Grillad muskelmage
– När det kommer till inälvsmat har jag ätit det mesta. Från friterade prairie oysters (tjurtestiklar) på en MC-festival i i Montana till grillad ringmuskel på ett litet mysigt koreanskt BBQ-ställe i Kyoto. Grejen med inälvor är dock att även om de kanske smakar lite järnigt ibland så brukar orsaken till vår motvilja vara mer mental. Tanken på att äta, säg, en kalvhjärna är definitivt obehaglig men om man kan komma över det smakar det ofta riktigt gott, särskilt med en flaska chianti och lite favabönor till (fa-fa-fa-fa). Det finns dock ett undantag. Sunagimo är ett vanligt spett på yakitoriställen i Japan. Det består av kycklingens muskelmage, det vill säga det organ där fågeln med hjälp av svalda småstenar liksom maler maten. Det är också precis så det smakar. Segt, knastrigt, gnissligt. Inte gott. Inte gott alls.
Endive-sallad
– Jag tvekar varken på att äta rå kyckling-sashimi i Japan eller att prova att äta en levande bläckfisk på en fiskmarknad i Korea, precis som i actionfilmen ”Old Boy”. Men ställer du en bitter sallad framför mig blir jag genast misstänksam och börjar peta i den med gaffeln. Faktum är att under alla mina resor så minns jag bara en enda gång jag lämnat en maträtt orörd. Det var på en hipp naturvinsbar i Köpenhamn där jag blev serverad en extremt bitter endivesallad. Jag har nämligen svårt för en viss sorts grönsaksbeska och särskilt då den från endiver. Har den till på köpet en alldeles för citronsyrlig dressing smakar det EXAKT som en sur uppstötning (för mig) och det är en av få saker jag verkligen inte kan få i mig.
Rödbetsglass
– Även om jag är en äventyrlig ätare så är jag ganska traditionell när det kommer till sötsaker. Ge mig bara en kanelbulle eller en bit paj så är jag nöjd. Jag behöver inte rosmarinmaräng och halmröksinfuserad kolasås och sån skit. Absolut värst är ofta det jag brukar kalla för ”kock-desserter”. Inom denna kategori har jag ätit mycket som låtit som dåliga idéer och som också varit det, från picklade tallkottar till chokladpraliner gjorda på fiskfett. Det absolut vidrigaste jag någonsin stoppat i min mun var dock en rödbetsglass. Det kanske inte låter så farligt men det var som om rödbetans jordiga smak liksom förstärktes i glassform och istället för en svalkande dessert fick jag något som smakade daggmask och fryst kompost och som gör att jag än idag kväljningar för jag tänker på det.
