Ruben Östlund: “Jag behöver 100 miljoner till nästa film”

Succéfilmen The Square har gett honom Guldpalmen, chansen att representera Sverige på Oscarsgalan och förfrågningar från Hollywoods största stjärnor. 
Men allt Ruben Östlund vill är att få ihop 100 miljoner kronor till sin nästa film. Café flög Sigge Eklund till filmfestivalen 
i San Sebastián för att följa Europas 
hetaste regissör på jakt efter nästa dröm.


Sigge Eklund | Foto: Johan Sandberg  |  Publicerad 2017-11-15 15:14  |  Lästid: 18 minuter

SÖNDAG KVÄLL. 
LYXRESTAURANG.

Vi är utvalda. Så känns det när förslaget kommer.
Vi sitter på en restaurang i de baskiska bergen, med utsikt över San Sebastián, när Ruben Östlund frågar om han får pitcha sin nya film för oss.
Han är redo nu, säger han, att för
första gången testa berättelsen på någon. Han har funderat på handlingen i ett halvår och nu är den tillräckligt färdig för att verbalisera.

Fransmännen och tyskarna runt bordet nickar ivrigt:

– Yes, yes, of course. Please do.

Men istället för att sätta igång lutar sig Ruben Östlund tillbaka i stolen med
calvadosglaset balanserande mellan pek- och långfingret – och ler brett i tystnad. Jag betraktar honom, försöker tolka honom.

Ovanför honom tronar en väldig ek som växer mellan borden. Dess rötter bryter upp ur stengolvet och grenarna vrider sig runt lyktorna. Det är midnatt och luften är sommarkvällsvarm fast det är september. Vi är de enda gästerna kvar på uteserveringen, och musiken från
pianobaren har tystnat. Under oss sträcker Biscayabukten ut sig i månskenet, och kuststäderna glittrar i fjärran.

Och jag tänker: Det är inte konstigt att han ler. De fem fransmännen och tyskarna – som nu inväntar hans pitch – har sammanlagt ansvar för många miljoner film-euro. De representerar några av Europas största filmfonder och har de finansiella musklerna att här och nu säga ja till nästan vilket storslaget projekt som helst.

Och jag undrar om det finns en medvetenhet i Rubens konstpaus. Kanske inser han att detta är en stund som är värd att njuta av. Just nu är allt möjligt. Just i kväll är han Sveriges första Guldpalmsvinnare på 66 år, han är San Sebastiánfestivalens mest eftertraktade gäst, hans stjärna har stigit konstant sedan han började på filmskolan i Göteborg 2000.

Men om bara några minuter kan hans oavbrutna framgångsstreak bromsas för första gången – och det vet han. Om männen runt bordet inte gillar hans nya idé, eller upplever den som överbudgeterad, så kommer finansieringen att stöta på problem.

Det skulle förklara varför han stannar upp en stund och insuper den förväntansfulla stämningen runt bordet. Gruppen lutar sig fram mot honom. Han har deras fulla uppmärksamhet. Han tar en klunk av sin calvados. Och så börjar han berätta.

När Ruben Östlund 
vann Guldpalmen – filmvärldens finaste utmärkelse – för The Square i maj var det första gången på 66 år som en svensk regissör fick priset. För Café berättar Ruben om den tuffa inspelningen: ”Tyvärr tappade jag huvudet. Det var jävligt opsykologiskt och korkat och jag skämdes för det i en vecka efteråt.” Flanellskjorta, Levi’s.

TVÅ DAGAR TIDIGARE. 
FREDAG KVÄLL. 
FESTIVALBYGGNADEN.

Rubens festivalhelg inleds med ett missförstånd. Anledningen till att han i våras tackade ja till att personligen närvara på San Sebastiáns filmfestival var att han fick information om att The Square valts ut till filmfestivalens öppningsfilm och att han skulle få ta med sig scenografen Josefin Åsberg och fotografen Fredrik Wenzel på resan. Men när han anländer till den stora festivalbyggnaden vid halv sex på fredagskvällen får han veta att det skett ett misstag. The Squares 18:00-visning är visserligen den första filmen på schemat, men den tyske regissören Wim Wenders Submergence, som visas kl 20:00, är utvald som den officiella öppningsfilmen. Nyheten når Ruben när han sitter
backstage och precis ska gå ut på scenen och presentera sin film.

– You're kidding? säger han till arrangören.

Den kortväxte spanjoren i svart hatt försöker reda ut begreppen:

– We never say opening movie to you. We say first movie.

– You said ”opening movie”, säger Ruben.

– And it is ... in the side section. It is the movie that opens festival!

– But it is not The Official Opening Movie, upprepar Ruben.

– Yes, but we want you to be at the Opening Ceremony later tonight, and ... say hello to the audience.

– What? säger Ruben.

Spanjoren ursäktar sin dåliga engelska och berättar att han ska hämta en tolk.  Jag och Ruben sitter kvar, och han skrattar.

– Det är ju sjukt. Att de får mig att komma till festivalen genom att säga att The Square är öppningsfilmen och sedan, ja ...

Så varför skrattar du?

– För det är ju så underbart skamlöst av dem.

Ruben Östlund ligger även bakom filmer som Gitarrmongot, De ofrivilliga och Play. 2015 vann han sex Guldbaggar för Turist, som också blev hans internationella genombrott. Denimskjorta, Calvin Klein.

Kanske är denna reaktion talande för vad som skiljer Ruben Östlund från tidigare generationers framgångsrika konstnärer och kulturmän. Han blir inte kränkt av att bli bortvald, utan tycks snarare imponerad av spanjorernas fräckhet. Det är nästan som att han trivs i missförståndet.

Blir du inte lite förbannad?

– Det är klart att jag blir irriterad på dem, men man måste ju vara pragmatisk. Det finns ingenting att göra i det här skedet. Det är min producent Erik Hemmendorff som har lärt mig den här livsfilosofin. Första gången han och jag kom till Los Angeles, efter att De ofrivilliga hade haft premiär, så var vi inbjudna till en väldigt viktig regissörsmiddag, där vi skulle introduceras för en massa mäktiga personer i Hollywood. Det var en så pass viktig middag att vi tänkte att det vore bra om vi vilade innan, så att vi skulle vara pigga under middagen. Men vi var så jetlaggade att vi försov oss. Vi vaknade klockan två på natten, när middagen var över sedan länge. Då minns jag att det första Erik gjorde var att han började skratta. Medan jag var jättebesviken. Och jag minns att han gick runt och småskrattade hela nästa dag, medan jag mest surade. Han lärde mig något där. Man måste försöka vända motgångarna till något positivt. Som när han och jag filmade Youtubeklippet Swedish director freaks out when he misses out on Oscar nomination [mobilfilmen Ruben och Erik gjorde om sin ilska över att inte bli Oscarsnominerade]. Vi var så jävla besvikna, men sedan visade det sig att den absolut roligaste stunden på hela USA-turnén var eftermiddagen då vi spelade in och publicerade det klippet.

Finns det någon risk i ditt privatliv att du är så pragmatisk att du blir torr?

– Nej, i relationer är jag skitbarnslig.

Jag har sett dig på Cannesfestivalen, och jag kan se hur folk beter sig runt omkring dig här – och det är tydligt för mig att du lever i en sorts bubbla. Folk förändras runt dig, de blir nervösa eller inställsamma. Kan du oroa dig över att du inte lever i en normal verklighet längre, och att det kan påverka ditt filmskapande i framtiden?

– Jag har faktiskt tänkt på det ... den senaste tiden. Att jag kanske inte är lika uppmärksam på att livet pågår omkring mig. Jag menar ... Jag hämtades i fredags från flygplatsen i filmfestivalens bil, och sedan dess har jag forslats runt hela tiden, av folk som har hand om mitt schema. Så är mitt liv just nu, jag skjutsas från flygplatser till olika hotell. Jag behöver inte sköta någon planering eller något praktiskt längre. Och då är det klart att jag ibland undrar om jag fortfarande kommer att ha möjlighet att stanna upp och se de där detaljerna i livet som jag såg förut, som var så viktiga för filmerna.

Du har sagt i intervjuer att du är inspirerad av både Yotubeklipp och av poddar. Du pratar mer sällan om filmer du är inspirerad av. Är du ens särskilt förälskad i filmkonsten?

– Njae, det finns filmregissörer som jag gillar, men de är ganska få. Du måste komma ihåg att fram tills jag började på filmskolan var jag helt ointresserad av långfilmer, det var bara skidåkningen och skidfilmer som var mitt stora intresse.

Det snackas om en ”Ruben Östlundstämning” nu, den håller på att bli ett koncept. Lite som att det på 80-talet började snackas om ”Lars Norén-jul”. Gör det att du ibland tänker att du ska överraska alla och göra något helt annat nästa film, med jättebra stämning istället?

– Nej, jag tycker att alla de filmskapare jag respekterar har fortsatt att jobba med sitt uttryck genom hela sin karriär, och förfinat det. Dessutom försöker jag att strunta i hur jag stämplas. Det finns ju de som inte förenklar filmerna till att bara handla om obekväm stämning.

När Ruben två minuter senare står på scen och introducerar The Square så fascineras jag av hur skicklig han är på att trollbinda publiken. Inte minst när han avslutar sitt tal med att berätta för dem att han tänker lämna sin mobiltelefon och plånbok på golvet framför filmduken under hela visningen – som en manifestation av Rutans/The Squares filosofi (för att undersöka om det går att skapa en brottsfredad ”ruta” i rummet).

Han håller upp telefonen och plånboken i luften – som en trollkarl som strax ska trolla bort dem – och lägger dem sedan försiktigt mitt på golvet framför bioduken. Publiken tycks hålla andan av spänning.

När ljuset släcks i salongen utbryter en vildsint applåd över hans mod.

Ruben Östlunds The Square handlar om Christian, en framgångsrik chef på ett konstmuseum som en dag blir rånad på öppen gata. Christian påbörjar en vettlös jakt på förövaren vilket försätter honom i situationer som får honom att ifrågasätta sin egen moral. Tröja, byxa och skor, Acne Studios.

FREDAG KVÄLL. 
PREMIÄREN AV 
WIM WENDERS FILM
.

Två timmar senare: Ruben går av scenen efter att ha hälsat publiken välkommen innan Wim Wenders officiella öppningsfilm. När han kommer in bakom kulisserna, där det är helt mörkt, stoppas han av en svart silhuett som säger: ”Hej, Ruben”, men han ser inte vem det är, eftersom hans strålkastarbländade ögon inte har hunnit justera om till mörkerseende.

Den kvinnliga rösten säger:

– Känner du inte igen mig?

Men han ser fortfarande inte mer än en kontur. Till slut slår den mystiska kvinnan på sin mobilskärm framför ansiktet och nu ser vi: Det är Alicia Vikander. Hon och Ruben kramas. De har träffats två gånger tidigare, på BAFTA [Storbritanniens finaste filmpris, reds anm] och i Cannes. Också där i vimmel och i trängsel.

Det är märkligt att betrakta deras möte utifrån. Stämningen mellan dem är på ett sätt intim – kanske för att de delar en unik erfarenhet i att vara Sveriges två mest eftertraktade filmarbetare. Ändå är samtalet trevande. Hon säger:

– Jag skulle gärna jobba ihop någon gång.

Och han säger:

– Detsamma.

De ler. Tystnad.

Innan de hinner fortsätta samtalet dras Alicia iväg i folkvimlet av sina pr-människor.

– Vi hörs! ropar hon.

När vi fortsätter ner i kulverten bakom scenen frågar jag:

Är det där något man bara säger, att ni skulle vilja jobba ihop, eller menar ni det?

– Den här gången menade vi nog det båda två. Jag tror nämligen att hon är beredd att gå väldigt långt för sina roller. Kanske är hon perfekt egentligen för den nya filmen. Det är något att fundera på.
Vi förs till ett slags balsal, med stora guldspeglar och kristallkronor, inte helt olikt salen där den berömda apkonstnärs-scenen i The Square utspelar sig. På grund av det hektiska schemat har Ruben inte hunnit äta middag utan slänger i sig sex snittar, som han sköljer ner med champagne.

När du och din flickvän Sina blev ihop var du relativt okänd utanför Sverige. Hur har det påverkat ert förhållande att du har blivit världsberömd de senaste två åren?

– Det är klart att det kan vara jobbigt för henne att haka på de här festivalresorna. Jag har förstått det nu. För något år sen fattade jag inte riktigt hur det kändes för henne.

Varför är det jobbigt för henne?

– För att det alltid är någon som drar i mig i de här miljöerna. Det är människor som är glada för att de har fått en upplevelse av filmerna, som vill ge något tillbaka, och då känner jag att jag vill vara respektfull och möta dem. Det tar en massa tid och uppmärksamhet. Men jag har blivit bättre på att visa att jag ser henne. Och på att inkludera henne, för jag tycker ju att det är mycket roligare när hon är med. Till exempel ... Det finaste minnet från hela Guldpalmskvällen var faktiskt när vi kom hem till hotellet till slut, efter att vi vunnit. Klockan var kanske fyra på morgonen – och hon och jag slog oss ner på balkongen. Och det var bara vi två. Och så tog vi ett glas vin. Och så var vi helt tysta. Och så log vi. Det är den största njutningen från den kvällen.

Du har alltid snackat om att du en dag ska vinna Guldpalmen. Jag antar att det har varit halvt på skämt också. Du måste ju haft mycket tvivel inombords, även om du inte delat med dig av den. Tänkte du till exempel någonsin under inspelningen av The Square att den skulle bli usel?

– Ja, någon gång i starten. Vi spelade in en av scenerna som utspelar sig på 7-Eleven och jag kunde inte släppa hur fult det såg ut, rent estetiskt. Det var hemska dagar. Jag hatade mig själv för att jag ens kommit på tanken att filma i en 7-Eleven-butik. Varje dag när jag gick hem kände jag mig nere. Nu bodde jag alldeles nära inspelningsplatsen, men om jag hade kört hem så hade jag inte haft på mig säkerhetsbältet.

Vad menar du?

– Det bottnar i ett skämt mellan mig och Fredrik Wenzel. För att beskriva den emotionella bergochdalbana det innebär att spela in en film så brukar jag säga: ”När det går bra är man rädd för att man ska dö, och när det går dåligt så vill man dö.” Det kommer från en historia om en regissör i Göteborg som spelade in en film i Trollhättan som han tyckte blev fruktansvärd. Snart var han så nedslagen att han slutade ta på sig bilbältet när han blev skjutsad till inspelningen.

Hur hade du hanterat det, om The Square hade blivit ett praktfiasko?

– Det skulle inte spela så stor roll för mig personligen, eftersom ... jag inte tar framgången riktigt på allvar. Framgång bygger så mycket på att vara socialt strategisk, förstå hur man ska hantera spelplanen. Och eftersom jag inte tar framgången på allvar så hoppas jag att jag inte skulle ta nederlaget på allvar.

Men du tar kvalitet på allvar, väl?

– Ja, jo. Jag har ju ett stort kvalitetskrav på mig själv. Och det hade såklart varit en mardröm om jag gjorde en film som jag själv tyckte var jättebra, men som ingen annan gillade. Det måste vara det hemskaste man kan vara med om.

Att du uttrycker dig så tyder på att du inte varit med om det.

– Nej, det har jag ju inte.

Men någon gång kommer det att hända.

(Tystnad.)

– Vad?

Det kommer ju att hända en dag, att du gör något som du tycker är bra, men som publiken tycker är dåligt.

– Kanske.

Menar du verkligen det? ”Kanske”? Jag tänker att det inte går att undvika. Det händer ju alla konstnärer förr eller senare.

– Kanske. Men det kommer inte att hända med nästa film.

I augusti presenterades The Square som årets svenska Oscarsbidrag. Men Ruben Östlund bryr sig inte nämnvärt om det amerikanska filmpriset, berättar han för Café: ”Det känns inte viktigt att vinna, helt ärligt. Om jag inte vinner kommer jag inte att tänka på det alls, men jag kommer att bli sur om vi inte blir nominerade.” Smoking från Oscar Jacobson

LÖRDAG EFTERMIDDAG. 
HOTELLET.

Ruben sitter i markisskuggan på verandan till ett av San Sebastiáns mest fashionabla hotell och dricker Coca-Cola Light med is upp till kanten och tar emot spanska journalister på rad.
Jag står i baren och betraktar honom, tjuvlyssnar. Frågorna han får är ofta långa och invecklade, men han tar sats varje gång och ger ambitiösa och välformulerade svar.

När han får en paus sätter jag mig ner intill honom.

Kan du ibland under turnén känna att du är Christian från The Square? Du får ju ofta samma invecklade frågor om konst som han. Och jag märker att din respons ibland kan låta lika teoretisk som hans, eftersom du är så verbal.

(Skratt)

– Ja alltså, när man varit ute till tre kvällen innan och man blir väckt av hotelltelefonen och någon som säger: ”Your car is here now, sir”, och man en halvtimme senare sitter i tv-soffan på en franskt morgonprogram som man inte hade en aning om att man skulle vara med i – och första frågan man får är: ”Är det någon skillnad på apor och människor?” Då är det klart ... då famlar jag i ett totalt mörker ett tag innan jag hittar ett spår där jag kan leda över frågan på ett inövat svar.

Hur viktigt är det att vinna en Oscar nu i februari?

– Det känns inte viktigt, helt ärligt. Om jag inte vinner kommer jag att inte att tänka på det alls, men jag kommer att bli sur om vi inte blir nominerade.

Är det för att du vunnit Guldpalmen?

– Nej, för jag verkar se på film på ett helt annat sätt än vad medlemmarna i 
Oscarsakademin gör. Jämför man filmerna de valt som vinnare så tror jag helt enkelt inte att The Square når hela vägen fram.

Om du fick välja mellan att få en Oscar och en Guldpalm?

– Utan tvekan Guldpalmen. Titta bara bakåt i historien. De har bara delats ut runt 70 Guldpalmer, och om du tittar på namnen, på vilka regissörer som vunnit Guldpalmen, och jämför med listan över Oscarsvinnare, så är ju hälften av alla Oscarsvinnare bortglömda. Medan man minns de flesta av Guldpalmsvinnarna.

Hur känslomässigt bortkopplad från 
The Square är du nu?

– Känslomässigt väldigt bortkopplad – eftersom jag vet vilken film jag ska göra härnäst. Så nu går jag inte ens på visningarna av filmen längre. Jag ställer mig framför publiken och håller mitt öppningsanförande, sedan kanske jag stannar någon minut och kollar ljudnivån, men sedan smiter jag ut.

Och läser du ens recensioner av filmen?

– Nej, och när jag möter människor som precis har sett den så måste jag anstränga mig för att låtsas vara intresserad av deras åsikter. Det låter kanske ignorant, men jag har redan fått så mycket.

Du har kommit på idén till nästa film?

– Inte bara idén. Jag vet titeln – Triangle of Sadness. Och jag vet redan hur jag ska berätta om den, från början till slut. Jag kan se den framför mig. I morgon kväll träffar jag de första finansiärerna, här i San Sebastián.

Om den görs för en engelskspråkig marknad antar jag att den kommer att bli väldigt dyr, och då hamnar du i finansiärernas våld. Hur ska du göra för att slippa producenternas krav på inblandning?

– På den nivån som jag befinner mig nu så verkar det finnas en gräns runt 100 miljoner kronor. Lyckas man göra filmen under den summan så kan man få rätt stor frihet. Men om filmen blir dyrare så har vi hört att finansiärerna vill blanda sig i mycket mer. Det jag och Erik planerar att göra är att komma med en färdig idé som kostar under 100 miljoner, ställa krav på den frihet vi vill ha och säga:

”Take it or leave it.”

Sigge Eklund, författare och podcastare, följde med Ruben Östlund under en alkoholstinn filmfestivalhelg i den spanska kuststaden San Sebastián.

LÖRDAG KVÄLL.
 GALAVISNING
.

På lördagen sker den stora visningen av The Square, och vi beger oss till en palatsliknande byggnad i utkanten av staden. Innan Ruben ska gå på scen blir han inföst i ett mindre rum tillsammans med festivaljuryn, ledd av John Malkovich.

När han väl står på scen gör han om tricket med att lämna sin plånbok och telefon på golvet under visningen. Greppet möts än en gång av öronbedövande applåder.

Vad sa du till John Malkovich?

– Var John Malkovich där inne? Jag såg honom inte. Jag är inte så bra på sådant där, men efter en visning av The Square som min agent anordnade i LA förra veckan så kom Dustin Hoffman fram och ville snacka. Det var lite kul.

Vilka andra Hollywoodkändisar har du träffat?

– Under samma LA-resa skickade en 
av de amerikanska finansiärerna till 
The Square ett meddelande om att Larry David och Owen Wilson ville äta middag med mig. De är ett gäng komiker som äter middag på samma restaurang i 
Beverly Hills varje torsdag. Då blandar 
de socialt umgänge med jobb. Fattar du vilka jävla härliga liv de har?

Hur var den middagen?

– Det var speciellt, för vi sitter ju alla tre och testar material på varandra medan vi äter. Och varje gång jag ska köra en anekdot så boostar jag upp mig och tänker: Nu tar jag bordet. För jag vill ju att de ska bli imponerade. Och när det lyckas ... fan, vad tillfredsställande det är. För då märker jag att de vill ge någonting tillbaka. Lyckas jag med en story, då märker jag att de tar sats för att göra sitt nästa bidrag till bordet ännu bättre. Och när vi kommer in på varmrätten händer en intressant sak. Jag märker att Larry David hela tiden antecknar i ett litet anteckningsblock under bordet. Så jag är tvungen att fråga till slut: ”Vad gör du?” Då berättar han att han håller på och spelar in den nya säsongen av Curb your enthusiasm och att han har så jävla mycket att skriva, att han är tvungen att samla idéer hela tiden. Så fort han hör en story från någons liv, eller så fort han får ett uppslag så skriver han ner det.

Hur tungt tyckte Larry David att det var med Guldpalmen?

– Det räckte för en inbjudan till middagen i alla fall.

SÖNDAG EFTERMIDDAG. 
TV-STUDIO.


Efter att ha tillbringat ett dygn på festivalen med Ruben Östlund inser jag att han fortsätter att hamna i märkliga situationer, hela tiden. Kanske är det ett aktivt val från hans sida, kanske ser han till att hamna i dem för att han letar material. I så fall har han knäckt koden, tänker jag. Han vill inte slösa bort en enda minut av sin vakna tid.

När han på söndagseftermiddagen exempelvis ska intervjuas i spansk tv, i ett Nyhetsmorgon-liknande format, inför stor nationell tv-publik, så ber han mig att sitta med i sändning, och presenterar mig som ”one of the producers of the movie”.

Det är en pärs för mig att hamna mitt i strålkastarljuset framför alla kameror, och under de tio minuterna som intervjun pågår är jag såklart livrädd för att få en fråga från programledaren, men Ruben räddar mig varje gång mikrofonen riktas mot mitt håll, och på väg ut ur studion fnissar han upphetsat åt buset.

Efter tv-inspelningen ska Ruben för tredje dagen i rad presentera en visning av The Square, och sin vana trogen lämnar han salongen redan under förtexterna. Men först hinner han lägga sin mobil och plånbok på golvet igen, och får än en gång en högljudd applåd för det.
Medan filmen rullar går vi till en bar tillsammans med The Squares fotograf Fredrik Wenzel och scenograf Josefin Åsberg (båda jobbade också på Turist), som har anlänt till San Sebastián för att delta i olika paneldiskussioner om filmen.

Vi slår oss ner på uteserveringen – som utgörs av några provisoriskt utställda zinkbord i en gränd – och jag passar på att fråga Ruben hur han är som arbetsledare, eftersom två nyckelpersoner från hans team sitter bredvid.

Hur är ditt humör som filmregissör?

– Det var väl egentligen bara en enda gång under inspelningen av The Square som jag blev förbannad. Det var när vi skulle spela in presskonferens-scenen i slutet. Huvudkaraktären Christian – som spelas av Claes Bang – ska då tappa ansiktet, och det ska framgå där att han inte längre kan försvara sitt handlande. Han ska avslöjas helt enkelt. Men Claes Bang kunde inte ... ville inte ... gå med på det.

Vad menar du?

– Han var så barnslig, helt enkelt, att han inte kunde separera sig själv från rollen. Så han vägrade spela rollen som den var skriven. Istället började han formulera välformulerade försvarsrepliker. Han vägrade erkänna karaktärens förlust. Då fick jag säga ifrån på skarpen, tyvärr tappade jag huvudet och gjorde det inför alla på inspelningen. Det var jävligt opsykologiskt och korkat och jag skämdes för det i en vecka efteråt.

Så du fick ett enda utbrott under en hel inspelning. Det låter som väldigt lite.

– Det är väldigt lite.

– Men det är inte sant, inflikar Fredrik Wenzel.

– Du var stingsligare under den här inspelningen än annars.

Ruben betraktar honom en stund. Skakar på huvudet:

– Det har jag väldigt svårt att identifiera mig med.

Fredrik fortsätter:

– Det är inte konstigt, Ruben. Det var större press.

Ruben: – Kan du säga något exempel?

Fredrik: – När vi gjorde scenen i Mall of Scandinavia. Vi har inte pratat om det sedan det hände. Men du minns?

Ruben: – Ja.

Fredrik vänder sig mot mig och förklarar:

– Jag tyckte att det var för många statister i bakgrunden. Och då sa jag det. Men Ruben höll inte med. Sedan tog vi om, fem sex gånger. Och hela tiden fyllde han på med statister. Till slut var jag tvungen att påpeka igen att nu är det verkligen för mycket folk. Och då höjde Ruben rösten mot mig. Då blev jag ... stött.

Ruben: – Okej, jag var nog stressad för att det var så pass många nya miljöer hela tiden. Det kanske gjorde mig ...

Han avbryter sig själv. Kanske hör han sin egen defensiva ton, för han börjar skratta och säger:

– Jag som trodde jag var jättegullig under hela inspelningen!

Efter två timmar går vi tillbaka till biografen, eftersom Ruben, Fredrik och Josefin ska delta i en Q&A efter visningen.

Galavisningen verkar ha gått bra. Ruben börjar med att plocka upp sina lämnade grejor från golvet och undersöka plånbokens innehåll. Han håller demonstrativt upp den i luften och berättar att inga pengar saknas. Publiken jublar.

Sigge Eklund, författare och podcastare, följde med Ruben Östlund under en alkoholstinn filmfestivalhelg i den spanska kuststaden San Sebastián.

SÖNDAG KVÄLL. LYXRESTAURANG. 
PITCH-MIDDAGEN
.

På den avgörande pitch-middagen, som kan resultera i ett budgettillskott till nästa film på många miljoner, har Ruben precis avslutat sin konstpaus. Calvadosglaset är tomt – och nu lutar han sig framåt. Sedan börjar han pitchen. Han talar långsamt, som att det han berättar är en hemlighet han delar med oss, och bara med oss.

– Min flickvän Sina är modefotograf, och genom åren har hon berättat många intressanta historier om modellvärlden och om modebranschen för mig. Det jag har slagits av är att alla dessa människor, som jobbar i den världen, ofta framställs som ytliga eller cyniska – man dömer individen och glömmer att de är människor som försöker hantera ett cyniskt system. Så det var min första tanke: Om man ska göra en film med utgångspunkt i modevärlden så bör man teckna ett väldigt varmt och humanistiskt porträtt av de vackra människorna som försöker hantera den.

Jag vänder mig om för att studera gruppen och ser att de ler. Han fortsätter:

– Det finns något med skönhet som intresserar mig och det är att en person som är född väldigt vacker kan klättra i samhällshierarkin med hjälp av sitt utseende. Det kan vara ett kapital – på samma sätt som bildning, pengar eller talang. Det finns liksom en sorts universell rättvisa, bland all orättvisa, att vem som helst kan födas med den vinstlotten.

Gruppen nickar.

– Jag tänker att huvudpersonen är just en sådan person. En manlig modell, som fötts väldigt vacker, men som antagligen skulle befinna sig rätt långt ner på samhällstegen om han inte hade sitt utseende. Nu befinner han sig på toppen av sin karriär, för han är det nya ansiktet för ett stort modeföretag, typ Hugo Boss. Men!

(Kort konstpaus.)

– Han har ett problem: att han börjar bli flintskallig. Men agenten lyckas i alla fall fixa ett katalog-fotojobb för en lyxsegelyacht i Karibien.

Gruppen grymtar gillande.

– Det är på den här lyxyachten som filmens första halva utspelar sig. En resa som kostar 50 000 euro per person.

Ruben ber en förbipasserande servitör om påfyllning av kaffet. Jag har svårt att bedöma om han använder denna paus som en dramaturgisk effekt eller om han faktiskt är sugen på mer kaffe.

– Mitt bland miljardärerna har vi kaptenen, en gammal marxist som hatar att skeppa runt dessa bortskämda rikingar när världen ser ut som den gör. Men tillsammans med besättningen får han under resan sin hämnd.

Ruben lutar sig subtilt fram och sänker rösten.

– När det är dags för den provisoriska Captain’s Dinner, en sjurättersmiddag som ska pågå i timmar, kollar han först väderleksrapporten och ser till att hålla den när det blir storm. Passagerarna klär upp sig till tänderna, det finns inte en detalj som är fel, men så till förrätten, så ... börjar båten kränga. Regnet piskar de små fönstren. Vågorna blir högre och högre. Och samtidigt som passagerarna kämpar med sitt illamående: ”Another oyster? I insist!”, och så börjar de spy.

Nu ler han brett.

– Och de spyr och spyr och spyr. De spyr när de släpar sig tillbaka till sina hytter. De spyr så att det blir stopp i handfaten, de spyr på heltäckningsmattor och i sängarna. Och när publiken börjar tänka nej nu får det vara nog, skona dem, då inser vi att de har blivit matförgiftade av skaldjuren. Så de börjar skita också. De spyr och skiter samtidigt! Det rinner diarré och spya längs väggarna, över golv, långklänningar och italienska designerskor. Och under hela tiden läser kaptenen högt ur Karl Marx Det kommunistiska manifestet via högtalarsystemet. Och vi börjar ana att vi bevittnar undergången av den västerländska världen.

Jag vänder mig om mot gubbarna runt bordet. De har slutat tugga. De sitter gapande, med uppspärrade ögon. Jag har aldrig sett en middagsgrupp så transfixerade av en talare. Kanske är det så enkelt att Ruben – trots att han bara nått halvvägs in i historien – än en gång har överraskat sin publik. På samma sätt som han först spred ett rykte om att The Square skulle handla om ett konstverk – för att senare låta den handla om marknadsföringen av ett konstverk – så har han här skapat en viss typ av förväntningar (”en film om modebranschen”) för att sedan sju minuter in i pitchen låta 20 personer i långklänning och smoking kräkas och skita ner sig.

Pitchen fortsätter i tio minuter till. Men redan vid spyorna har han gruppens totala lojalitet, om jag tolkar finansierarnas kroppsspråk rätt. Så när notan är betald (av en tysk) och Ruben halvt på skämt säger: ”I forgot to mention that every financier will be invited to the yacht in the Caribbean!” så jublar gruppen, och löftet tycks överflödigt: När gubbarna kramar om honom till avsked, och viskar olika kärleksförklaringar i hans öra, framstår projektets framtid som rätt trygg.

För Café berättar Ruben Östlund om hur han vill förändra sitt filmskapande: ”Jag behöver skriva mer utifrån minnen och från mitt eget liv, skriva om smärtan i ... relationer jag har i dag. Det var det som Karl Ove Knausgård lyckades med, att han vågade skriva om sina relationer i dag, utan omskrivningar, utan skydd.” Rock, Burberry, byxa och skor, Hugo Boss.

SÖNDAG NATT. STRANDEN.

När vi lämnat av finansiärerna vid deras villor och till slut kommer tillbaka till vårt hotell frågar jag Ruben om vi ska ta en avslutande promenad på stranden. Jag ska resa tillbaka till Sverige nästa morgon och vill passa på att se havet en sista gång. När vi kommer ner till vattnet visar det sig att det är ebb, och havsbotten är blottad flera hundra meter ut. Vi tar trappan ner på stranden, och går sedan på leran, ut i mörkret. Stjärnhimlen speglas i den våta sanden.

Drömmer du om att en dag göra den ultimata filmen?

– Vad menar du?

Att nå i mål. Att en dag göra den perfekta långfilmen?

– Nej, det är en verklighetsfrånvänd tanke i mina ögon. Som när Lars Norén skriver i sin dagbok att han vill skriva den ultimata pjäsen. Jag förstår inte hur han tänker. Jag kan omöjligt betrakta filmskapande på det sättet, att det ens skulle vara möjligt att göra en fulländad film. Det kommer alltid att vara relativt.

Han kanske menar den ultimata pjäsen för honom?

– Ja, men i så fall ... så har jag också börjat tänka så. För första gången så ... har jag vågat tänka på det sättet. Att jag kanske borde skriva en film som är ärligare, där jag vågar vara mycket ärligare mot mig själv. Och faktiskt avslöja mig själv. Jag menar inte att jag varit oärlig i mina filmer hittills, men att jag skulle kunna gå närmare, vara ännu mer obönhörlig.

Hur skulle det gå till rent praktiskt?

– Jag skulle behöva släppa den tematiska hållningen jag har, och skriva rakt utifrån minnen och från mitt eget liv, skriva om smärtan i ... relationer jag har i dag. Det var det som Karl Ove Knausgård lyckades med, att han vågade skriva om sina relationer i dag, utan omskrivningar, utan skydd. Om jag skulle göra så, då skulle antagligen något spännande hända. Fast det vet jag inte om jag kan.
Ruben står tyst en stund och ser ut över havet. Han har fortfarande smokingen på, med flugan prydligt knuten runt halsen, och sidennäsduken perfekt vikt i bröstfickan. Eftersom marken är våt och spegellik ser det ut som om han svävar.

Är det din riktiga mobil som du lämnar kvar inne i salongerna under visningarna?

– Nej, det är en trasig gammal telefon som jag brukar använda. Men det är bara för att jag måste kunna vara tillgänglig på telefon under visningarna.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-02 22:41