla okvalificerade jobb som finns. Jag har jobbat sedan jag var 15, för att jag har behövt det. Jag har varit i ständig rörelse, visste aldrig var jag var eller vad jag ville. Det låter lökigt, jag vet, men med det här jobbet har jag hittat hem. Tidigare så fladdrade jag bara runt, både emotionellt och fysiskt.

”Rädslan fanns. Skulle han bli en ny Macaulay Culkin?”

En av Heddas kompisar visade nyligen upp sina gamla Våra vänner-böcker. Varje år hade Hedda skrivit att hon ville bli skådespelare. Ända sedan hon var sex. Hon har alltid älskat att låtsas. På släktsammankomsterna satte hon upp scener i vardagsrummet. Faktum är att hon alltid har gått in i sina livsroller till fullo. När hon var fjortis och hängde med kickers var hon mest fjortis av alla, när hon backpackade var hon total backpacker; svabbade golv i utbyte mot en sängplats. 

– Jag lajvar, jag har lajvat i hela mitt liv.

Hon hade hunnit bli 24 år när hon bestämde sig för att satsa på skådespeleriet. Hon var ute, på klubben Häktet i Stockholm, när en vän hörde henne presentera sig så här:

– Jag är skådis, eller… äh, jag är servitris. Jag jobbar på krogen.

Vännen tog henne åt sidan. ”Vad vill du vara, men kom igen nu! Säg det högt, skrik det på gatan!”

Några dagar senare gick Hedda och köpte ett smycke föreställande teatermaskerna. Ingen tatuering à la Martin Mutumbas ”2lax9” – Hammarby-sympatisören Charlie Gustafsson får ursäkta AIK-referensen – men ändå … det var ett sätt att sätta press på sig själv. 

– Skräck höll mig tillbaka, tror jag. Att aldrig utsätta sig för sina drömmar är att skydda sig själv. Men det är bättre att misslyckas än att vara en fucking fegis.

Så blev det plötsligt på riktigt. Hedda sökte utbildningar, skaffade sig en mentor, såg film efter film efter film, läste på om hantverket, sög i sig som en svamp. Parallellt började hennes kille Alexis studera till regissör på Dramatiska institutet. Hedda sökte till Scenskolan. Hon kom till näst sista provet vid intagningen. Men där tog det slut. 

– Jag var så jävla ledsen och förbannad efteråt. ´Vill ni inte ha mig nu så kommer ni aldrig att få mig´, tänkte jag. Även om det så klart är en barnslig tanke.

För att göra saken ännu värre så kom hela scenskolejuryn till Delicatessen, restaurangen där hon jobbade, några dagar senare. Hedda upptäckte det för sent, var redan framme vid bordet när hon såg vem som satt där. Efter att ha beställt sa en av jurymedlemmarna: 

– Bättre lycka nästa gång, Kajsa.

Charlie Gustafssons väg till skådespeleriet är betydligt mer räkmackig. I en lekpark intill Triangeln i burgna hemtrakterna Gamla Enskede lekte Charlie Pettson och Findus när en rollbesättare fick syn på honom. Han headhuntades och gjorde ett pärlband barnroller, bland annat Ragnar Dahlén i Rederiet. Att skådespela var att få beröm. Allt han gjorde var fantastiskt. Så lät det hela vägen fram till tonåren då Charlie började betraktas som en vuxen. Det var kanske inte enbart avsaknaden av ryggdunkningar, men Charlie började tappa sugen. Konstnärlig var han, men kanske borde kreativiteten få andra utlopp? Charlie gick vanlig linje på gymnasiet: samhälle med inriktning mot media. Han funderade på att börja jobba med radio. Skulle det bli film så såg han sig snarare som regissör, en grubblande person bakom kameran. Som slutprojekt på gymnasiet skrev och regisserade han kortfilmen Gå med lätt hjärta fram, som följer relationen mellan en strulig ung kille och hans terapeut. Han var på väg att överge skådespelardrömmarna, när han landade en biroll i I taket lyser stjärnorna. Rollen var inte stor, Charlie gjorde fem inspelningsdagar, ändå förändrade erfarenheten hans liv. Regissören uppmuntrade honom att gå in totalt i sin roll­figur. Vem var den här ­killen? Vad ville han? Vart var han på väg? Sugen kom tillbaka. Det var där han bestämde sig.

Karriären puttrade på utan att riktigt lyfta. Charlie tyckte själv att han fick till det i ungdomsserien Dubbelliv, där han spelade en douche med goda intentioner, men headhuntandets och gräddfilernas tid var förbi. Rädslan fanns där i bakgrunden. Skulle han bli ännu en Macaulay Culkin? Han sökte till scenskolan i Göteborg. Tog nattbussen och anlände som ett spattigt vrak klockan fem på morgonen. Det hjälpte inte att han nyss förälskat sig i sin nuvarande flickvän Amy ˝Diamond˝ Deasismont. Han skulle inleda med en scen ur Fyra roller söker en pjäs. Till andra rundan, vilken han kallt räknade med att gå vidare till, hade han förberett en egenskriven monolog som han var väldigt nöjd med. När det väl blev hans tur kändes fotsulorna fastklistrade i scengolvet. Han tappade all vätska i munnen, stakade sig, kom in fel och kom aldrig ikapp. Ridå direkt. Han anmälde sig för att söka nästa år också då samtalet kom. Rollen som kökspojken Calle Svensson var hans.

Plaggen Charlie får på sig i fotostudion osar höstmode. Vinröd rock med vit polo under, brallor i en annan nyans av vinrött. Outfiten signalerar nystart; looken är betydligt tuffare än den puttenutt-fram­toning Charlie har i Vår tid är nu. 

Medan Charlie plåtas passar jag på att prata med Hedda. Den tredje säsongen utspelar sig mellan 1968 och 1971. Heddas karaktär, överklasskvinnan Nina, har hunnit bli 45 år. Hedda Stiernstedt, som ser ung ut för att vara 31, fick anstränga sig. 

– Vi jobbade inte så mycket med smink, så jag fick hitta andra sätt att åldra henne.

Hur gjorde du?

– Hon är äldre, men inte gammal, så jag fick jobba med små medel. Tittarna får inte känna: ´Oj, där spelar hon gammal´ Hur kan man visa att hon har åldrats? Grått hår – nej! Det går inte att göra så med Nina. Det värsta hon vet är ju att åldras. Hon försöker motverka åldrandet, försöker hela tiden visa hur ung och härlig hon är, och det är just det som visar att hon har åldrats. Kampen. Ansträngningarna. Hon kör sitt färgade hår, sina smycken. Hon verkar gammal just för att hon inte har förstått att man ska se ut som om man inte bryr sig. Hon har inte fattat grejen med jeans, till exempel. Nina blir bara glammigare och glammigare, sminkar sig mer och mer. Hon kämpar emot, och det syns.

På vilket sätt har du kalibrerat ditt spelsätt?

– När man är äldre och har mer över sina axlar så får man svårare att ta till sig nya intryck. Som yngre var hon mer fladdrig. Nu har hon ett mer snävt kroppsspråk. Kikar på klockan oftare, lägger blicken i marken oftare. Sedan har jag sänkt hennes röst lite grann också. Vem hon är i rummet beror på vem hon är tillsammans med. När Calle är i samma rum snurrar hon på sin ring som hon alltid har gjort. Hon blir nervös med honom, för hon är kär i honom.

Kär ja. Så mycket tid som Hedda och Charlie har lagt på att spela uppöveröronenförälskade i varandra skulle man kunna tro att de var trötta på varandra privat. Så är inte fallet. Under inspelningarna fyller de så gott som varje död stund med att prata med varandra. Fotograferingen är inget undantag. Deras syskongnabbiga jargong får mig att tänka på två bästisar som återses på andra sidan ett evighetslångt sommarlov. 

Charlie berättar för Hedda att han funderar på att blondera håret, vilket får Hedda att minnas den gången då hon spontanfärgade håret rosa. En impuls som skapade viss förstämning bland Vår tid är nu-crewet. 

–De tvättade håret hundra gånger, ändå kan man se på många tagningar att min hårbotten är helt chockrosa.

”Folk är inte så intresserade av mig. Det är rätt najs.”

Efter plåtningen frågar jag Hedda och Charlie om deras syskonliknande privatrelation försvårar deras arbete. Jobbet går ut på att verka tända på varandra.

– Det har snarare hjälpt, säger Charlie.

– Vi vet att vi kan lita på varandra och då vågar man slänga sig ut. Dessutom är sexscener som att göra stunt. Jag måste lägga min hand där. ´Nu vill jag att hon tar handen och stryker längs din rygg.´ Det är så otroligt specifikt.

Varför tror du att så många förälskat sig i Calles och Ninas kärlekshistoria?

– Könsrollerna är spännande. Statusmässigt är hon över Calle som är riktig, riktig arbetarklass. Sedan är Calle mjuk och känslig. Han strävar efter henne medan hon är mer … Ja, hon värdesätter sin frihet. Det blir ett spännande maktförhållande. Men framför allt är det the-one-and-only-grejen kombinerat med det episka. Vi får vara med i så många olika faser, kärlekshistorien är lång och stor.

Och större ska den bli. Den här fotograferingen och intervjun, själva pressrejset inför tredje säsongen, var tänkt att bli det sista Vår tid är nu-relaterade de gjorde. I stället ska de återvända till Jonsered. Om några veckor inleds inspelningarna av säsong 4, fyra avsnitt à 45 minuter, med premiär julen 2020. Det var idén som övertygade dem: den avskalade berättelsen om hur Nina och Calle blev ett par. Något som faktiskt ännu inte visats i serien. Säsongen, en sorts prequel, utspelar sig 1951, mellan säsong ett och två. 

– Det här var enda sättet att göra det på, säger Hedda. 

– En avskalad variant med fokus på människor och relationer. Vi får ingenting av intrigerna i köket.

Nej, det blir ju svårt eftersom ni rev hela skiten. 

Hon garvar. 

– Så kan man välja att se det.

Många av de andra skådespelarna kan kombinera Vår tid är nu med andra åtaganden. Inte Hedda och Charlie. Deras kärlekshistoria är den bärande handlingen. Deras respektive skådis-framtider, de som redan skulle ha börjat, går fortfarande bara att sia om. Deras beteende under plåtningen ger en del ledtrådar. Hedda är mest bekväm med poserandet. Munnen på glänt, kameleontig. A-list-aura. Charlie har snarare något bondsvenskt över sig. Boy next door. Han får till några kaxigt avmätta grimaser men hans grundlook är valpig; ett intryck som inte minskar när Charlie, mitt under pågående plåtning, försöker platta till en stig-helmerskt bångstyrig hårtova. 

Okej, det är skral empiri. Betraktelsen förtäljer knappast vem som har störst ambitioner, men den ger en hint. Den som vill göra mer underbyggda profetior kan studera deras arbetsscheman. Hedda Stiernstedt har jobbat röven av sig. Parallellt med Vår tid är nu har hon gjort tv-serien Svartsjön, filmen Min pappa Marianne och en remake på norska rullen Fjols til fjells. Mest emotsedd är hennes roll som Doris i en annan remake, Tomas Alfredsons kommande Jönssonligan-­film. Hedda har slaggat i en bil mellan Stockholm och Göteborg för att hinna med. 

– Där är vi olika, säger Charlie. 

Hedda nickar. 

– Jag är jävligt ambitiös. Jag tror att jag är mer ambitiös än vad du är. Jag har målsättningar och strategier och jag har typ 40 agenter och ett helt jävla pr-team i Stockholm.

Vad är det du vill uppnå, Hedda?

– Frihet. Jag vill ha frihet att välja. Jag vill bara samarbeta med människor som fattar mig och vad jag är bra på.

Vad gör dig till en dålig skådis? 

– Det är så sjukt viktigt att gå in i projekt där man känner: Nu lämnar jag över mig själv till dig. När man börjar vakta sin egen dörr så blir man jättedålig!

Vakta sin egen dörr? 

– När man inte litar på regissörens instruktioner så börjar man spela någon sorts halvmesyr. Regissören vill att man ska spela glad men då ser man till att se lite ledsen ut samtidigt för att man har en annan tanke om hur scenen borde spelas. Usch, det blir kass.

Finns det någon skådis vars karriär du skulle vilja kopiera?

– Pernilla August är en ledstjärna. Hon känns jävligt samlad och lugn, och så har hon helt sömlöst glidit över till en regissörsroll. Hon är sann mot sig själv. Och någon jag har börjat beundra jävligt mycket är Reese Witherspoon. Hon går emot alla fördomar och köper rättigheterna till Gone Girl. Hon tar in David Fincher och ska själv spela huvudrollen. Han säger: ´Nej, du passar inte´, och då när alla andra hade surat ihjäl sig så gör hon filmen ändå. Så jävla business!

”Jag har ingenting emot att bli mobbad eller hypnotiserad.”

Både Hedda och Charlie ser fram emot att återerövra sina identiteter. Ända sedan Vår tid är nu började har jämförelserna mellan skådespelarna och deras rollfigurer duggat tätt. Inget konstigt med det. Greppet är vanligt när tidspressade nöjesreportrar ska få till en snabb och tajt grej. Det bestämdes tidigt att Charlie var som Calle, snäll och godtrogen. Och Hedda? Jo, hon var precis som Nina, sval och stram. I Heddas fall blev den utsagan starten på en medial version som förföljt henne sedan dess. Så här: Stiernstedt är ett adligt namn, så det bestämdes att Hedda, på grund av sin mammas bakgrund, mer eller mindre var blåblodig, uppvuxen i sus och dus. Hedda såg sig tvungen att korrigera den bilden och berättade, i några av de första intervjuerna hon gav, att hennes uppväxt tvärtom hade varit av arbetarklasskaraktär. Då misstyckte folk i hennes närhet, vilket fick Hedda att lägga ett lock över det privata. Det skapade i sin tur ett nytt narrativ: Hedda Stiernstedt var den där svår­intervjuade, som vägrade prata om sin pojkvän. Så blev det en grej i stället. 

– Vilket är helt sjukt, jag svarar ärligare än någonsin på frågor som gäller mig. Det är helt sinnessjukt att folk tycker att det är märkligt att jag inte pratar om min kille. Vad ska jag säga: ´Åh, han är så himla gullig´?

– Det där är någonting som ingen förbereder en på, fortsätter hon. 

– Mediabilden. Narrativet…

– … Det hade lika gärna kunnat vara något helt annat, inflikar Charlie. 

– Exakt. Det känns som om det beror helt på vad man ­började prata om i sina första intervjuer.

Hur lyder din mediebild, Charlie?

– Barnstjärna som är ihop med en annan barnstjärna. Det första som någonsin skrevs om mig var typ: ´Rederiet-stjärnan är Amy Diamonds nya kärlek´. Sedan kom Vår tid är nu, då blev det: ´Barnskådisen som fått sitt stora brejk´. Och så är det Calle-grejen, att jag skulle vara precis som han.

Och hur skulle en alternativ berättelse kunna lyda?

– Oj… Jobbat hårt och länge. Inte bara Amys pojkvän. Inte bara Vår tid är nu.˝

Några veckor senare kliver jag ut på ett kalt svart studiogolv, inrymt i en gammal brukslänga i Jonsered. 

– Här var trappan ner till själva mat­salen, förklarar Anette Nyman som är produktionsledare för Vår tid är nu.

Hon pekar på tejpbitarna.

– Gräddhyllan till höger, chambre séparée på vänster sida.

De första tre säsongernas värld är riven. Den fjärde säsongen utspelar sig i stockholmsk skärgårdsmiljö, men merparten av scenerna spelas in här på västkusten, tio minuters bilfärd från brukslängan i Jonsered, på ett vackert gammalt slöjdskoleområde intill Nääs slott. Där, i en pampig gul sekelskifteskåk, återser jag Hedda och Charlie. 

Tidigare i veckan var bygget fullt av människor. När en bröllopsscen spelades in fanns 80 statister och en stor del av ensemblen på plats. I dag är det bara Hedda och Charlie, plus tre statister som agerar kypare. De vankar omkring i bakgrunden av den matsal där Calle och Nina har ännu ett laddat möte. Som alltid när scenen svämmar över av undertext har Hedda gjort marginalanteckningar i manus. Intill repliken ”Tack” har hon skrivit: ”Han är den enda som inte dömer mig.” 

Intill en annan, betydligt längre, replik har hon skrivit ˝stolt?˝

– Tystnad, hojtar regiassistenten Lukas Urwitz.

– Tystnad och stillhet överallt. Tystnad, tagning, kamera.

– Ljudet rullar, hörs det inifrån det intilliggande rummet.

– Och varsågoda, säger regissören Måns Herngren. 

Nina äntrar rummet iförd en ljusgrön kofta över en djupgrön sammetsklänning, med en kockklädd Calle i släptåg. De blir stående vid ett matsalsbord. Bakom dem: ett honnörsbord klätt i vit duk, komplett med blomsterbåge. 

– Jag har egentligen redan fått ett körschema av Roos, men jag tänkte att vi kan gå igenom det, säger Nina.  

– Får jag säga en sak först? avbryter Calle. 

– Ja.

– Om du inte vill ha någon kontakt med mig, så får du hålla dig borta från restaurangen.

Så följer ett trevande samtal, fullt av innuendon och flackande blickar. Scenen handlar inte om vad som sägs, men om hur. 

– Tack. Skitbra!, hojtar Herngren efteråt. 

Regissören tar Hedda åt sidan. 

– Jag försökte säga det annorlunda den här gången. Mer som en fråga: ´Vi kanske kan vara vänner?´ Jag gick upp lite där på slutet, säger Hedda.

– Bra. Men prova att säga det ännu hurtigare och käckare. Så att det blir mer: ´Det borde väl kunna funka att vara
vänner?´, säger Herngren. 

Tagningarna skiljer sig åt, och ganska markant. Minspel och frasering varieras. Experimenterandet resulterar i en tredje tagning med stark laddning. Regissör Herngren är belåten. 

– Då tackar jag så jättejättemycket för i dag. Strålande jobbat!, ropar Lukas Urwitz. 

En halvtimme senare kliver Hedda och Charlie in på Göteborgs centralstation. Blickarna är igenkännande, i vissa fall mer än så. Både Hedda och Charlie vet vad det innebär att stå på andra sidan, att vara den som tittar storögt. Som flicka brukade Hedda jaga autografer utanför Grammis-galan, och hon minns fortfarande hur utomjordiskt oåtkomliga hon upplevde att artister som Petter var. Charlie kommer i sin tur aldrig att glömma sitt ˝Aqua-moment˝. 

Som liten såg han sitt favoritband, de skyldiga till Barbie Girl, med sin pappa på Globen. ”Hey, nice shirt!” vrålade någon i parkeringshuset efter konserten. Någon var sångerskan Lene, och hon hade René vid sin sida när de kom fram och rufsade honom i håret. Charlie hade suttit i timmar framför teven och väntat på att någon av deras videos skulles spelas på ZTV så att han kunde banda dem på VHS. Nu stod de där livs levande framför honom. Sören, han med spikes, Charlies favorit, var också med, om än en bit bort. Charlie fick inte fram en stavelse. Alldeles varm blev han, paralyserad. Starstruck.

– Det känns overkligt att jag skulle kunna ha den effekten på folk. Det är många som kommer fram, till och med 10-åringar. De flesta säger typ: ´Jag vill bara säga tusen tack för den här serien.´ Ibland är det några selfies. Folk är inte så intresserade av mig. Det är alltid mer Calle, alltid serien. Det är rätt najs.

De kliver på X2000:s förstaklassvagn för hemfärd mot Stockholm. Sin vana trogna tar de ganska omgående plats i bistron. Sin vana trogna beställer de in räkmacka och öl. Det kan mycket väl vara hundrade gången de sätter i sig den menyn. Stabilisatorn är trasig, tåget kränger och skakar. Ölburkarna dansar can-can på bordsskivan, och Hedda börjar känna sig åksjuk: konduktören lovar att felet ska vara åtgärdat i Allingsås. 

De pratar igenom dagens scen. 

– En typisk Calle och Nina-scen, säger Hedda. 

– Heavy på undertext.

Charlie nickar. 

– Klassisk försoningsscen. Det här blir ju startskottet för vad som ska hända sen, på det sättet är det en nyckelscen.

Hedda:

– Det känner man när man börjar spela: här finns mycket att göra. Varje ord betyder något annat. ´Tack´ betyder: ´Ska vi knulla?´

Charlie säger att han gillar den typen av scener bäst. 

– Scener med tydlig riktning. Calle vill sätta ner foten, och så går det inte riktigt. Då kan jag låta den stora viljan skymta fram: Calle vill ha Nina. Det är svårare med scener i köket som egentligen bara ska förmedla någon information, då får man visa småviljor i stället, som att Calle vill imponera på Stickan.

Ni flamsade rätt mycket mellan tagningarna. Gör ni alltid det?

Hedda skakar på huvudet. 

– Det beror på scenen. I går skulle jag börja gråta i närbild inför 80 statister. Då krävs det en större koncentration. Men Charlie, att vi står och flamsar och läser varandras mejl mellan tagningarna; det är ju ett sätt att förbereda sig.

Ni är båda autodidakter. Är ni rädda för att det finns något ni har missat, något som scenskoleskådisarna har fått lära sig? 

Hedda pratar om kropps- och rörelsekontroll. Charlie hade gärna lärt sig fler avslappningsövningar. 

– Men sedan finns det en risk med att vara skolad också. Den där teatergrejen: Nu är jag arg, därför slår jag näven i
bordet …, säger Hedda. 

Hon berättar om sina skådisförebilder. 

– Natalie Portman är perfektionist, alltid väl förberedd, gör inte ett misstag. Michelle Williams kan emellanåt vara för mycket, nästan jobbig att kolla på, men när det gäller att hålla sitt hjärta i handen så vinner hon. Meryl Streep är också en fantastisk skådis, men jag föredrar en bakfull Ben Mendelsohn. Det finns något där. Han har levt, han har skit under naglarna. Det är teknik och känsla.

Du låter väldigt konstnärsromantisk nu.

– Ja, jag står för det. Jag är inte intresserad av att ha det gött på jobbet. Jag vill plåga mig själv. Jag vill ha regissörer som piskar mig. Jag har ingenting emot att bli mobbad eller hypnotiserad, bara det plockar fram en prestation i mig. Jag vill leva mer. Det är därför jag har valt det här yrket. Jag vill ha mer liv.

”Vi stänger dörren rätt hårt i säsong tre, kan jag säga.”

Hon tar en klunk öl, och berättar om en annan. En hon drack i Frankrike i våras när hon var på Paris modevecka. Hedda och hennes kompis traskade runt kring Champs-Élysées när kompisen utbrast: ˝Var det inte häromkring du jobbade?˝ Jo, det var det. På en tvärgata alldeles i närheten arbetade Hedda. Som runner på puben The Freedom plockade hon glas och städade toaletter. Skrubbade bort andra människors spyor. Det var inte så länge sedan. 

– Det slutade med att vi gick dit och tog en bira, säger Hedda. 

Det måste ha framkallat rätt hyfsade revanschkänslor.

– Nej. Faktiskt inte alls. Det var ingen som jobbade kvar från min tid, och jag kände inga fuck you-känslor. Det var inte den: ´Hej, kolla på mig nu!´ Jag hatade att städa spyor på The Freedom, men vad fan, det höll mig kvar i Paris.

Det är inte den sortens revansch som driver henne, försäkrar hon. Okej, det kanske fanns med tidigare, men nu är viljan att bli en bättre skådespelare det enda som sporrar henne. 

Kan du njuta av hur långt du har kommit?

– Jag har aldrig sagt till mig själv: You did it! Jag försöker att bli bättre på att vara stolt över mig själv, men det finns alltid ett nästa steg. Jag försöker bli bättre på att fira, men jag är mer så här: ´Jaha, vad ska jag göra nu. Borde jag gå en kurs?´ När jag vann Kristallen i fjol tvingade jag mig själv att säga till mina vänner: ´I kväll ska ni dricka vin med mig och fira.´

Är du ledig nästa vecka? frågar Charlie medan han pressar citronsaft över återstoden av sin smörgås. 

– Nah, det är jobb, men mest låtsasjobb. Jag ska dela ut priser på galor, gå på galor. Det är Kristallen och NK-galan. Sedan ska jag göra röstjobb för Eurotroll.

Den kommande veckans galor… Hedda har lite grann förlorat förmågan att njuta av dem. 

– Privat- och yrkeslivet suddas ihop när det är hittepåjobb. Men mina kompisar hjälper mig att känna pepp. Min kompis som ska följa med nu i veckan pluggar fortfarande, så hon tycker det är glammigt. Åh, jag hör ju hur vidrig jag låter nu: ´min kompis pluggar fortfarande…´ Jag får skuldkänslor över att inte njuta mer.

Charlie ser oförstående ut. Medan Hedda driver omkring på glammiga galor så skördar han frukterna av sitt kändisskap med genuin glädje. Tackar nej till kändisfester och ja till annat. I morgon ska han till exempel spela en välgörenhetsmatch i fotboll, och då få möta sin gamle Bajen-idol Peter Markstedt. 

– Det känns sjukt mäktigt!

Tåget skramlar fram mot sin slutdestination. I kväll ska de bägge till Stockholm, men efter att Vår tid är nu-inspelningarna sätter punkt i oktober skiljs deras vägar, åtminstone yrkesmässigt. 

– Jag har ingen strategi, erkänner Charlie. 

Det här med teatern dök upp bara, och det har jag alltid velat göra. Men jag har i alla fall amerikanskt management. Det vore kul att jobba utomlands, så jag övar på engelskan och gör self-tapes. Men vi får se, säger han. 

Vem är mest karriärkåt, du eller Calle?

– Calle. Han är mer streber. Han vet exakt vilka steg han ska ta, och när. Sedan delar vi det optimistiska draget: allt är möjligt, allt går bara man jobbar hårt.

Vad hade du ägnat dig åt om du inte hade blivit skådis?

– Jag hade nog gjort något kreativt, musik eller teater. Jag var sugen på film också, och då på att skriva eller regissera. Men jag hade också kunnat tänka mig att jobba med barn, som lågstadielärare eller kanske på dagis.

Klockan har hunnit bli närmare nio på kvällen när tåget rullar in på Stockholms pissgult upplysta centralstation. Efter en vecka på Hotell Eggers i Göteborg ser Hedda Stiernstedt fram emot att få sova i sin egen säng.

– Jag hade typ aldrig bott på hotell förrän jag blev vuxen ålder så jag hade de här förväntningarna om att det skulle vara som i Ensam hemma 2. Hoppa i sängen och room service. Verkligheten är mer sitta och stirra in i en vägg på Scandic. Kolla Simpsons-­repriser. Framför allt är man där och inte hemma. Man missar dop, födelse­dagar. Jag har liksom satt mitt liv på paus. När jag kommer hem så har mina kompisar bytt jobb och kille. Men vad fan, allt för konsten.

Den tredje säsongen av ”Vår tid är nu” har premiär 28 oktober 2019 på SVT och SVT Play.

Credits:

Fotograf: Andreas Johansson / Agent Bauer  
Stylist: Gorjan Lauseger  
Modeller: Hedda Stiernstedt och Charlie Gustafsson  
Hår: Jacob Kajrup / Agent Bauer  
Make: Milla Gisselfeldt / Mikas Looks  
Stylist assistent: Christian Scaglione