Men idag på förskolan stod det alltså en pappa bredvid mig som visste namnen på a-l-l-a barnen i min sons grupp.
Varenda. En.
Hans dotter har gått där i en vecka.
En.
Vecka.
Inte för att jag får prestationsångest eller så alltså.
Men de första tre månaderna refererade jag uteslutande till de andra barnen på förskolan som ”those we don’t speak of”.