Jakten på Magnus Uggla: “Jag inte har floppat med en skiva sedan 1978”

Stöddig. Likgiltig. Osårbar.

Har du också gått på myten om Magnus Uggla? Den där mystiska myten som funnits där sedan dag ett i hans 30-åriga karriär.
Jag gjorde det ögonblickligen när jag hörde skivan Vittring från 1977. Uggla brakade rätt in i ett proggskadat folkhem i kåttajta jeans och Ramoneskt läder, en uttråkad player som såg det här med att ragga brudar som en sport.

En storstadens härskare. Brudar kallade han förresten för biffar. Något han blev korsfäst för i medierna. Så klart. Hur skulle Sverige ha kunnat förbereda sig på ett sådant här skamgrepp? Ugglas korsning av respektlöshet och ironi var förmodligen 25 år före sin tid.
Men för varje gång jag träffat Magnus Uggla har myten börjat halta alltmer – samtidigt som han har etablerat sig allt hårdare som en av Sveriges största artister någonsin.

Efter att ha tillbringat två dagar med honom under den vibrerande tiden inför släppet av hans trettonde studioalbum och den stundande krogshowen Best in show på Rondo i Göteborg står det klart att myten är en lögn. Per Allan Magnus Claesson Uggla är blyg, nästan rörande känslig och så ödmjuk inför sina framgångar att det gränsar till självförnekelse. Det spelar liksom ingen roll att han i dag är en krullhårig jätteindustri som skapar arbetstillfällen och säljer så mycket skivor att det påverkar företags bokslut. Skivbranschen är enig om att såvida inte Kent mot all förmodan hinner släppa en ny skiva i höst så är Magnus Uggla höstens ohotade vinnare. Det spelar ingen roll vad du eller kritikerna säger. Det bara är så.

Alla vet det här. Utom Magnus Uggla.

Eller rättare sagt: han vågar inte lita på det. Därför vägrar han att ta en enda såld skiva för given. För Magnus Uggla är livrädd. Och hey, det är inte jag som säger det i jakten på en rubrik. Det är han själv.

Du har sålt nästan tre miljoner skivor i Sverige och är med andra ord helt sjukt stor. Varför kostar du inte på dig att vara lite stöddig?

- Är det så många? Jo, jag har sålt skitmycket plattor. Men stöddig alltså… det är det dummaste man kan vara. Då garvar folk åt dig när du floppar. Och det vill man inte. Att de liksom ska…
Han sticker näsan i vädret och bränner av ett vasst hånflabb på överlägset Östermalmsmål.
Han är klädd i drälliga sneakers, snyggt söndernötta jeans, en nästan omoraliskt djupt v-ringad vit t-shirt och en otippat stylish midjekortkort sponsorjacka från sommarens Tältprojektsturné.

Vad skulle hända med dig om kommande skivan generalfloppar, skulle du fixa det?

- Det vet jag inte eftersom

. Men det är klart, jag har ju floppat med turnéer. Det skapade ett otroligt dåligt självförtroende.

Kom igen nu. Det var en enda turné 1989. Hur kan du fortfarande vara sänkt över det?

- För att jag minns det… Även om det är 15 år sedan. Det sitter stenhårt i huvudet. Jag bröt benet när jag var 13 år och åkte skidor. Och jag kan fortfarande inte åka skidor eftersom jag är skraj för det. Det här är samma sak.

Det handlade alltså om en ishallsturné när Jag mår illa var en gigantisk hit. Men det kom bara publik nog för att fylla en klubblokal?

- Ja, det var det som hände. När det kommer dåligt med folk och medierna sedan pratar oavbrutet om att det kommer dåligt med folk blir det så… massivt. Så påtagligt.

Och den erfarenheten har gjort dig…

- Livrädd, svarar han snabbt.

Det är ett stort och drastiskt ord. Ett löpsedelsord. Knappast något som brukar finnas i en vinnares vokabulär. Åtminstone vill inga vinnare avslöja att det gör det. Men Magnus Uggla väjer inte. Och han säger det med sådan genuin övertygelse att det omöjligt går att tolka som ett försök att kamma hem lite sentimental empati.

- Turen gynnar den som är förberedd - det är min devis. Därför jobbar jag stenhårt på att minimera riskerna. Och då blir det bra plattor. Som inte floppar.
Han skrattar försiktigt. Som om han vill pröva att skrattet håller.

- Det gör så ont att floppa. Jag har inte råd med det. Och då pratar vi inte rent ekonomiskt. När man floppat är det en sån lång och tung väg tillbaka. Därför måste man ge sig fan på att den skiva man ska släppa är så jävla bra att den inte kan floppa.

Men kan du inte slappna av lite, skriva två brottarhits och fylla ut resten av skivan med junk?

- Absolut. Grejen är bara att det inte går att lista ut vilka de där dundersinglarna är. Därför kämpar man livet ur sig för att alla elva spåren ska bli skitbra. Sedan slutar det i och för sig ändå alltid med att en eller möjligtvis två låtar sticker ut.

Musikkarriären inledde Uggla redan som sjuåring med bandet Quite. Några år senare lirade han Black Sabbath-inspirerad proto-hårdrock i JUSO. 1974 började han på Calle Flygares teaterskola i Stockholm. Året därpå kom debutskivan, Om Bobbo Viking.
En teatralisk saga om en provocerande fjantig figur som hette Bobbo. Med en hårdsminkad gråtande Magnus Uggla på omslaget. Hela grejen var förstås Bowies Ziggy Stardust körd i det lokala postkontorets kopieringsmaskin. ”Originellt är det helt förvisso. Förhoppningsvis förblir det unikt”, skrev Dagens Nyheter, vilket än i dag är Ugglas favoritsågning.

1976 släpptes Livets teater. En skiva Uggla skäms så intensivt över att han funderat på att köpa loss rättigheterna från skivbolaget. Bara för att ingen mer ska kunna köpa den. Någonsin.

1977 kom genombrottet med singeln Varning på stan. Sedan gick allt snabbt. Han slog publikrekord i folkparkerna. Kom sist i Melodifestivalen. Gjorde repliken ”De kunde ru vel ha tenkt på liiite tidigare” till ett begrepp i rollen som attackfjollig klubbägare i Staffan Hildebrands tonårsfilm G.
Och Magnus Uggla blev en sådan där tonårsidol som alla artister egentligen drömmer om att bli - älskad av kidsen, hatad av etablissemanget.
Men i dag plågas han av uppmärksamhet.

- Det känns jävligt jobbigt när det blir uppståndelse. Speciellt om man är ensam. Det är skitjobbigt när det kommer fram tre tjejer på stan och vill ha autograf. Och jag blir verkligen irriterad när jag äter middag på restaurang och det kommer fram någon fyllskalle och ska ha en autograf. Extra irriterad blir jag när de ber om ursäkt. Är man så medveten om att man stör så behöver man väl inte komma fram. Men sedan blir jag ju skitglad när jag står på krogen och det kommer fram någon och säger att mina låtar är råbra. Fast de får inte hålla någon avhandling om varför de tycker det.

Känner du några skyldigheter gentemot dina fans?

- Nä.

Det är sällan man hör rockstjärnor säga det. Är det inte meningen att ni ska ha en knästående respekt för era fans?

- Jag inbillar mig att det handlar om en enda sak - att leverera bra plattor. Slutar man med det så kan man stå där och älska sina fans hur mycket som helst. Då är inte kärleken ömsesidig. Fansen vill ha bra musik. Får de inte det så går de till någon som ger dem det.

Vad tror du att du representerar för dina fans?

- Den stora massan tycker nog att jag skriver bra partylåtar. Festlåtar att värma till. Coverbanden spelar mina låtar och det funkar råbra på Snäck på Gotland. Men sen tror jag det finns en liten klick som insett att jag skriver bra texter. Som tänker ”det där var jävligt smart formulerat”. Egentligen är det för dem jag skriver plattorna. En låt som Kung för en dag är enligt mig en briljant låt med en briljant text. Men för de flesta är det en låt man står och skriker ”Öhhhhh” till på fyllan. Det kan jag tycka är tråkigt.

Vill du fostra dina fans då?

- Nä, det orkar jag inte heller. Men ibland lyckas jag kombinera det där - smarthet och bonnig folklighet i en och samma grej.

Har du en smart publik?

Han skrattar till som om han blivit ertappad.
- Den är nog väldigt blandad. Den består nog av allt från korkskallar till… något mer begåvade.

Hur blir du själv när du blir full?

- Ja, inte står jag och skriker ”Kung i baren” i alla fall. Jag blir lite roligare än när jag är nykter.

Blir du dryg?

- Det beror på. Om folk är jobbiga så blir jag dryg.

Är du duktig på att dricka?

- Nej.

Så man skulle lätt kunna supa dig under bordet?

- Nej, det tror jag inte eftersom jag vet mina gränser. Vore det tävling skulle jag vara chanslös. Men är det kräftskiva så har jag lärt mig att inte dricka för många nubbar. Men mardrömmen vore att bli alkoholist så att man blev tvungen att sluta dricka. ”Nykter alkoholist”. Fy fan vad tråkigt det låter.

Är det för att du är kontrollmänniska som du inte vill balla ur när du dricker?

- Ja, jag vill aldrig tappa kontrollen. Det är ju fasansfullt när man blir så packad att man är helt radiostyrd.

Många tycker nog det är skitkul.

- Gör de?

Han låter uppriktigt överraskad och funderar en stund.

- Jaha. Jag tycker det är vidrigt att spy. Men det kanske är kul. Man kanske har missat något där. Vi får testa.

Är du en glad människa?

- Jag är väl som folk är mest. Sur. Och glad. I intervjusituationer är jag alltid glad. Det har med uppfostran att göra. Men hemma kan jag vara riktigt sur.

Är du oftare sur än glad?

- Ja, det är jag nog.

Ämnet gör honom oväntat lågmäld. Som om han plötsligt inser att han nog kan vara rätt jobbig att leva med. Men närmare än så kommer vi inte det mest heliga i hans liv: familjen. Hustrun Louise, sonen Ruben och döttrarna Agnes och Emilie har han krigat genom hela karriären för att skydda från medierna. Därför är också villan i Danderyd rockjournalistikens Fort Knox. Att Uggla uppfattat begreppet hemma-hos-reportage som en svordom sedan det uppfanns är förstås skitsurt för en nyfiken Caféreporter som så innerligt gärna skulle vilja pilla på hans punksinglar från 1977. Men samtidigt skapar det förstås också en oemotståndligt gammalmodig mystik.

- Och jag går inte på premiärer. Sånt har jag vett att hålla mig borta ifrån. Jag kan fan köpa min egen biljett.

Inga premiärer. Inga morgonsoffor. Naturligtvis är det därför som Uggla fortfarande är en av artist-Sveriges få gåtor.
Redan i en pompös artikel i tidningen Schlager 1981 försökte journalisten Håkan Lagher förgäves knäcka koden till vem Magnus Uggla är - egentligen. Och det trivs Uggla med. Men det handlar inte om någon medveten strategi. Hävdar han själv i alla fall.

- Det har bara blivit så. Som med solglasögonen. Det är så enkelt som att jag ser dåligt och har slipade glas i dem eftersom jag ser ful ut i vanliga glasögon.

Trots att Uggla ibland besväras av sin tjurighet har han också insett dess kreativa kvalitéer.

- Ett sånt här jobb kräver nog att man är lite sur och cynisk. Så man har något att skriva om. Skulle man gå omkring och vara nöjd hela dagarna skulle det inte bli några bra texter.

Så det skulle innebära konkurs för dig att gå på prozac?

- Det skulle jag aldrig göra. Folk som käkar prozac tappar taktkänslan totalt.

Men du har gått till psykolog?

- Ja, jag har provat det. Först gick jag på 70-talet. På teaterskolan sa man att det var bra att gå i psykoanalys om man ville bli skådis. Sen gick jag för några år sedan när jag hade en massa… problem.

Var det när din pappa dog?

- Ja, min bror gick också bort då. Men terapin gav mig absolut ingenting. Jag satt bara och surade över att psykologen inte garvade åt mina skämt. Jag försökte liksom underhålla honom. Men det föll inte i god jord.

Vad gör du mellan dina skivor?

- Skriver låtar. Från tio på morgonen till fyra på eftermiddagen. Oavbrutet. Jag har aldrig semester. Efter ett och ett halvt års låtskrivande börjar jag med texterna som tar något år i anspråk.

Ingen fritid alltså?

- Nä. Eller det har jag väl. Hur mycket som helst. Fast jag begagnar den inte till något annat än att skriva låtar. Men vad fan ska jag göra då? Åka på semester ensam?Säg!

Dra en repa till New York.

- Ensam? Det gör man ju inte.

Men åååh, ta med frun så klart.

- Jag kan ju åka när som helst. Men de flesta människor har varken tid eller ekonomisk möjlighet att göra det.

Köp ut dem då.

Han asgarvar.

- Det har jag faktiskt gjort. Wille Crafoord och jag var i New York en gång. Då bjöd jag. Vi hade råkul. Men det är svårt att hitta folk som Wille Crafoord. Såna som är dagdrivare som jag. Folk jobbar. Så därför jobbar jag också.

Men vad gör du när du vill unna dig något?

- Ingenting. Jag lever som vanliga människor.

Gud vad tråkigt.

- Nej. Jag har ett skitbra liv. Men vadå ”unna mig”? Vad skulle jag ”unna mig”? En travhäst? Nä. Min belöning är att tända en cigg på fredagskvällen. Något glas vin. Så mycket mer är det inte. Jag lever ett bra liv. Men inte som någon jävla Ulf Ekberg. Det ligger inte för mig.

Skulle du få dåligt samvete om du började bränna pengar?

- Nej. Men det är klart att det skulle sticka i ögonen om jag kom i en Ferrari. Det funkar inte i Sverige. Vår granne har en båt som är så jääävla stor. Och alla kommenterar den. Den är så stor att den sticker i ögonen på folk. Och det funkar inte. Så är reglerna.

Men skit i reglerna.

- Jo jo, och det gör jag också. Men inte de här reglerna.

Vad gör du med alla dina högar av pengar då?

- Mina pengar går till en enda grej - att köpa mig friheten att göra vad jag vill inom mitt jobb. Så att jag inte ska behöva bli livegen och tvingas turnera på någon Finlandsfärja. Så att jag kan ta fem års paus om jag får skrivkramp.

Du köper dig helt enkelt möjligheten att fortsätta ha dåligt självförtroende.

- Jag köper mig en frist.

Jag häpnar lite över att han pratar så avslappnat om det här med pengar. Visst, han är inte särskilt detaljerad. Men tidigare har han blivit direkt förbannad när hans förmögenhet kommit på tal. Veckans Affärer granskade hans ekonomi för några år sedan och konstaterade att hans bolag omsatte nästan 12 miljoner, att han hade en förmögenhet på drygt 20 miljoner och att Danderydsvillan är värderad till 7 miljoner. Då vägrade han att prata med tidningen.
I ren protest.

Men så skär det sig plötsligt även för mig. När vi börjar prata om Ugglas konstsamling. Motvilligt berättar han att den senaste tavlan han köpte var en 70-talare av Sture Nilsson. Han gillar provokativ och politiskt laddad konst. Men när jag ber honom säga något om sina samlingar så mulnar han. Det vill han inte prata om. Paradoxalt nog. I detta bling-blingets tidevarv har vi alltså en snubbe som vägrar prata om hur hans plånbok är inredd - men som samtidigt erkänner att han är rädd utan att vika med blicken.

Vad är du rädd för?

- Väldigt mycket.

Han tystnar helt kort. Som för att ta sats.

- Jag är rädd för att floppa. Jag är rädd för att dö. Det är jag allra räddast för. Jag är rädd för att bli sjuk. Jag är rädd för ormar.

Du flög inte mellan 1970 och 1985. Hur går det med den fobin?

- Den hanterar jag jävligt bra faktiskt.

Hur länge har du varit hypokondrisk?

- Ända sedan jag var fem år. Och jag har ingen som helst aning om vad det beror på. Kanske på nervsystemet.

Hur yttrar det sig? Går du omkring och känner efter hela dagarna?

- Nej. Men så fort jag känner minsta grej så går jag direkt till doktorn, och det kanske händer tre-fyra gånger om året. Skit samma om det inte är någonting. Bättre förekomma än förekommas.

Vad säger doktorn till dig - ”skärp dig nu Uggla”?

- Nej, det gör de aldrig.

Jag blir aldrig sjuk. Inte ens förkyld.

- Är det sant? Jag läste något om några forskare som menade att folk som aldrig blir förkylda löper mindre risk att få cancer. Själv blir jag förkyld tre gånger om året.

Jag är helt fascinerad av att du är så fräsch, din gamla 50-åring. Vad har du för gener egentligen?

- Tack. Lite beror det kanske på gener. Men man kan inte tjocka till sig som artist. Det går inte. Man kan inte stå på en scen och vara plufsig.

När jag träffade Liam Gallagher menade han att rockstjärnor har vissa förpliktelser. En rockstjärna är helt enkelt tvungen att vara snygg, salt och cool.

- Förpliktelser. Fan vad bra sagt.

Om inte folk vänder på huvudet när du går på gatan…

- …då har jag gjort ett dåligt jobb. Det där måste jag ta med i showen. Men det är ju rätt. Annars kommer ju rockstjärnorna att bli som tennisstjärnorna - urtråkiga.

Så länge svenska rockstjärnor inte fattar att det är så det funkar kommer det inte att vara någon skillnad på Robyn och Carolina Klüft.

- Nej. Men det var du som sa det.

Tränar du?

- Ja. Fast det syns inte.

Jo, det gör det. Fast du skulle förmodligen se helt idiotisk ut med magrutor.

- Ja, sånt får Red Hot Chili Peppers ägna sig åt. Men jag styrketränar med en personlig tränare. Och så springer jag. I skogen. En timme per gång.

Men skulle du verkligen kunna bli tjock?

- Det tror jag. 1989 hade jag påfallande tendenser till att bli lite överviktig. Men då bodde jag i en etta med fel på köket. Så under ett års tid käkade jag pizza varje dag. Sedan såg jag mig i tv. Jag hade liksom inte insett hur jag egentligen såg ut och tänkte ”Fan, vad jag ser välmående ut.” Det var inte bra. Du vet, runda kinder och så där.

Hur ser du ut i kort hår?

- Ful. Jag klippte mig för ett år sedan. Tänkte ”nu jävlar”. Jag var riktigt korthårig. Det såg för jävligt ut. Och jag såg liksom på kompisarna…
Han rynkar på näsan.

- Så det får bli den här frippan ett tag till. Tills det ramlar av. Eller så kanske man skulle ta och testa dreads. Och se ut som Lenny Kravitz några dagar och en helg senare träffas vi igen. Uggla möter upp i grå-blå Nike Dunks, ett par nya chict hasiga jeans, vit nyproducerad vintage-t-shirt och så den där Tältprojektsjackan igen.

Jag har precis hört hans nya singel Värsta grymma tjejen för första gången och försöker tvinga ur Uggla en topplisteprognos. För en hit är det ju, förstås. Frågan är bara hur högt den kommer att nå på singellistan. Han börjar ögonblickligen mumla och skruva på sig. Förmodligen av rädsla för att leverera något malligt citat som han riskerar att bli tvångsmatad med senare. Allt är med andra ord som vanligt.

Jag har lyssnat igenom bandet från vårt senaste samtal. Du verkar inte ha något vidare självförtroende.

- Inte? När jag gick därifrån tänkte jag att jag hade sagt några stöddiga kommentarer. Men visst, jag har dåligt självförtroende. Och det är min styrka. Jag är försiktig. Jag tackar hellre nej tusen gånger än ställer upp på något eftersom jag tror att det mesta kan skada min karriär. Ett exempel: När jag flyttade till vår villa så var den lila-rosa. Jag tänkte på en gång att det inte skulle vara bra för min image om någon plåtade den. Så jag målade om den. Det kanske låter som om jag är paranoid. Men sån är jag.

Var kommer ditt dåliga självförtroende ifrån?

- Jag vet inte. Skolan kanske. Jag tror det har att göra med hur man är som person. Och om man tar åt sig lätt. När någon säger att du är dålig så gör det tusen gånger mer ont i mig än i någon annan. Det bara sätter sig i huvudet. Och vägrar släppa taget.

Magnus Ugglas uppväxt var så rörig att den skulle kunna fungera som halvtossigt filmmanus. Hemma hos mamma musikpedagogen och pappa patentrådet var han en skötsam gosse som ljög duktigt om att han gjort läxorna.
I skolan var han själva definitionen på ett skitjobbigt problembarn. Började skolka i sjuan. Blev utslängd från fem skolor.
Sammanlagt gick han i tretton skolor. Något som enligt Ugglas psykolog ska ha berott på att den magre ynglingen var på jakt efter en ny familj. Lumpen fick han frisedel från eftersom han sa att han bara ville sitta hemma och skriva dikter.

Gick du över gränsen någon gång som tonåring?

- Jo, det gjorde jag väl. Men jag knarkade inte… så mycket i alla fall. Jag var med i en liga som gjorde inbrott. Men då var jag killen som höll vakt. Jag var för feg för att göra det. Och för feg för att banga. Tonåren var ett rent jävla helvete. Otroligt plågsamma. Det var ett under att jag över huvud taget överlevde.

Vad var jobbigast?

- Det var svårt med tjejer. Jobbigt med kompisar. Det var mobbing. Jag krökade mycket. Fick dåliga betyg. Visste inte vad jag skulle bli.

Jag trodde att du var en fena på tjejer.

- Det kom ju när jag började turnera. Det var ju därför jag blev rockstjärna.

Skulle du kunna ragga upp en tjej om du var singel?

- Nä. Men fördelen med att vara rockstjärna är att man inte behöver ragga. Raggningen gör man på scenen. Sedan skördar man frukterna. Men om jag inte skulle vara rockstjärna skulle jag stå helt handfallen.

Så du skulle inte kunna lära ut hur man raggar brudar?

- Du, jag har ingen aning… ”Magnus Ugglas 10 bästa raggningsknep”, deklarerar han högtidligt med löjlig röst och hånskrattar åt sig själv.

Hur ska man göra om man vill fjäska för dig?

- Jag gillar faktiskt folk som hycklar. Jag hatar ärlighet. Men folk måste hyckla så bra att jag går på det.

Du är uppenbarligen jävligt smart.

- Ja. JA! JAAAAA! Han lyser med hela ansiktet och ler som Jack Nicholson.

Har du IQ-testat dig någon gång?

- Det har jag faktiskt. Men jag fick aldrig höra resultatet så jag var väl medelmåttig. Det var mina föräldrar som testade mig när jag var 13-14 år eftersom de tvivlade på min kompetens.

Kommer du ihåg den där myten om Magnus Uggla - den som var en lögn? Risig självkänsla och hypokondri i all ära, det som slutgiltigt slår undan benen på föreställningen om Magnus Uggla som en tuff, tjockhudad rebellrocker är ändå när jag frågar vilka hans bästa egenskaper är. Svaret är så osexigt och ofarligt att det är rörande. Han är snäll, säger han.

- Jo, men jag är faktiskt rätt snäll. Och empatisk.

Jag har hört folk säga det. Du kommer med huvudvärkstabletter när man är sjuk berättade någon.

I exakt samma ögonblick bryter solen genom molnen för första gången den här dagen. En bred varm pingstkyrkostråle med sensommarsol träffar Magnus Uggla genom takfönstret på skivbolagets takvåning.

- Fan vad bra, jublar han.

- Det måste du skriva. En Messias som delar ut huvudvärkstabletter till de behövande.