Annons
Annons

Sommaren är här och med den en massa fester. Det är alltså snart det dags att träffa flickvännens farsa igen. Jonas Cramby tar det säkra före det osäkra och rensar luften innan julafton.

* * *

Kära, skitläskiga svärfar som jag aldrig skulle våga säga dessa ord till öga mot öga…

Sedan jag började dejta din dotter så är det ett antal saker som jag velat ta upp med dig (men inte vågat).

Men nu när vi snart kommer att träffas igen (och jag har druckit ett par glas vin) känner jag att det är viktigt att vi en gång för alla pratar ut så att den tryckta stämning som uppstått de senaste gångerna (eller ja, alla gånger) vi träffats ska kunna undvikas.

Annons

För det första: Det heter eSpresso, inte eXpresso, okej?

Och måste du verkligen dutta en bit papper mot maten ”för att få bort överskottsfettet” varje gång vi käkar middag ihop?

Och du, när vi äter på restaurang: Att knäppa med fingrarna för att få serveringspersonalens uppmärksamhet är något som kanske var okej vid tiden för Boerkriget, men inte längre.

Och ja, jag vet att serviceavgiften är inräknad i krognotan – men jag tycker ändå att det tillhör god ton att dricksa och känner mig faktiskt inte ett dugg ”lurad av systemet” när jag gör det.

Och snälla rara, din morgonrock har ett bälte. Använd det. Alltså på riktigt: Använd det.

Vi måste nog faktiskt också prata om det här med toaletten. Jag vet att det är känsligt, men när du går på toaletten, kära, skitläskiga svärfar, och gör nummer två så går det faktiskt inte att dölja genom att spruta aftershave i hela rummet. Nej, parfymen både sprider den onda doften och gör att den stinker vidrigare än summan av dess redan ganska obehagliga beståndsdelar. Din dotter och jag har till och med ett namn för den: Old Bice.

Jag vet också att du var seriös audiofil i början av 80-talet och att du på den tiden alltid höll dina lp-skivor försiktigt på kanterna så att det inte skulle bli tumavtryck, använde en liten pistol för att ta bort den statiska elektriciteten och kunde tillbringa timmar med att ställa in equalizern på din hifi-utrustning perfekt. Men varför, varför, måste du än i dag daska de vuxna barnen, och mig, på fingrarna så fort vi sträcker oss fram mot bilstereon för att byta radiokanal?

På tal om bilar: Jag vet att du säger att du inte är intresserad av bilar och föraktar människor som kör sportbil – dessa är tydligen inget annat än vulgära ”kukförlängare” för ”sliskiga medelhavs­typer”.

Så varför är du ändå alltid så oerhört stolt över det sportpaket du alltid väljer som tillval när du köper ny bil? Jag är ledsen att säga det här, men senast en spoiler imponerade på någon var 1976 och då på en 14-årig, dessertvinsberusad Teknikens värld-prenumerant från Molkom.

Och varför envisas du förresten alltid med att hävda att du köper ny bil vartannat år ”av ekonomiska orsaker”? Att man i princip förlorar pengar på att ha samma bil i mer än två år? Du hör ju hur dumt det låter. Jag vet att du köper ny bil vartannat år av en enda anledning: Du gillar det. Och den enda orsaken till att resten av familjen inte ifrågasätter detta är att du annars sitter i timmar framför tv-sporten och surar.

Jag förstår faktiskt över huvud taget inte varför du inte kan erkänna att du älskar när prylar måste inhandlas till hemmet? Varför låtsas du som om det är en betungande uppgift, som att diska eller klippa gräset, när det i själva verket är något som bereder dig största möjliga njutning? Jag vet detta eftersom jag en gång följde med dig för att köpa en ny radio till sommarstugan, minns du det? Det är alltid lätt att vara efterklok men jag borde kanske ha anat oråd när du tog ledigt hela eftermiddagen och packade en termos.

Jag minns det som om det var igår och ryser fortfarande vid tanken. Hur du noggrant provlyssnade samtliga radioapparater i affären och hur du lutade dig förtroligt mot radiohandlaren och njutningsfullt lyssnade när han berättade om alla tekniska ”finesser”. Hur du pillade med batteriluckan och provdrog i antennen och hur du avslutade besöket tre timmar senare med att fråga om de kunde ”kasta med några batterier också?”.

När vi ändå håller på med konstruktiv kritik så kommer här ytterligare ett par punkter där du kan förbättra dig:

Om du till exempel frågar om det är okej att trimma äppelträdet på vårt lantställe så betyder inte det att det är fritt fram att såga ner hela lunden ”för att det är mer praktiskt så”.

Det är heller inte okej att du tar långa konstpauser när du berättar en av dina ärligt talat ganska tråkiga anekdoter bara för att du njuter av uppmärksamheten, eller att du blir sur och tvär bara för att vi ifrågasätter ditt engagemang i rätten att få säga ”negerbollar”.

Och om du är ute och går och ser något du ogillar – ett ungdomsgäng, ett hånglande par eller någon som ser lite extra glad ut – så uppfattas det som extremt otrevligt att stanna upp, stirra på det störande elementet och under så lång tid som möjligt följa det med blicken samtidigt som du skakar långsamt på huvudet.

Nu vet jag såklart att det aldrig är en persons fel att två träter och att din dotter vill att jag ska anstränga mig lite. Men du kan, ärligt talat, vara svårare att relatera till än en svensk ungdomsfilm i förortsmiljö löst baserad på Shakespeares Romeo & Julia.

Varför kan du till exempel bara prata mer än trestavigt om ämnen som du är intresserad av? Som trav, schäferhundar och de interna maktförhållandena på din trävarufirma?

När ska du förresten förlåta mig för att jag tackade nej till det där glaset whisky första gången vi träffades? Två män kan faktiskt umgås utan en virrepinne mellan sig. Det är bevisat.

Och den där gången jag kom hem till er lite småfull och hälsade genom att ta i hand och kittla dig i handflatan med långfingret, det var ju bara på skoj ju. Jag skojade, okej? Så du behöver inte rycka tillbaka i skräck så fort jag försöker krama dig adjö.

En sak till: Jag pratar, hänger och kanske hånglar lite med din dotter inne på hennes gamla flickrum – jag tillagar henne inte och äter upp henne till tonerna av Vivaldi. Så varför måste du fortfarande, efter sju år tillsammans, kisa misstänksamt och lägga huvudet på sned så fort du märker att vi är på väg att stänga dörren? Jag fattar inte det.

Eller förresten, just det där sistnämnda förstår jag faktiskt helt och fullt. Och nu när jag tänker på det så inser jag att det är väldigt lätt att anklaga dig, kära, skitläskiga svärfar, för att vara tråkig, sur, omodern, homofobisk och alla såna grejer.

Men jag vet ju faktiskt också att du jobbat ett helt liv på samma arbetsplats, aldrig kommit försent och bara tagit ut fem sjukdagar totalt.

Jag vet att du varje morgon, middag och kväll går ut med hunden som du egentligen aldrig ville ha.

Jag vet att du under fyra av fem vardagkvällar i nästan 20 år skjutsade tre ungar till hockeyträningar, gitarrlektioner och klassfester utan att klaga en enda gång.

Det sägs att man inte kan förstå hur mycket ens föräldrar älskar en förrän man själv fått barn.

På exakt samma sätt kan jag nog inte heller förstå dig förrän jag har en egen dotter i vuxen ålder och, i ett ögonblick av total fasa, inser att hon dejtar någon som jag själv.

* * *

Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 01/2013. Läs Jonas Crambys blogg här.

Annons

Dela (11)
Tweeta

Annons


Laddar