Annons
Annons

Lorentz: ”Jag gick typ i ide, sov i flera månader”

Efter att ha blivit nominerad till fem grammisar och jämförd med en ung Håkan Hellström gick Lorentz in i väggen. Café möter den högaktuella rapparen för en djupt personlig intervju om mörkret, den misslyckade Tokyoresan och nya melodier.

Mohamed Yussuf
Foto Fredrik Skogqvist

Foto Fredrik Skogqvist


Med albumen Lycka till (2017) och Kärlekslåtar (2014) i ryggen reser Lorentz, 26, under hösten iväg på sin största liveturné någonsin. Konsertkavalkaden avslutas på Annexet i Stockholm den 16 december.

Annons

Lorentz hade flugit ner sitt team till Tokyo, hyrt en femrummare i det trendiga nöjeskvarteret Shibuya och bokat en skrytstudio med den senaste inspelningstekniken. Ändå satt han och bara stirrade rakt framför sig.

Två år tidigare hade han slagit igenom stort med solodebuten Kärlekslåtar. Aftonbladets Per Magnusson belönade med fem plus. Även Dagens Nyheters Mattias Dahlström gav plattan full pott med motiveringen ”Årets bästa svenska popalbum”. När Lorentz strosade runt på Stockholms gator ropade folk ”leva life” efter honom, en fras ur hitlåten Där dit vinden kommer. När han samma år spelade på Way Out West ringlade kön längs med allén utanför Trädgår’n, trots att spelningen var i full gång och klubben redan var knökad. Inne i lokalen sjöng publiken så högt att Lorentz keyboardist inte hörde vad hon spelade.

Några månader senare stod det klart att Lorentz var nominerad i fem kategorier till Grammisgalan, flest av alla artister.
Framgången verkade ohejdbar, och efter hans spelning på Berns i Stockholm jämförde Nöjesbladets Magnusson den då 23-årige Lorentz med en ung Håkan Hellström: ”Precis som Håkan då står Lorentz nu på en kreativ alptopp och hans nästa destination är lika vidöppen.”

Men nu, våren 2016, satt en nedstämd Lorentz i hyrbostaden i Tokyo. Hans försök till ett uppföljningsalbum hade misslyckats, allt lät som en billig kopia av Kärlekslåtar.

Jag gick typ i ide, sov i flera månader. Det kändes riktigt dark, som om ingenting längre spelade någon roll.

Ambitionen med Tokyoresan var att chocka sinnet, att miljöombytet skulle fungera som inspiration. Han hade med sig sina närmaste medarbetare: producenterna från Kärlekslåtar, ett videoteam och en representant från skivbolaget. Gruppen hade full tillgång till Red Bulls lyxstudio. Lorentz var van vid betydligt mer spartanska förhållanden, vissa spår från Kärlekslåtar var inspelade i hans kök.

Målet var att spela in en låt under resans tre första dagar. Resterande tre dagar skulle ägnas åt att ge sig ut på stan och filma en musikvideo till låten. Det var ett vågat tillvägagångssätt, rent av ett desperat försök. Speciellt med tanke på att Lorentz inte färdigställt en endaste låt de senaste två åren.

Lorentz har lärt sig stå pall svåra påfrestningar. I en hudlös intervju med Café berättar popstjärnan om allt från tidiga influenser (Jay Z, T.I. och Lil Wayne) till varför han körde fast efter debutalbumet Kärlekslåtar (”rent psykiskt var jag inte på en bra plats”).

Efter tre dagar i studion hade Lorentz fortfarande inte lyckats värka fram något av värde. För att inte slösa bort den japanska kulissen tvingades teamet åka ut och plåta videomaterial till en ofärdig låt.
Resan gick mot sitt slut. En tidig frukost, efter ännu en lång natt utan framgång, kände Lorentz: ”Det här går inte. Nu är det slut.”

Tisdagseftermiddag i slutet av september. Solen värmer, hösten tvekar.

Lorentz slänger igen dörren till sin lägenhet och promenerar den korta sträckan ner till Hökarängen centrum, söder om Stockholm. Hans signum, de karaktäristiska flätorna i luggen, är borttagna.

– De är bara snygga ett par veckor åt gången, så jag väntar lite med dem nu. Men när jag åker på turné om en månad är de tillbaka.

Helt oannonserat släppte Lorentz i somras sitt andra soloalbum Lycka till. Plattan följs upp med The Doggfather tour som drar igång i Umeå i november.

– Jag är taggad. Det blir 15 datum totalt och avslutningen på Annexet blir min största egna konsert någonsin. Det får plats 3 500 personer därinne. Jag har ju spelat inför fler på festivaler, men nu kommer publiken bara för att se mig.

Vårt möte skulle ha ägt rum förra veckan men Lorentz lämnade återbud med kort varsel. Vi bokade in en ny tid några dagar senare. Även då ställde han in – samma dag.

– Jag är en rolling stone, skämtar han. Jag rör på mig hela tiden så det är svårt att veta exakt var jag kommer att befinna mig.

Vi går förbi grovputsade 40-talshus med neonskyltar på fasaderna. Lorentz, nu med en mer allvarlig ton, ber om ursäkt och berättar att han haft det hektiskt senaste tiden.

– Jag är mitt inne i en flytt och det har krånglat med flyttfirman så jag får lösa allting själv. Sedan har jag varit väldigt trött och sliten. Jag jobbade så sjukt intensivt med Lycka till. Sedan vi släppte den i somras har jag varit helt slut.

Han skakar på huvudet.

– Det är först nu jag börjar få lite distans till det. Jag har haft så mycket destruktivt i mitt liv de senaste åren. Det funkar inte att leva så. Jag har väldigt nära till mina känslor och senaste tiden har det kanske blivit lite för mycket. Så just nu håller jag på att långsamt försöka hitta till något som … Att få ett fungerande liv, helt enkelt.

Jag ville liksom hänga med folk i min egen ålder och få vara full och tramsa.

Redan i ung ålder hade Lorentz ett flöde av känslor som bankade i bröstet. Han var bara ett litet barn när föräldrarna skilde sig, ändå påverkade det uppväxten.

– Det var rätt mycket saker som hände, dels mina föräldrars skilsmässa men också annat. Tidigt utvecklade jag känslor som var jobbiga att bära på, och som jag inte riktigt förstod mig på. Jag kunde gå från att vara väldigt glad, till att i perioder må väldigt dåligt.

Musiken hittade han till genom de äldre bröderna Oskar och Martin. De målade, experimenterade med beats och spelade in mixtapes. Lorentz sneglade, bröderna stängde dörren. På rasterna sprang Lorentz hem, smög in i deras rum och lyssnade på Jay-Z:s The blueprint.

Läxorna var ointressanta. På lektionerna räknade han i stället hur många designermärken som syntes på hans kläder: ”Okej, med nyckelbandet – Tommy Hilfiger – så är det sex feta märken.”

I högstadiet hörde han att en kille i parallellklassen skulle få träffa musikproducenten Salla Salazar. Lorentz lyckades tjata sig in i ekvationen. Varje torsdag åkte ynglingarna till den berömda Redlinestudion i Norsborg för att lära sig av hiphopveteranen. Skolkamraten producerade. Lorentz rappade. Salla observerade. Ibland kunde Ison och Fille vara i lokalen samtidigt.

Det blev genast seriöst.

– Allt var så nytt och det gick lite för snabbt, säger Lorentz. Jag behövde leka av mig. Rappa på olika beats och göra om 50 Cent-låtar. Det var verkligen grymt att få hänga med Salla och vi hade en fin relation, men jag var inte redo för den omställningen. Jag ville liksom hänga med folk i min egen ålder och få vara full och tramsa. Jag var inte redo för ”nu ska du bli rapstjärna”.

Lorentz bröder släppte in honom i gemenskapen och han började rappa tillsammans med Martin som är fem år äldre. Duons artistnamn utgick från lillbrorsans förnamn och storebrorsans andranamn: Lorentz och Sakarias.

Tillsammans med ett stort gäng började de spela in musik i en polares pojkrum. När Lorentz steg in i inspelningsbåset – en mikrofon i kompisens garderob – försökte han få vännerna att skratta.

Samtidigt, under mitten av 00-talet, blomstrade hiphopen från den amerikanska södern. Genren utmärkte sig genom en mer rättfram rapstil och de många slanguttrycken. En av de största representanterna för uttrycksformen var New Orleans-rapparen Lil Wayne. Med en humoristisk kvickhet, ord som flätades samman och ett släpigt – många gånger obegripligt tal – stod han ut bland de amerikanska rapparna. I Stockholm satt en 16-åring med rapdrömmar och blev inspirerad.

– Sättet han vred på vissa ord … Det blev en speciell stämning i låtarna. Jag kände bara: ”Vad är det som händer här egentligen?”

Lorentz, som nu gick medieprogrammet på Riddarfjärdens gymnasium, skippade ofta lektionerna och hängde i stället tre våningsplan nedanför klassrummet – på ZTV:s kontor. Tv-kanalen producerade Mamma, det är en kändis i köket och undrade om Lorentz ville medverka i programmet. Han tackade ja, och bad om att få träffa Christer Sjögren för att denne ”ägde ett eget privatplan”. Det gick inte att ordna, i stället fick Lorentz bjuda hem Robert Wells. I avsnittet berättar Lorentz att han gillar ordet ”schpränki”. Robert Wells står stum.

Ungefär samtidigt släppte Lorentz och Sakarias sin första singel. Lorentz tänkte: ”Nu är jag outta here. Fuck det här, I’ma make it big” och hoppade av gymnasiet.

Kort därefter kom debutalbumet Vi mot världen. Medan Martin visade upp en mer mogen rap öste 17-årige Lorentz på med allt han hade. I Stockholm serenad rappar han orden ”yes sir” så långt bak i munnen att det mer låter som ett grymtande. ”All day” uttalar han på ett sådant sätt att internetsidorna som transkriberar ut sångtexter ersatte orden med ett frågetecken.

De mest hårdhudade hiphopskallarna var kritiska till nymodigheterna: medryckande rader, elektrobeats och den för många oprövade röstförvrängaren autotune var inte förenligt med hiphop.

Svenska folket höll inte med. Sony meddelade att Lorentz och Sakarias tillhörde skivbolagets mest strömmade artister, och duon gjorde över 100 spelningar på klubbar och festivaler. Dagens Nyheters lokalredaktion höll en ”diftongskola” där Lorentz utbildade reportern i hur man smälter samman och böjer vokalljuden. Reportern utnämnde det till ”Lorentzska”.

Lorentz växte upp på Södermalm i Stockholm och albumdebuterade 2009 som ena halvan av brödraduon Lorentz & Sakarias. Första soloalbumet, Kärlekslåtar, släpptes 2014 och nominerades till fem grammisar. I somras släpptes uppföljaren Lycka till.

Lorentz, som aldrig tidigare haft ett riktigt jobb, började knega som telefonförsäljare på dagarna. På kvällarna hängde han i studion.

– Det var inte världens najsaste jobb och jag var inte asgrym på att sälja, men det fanns ändå något där. Jag gillade att komma in till jobbet och hälla upp en kopp kaffe. Dessutom var jag helt pank och behövde cash.

På uppföljaren Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser som starkast fick fansen ta del av en tre år äldre Lorentz, vars anglicismer och diftonger numera var betydligt mer raffinerade. I öppningsspåret Sommarsnö berättar han om vad som skiljer honom från resten: ”De dränker sin ångest. Jag möter den, säger what’s up till den, ger den green light, go och så löper den. Bygger upp mig starkare tills vi möts igen.”

I en annan låt, som fokuserar på ungdomsåren, då bröderna hade ”Nikeloggan snaggad i nacken”, rappar Lorentz att han ”grät mycket, för mammas ångestattacker, de lät mycket”.

En annan nyhet var att uppföljaren producerats av Vittorio Grasso, som bröderna lärde känna genom rapkompisen Alexis Weak.

– Tidigare plockade vi bara beats lite här och där, säger Lorentz. Med Stockholm serenad och Mayhem hamnade vi i massa problem eftersom vi inte ägde rättigheterna till samplingarna. Till en annan låt fick vi ett beat från en engelsk producentgrupp på Myspace, ett annat snodde vi rakt av från någon amerikansk rapgrupp. Med Vito var det annorlunda. Nu satt vi med en riktig producent som gjorde beatsen från scratch. Nu hade vi större kontroll över vilken stämning vi ville skapa i låtarna.

Året efter satt Lorentz med sin andra bror Oskar – också han producent – i en dansstudio. Vitos mamma arbetade som danskoreograf och de tre killarna tillbringade mycket av sin tid på hennes kontor. Till förra skivan hade de investerat i en mikrofon och numera kunde de plugga in den i datorn och spela in musik var de än befann sig.

Lorentz improviserade fram sina rader i den temporära studion och ett par dagar senare hade de fem låtar inspelade.

Idén väcktes: de skulle färdigställa ett album på tre veckor. Lorentz, nu full av inspiration och ett sug efter att inte bara rappa utan även sjunga, bestämde sig för att projektet skulle mynna ut i ett soloalbum. Han skrev låtar. Vito och Oskar arbetade på ljudbilden. Apparaten växte dock snabbt och killarna kände att det fanns ett värde i att ”satsa lite högre”.

En dag hade Oskar med sig en sampling han hade hört på en spansk rockskiva. Lorentz och Vito fastnade direkt för melodin, ursprungligen en melanesisk körsång som även återfinns som ledmotiv till filmen Den tunna röda linjen. Vito loopade en fras från kören, slängde på trummor och la samplingen bakom. Lorentz bad om ett intro med en akustisk gitarr som plockade melodin. Låttexten, som öppnar med frasen ”tänkte leva life, du behöver inte om du inte vill va med”, knåpade han ihop samma kväll i studion.

Det som var tänkt att bli ett expressalbum hade nu tagit nästan ett år att producera. När solodebuten Kärlekslåtar väl kom 2014 blev det en omedelbar succé.

Frasen ”leva life” blev ett populärkulturellt begrepp som tummades i sms och vrålades inne på nattklubbar. Lorentz vann en grammis i kategorin ”årets hiphop/soul”. Även medierna hyllade: Expressens Annah Björk beskrev plattan som ”en liten milstolpe”. Dagens Nyheters Mattias Dahlström frågade sig om det inte var 10-talets hittills bästa svenska album, och fortsatte: ”Han rappar när han vill, sjunger autotuneförvridet då och då och viskpratar lite sömnigt nyvaket däremellan.”

Beskrivningen passade lika bra in på Lorentz tidiga inspirationskälla Lil Wayne.nLorentz hade nu utvecklat ett musikaliskt uttryck brett nog för stora kommersiella framgångar, men samtidigt tillräckligt unikt för att han skulle kunna åtnjuta stora artisters trovärdighet. Trots den åtråvärda positionen skulle de nästkommande åren bli besvärliga.

Tisdagseftermiddag i början av oktober. Regnet vräker ner, hösten har slutat tveka. Lorentz går på Östermalm i Stockholms innerstad med hakan nerborrad i dunjackan. Han har precis lämnat skivbolagets kontor där han haft ett möte om sin kommande turné.

Samtidigt som vi försöker skyla oss från regnet frågar jag om skaparkrisen. Det var när musikjournalisten Fredrik Strage i somras satt i Nyhetsmorgon och presenterade Lycka till som uttrycket kom på tal: ”Han har tagit ganska lång tid på sig att göra den här nya skivan”, sa Strage. ”Han har haft lite skaparkris.”

Lorentz garvar.

– Det var fett. De senaste månaderna har jag svarat precis så när folk frågat varför det tog tre år: ”Nej, men det var ju den här skaparkrisen.”

Hans ton avslöjar att en mer komplicerad sanning gömmer sig bakom den enkla förklaringen.

Vi fortsätter irra runt i regnet. Lorentz rolling stone-läggning har gjort att vi inte heller inför detta möte kunnat bestämma var intervjun ska äga rum. Efter en stund går vi in på en restaurang där det hänger exklusiva cyklar i taket. Lorentz beställer en kopp kaffe och skalar av sig den puffiga jackan.

– Många har trott att jag har haft prestationsångest. Att framgången med Kärlekslåtar gjort mig så paralyserad att jag inte kunnat följa upp den. Men det är inte sant, jag har sysslat med musik så himla länge att jag inte känner den typen av press.

Det låter ändå mänskligt att känna prestationsångest, trots att man sysslat med musik under lång tid.

– För mig var det en annan typ av stress, en ångest över att allting tog så lång tid. Vad folk skulle tycka om skivan, eller om jag skulle kunna toppa Kärlekslåtar – inget av det rörde mig. Jag tänkte mer: ”Jag måste släppa en skiva, och just nu går det inte.”

Vad var fel?

– Rent psykiskt var jag inte på en bra plats. Tänk att gå in med inställningen att man ska göra en platta på några veckor, till att det blir ett års intensivt arbete. Och sedan ytterligare ett års turnerande som tar energi och kraft. Dessutom bröt jag under turnén upp med folk som jag jobbat tajt med.

Hur kändes det?

– Det var jobbigt och det blev en stor omställning. Och utöver det var jag i ett förhållande som inte fungerade. Allt kom på samma gång. Jag började känna mig utbränd och var rätt skör psykiskt. Jag gick typ i ide, sov i flera månader. Det kändes riktigt dark, som om ingenting längre riktigt spelade någon roll. Och mitt i det skulle jag inte bara skriva nya låtar utan även förnya mig och utveckla min stil.

Det gick inte så bra när du försökte göra det i Tokyo.

– Tokyo, alltså … Jag hade lite idéer kring låtar och tänkte att jag skulle kunna pusha mig själv till att skapa om jag bara kom bort från Stockholm. Men det är inte så det fungerar. När jag gör melodier och skriver texter – allt är improviserat. Jag går på intuition och jag testar mig fram. För att det ska funka måste jag må bra. Och just då var jag bara låg.

Du återkommer ofta till hur ditt skapande bygger på glädje.

– Ja, jag måste vara glad för att kunna göra musik. Jag kan inte bara gå in i studion och snickra ihop låtar. Att jag valde att göra 50 Cent-covers hemma hos polare i stället för att direkt satsa hårt hos Salla i Redlinestudion, eller att jag drogs till T.I. och Lil Wayne, att vi snodde beats och langade autotune på allt vi gjorde – allt kom från en lekfull plats.

Sommaren 2016 lyckades du ändå släppa singeln Romeo.

– Det var den låten vi jobbade på i Tokyo. När vi var klara hade jag svårt att förhålla mig till den. På en låt hade vi lagt ner lika mycket jobb som man gör på ett helt album. Men det blev fett till slut. ”Jag vill aldrig gå hem” sjunger jag i refrängen, och på singelomslaget är det en staty som har ryckt ner ett lysrör från klubben och tar med sig klubben hem. Jag festade mycket under den perioden och de känslorna kom ut i låten.

Hur gick det efter Romeo?

– Hösten 2016 började jag jobba mycket med Eric Berglund, CEO, tidigare i Tough Alliance. Vi har alltid haft kontakt, men när han flyttade till Stockholm började vi hänga mycket mer. Vi pratade mycket om hur jag kände mig, vad jag ville göra. Eric fattade att jag mådde dåligt och hjälpte mig att komma tillbaka.

Jag försöker leva mindre som en rolling stone, och lite mer harmoniskt.““Det är lätt att tänka att musiken är det viktigaste i världen, men livet går inte under för att jag inte släpper ett album.

När började det kännas bättre?

– Runt oktober, förra året. Jag tror också att det berodde mycket på att jag slutade försöka stressa fram låtar. Det är lätt att tänka att musiken är det viktigaste i världen, men livet går inte under för att jag inte släpper ett album. Med tiden kom jag igång med skrivandet igen. Och i våras spelade jag skivor i Paris tillsammans med Eric och Madi Banja. Klubben var helt full och jag kände mig glad igen. Under den resan skrev vi klart 120 euro, som är med på nya skivan.

Lorentz tar en klunk av kaffet och beskriver hur spännande det känns att ha tagit ytterligare ett steg i sitt artisteri.

– Lycka till har ju en hårdare och mörkare ton än Kärlekslåtar. Det räcker att titta på skivomslaget: en rosa bubbla som spräcks och ur den kommer någonting toxic. Det är intense. Giftet måste ut och man måste gå vidare. Dra lärdom av allt som har hänt och utvecklas.

Lorentz är på en ny plats. I stället för desperata inspirationsresor till andra sidan jorden ägnar han sig åt styrketräning med en personlig tränare, och en balanserad förberedelse inför vinterns turné.

– Jag försöker leva mindre som en rolling stone, och lite mer harmoniskt.

Annons

Dela (24)
Tweeta

Annons


Laddar