Chefredaktören har ordet: Självutplånande humor och självgod överkänslighet
Kristofer Steneberg om tillkortakommanden, sexuell makt och Elvis Presley.
Kurs i självutplåning handlar om 13 deltagare i en sommarteaterkurs någonstans i Mellan-sverige. Det är en kort berättelse, skriven av författaren och serieskaparen Henrik Bromander, som blir tv-serie på SVT i höst. Singeltjejen Maria tar tåget från stan, hon ska bo två veckor på en gård och öva på improvisation, humor och drama. Kursledare är Björn, en karismatisk kultursnubbe som passerat toppen av sin karriär. Efter en kväll med rätt mycket boxvin (här är en liten spoiler) kommer en sexuell invit från Björn. När hon efter viss vånda ändå tar sig till platsen de bestämt är han inte där. Det var ett elakt skämt: en sorts rå studie i sexuell makt, eller bara idioti. Maria bestämmer sig för att hämnas. Jonatan Unge spelar en vän till Maria, en Östermalmsbo som trots sina goda materiella förutsättningar aldrig lyckats med någonting i livet.
Varför en av landets absolut roligaste personer går loss på en historia om självutplåning, ensamhet och utanförskap är inte konstigt. Hans sommarprat från i fjol är fyllt av ord som ångest, oro, diagnoser och nervighet. Han backar inte för att hitta humorn i det allra mörkaste. ̋Jag har råttfärgat hår, jag är moralkonservativ när det gäller andra men liberal och förlåtande när det kommer till mig själv. Det sägs att jag har snälla ögon, dålig hållning och att jag snarkar. Jag hatar att ta konsekvensen av mina handlingar ̋, inleder han sitt sommarprat. För att få lugn och ro att skriva nämnda sommarprat tog Jonatan Unge in på hotell i Osby i fyra dagar. När han lämnade Osby hade han skrivit noll sidor på sitt sommarprat men ätit mängder av pizza och kollat fyrtio timmar av cringe-compilations och pandaklipp.
Det är befriande med en antihjälte som Jonatan Unge. Med en vidöppen dörr till sina tillkortakommanden är hans satir knivskarp. Jag ser fram emot att han, som är rotad i svensk kulturelit, blir en del i en pjäs där kulturmän utnyttjar sin position skamlöst och skryter om erövringarna till andra manliga teaterkollegor. Roligt? Ja och nej, men som Martin Luuk säger: Humor behöver inte vara roligt. Det kan springa ur något jättevackert, jättesorgligt och mäktigt. Som när en tärd och svettig Elvis Presley sjunger Unchained melody några veckor innan han dör.
När vi på Café började diskutera humorklimatet i Sverige kretsade samtalet framför allt kring den eviga frågan om vad man kan skämta om. Vi funderade över hur bra humorn i Sverige mår. Är det som återstår efter överkänslighet och hatdrev på Instagram bara ofarliga imitationer och semi-ironiskt ordvitsande? Är fortfarande osäker på om vi besvarade några frågor, faktiskt, men vi kan konstatera att det går att ifrågasätta hur bra Humorsverige mår sommaren 2019. Kanske mådde det som allra bäst 1997 när Killinggänget gjorde sitt liveframträdande på musikfestivalen Lollipop. I åter-kommande vinjetten Scenen blickar vi tillbaka mot legendariska milstolpar i svensk populärkultur, denna gång på den mytomspunna festivalen på Lida utanför Stockholm. Läs mer om Motala-hajpen Browns spelning på sidan 68 i senaste numret.
Mer humor hittas så klart på vår sajt. Här kan du just nu till exempel läsa om när vår skribent Joakim Almén träffade albumaktuella Bob Hund för att avliva myter. Har Blurs Graham Coxon krävt att få bli medlem i bandet? Har Thomas Öberg brutit foten efter att ha ramlat från ”5 meter upp i luften”? Har gitarristen Conny Nimmersjö bott i ett rör vid Medborgarplatsen? Svar på allt detta (ny spoiler: han har bott i ett rör) – och mer – finns på Cafe.se. Ett stort tack också för all input från er läsare och besökare kring Sveriges bäst klädda man-priset som vi delade ut i maj. På scen pratade Erik Berg om sitt förhållande till mode som skaver när det kommer till hållbarhet. Har du tankar du vill dela med Café – mejla oss gärna och berätta!