Den rutinerade läsaren av den här bloggen förstår förstås att matkulturen i Spanien passar mig väldigt bra. För det första för att de tar småätandet på allvar här. Så mycket på allvar faktiskt att de kallar det tapas och har lyckats få det upphöjt till en helt socialt respekterad måltid. Som utan problem kan pågå i tre timmar utan att någon börjar bråka om att man ”är berusad” eller att ”de andra gästerna klagar över sjungandet”. Det känns lite som att man har hamnat i den där mycket trevligare delen av Fylke där folk stannade hemma och bredde skinkmackor istället för att dra iväg och jaga trollkarlar och käka alvskorpor och sånt skit. Jag gillar det.
För det andra för att det, även på den där trendiga sortens restauranger med menyer utan bilder som min fru envisas med att äta på, alltid finns ett icke-vegetariskt alternativ här. I Spanien respekterar man nämligen folks olikheter. Här behöver man inte försvara sina livsval eller förklara för någon trångsynt kypare med kindpiercing att det faktiskt är 2011 och att jättemånga människor äter kött nuförtiden.
Här får man vara som man vill.
Jag har således, som varje förnuftig människa, ätit så mycket kött sedan vi kom hit att mitt matsmältningssystem behöver vallhund. För mycket kött, tycker tyvärr min fru. Hon mumlade något redan i förmiddags om att ”om forskarna hittar ditt blod inkapslat i bärnsten om tusen år som med den där myggan i Jurassic Park så har de större chans att samla tillräckligt DNA för att klona fram en kalvfilé än en människa”.
Bortsett från att jag spontant svarade att en futuristisk äventyrspark full av klonad kalvfilé låter helt jävla awesome ville jag förstås vara henne till lags, så runt tredje-fjärde frukosten idag tog jag en stor tonfiskmacka istället.
Men då var det förstås OCKSÅ fel.
Trots att jag vänligt försökte förklara, för både henne och något som såvitt jag kunde förstå var en grupp portugisiska fjärdeklassare, att man ALLTID ska beställa tonfiskmackan i kiosken utanför Äventyrsakvariet för då vet man att den är riktigt färsk.
Tydligen var ungarna Hitta Nemo-fans.
Vad man än äter så är det fel, liksom.
