”Koko-di Koko-da”-regissören Johannes Nyholm: ”Jag tackar nej till tre Hollywood-manus i veckan”

Succéregissören Johannes Nyholm släpper surrealistisk skräckfilm, och vill att Richard Hobert ska byta spår.

Tom Cehlin Magnusson  |  Publicerad 2019-08-23 10:19  |  Lästid: 2 minuter

Den frispråkige regissören Johannes Nyholm är något av en doldis i film-Sverige, trots sina stora framgångar på den svenska (och internationella) filmscenen. En Guldbagge-nominering kom redan 2008 med kortfilmen Dockpojken, långfilmsdebuten Jätten kammade hem tre Guldbaggar 2017 – men mest känd är troligtvis Nyholm för kortfilmen Las Palmas, filmen där hans ettåriga dotter gestaltar en all inclusive-tillvänd dam på Kanarieöarna.

Las Palmas fick efter premiären i Cannes 2011 ordentlig viral fart via filmens trailer med över 15 miljoner visningar (tredje mest av alla trailers under året) och tog sig via filmfestivaler och prisceremonier till Jay Lenos The Tonight Show. Efter dundersuccén med Jätten för några år sedan är alltså Johannes Nyholm nu tillbaka med en ny långfilm, Koko-di Koko-da.

Filmen hade världspremiär på Sundance-festivalen och har sedan dess blivit vida omtalad för sin surrealistiska blandning av skräck och humor. Ett par förlorar sin dotter, och kan inte ta sig ur den mardrömslika sorg de lämnas med. Ännu mer mardrömslikt, i en bokstavlig bemärkelse, blir det när paret ska försöka hitta tillbaka till varandra under en tältsemester. Café fick en pratstund med Johannes Nyholm i samband med att filmen går upp på bio.

Varför bestämde du dig för att göra den här filmen, den känns ganska långt ifrån Jätten?

– Alla mina filmer, både Jätten och denna, springer ur personliga erfarenheter som jag tycker det är viktigt att berätta om. I detta fall handlar det om upplevelser av förhållanden, relationer, uppbrott och sorg.

Hur förenar man skräck med skratt?

– Man låter en munter dansk liten farbror i vit kostym, damasker och inställsamt smil lyfta på hatten, säga "Goddag, goddag" och sedan slå dig sönder och samman med promenadkäppen.

Du har ett experimentellt sätt att göra film på – vilka influeras du av?

– Min dotter, drömmar, händelser runtomkring mig.

Koko-Di Koko-Da hade premiär på Sundance och har fått mycket uppmärksamhet utomlands. Den obligatoriska frågan om huruvida du siktar på Hollywood känns därför ändå på sin plats?

– Jag har haft en Hollywood-agent i tio år som jag knappt kommer ihåg namnet på och tackar nej till tre Hollywood-manus i veckan. Visst kan jag tänka mig att göra en storfilm en vacker dag, men jag är framförallt intresserad av att berätta bra, personliga historier som säger mig något och som är sprungna ur en inre nödvändighet att bli till, snarare än strikta marknadskrafter.

Svensk skräckfilm – i vid bemärkelse – verkar ha fått något av ett uppsving de senaste åren, vad tror du det beror på?

– Ett uppsving marknadsmässigt ekonomiskt möjligen, med vissa uppmärksammade titlar, dock tycker jag fortfarande nivån är ganska låg.

Finns det någon svensk skräck som är underskattad då?

– En regissör som förtjänar att uppmärksammas och ges upprättelse är Richard Hobert. Miniserien Ålder Okänd från 1991 och framförallt långfilmen Sommarens tolv månader från 1988 är fantastiska, men har helt hamnat i glömska. Snälle goe Rikard, ta ett sjumilakliv bort från Bergman-influenserna, gå tillbaka till rötterna och gör mer filosofisk sci-fi/skräck. Där är du oöverträffad i svensk filmhistoria.

Koko-di Koko-da går upp på svenska biografer den 23 augusti.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2019-08-23 10:44