För Sebastian Suarez-Golborne och Cafe.se-läsarna listar succésångaren John Legend de tio soulplattor som du bara måste ha i skivhyllan.
Med hjälp av superproducenten Kanye West har John Legends debut Get lifted, en modern uppdatering av 70-talets vackraste soulmusik, letat sig in i sängkammare världen över. Café bad honom sätta ihop en soulintroduktion i tio steg:
 |
 |
| MARVIN GAYE What’s going on [1971, Motown] – Den vackraste skiva jag hört. Arrangemangen är så sofistikerade och texterna helt banbrytande. En viktig skiva på alla sätt och vis. |
STEVIE WONDER Talking book [1972, Motown] – Stevie Wonder är min största inspirationskälla. Egentligen är alla album han släppte på 70-talet omistliga men Talking Book förtrollar mig allra mest. |
 |
 |
| ARETHA FRANKLIN Very best of 1 & 2 [Rhino] – Man behöver en bra samling med Aretha, med grejerna hon släppte på Atlantic. När jag var liten brukade min mamma alltid spela Aretha hemma och jag sjöng med: ”Whenever I wake up, before I put on my make up. |
LAURYN HILL The Miseducation of… [1998, Sony] – Jag spelade piano på Everything is everything och det var en stor upplevelse att få vara med på en klassisk skiva. Lauryn och Mary J Blige är de enda 90-talsartister som platsar på en sådan här lista. |
 |
 |
| MICHAEL JACKSON Off the wall [1979, Epic] – Michael Jackson var min första soulhjälte och Off the wall är hans bästa skiva, med Rock with you och Don’t stop till you get enough. Det var först när jag började på college som mina klasskamrater introducerade mig för de mer obskyra soulartisterna. |
BOB MARLEY Legend [Island] – Är Bob Marley soul? För mig är han det. Han har gjort så mycket själfull, varm och viktig musik. Börja med samlingen Legend så får man med alla de viktigaste låtarna. |
 |
 |
| CURTIS MAYFIELD Superfly [1972, Motown] – Ren soulmagi. Funkig blaxploitationsoul med ett socialt medvetande. |
MARY J BLIGE My life [1994, Sony] – Mary brukar ju jämföras med Aretha, med all rätt. Grejen med Mary är att hon sjunger rakt från hjärtat oavsett om hon mår bra eller dåligt. |
 |
 |
| PRINCE Sign O the times [1987, Paisley Park] – Purple rain har mest hits på sig. Men jag måste ändå välja Sign O the times från 1987. |
NINA SIMONE In concert [1964, Philips] – Dags för sista skivan då… så många jag glömt bort som betytt mycket för mig. Donny Hathaway, Sly Stone, Al Green, Isley Brothers… Men jag måste välja en liveskiva med Nina Simone, på In concert är hon så fruktansvärt kraftfull. |