”Förr eller senare kommer allt att skita sig”

Karriären kan gå åt helvete när som helst, inte ens en prisad krönikör sitter säkert. Cafés Jonas Cramby inser att hans tid snart är kommen – och han vet till och med hur kraschen kommer gå till.

Jonas Cramby | Illustration Graham Samuels  |  Publicerad 2014-04-25 16:00  |  Lästid: 5 minuter
Jonas-Cramby-pulled-pork

Om min karriär skiter sig kan jag alltid ta jobb i en skivaffär. Så brukade jag alltid tänka.

Jag älskar musik och har alltid närt en liten dröm om att få stå bakom kassadisken, småskratta åt folks risiga musiksmak och i stället rekommendera en platta med The Ronettes.

Denna reservplan i livet lutade jag mig emot i många år, tills insikten plötsligt slog mig: DET FINNS JU INTE NÅGRA SKIVAFFÄRER LÄNGRE! Inte heller videobutiker och knappt några bokhandlare. Så om jag vaknar upp i morgon och inte längre kan försörja mig på att skriva om mina hobbyer, som jag gör nu, vad ska jag göra då?

Detta är alltså ingen hypotetisk fråga. Det kommer att hända. För om det finns något som mitt yrkesliv hittills har lärt mig så är det att alla – förr eller senare – drabbas av motgångar. Det kommer att skita sig för alla. Även för dig.

I mitt fall tror jag till och med jag vet exakt hur dessa motgångar kommer att se ut. De kommer att vara grå och trådiga och gjorda av fläsk. För att du ska förstå vad jag menar tror jag dock att vi först måste ta en titt på hela min cv.

Min karriär kunde inte ha fått en bättre start. Efter ett par tillfälliga skitjobb på fabriksgolv fick jag redan som 18-åring mitt absoluta drömjobb som formgivare på Clic, den då häftigaste modetidningen i Sverige.

Över en natt gick jag från att rengöra fodertransportörer till att konferera på lyxyachter ankrade utanför Monacos kust och vara med på plåtningar där fashion­fotografer gned sig mot stativet och sa till supermodellerna att de skulle ”ha sex med kameran”. Det kunde ju inte bli bättre. Jag var inte ens 20 och hade redan peakat i livet.

Jag levde drömmen – tills jag en dag fick ett samtal från försvaret om att jag var tvungen att rycka in för min militärtjänstgöring. Jag sa adjö till mina nya vänner i modebranschen för att i stället börja umgås med ett gäng lantbrukarsöner i 91:an-uniformer som alla verkade vara lite för nyfikna på att utforska om det här med grupprunkning var en gammal lumparmyt eller inte? Det var det inte.

När jag till slut muckade från lumpen återvände jag till en helt ny värld. När jag gick mot Skövde central med min lumparväska över axeln kände jag mig som John Rambo i filmen First blood – om Rambo i stället för att bli jagad av inskränkta småstadspoliser hade haft svårt att få ett nytt jobb i mediebranschen.

På bara elva månader gick jag från att vara stans hetaste formgivarrookie till att inte ens kunna få jobb som tabellgurka på en lokaltidning. Och i stället för att ligga i och söka jobb gjorde jag som alla andra underpresterare under det glada 90-talet: odlade en skäggfläta, blev vegan och levde på det sparade barnbidraget.

Efter ett par (i och för sig fantastiskt roliga) slackerår personifierade jag zeitgeisten så övertygande att jag under en Hultsfredsfestival blev plåtad av ett stort svenskt modeföretag och hamnade på deras så kallade ”moodboards” inför höst­kollektionen. Faktum var att de tyckte att jag såg så ”rätt ut” att jag blev erbjuden ett jobb som assistent på deras designkontor.

Återigen var jag on top of the world! Jag tjänade inte mycket pengar, men jag designade alla de randiga t-shirts som svenska indiepopband hade på sig på Hannas källare i Stockholm, hamnade i nöjespanelen i Expressen Fredag och blev över en natt oerhört populär hos unga, arga alternativtjejer som älskade att reta sig på att jag jobbade på ett multinationellt företag.

Det gick så bra för mig att jag snart också fick jobb på Expressen Fredag, vilket på den tiden var ungefär lika hippt som internet är i dag, och plötsligt var jag en sån där snubbe som gick på svartklubb iklädd päls och kung fu-dräkt och till och med blev parodierad av Killinggänget. Vilken grej! Jag var inte ens 25 och hade peakat för andra gången.

Jag levde drömmen – tills det en dag låg ett brev i mitt fack om att jag blivit utlasad från Expressen. Återigen följde ett par år då jag inte gjorde någonting, med den skillnaden att detta inte längre var särskilt modernt. I stället för att stämpla handryggen på klubb stämplade jag på socialen. I stället för att vara en cool slacker var jag helt enkelt bara arbetslös.

Nu kanske den här texten har en lättsam ton, men om jag ska vara allvarlig en sekund så var detta en väldigt tung period i mitt liv. För när ens självkänsla hänger så hårt ihop med vad man gör, vem är man då om man inte gör något alls längre?

Jonas-Cramby-Misslyckas

 

Till slut lyckades jag ändå få ett jobb som layoutare på den tidning du håller i handen. Samtidigt som jag formgav började jag parallellt skriva tramsiga små notiser. Snart skrev jag mer och mer och till slut insåg jag att det nog var skriva jag egentligen ville göra. Så på vinst och förlust sa jag upp mig för att satsa på en frilanskarriär. Och det var då allt lossnade: jag fick en massa roliga uppdrag, ett pris för mina krönikor i Café och flera bokförlag som plötsligt hörde av sig. Jag skrev en bok som visserligen gick åt helvete, men det gjorde inte så mycket för jag skrev ett par andra som gick bra.

Och ungefär här är jag alltså nu.

I väntan på nästa karriärkatastrof.

För det enda man kan veta med säkerhet är ju att förr eller senare så kommer allting att förändras.

Mina radikala åsikter kommer en dag att låta reaktionära, mina nya superhäftiga byxor kommer någon gång få ett gäng tonårsflickor att börja fnittra okontrollerat på tunnelbanan och – framför allt – coola nutida jobb som kokboksförfattare, tv-bloggare eller debattredaktör kommer en dag vara precis lika passé som sumprunkare eller tobaksspinnare.

Förr eller senare blir vi alla ersatta av nån yngre, karriärhungrigare douchebag med ny kompetens och svintajt populärkulturell koll. Du vet, hen som på fikarasten suckar högt åt en och säger: ”Va, har du inte sett Improv4Humans filmade humorpodcast på Earwolf?! Vafan gör du på kvällarna!?”

Därefter dröjer det i regel inte länge innan HR-chefen mailar för att meddela att det tyvärr uppstått ”arbetsbrist” på företaget och att det nu blivit dags för dig att lämna
tillbaka din tjänste-iPhone.

Cramby-pulled-pork

Vad är det då som kommer att ställa mig på bar backe? Två ord: pulled pork.

Just nu råder det som bekant ett slags pulled pork-hysteri i Sverige. Och av någon anledning är det ofta jag som tillskrivs äran för detta – bara för att pulled pork var ett av hundratals recept i en kokbok jag gav ut för några år sedan.

Runt hörnet väntar nu givetvis den stora pulled pork-backlashen. För så här är det ju: vi lever i den hastigt ivägslängda åsiktens tidevarv. Det som är superhippt just exakt nu kan vara hopplöst ute om 140 tecken. Folk skiter i sanningen, det är ju viktigare att få till en fett favoritmarkerad tweet än att vara saklig och nyanserad. Låt mig ta ett exempel: Jag läste en intervju med schlagersångaren Eric Saade för något år sen. Stackarn var helt förtvivlad eftersom tidningar och sociala medier just då rasade över att han hade sålt autografer till småflickor för 2 000 spänn.

– Men, men, men, stammade han. Jag sålde VIP-biljetter för 2 000 kronor. Och i det paketet ingick bland annat en autograf. Jag fattar inte vad problemet är?

Jo, problemet är att sådana detaljer är det ingen som är intresserad av att höra. Det är ju så mycket roligare att tänka sig att den där käckt showdansande gullepluppen i själva verket är en gniden kapitalist som utnyttjar småflickor.

Det är ju så mycket roligare att rasa!

Och det är här pulled porken kommer in i bilden.

Grejen är att äkta rökgrillad pulled pork verkligen är fantastiskt god – medan de flesta andra avarter som säljs just nu mest smakar tuggat toalettpapper. Men sådana petitesser är det ingen annan än jag som är intresserad av – så det är bara en tidsfråga innan jag kommer att få skulden för all dålig pulled pork som finns därute.

– Där är han, kommer folk att säga. Pulled pork-Cramby! Han som fick hela Sverige att äta tuggat toalettpapper!

Så vad kommer jag att göra när dagen kommer då jag blivit överflödig och föråldrad på arbetsmarknaden och faktiskt riskerar att stå utan försörjning ännu en gång?

Jo, jag kommer att lägga mig i soffan och deppa ett tag.

Sen reser jag mig upp. Borstar av mig dammet och försöker igen. Tar nya tag.

Visst, det där är lätt att säga – och oerhört mycket svårare att faktiskt göra.

Men samtidigt … vad är alternativet?

Krönikan är tidigare publicerad i Café 5/2014.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-08-25 20:56