Annons
Annons

Jonas Cramby om hur alkoholens roll i ens liv förändras med åren

Spritens roll i mannens liv förändras med åren. Frågan är: Till det bättre eller sämre? I en högst personlig korrespondens mellan sitt äldre och yngre jag dryftar Jonas Cramby fyllornas olika nyanser, från nakenbad med sombreros till tröttaste tänkbara gubbdrinkar.

Jonas Cramby
Illustration: Jonas Bergstrand

Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 10/2011.

Kära äldre jag, som nästan aldrig blir berusad längre.

För det första kan jag inte med ord uttrycka min avsky över att du faktiskt blivit precis sådan du lovade att aldrig bli: en smuttande, pösig Amaronefarbror som dricker måttligt och bara ”för njutnings skull”. Du vet det lika bra som jag – att säga att man dricker för att det är gott är som att säga att man tränar på gym för att man gillar hur det luktar i omklädningsrummet.

Annons
Gilla Cafe.se på Facebook

Din sjuka, gymshortssniffande tönt.

Du som en gång faktiskt brukade vara cool är alltså numera inte bara beredd att betala mer än 33 kronor för en flaska vin och kan namnet på fler druvsorter än California White – du har också börjat köpa mikrobryggd öl och tar iPhone-bilder på vinetiketter som du gillar? Jag är mycket, mycket besviken. Sedan sitter du där i din knarriga fåtölj och smuttar på en ”riktigt rökig” whisky alldeles högröd i ansiktet samtidigt som du pustar, frustar och smackar med läpparna som en livstrött ridskolehäst. Du håller upp glaset mot ljuset medan jag, ditt yngre jag, står i skuggorna och mår illa över att du med åren verkar ha glömt mer än vad du lärt dig. För en gång visste du att man dricker av en enda anledning – och det är för att förhöja vardagen ett snäpp.

Om livet är en pistol så är alkohol avtryckaren. Den får saker att hända, saker du aldrig kunde tro att du skulle kunna få vara med om.

Det är en magisk dryck. Ett flytande, statligt kontrollerat trollpulver som får dig att skratta, gråta och dansa roboten på 7-Eleven. Utan en kraftigt överdriven dos alkohol då och då är livet bara en ändlös radda upprepningar. Du vaknar, åker till jobbet, åker hem, kollar på tv, somnar. Men med lite alkohol i kroppen pressas du snart genom kaninhålet och träder in i Underlandet: Du midnattsbadar naken från broar mitt i stan, du fullbordar förhållanden du inte tror kommer leda någon vart och du blir regelbundet så full av liv (och dessertvin) att du inte ens kan ligga raklång på golvet utan att hålla i dig. Alkohol kan få dig att i tre timmars tid, på största allvar, vakta ett par övergivna skor i ett trapphus eller plötsligt finna dig själv gående rakt ut i en becksvart skogstjärn med en naken kvinna på dina axlar.

Den får dig att äta kräftor med skalet på, vakna på ett järnvägsspår utanför Kalmar eller att, mitt i vintern, gå till kiosken för att köpa en påse Gott och Blandat – endast iförd en sombrero. Spriten kan helt enkelt få dig att, som Tom Waits sjunger, ”trilla ut ur fönstret med konfetti i håret”.

Och är inte det allt man vill ha ut av livet?

Snoop sippade sin gin och juice, Oasis drack sin gin och tonic. Benjamin Franklin sa att ”Öl är bevis på att gud älskar oss och vill att vi ska vara lyckliga”, Raymond Chandler att ”Alla män borde av princip bli fulla åtminstone två gånger per år – så att de inte tillåter sig bli snorkiga”.

Det är ett råd som du verkligen borde ta till dig.

Inte bara vår populärkultur prisar alkoholen, utan även vetenskapen. Två beteenden är nämligen unikt mänskliga: vi ägnar oss åt att skapa konst och vi berusar oss. Alkohol har existerat längre än det mänskliga minnet sträcker sig. Det har överlevt krig, dynastier och epoker. Alkoholen är en så stor del av den mänskliga utvecklingen att man, de facto, kan säga att ”öl byggde denna vackra kropp”.

Mayaindianerna tog regelbundet spritlavemang för att uppleva den gudomliga berusningen (men undvika den hemska smaken som du, numera, säger dig gilla). Kineserna såg alkoholen som andlig föda och grekerna dyrkade galenskapens, extasens och vinets gud Dionysos – han som representerar allt det som är kaotiskt, farligt, oväntat och som sträcker sig förbi det mänskliga förnuftet.

Samma förnuft som du, min genomtråkige Amaronesmuttande äldre vän, numera låter råda.

Tönt.

* * * * *

Kära yngre jag, som regelbundet brukar göra ett arsle av sig. Jag vet att det här kommer som en chock för dig, men det är faktiskt inte riktigt lika coolt som du verkar tro att blundande spela luftgitarr till Paradise city på julfesten medan resten av företaget fortfarande står vid buffébordet med tallrikar i händerna, långsamt skakande på huvudena. Jag tror inte heller att det är ett utslag för någon slags ”gudomlig berusning” att somna i trapphuset med hemnyckeln fortfarande utsträckt i högerhanden. Och jag vet inte, något säger mig också att din halvbakta teori om ”alkoholens inverkan på den den mänskliga artens utveckling” egentligen bara är ett utslag för att du fortfarande har bakfylleångest för att du fick låna den där snälla tantens lägenhet i Visby – och återgäldade det genom att kräkas rödvin på hennes hemvirkade spetsöverkast. För när du drar dina högtravande teorier så glömmer du att jag känner dig. Jag minns.

Jag vet att du dricker för att du egentligen är en ganska blyg och osäker kille. Och jag vet att när den där tjejen på Riche en gång sa att du var ”full lika snyggt som Jim Morrison” så fick det konsekvensen att du i en massa år kraftigt överskattade alkoholens inverkan på din charm. Jag menar, Jim Morrison fick ragg till och med när han var så väck att han helt uppenbart hade kissat ner sig. Om du verkligen hade en gnutta av hans attraktionskraft – hur kommer det sig då att du, kväll efter kväll, stapplar ensam hem och somnar framför Yo! mtv raps med en halväten mosbricka på magen? No offence.

Nu säger jag inte att det är alkoholen i sig som gör dig till en lite tråkigare människa. Men att låta ens liv bara kretsa runt uteliv, status och vilka klubbar och fester man ska gå på – det gör ens personlighet snart ungefär lika mångfacetterad som en pottekula. Om du bara kunde lyfta blicken från bardisken en sekund, skulle du se att det finns en hel värld att upptäcka där ute.

För om man bortser från alla problem som alkoholen för med sig  och för ett ögonblick antar att jag, vi, är en del av de lyckliga procent som faktiskt kan hantera detta underbara gift så har alkohol andra effekter som jag till slut tröttnade på.

Jag tröttnade på att tillbringa helgerna – och stora delar av veckan – bakfull och deprimerad. Jag blev less på att käka tefatspizzor och kolla på Lyxfällan-repriser när jag egentligen ville bli entusiastisk och göra grejer. Alkohol kan vara sjukt kul men det kan också få dig att bli den typ av snubbe som kväll efter kväll sitter med bästa polaren på en kinakrog och tjatar om hur man ”bara borde dra iväg” – i stället för att faktiskt, på riktigt, dra iväg.

Och jag vet att du, mitt yngre självgoda jag, tycker att jag är en tönt som säger detta men det skiter jag i: för det dummaste man kan göra, har jag insett, är att låta sig dömas av sina tidigare jag.

Vi måste tillåta oss att förändras.

Jag kan knappt tänka mig något tråkigare än att vara precis likadan, år efter år.

För till skillnad från dig så har jag faktiskt börjat se vitsen med alla stadier i ens liv. Till och med en sådan kaotisk, farlig, och oförnuftig ungdomstid som din. För även om jag inte vill ha det så längre så ångrar jag inte en sekund av den: Dionysos avbildas trots allt alltid som en hårlös ung pojke och de där vetenskapliga rönen du talar om, berättar att den biologiska driften att supa sig drängfull beror på
det unga människans behov av att bevisa vilka överlägsna gener man har genom att göra farliga grejer.

Att jag i dag har lärt mig att också gilla hur alkohol smakar kanske just beror på just detta. Att smaken fungerar som en slags Madeleinkaka – en påminnelse om ungdom och dumheter, ångest och extas och att långsamt gå ut i en beckmörk skogstjärn med en naken kvinna på mina axlar.

Tönt.

Annons

Dela (4)
Tweeta

Annons


Laddar