“Jim Carreys debut är den mest spännande tv-serien 2018”

En rad till om hur tv-serien blivit den nya romanen? Eller att vi nu befinner oss i ”the golden age of television”? Inte?
Tack, det är bra här också.

Vid det här laget borde vi alla kunna enas om att tv-seriens framlyfta position berikar våra liv, men vi behöver inte älta den nya maktbalansen i Hollywood något mer. I stället kanske man kan få fresta med ett konservativt konstaterande kring att vissa saker aldrig förändras?

För om man trots allt vill peka på hur tv alltjämt behåller sin position som ett lägre stående medium än film, kan man fortfarande kolla på skådespelarnas prioriteringar. Visst, de senaste åren har relativa giganter som Nicole Kidman, Kevin Spacey och Matthew McConaughey testat det mer utkavlade dramaformatet – men det är alltjämt svårt att se samtida elitskådisar som Jennifer Lawrence, Brad Pitt eller Leonardo DiCaprio göra det. De har fortfarande mer att vinna, ekonomiskt och konstnärligt, på att välja och vraka mellan flera olika projekt om året.

I höst får vi se ännu en skådespelare som för några år sedan inte ens hade tittat åt en tv-produktion ta klivet över till den strömmade sidan: Jim Carrey.

Det senaste decenniet har inneburit en kraftig karriärmässig nedgång för Jim Carrey

Det finns inte jättemycket information om Carreys nya seriesatsning Kidding. Man kan konstatera att den rattas av Michel Gondry, som även låg bakom filmpärlan Eternal sunshine of the spotless mind. Den kommer att visas på HBO Nordic med premiär den 10 september. Och så finns det förstås en trailer.

Att döma av de dryga två minuter som släppts vankas det mer melankoli än humor i Kidding. Jim Carrey spelar Jeff, en barntelevisionstjärna som levererar skratt åt folket genom sin dockteater, men vars privata liv börjar falla samman.
Premissen får mig att tänka på en av förra årets allra bästa filmer: Jim och Andy.

Dokumentären finns på Netflix och beskrivs enklast som en ”bakom kulisserna”-film från inspelningen av Man on the moon (1999), där Carrey porträtterar sin störste idol, den banbrytande komikern Andy Kaufman. På ytan är det en skildring av en stökig och method acting- härjad inspelning, men i den lilla berättelsen bor en mycket större.

Jim Carrey blickar inte bara tillbaka på månaderna då han levde i Man on the moon-bubblan, utan på hela sin karriär. Han berättar om hur han, före berömmelsen och kvällen före ett gig på klubben The Comedy Store, låg sömnlös och funderade på vad som egentligen var syftet med hans liv och gärning. Meningen.

Han hade aldrig varit intresserad av att skriva skämt. I stället gick han varje kväll upp på scen och svettades, utstötte läten och bedrev sedermera patenterad ansiktsakrobatik tills folk skrattade. Men han hade aldrig riktigt formulerat för sig själv varför han gjorde det.
– Men så vaknade jag mitt i natten, satte mig upp i sängen och tänkte: ”De vill bara slippa sina bekymmer.” Så jag skulle bli killen som var fri från bekymmer. Jag skulle framstå som killen som var fri från bekymmer.

Ett par år innan Jim Carrey fick sitt stora genombrott drabbades han av ett infall. Han kom körande nerför Melrose Avenue i Hollywood och fick syn på en spådam. Han parkerade bilen och fick snart berättat för sig att han på kort tid skulle medverka i tre succéfilmer som skulle ta honom till en helt ny nivå av kändisskap, en nivå han aldrig skulle kunna slå sig fri ifrån.

Sedan släpptes The mask, Dum och dummare och Den galopperande detektiven i ett rusigt svep – och allting förändrades.
Jag var nio år när filmerna släpptes, men förälskade mig omedelbart i Carreys okonventionella lekfullhet. Han blev en felande länk mellan de strama och manus- styrda Hollywoodproduktionerna och absurd improvisation.

Jag bråkade med alla mina obegåvade vänner som ansåg att uppföljaren Ace Ventura – den galopperande detektiven rider igen var bättre än sin föregångare (några skuggfigurer på en vit projektorduk räcker inte), jag souvenirsparade biobiljetten efter att jag sett The cable guy på Palladium i Växjö, och jag nötte ut Liar liar-kassetten så mycket att den en dag inte orkade matas ut från videon längre.

Det är ett välbekant (men inte desto mindre sant) faktum att den kultur man dyrkar när man är ung alltid får en särskild plats i ens hjärta. Därför känner jag både sorg och glädje när jag läser om Kidding. Sorg för att Jim Carrey, på något jävla sätt, trots allt ska vara för stor för tv. Glädje över att serien i bästa fall kan ge honom den renässans han förtjänar.

Det senaste decenniet har inneburit en kraftig karriärmässig nedgång för Carrey. Jim och Andy är förmodligen det bästa projekt han medverkat i sedan Eternal sunshine of the spotless mind (2004) – och då har vi alltså att göra med en tillbakablickande dokumentär.
I stället har det kontinuerligt sipprat ut material som fått en att undra hur det egentligen är fatt med komikern. Jag tänker på kortfilmen om hans målande (I needed color på Vimeo) och, framför allt, på ett flertal intervjuer från olika röda mattor som inte exakt skrikit psykisk hälsa. För att uttrycka det milt.

När jag ser Jim och Andy kommer jag också (möjligen överdrivet dramatiskt) att tänka på den svenske musikern Avicii. Efter hans tragiska bortgång tidigare i år sökte sig många till dokumentären True stories för att finna svar. Många ansåg sig, med facit i hand, redan där kunna se en fatalt snitsad bana.

På samma sätt finns det många sekvenser i Jim och Andy som får ett lite olycksbådande skimmer runt sig. Samtidigt är det dokumentärens mest förhäxande kvalitet: man vet aldrig riktigt när Jim Carrey pratar om den framlidne Andy Kaufman eller när han pratar om sig själv.

– Ibland tror jag att folk som lever sig så fullständigt in i sin karaktär och inte vet hur de ska ta sig ur den kanske tar den ultimata vägen. Där de faktiskt måste lämna planeten. För att ta sig ur det. Allt vi egentligen längtar efter är vår egen frånvaro. Vi längtar efter det som händer vid döden. ”Slipper jag oroa mig för det nu?”

I dokumentären pratar Carrey också mycket om hur han i retrospektiv kan se att varje projekt han medverkat i i dag utgör en manifestation av det som spökade i hans huvud just där och då.

När han filmade The Truman show höll han på att ätas upp av kändisskapet och känslan av att ständigt vara iakttagen. När han gjorde Eternal sunshine of the spotless mind var han hjärtekrossad och önskade att han (likt sin karaktär i filmen) bara kunde få exflickvännen raderad ur sitt huvud.

Och när han filmade just Man on the moon behövde han fly från sig själv för att orka stå ut:

– När filmen var över visste jag inte vem jag var längre. Jag visste inte var jag stod politiskt. Jag mindes inte vad jag handlade om. Plötsligt var jag så olycklig och jag insåg att jag var tillbaka i mina problem. Jag var tillbaka i min smärta. Och jag sa till mig själv: ”Du mådde ju så bra när du var Andy. För du var fri från dig själv. Du var på semester från Jim Carrey.”

Att han nu väljer att gestalta just en karaktär som lever för att sprida glädje i andras liv så till den milda grad att han förlorar allt som är värt något på riktigt, utgör ett tillräckligt starkt ramverk för att Kidding på förhand ska kännas som den mest spännande tv-serien 2018.

Trailern till tv-serien Kidding med Jim Carrey