Först sitter han bara där och skriker osammanhängande åt mig.
När jag försöker resonera med honom tittar han först demonstrativt åt ett annat håll, sedan petar han mig i ögat och skallar mig plötsligt helt oprovocerat på näsan. Sedan får han syn på en lampa och börjar skratta hysteriskt.
Sedan vänder han sig om och spyr över hela min tröja.
Och när jag sätter ner honom i två sekunder för att torka av mig, då börjar han vråla åt mig igen. Som om det är MITT fel att han beter sig som en jävla dåre.
Och hela tiden står ett jävla fruntimmer bredvid honom och förklarar att jag minsann måste låta honom bete sig så här, eftersom han minsann är en VÄLDIGT viktig person i samhället.
Att bli pappa är lite som att vara dörrvakt på Stureplan strax efter klockan två.
