Magnus Uggla i stor intervju: ”Några gånger har jag känt att det inte finns något ljus i tunneln”

MAGNUS UGGLA

De senaste åren beskriver han som vidriga, en tunnel utan ljus. Nu är Magnus Uggla tillbaka. I en lång intervju berättar Sveriges popregent om vilda turnéer, mörka tankar och varför han vägrar att släppa en ny skiva.

Tom Cehlin Magnusson | Foto: Andreas Johansson  |  Publicerad 2021-08-17 16:09  |  Lästid: 16 minuter

Magnus Uggla har gått i cirklar. Varv efter varv, timme efter timme, varje dag. De senaste fjorton månaderna har han gjort om sina regelbundna långpromenader till mängder av, förvisso metaforiskt tacksamma, varv i sin trädgård. Den där typen av vankande fram och tillbaka som i tecknade filmer brukar leda till att man trampar sig själv hela vägen ner under markytan. 

”Det är ett värdelöst år, det tycker jag verkligen. Jag har jobbat hela tiden, men att inte kunna gå på krogen är sjukt tråkigt. Vidrigt.”

Vi ses på hans bokningsbolags kontor en stekande sommardag. Så här såg inte riktigt planen ut. Mina tankar om en avslappnad intervjusituation, kanske med en öl i handen, för att trassla ut mysteriet Magnus Uggla och, vem vet, kanske få höra några anekdoter från hans tid som huvudstadens hippaste glamrockare på 70-talet är långt borta.

I stället sitter vi vid var sitt hörn av ett konferensrum. Mellan oss är en omfångsrik hörnsoffa. Om jag kisar så kan jag urskilja hans ögon, resten består av mörkt krull, pork pie-hatt och munskydd.

”Jag trodde jag skulle känna mig friare efter första sprutan. Men ändå sitter jag med munskydd som en idiot.”

Han är tacksam över att det fortfarande är socialt accepterat med munskydd, det verkar ha gett någon sorts mersmak. Sedan länge är han en självdiagnostiserad hypokondriker. Men om intervjutillfället är den första rapporten från en Howard Hughes-tillvaro så syns det ännu inga yttre spår. 

Magnus Uggla bär en smal jeansjacka och ännu smalare jeans i trettio graders värme. Om ett par veckor ska han fylla 67 år, men han är lika smal som 1977. Den lilla glipan mellan hår och munskydd ser välmående ut och burret har samma stuns som någon av hans mest pompiga refränger.  

”Det kommer från min morsa. Hon var 98 år när hon dog och hade inte en rynka. Det var inte klokt, håret hade hon kvar också.”

Jag gick från ett möte och det sista jag sa var att jag skulle sluta som artist.”

Trots de yttre omständigheterna så känner troligtvis de flesta som har följt Filip och Fredriks frågesportsprogram Alla mot alla igen det återkommande inslaget ”Är Magnus Uggla äldre än dom jävlarna?”. Formatet går ut på att åldersbestämma allt från smurfarna till Kaknästornet med den krullhårige artisten som ett slags ofrivilligt index. Bakom munskyddet anas ett pustande ljud.

”Första gången jag såg det så tänkte jag ingenting, men när jag förstod att det var ett stående inslag så blev jag trött. Jag gillar Filip och Fredrik, men de körde det inslaget så mycket så jag tyckte att det blev plågsamt. Jag blev inte förbannad, men det blev plågsamt. Då slutade jag kolla på det”, säger Magnus.

Han verkar mån om att inte låta gnällig, menar att det är obehagligt att se sig själv diskuteras på tv oavsett vad som sägs.

”Jag gillar programmet. Jag älskar Janne Josefsson. Han och Cecilia Frode står upp för oss som inte är lika allmänbildade som de andra som är med. Jag älskar dem. Men att vara föremål för en avdelning i programmet tycker jag är skitjobbigt.”

Du har mycket åldersångest? 

”Absolut, jag minns att jag fyllde sjutton år och kände att fy fan vad gammal jag är. Vad fort tiden går. Och på den vägen är det.”

Går det upp och ner?

”Det är värre nu än någonsin. Nu börjar man känna att man inte är lika stringent längre, man är inte lika rapp. När man tittar på något som Alla mot alla så sitter man och kan svaret men kommer inte på vad fan det är. Man är inte lika alert i skallen, det tycker jag är skitjobbigt”, säger Magnus. Han skrattar.

”Men det är ju för att man håller på att närma sig vägs ände.”

Känner du så?

”Ja, absolut! Jag har sjuk åldersnoja.”

Är det dödsskräck?

”Nej, jag tycker inte att jag är lika rädd för att dö i dag som när jag var yngre. Det är ju jävligt konstigt, det borde man ju vara. Det som är jobbigt med att bli gammal är att man är inte lika snabb längre.”

Jacka, Oscar Jacobson T-shirt, Ann Demeulemeester Hatt, Borsalino 

Många år innan viruset kom så lärde sig Magnus Uggla något av Robbie Williams. Ett av de uttryck som engelsmannens något skakiga personlighet tar sig är nämligen ett omfattande användande av handsprit. Efter en intim konsert med den brittiske världsstjärnan som Magnus Uggla bevittnade började han själv förbruka flera liter i veckan. Händerna, näsan, munnen, allt började omsorgsfullt baddas i den trögflytande vätskan. I andra sammanhang har han berättat om ormfobier, flygrädsla, hypokondri och dödsångest. 

Många har druckit mer under virusåret för att stävja ­ångesten?

”Jag är verkligen fyrkantig där. Det finns en fördel med att bara dricka på helgerna, för det blir så mycket godare när man väl får dricka om man har levt stramt innan”, säger han.

”Jag dricker inte lika mycket sprit heller. Dricker man öl eller vin så blir man bara seg och tråkig. Man gör inte bort sig lika mycket.”

Anledningen till att vi ses är att Magnus Uggla släpper romanen Johnny the fucker. Boken marknadsförs som en nästan sann historia om hans schlagerfiasko 1979. Bara ett par år tidigare var han Sveriges största artist. Tanken var att rida vidare på framgångståget med albumet Vittring. Skivan gick med andra artisters mått mätt bra, men sålde bara en bråkdel av succéskivan från året före. Kritikerna stod på kö för att få utföra gravsättningen av Ugglas karriär. Den efterföljande turnén blev ett fiasko, så pass att Magnus Uggla något år efter sitt enorma genombrott var skuldsatt.  

”När jag hade skrivit halva boken så kände jag att det här är som Wolf of Wall Street – det är som en drift med musikbranschen på 70-talet. Det var inte planen, det bara blev så. Det har passerat så många konstiga figurer genom mitt liv, speciellt i grammofonbranschen.”

När man läser boken framstår det som om du var på väg att lägga av med musiken. Det måste vara överdrivet?

”Nej! Jag blev stjärna över en natt, även om det var mitt tredje album. Det gick så här”, säger han och knäpper med fingrarna. 

”Från att ha varit anonym så kunde jag inte öppna en tidning en enda dag under sex månaders tid utan att stöta på mitt namn. Det stod varenda dag – i varenda jävla tidning. Åtta–nio månader senare så hade jag nått vägs ände.”

Ett möte ställde allt på sin spets. Punkrockaren Magnus Uggla skulle bli tvungen att ställa upp i den mossiga schlagerfestivalen för att rädda sin karriär.

”Utifrån floppen med Vittring-albumet hade jag torskat en turné och var skyldig folk pengar. Vi hade ett möte där jag höll på att börja grina. Jag gick därifrån och det sista jag sa var att jag skulle sluta som artist. ’Fine, du kan börja på posten’, sa min manager. Då började jag marinera tanken på att vara med i ­schlagern.”

Magnus Uggla skrev discorockhybriden Johnny the rocker, möttes av idel ryggdunkningar och viskningar om att han i princip kunde räkna med segern. 

Han kom sist. Överlägset sist. 

Visst, låten blev sedan en storsäljare (klistermärket ”Sist i Melodifestivalen” trycktes på singeln) men Magnus Ugglas självbild hade redan bekräftats.  

Han är en av landets genom tiderna mest framgångsrika artister, har sålt miljontals skivor och har snart spottat ur sig hitlåtar i femtio år. Men om man skulle döma av hans intervjuer så tycks hans karriär bestå av en serie bakslag, missräkningar och kallduschar. 

Han berättar om hur uselt hans första skiva sålde, hur pinsam och pretentiös den andra var och hur arga alla blev över den tredje. Kvalfyllt pratar han om floppen med Vittring, hur han kom sist i schlagern och hur landets islador stod tomma på turnén efter Jag mår illa. Han måste vara en av få artister i världshistorien som skämts så mycket över sin egen skiva att han har haft långt gångna planer på att försöka dra in den från marknaden.

När man hör Magnus Uggla prata om sin karriär påminns man om något Seinfeld-skaparen Larry David en gång sa, om hur han minns varenda gång han känt sig förolämpad sedan han var fyra, fem år. 

”Jag har haft svintur genom hela mitt liv, men det jag kommer ihåg är när jag har floppat”, säger Magnus. 

”Schlagern är definitivt ett exempel på det. Men det är det man lär sig av. När man är villrådig och inte vet vad man ska hitta på börjar man tänka i andra banor. När det går bra så tuffar man bara på. När det går dåligt försöker man hitta nya idéer.”

Du verkar ha lätt för att känna dig som en loser, kan man ut­­läsa av din självbiografi.

”Jo, men alla tänker väl, eller kanske inte alla, men många går väl och tänker att de ska bli avslöjade som en bluff? Att de inte duger till.”

Var kommer det ifrån, att du känner så?

”Det har nog med uppfostran att göra. Och min skoltid”, säger han.

”Men jag är ju en sopa. När jag kom in i musikbranschen så kunde jag inte ett jävla skit. När jag gjorde min första skiva så föreslog min producent att jag skulle lägga på en stämma, och jag visste inte vad det var för något. Jag tycker det säger rätt mycket om hur lite jag kunde.”

”När jag kom in i musikbranschen så
kunde jag inte ett jävla skit.”

Skjorta, BLK DNM T-shirt, Ann Demeulemeester Byxor, Adnym Atelier Hatt, Borsalino Sneakers, Acne Studios

Greta Thunberg, Mia Skäringer, Samir Badran, Joakim Lundell, Linnéa Claeson. När journalisten Emanuel Karlsten sammanställde vilka kändisar som var mäktigast på Instagram i fjol så var ovannämnda sällskap, och ytterligare några namn av liknande tutti frutti-karaktär, de enda som slog Magnus Uggla. Något förvånande då det enda Magnus Uggla lägger ut i sociala medier är de omåttligt populära fredagsdrinkarna där han under stress och möda rör ihop en grogg. 

De senaste åren har hans karriär bytt skepnad. Måndag till fredag eftermiddag tillbringar han fortfarande med att skriva låtar. Som låtskrivare är han i det närmaste unik i Sverige, med allra minst ett par monsterhits per decennium sedan 70-talet. Och i dag är han på något sätt större än någonsin, är ”Kung Uggla” med både kids och pensionärer. Samtidigt är det i år ett decennium sedan hans senaste studioalbum. I våras släppte han singeln Fredagsdrinken, en låt som handlar om fansen som skiter i hans musik och skriker efter Instagram-drinkar i stället för låtar. 

Du har sagt att folk inte bryr sig om musik längre.

”Ja, det känns lite tråkigt, tycker jag. Men det är inte mycket att gräma sig över. Den här fredagsdrinken, som verkar vara sjukt populär, kan jämföras med om jag skulle släppa en singel och ligga etta på listan. Om jag skulle åka på turné så skulle nog folk komma för att de vill se han med drinkarna, och så kanske de kan Kung för en dag också”, säger Magnus.

”Men jag tycker inte att det spelar någon roll. Jag skriver nya låtar hela tiden. Men sen sitter jag och undrar vad fan jag ska göra med dem egentligen. Man kan ge ut en låt kanske, men ett helt album kan man lika gärna slänga i soporna. Ingen jävel kommer att lyssna på det. Folk lyssnar på en låt i dag, inte mer.”

Det låter deppigt?

”Det känns skittråkigt. Det gör det verkligen. Men vad ska man göra då? Att spela in och ge ut låtar kostar pengar. Det kostar minst tjugofem lax att spela in en låt. Hur många streams ska jag ha för att det ens ska gå ihop? Det blir fyra miljoner streams man behöver bara för att ett album ska bära sig. Så sitter man sen och är förbannad för att man har gjort en massa låtar som ingen bryr sig om. Då är det nästan skönare att skita i att ge ut dem.”

Vad krävs för att en låt ska vara värd att spela in?

”Det är en svår fråga att svara på. Jag skrev en massa låtar i våras och gjorde klart den som blev Fredagsdrinken. Jag hade ingen tanke mer än att det vore kul att göra en låt för alla som följer mig på Instagram. Det var slumpen. Ibland får man feeling”, säger Magnus. 

Låtskrivandet verkar ha fått en annan roll i Magnus Ugglas liv. Han tycker om att testa nya saker, speciellt saker han tidigare avskytt. Förr tyckte han att country var skit, men för några år sedan gjorde han i hemlighet ett helt countryalbum som han, trots undertecknads vädjan, vägrar släppa. 

”Jag började lyssna på Waylon Jennings och sådant där. Jag kände en sådan samhörighet med deras texter. De berättar ­historier, det är ofta mycket krökande och fester. Det är roligt, helt enkelt.”

Vad gör du på fritiden då, om du inte spelar in dina låtar?

”Jag spelar piano, det är det jag har ägnat mig åt i tjugo år. Jag hade en rysk pianolärare, sen bytte jag och fick en jazzpianist som började lära mig jazz. Jag hatar jazz. Men det var kul, och sen började vi spela boogie woogie”, säger Magnus.

”Och om jag hatar jazz så är boogie woogie så jävla sugigt så det finns inte. Men det är sjukt kul att spela. Just nu är jag helt besatt – jag sitter hela dagarna och spelar boogie woogie.”

Munskyddet dansar in och ut ur Magnus Ugglas mun när han pratar om det nyfunna intresset.

”Jag kollar på Youtube när folk spelar boogie woogie och tänker att fa-an vad bra de är på att spela boogie woogie!”

Robert Wells sålde väl ut Ullevi tio år innan Håkan Hellström med sitt boogie woogie-piano?

”Ja, exakt. Han är duktig på det. Men jag tänker att det är lite som Lars Noréns pjäser, Natten är dagens mor och sådant där. Sjukt tråkigt att titta på, men fruktansvärt roligt att spela”, säger han.

Magnus Uggla är också något av en konstkännare. Kanske väcktes intresset i barndomen. Vid söndagsbesöken på Moderna museet brukade hans pappa dra ut Ulla Larsons oljemålning Morgon, föreställande ett rodnande morgonstånd, från en utdragbar stålram avsedd att skydda motivet från besökarnas strosande ögon, till sin sons stora förtjusning. I vuxen ålder har  Magnus gått in för radikal och provocerande 60-talskonst av Ola Billgren och Dick Bengtsson. Han har refererat till Mondrian, De Geer och Dardel på skivomslag. Han är barnbarn till bankiren och konstsamlaren Ernest Thiel som grundade konstmuseet Thielska Galleriet och fick sitt porträtt målat av Edvard Munch och Carl Larsson. Om allt detta talar han helst inte överdrivet mycket. 

Är du fortfarande konstintresserad?

”Inte lika mycket längre, men jag är absolut konstintresserad. Definitivt.”

Har du någon dyrgrip?

”Nä, det vill jag inte säga.”

Men du är inne på 60-tal?

”Just det, ja, 60–70-tal. Lite har det svalnat, men jag är intresserad av konst och försöker gå på gallerier och sånt där. Men man har ju inte kunnat gå på gallerier på snart två år”, säger han. 

”Boogie woogien har tagit över lite.”

Skjorta, BLK DNM T-shirt, Ann Demeulemeester Hatt, Borsalino

”Ett helt album kan man lika gärna slänga i soporna.”

Magnus Uggla växte upp på Karlavägen i Stockholm, i samma hus som Lennart Hyland. Hans pappa var patenträttsråd och hans mamma musikpedagog. I det adliga släktträdet hittas bankirer, konstmecenater, kompositörer och en ingift Povel Ramel. Själv beskriver Magnus Uggla den borgerliga uppväxten på
Ös­termalm som svartvit. Till middag serverades enbart tunga, njure eller andra typer av inälvor. På helgerna gick han som barn hand i hand med sin pappa och blev undervisad i hur en gentleman för sig. På lördagar besökte de antikvariat, på söndagar museer. 

Trots, eller på grund av, detta så kom han att stöka sig igenom sina ungdomsår. Han blev relegerad i femman, sexan, åttan och nian. (Han kom senare också att bli relegerad från Calle Flygares teaterskola.) Sammanlagt gick han i tretton olika skolor. Han hamnade i ett gäng som gjorde inbrott, sniffade thinner på bildlektionerna och åkte moped packade. I efterhand har han tänkt att han är lycklig som överlevde. 

De flesta som har slagit på radion de senaste tio åren har någon sorts aning om Magnus Ugglas relation till sin pappa. Jag och min far låg på Svensktoppen i tre år och utsågs till den mest populära låten i programmets historia. Pappa Claës beskrivs som snäll och en smula excentrisk. En man som på ålderns höst gick omkring på stan med en genomskinlig portfölj innehållande ett gäng porrtidningar av ingen uppenbar anledning alls. Men också en pappa som stödköpte sin sons skivor, skjutsade till spelningar och tvingade in sin sons skivomslag på Statens porträttsamling på Gripsholms slott.

”Några gånger har jag känt att det inte har funnits något ljus i tunneln.”

Hans mamma Madeleine verkar också ha varit något av en provokatör, enligt Magnus.

”Min morsa var sjukt driven. Hon stötte på många problem som kvinna eftersom det var en sådan mansdominerad värld. Men hon satte ner foten mot gubbarna.”

Trots sin bakgrund blev hon under slutet av 60-talet en del av kvinnorörelsen. Som musikpedagog hade hon grundat en musikskola, Stockholms Musikpedagogiska Institut, men tröttnat på alla gubbar som motarbetade henne. 

Pratade ni någonsin om att du samtidigt kallades mans­chauvinist i tidningarna?

”Nej, aldrig någonsin. Aldrig. Jag vet att när jag spelade på Kåren i Stockholm så gick hon hem och grät efteråt för att hon tyckte att det var så fruktansvärt. Hon tyckte att det var hemskt att hon hade närt en sådan son, det tror jag.”

Hur kändes det? 

”Det sket jag i, faktiskt. Jag har aldrig haft en jättebra kontakt med min morsa”, säger han. 

”Vi började sjunga ihop på 90-talet, då fick vi en bättre relation. Jag har fått en adhd-diagnos och jag kan gott och väl tänka mig att hon hade add eller asperger eller något sådant. Hon var ganska fyrkantig i sitt sätt att vara. Det tror jag gjorde att vi
aldrig hittade fram till varandra.”

Ni pratade aldrig om musik?

”Jag tror inte min morsa hade koll på min musik. Faktiskt inte ett skit. Jag funderade någon gång på om jag skulle fråga henne om hon kunde nämna en enda låt som jag hade skrivit. Men jag vågade inte, jag kände att hon kanske inte skulle kunna det och det hade blivit så sjukt pinsamt”, säger han.

”Hon berättade till och med att när det kom fram folk under hennes föreläsningar och frågade om hon var min morsa så ljög hon och sa att hon inte var det.”

Första gången som offentligheten fick ta del av Magnus Ugglas uppväxt var i den föreställning som han gjorde tillsammans med Martin Luuk för några år sedan, Hallå – Popmusik, kickar och kläder. Föreställningen hyllades av en enig kritikerkår, spelades för fullsatta salonger i över ett år och gick till slut upp på Dramaten. 

Var det ett medvetet beslut att öppna upp dig?

”Nä, något medvetet beslut var det inte. Det var Martin Luuk som ville göra en show med mig. Jag hade nog ingen aning om vad han ville göra. Vi träffades några gånger och han intervjuade mig. Han skulle supa mig under bordet för att jag skulle berätta mina innersta tankar.”

Hur gick det? 

”Nä, man har lärt sig att inte sitta på fyllan och gaffla om dumma saker. Jag blev tyst som en mussla. Men ändå lyckades vi. Han fick till det bra. Men från mitt håll var det ingen tanke om att öppna mig.”

Samarbetet var oväntat, speciellt med tanke på att Uggla och Luuk hade hamnat i luven på varandra på ett möte med
Killinggänget på 90-talet. 

”Jag ville göra en föreställning med Magnus för att jag gillade honom mycket som barn. Hans 70-talsgrejer betydde mycket för mig då. Och sen tyckte jag att jag tappat bort honom med åren. Att hans ironiska leende stelnat till en grimas. Samma syfte som jag hade med Henrik Schyffert när jag hjälpte honom skriva sin 90’s-monolog. Att gå bakom masken”, berättar Martin Luuk.

”Magnus fattade idén och insåg att han var tvungen att öppna sig för att det skulle bli något. Vi skrev också på ett papper där det stod att ingenting som kom fram i våra samtal fick användas utanför föreställningen. Han öppnade upp både sig själv och sin telefonbok och gav mig namn och nummer till folk som han omgav sig med under 70-talet som kunde ge en annan bild av honom, inte alltid positiv.”

Medvetet eller ej, något har hänt med bilden av Magnus Uggla de senaste åren. Förr var han känd som landets mest otillgängliga kändis. Bilder på hans familj har för hungriga skvallerjournalister varit som suddiga storfotsobservationer. I dag har han en podcast tillsammans med sin dotter, tidigare har han bloggat och skrivit en självbiografi. När man läser den så häpnar man över hur öppen den tidigare så tillknäppta artisten är om sin barndom, ångest och självmordstankar. Under en utredning för en adhd-diagnos så berättar han för psykologen om en takbjälke i studion som fungerat som en morbid tröst om allt någon gång skulle kännas för jobbigt. Perioden då hans pappa och store­bror gick bort vid slutet av 90-talet beskriver han som ett stort, svart hål.

Har du haft liknande perioder sedan dess?

”Absolut. Jag är nästan bipolär, det finns inget mellanting. Antingen är jag på skitbra humör eller så är jag superdeprimerad”, berättar han. 

”Den här corona-perioden har varit otroligt plågsam. Otroligt plågsam. Några gånger har jag känt att det här är för jobbigt, nu orkar jag inte mer. Det finns inget ljus i tunneln.”

På 70-talet gick han i psykoanalys, mest som en del av en skådespelarutbildning, men mot slutet av 90-talet gav han det ett nytt försök. Psykologen ägnade terapitimmarna åt att äta bullar och snegla på klockan när Magnus försökte öppna sig. 

Du har inte gått i terapi sedan dess?

”Nej. Jag är nog klar med terapin, tror jag.”

Det var spiken i kistan?

”Jag har ändå provat tre olika psykologer under min livstid och ingen gång har det fallit väl ut. Det är nog inte något för mig. Jag sitter mest och kallpratar och försöker vara underhållande. Jag tror inte att det är min grej”, säger Magnus.

”Många har sagt att man ska hitta rätt. Men det är en ganska jobbig upplevelse att öppna upp för någon som man inte känner, och upptäcka efter tjugo gånger att det inte känns rätt. Och så måste man göra om det igen. Då skiter jag faktiskt hellre i det.”

Vad blir du glad av då?

”Skriva. Och spela piano. Om jag mår dåligt så kan jag spela som fan. Då försvinner det bara”, säger Magnus.

Jacka, Dries Van Noten T-shirt, Ann Demeulemeester Byxor, Adnym Atelier Hatt, Borsalino

”Min morsa grät efter min spelning för att hon tyckte att det var så fruktansvärt.”

T-shirt, Ann Demeulemeester

Efter ett halvt sekel som popartist framstår Magnus Uggla fortfarande som något av en gåta. En stöddig provokatör å ena sidan, en känslig person med svajigt självförtroende å andra sidan. Hatad av kritiker, älskad av folket. Det går att följa en tråd hela vägen tillbaka till hans genombrott. 

När Joe Strummer i The Clash vrålade ”Stockholm’s burning” och sparkade i gång Sveriges punkscen på Gröna Lund 1977 så stod Joakim Thåström i publiken. Han har i efterhand beskrivit det som att han höll på att dö när The Clash gick upp på scenen. Några rader bort stod också Magnus Uggla. 

Han åkte efter konserten direkt till studion för att göra sångpålägg på det som kom att bli hans genombrott, den fullständiga överkörningen Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt. Två artister med ett föränderligt uttryck och en tydlig personlig integritet, men med helt olika karriärer. Där Thåström under hela sin karriär har haft kritikerna på sin sida så blev Magnus Uggla vid sitt genombrott Sveriges mest hatade människa, en position han mer eller mindre behållit sedan dess. Själv ville han inte ens beskriva sig som en punkare. 

”Det var jävligt kul att bli stjärna, det hade jag drömt om länge. Det var glassigt. Men samtidigt fick jag så mycket spö. Dels av kvinnorörelsen för mina manschauvinistiska texter, jag blev utsedd till en mullig mansgris av Expressen. Det debatterades på Kvällsöppet om huruvida barn skulle få lyssna på mina låtar eller inte.”

Albumet gick in som etta på listorna och sålde som smör. Skivan sågades samtidigt i alla tidningar. På den efterföljande turnén kastade raggare ägg, flaskor och järnrör mot scenen. Magnus Uggla var Sveriges Johnny Rotten, och han var inte
speciellt bekväm med det. 

”Det var jobbigt som fan. Jag kunde inte öppna tidningen utan att mitt namn stod där. Det stod någon skit varenda dag. Det tyckte jag var svinjobbigt.”

Var det meningen att det skulle bli så?

”Det var kontroversiella texter, även om mina låtar egentligen var någon sorts ironi eller satir. Men eftersom det kom samtidigt med punken så togs det på blodigt allvar. Kidsen älskade Jag skiter och sparkade sönder sina skåp i skolan. Det var inte tänkt så från början, den låten var mer tänkt som ett skämt. Men den kom så rätt i tiden.”

Folkparkerna kokade över hela landet. Själv stod Magnus Uggla och kisade när han klev upp på scenen för att försöka undvika att få något kastat i huvudet. 

”Jag fick bryta många spelningar. När vi spelade i Lund skar de sönder däcken på bilen och slängde ett järnrör i väggen.
Det var skitläskigt. Ägg har jag fått på mig, men jag har faktiskt aldrig fått någon flaska i huvudet. Och på den tiden var det
glasflaskor i publiken. I dag är det plastflaskor. Det är tur det”, säger han och funderar.

”Men när man var på turné gjorde man ju som man ville. Man var kung, totalt kung. Vart man än kom så ägde man, på ett sätt som man inte kan i dag. Det är en helt annan verklighet i dag än 1977.”

Steg det dig åt huvudet?

”Mig veterligen har det aldrig stigit mig åt huvudet. Om du frågar mina musiker så kanske de tycker annorlunda.”

”Jag hatar när folk pratar om sig själva som konstnärer. Jag vill bara slå något hårt i huvudet på dem.”

Magnus bildade sitt första band, Bluffmakers, redan på lågstadiet. I tonåren spelade han i ett hårdrocksband och hummade ihop låtar i huvudet samtidigt som han jobbade som vaktmästarbiträde. Men det var först när han hörde David Bowie som allt föll på plats. En blixt glittrande i rött och blått slog ner och rev upp hans svartvita tillvaro. Han spelade Ziggy Stardust om och om igen, varje dag, i ett år. På något sätt är det svårt att förstå den teatraliske Bowies påverkan på Magnus Uggla. Själv verkar han vara fast besluten om att aldrig, under några omständigheter, framstå som pretto.  

”Många skådisar och artister tar sig själva på så stort allvar. Jag tar det på allvar när jag jobbar. Jag kämpar med de där texterna, men kan inte tycka annat än att det bara är låtar. Jag hatar när jag ser folk på tv som pratar om sig själva som konstnärer, då vill jag bara slå något hårt i huvudet på dem. Lägg av, det är bara en låt. Jag är livrädd för att folk ska tro att jag är pretentiös.”

Har den inställningen hindrat dig i karriären?

”Jag gjorde en platta som heter Livets teater, den är sjukt pretto. Jag var nog det i början av min karriär. Jag tyckte att jag hade något viktigt att komma med. Det har helt runnit av mig. Det är bara låtar. Inget annat.”

Det verkar vara något slags kall för Magnus Uggla att göra folk förbannade. Punkaren från Östermalm som ställer upp i schlagern och sedan ägnar stora delar av sin karriär åt att som en målsökande missil i pilotbrillor hitta varje ämne eller syntinställning som framkallar kliande utslag på landets kritikerkår. Eller är det bara att han är rastlös och vill framåt? 

I dag när hans 70-talsskivor sedan länge är klassikerstämplade avfärdar han dem själv och pratar hellre om storheten i låtar som Kung för en dag och Trubaduren. När hans extremt hyllade scen­show för några år sedan skulle förvandlas till ett Sommarprat så läste han i stället upp sågningar av sina egna låtar och spelade countrymusik hela programmet. Eller den slutgiltiga provokationen: att han konsekvent, ända sedan 70-talet, vägrat att skriva om politik.

”Jag har undvikit det för att det är så tråkigt”, säger han.

”För mig var Ebba Grön bara en fortsättning på proggmusiken. Mina låtar var något helt annat, som jag såg det. Jag skrev om saker som ingen annan hade skrivit om förut, tyckte jag själv. Om hur vanliga ungar lever. Innan det hade allt handlat om politik. Jag skrev låtar om att festa och att ge järnet för snart är man gammal och ska dö.”

Vad berodde det på?

”Jag hatade proggen. Den förstörde hela min uppväxt, musikaliskt sett. Det fanns bara Sveriges Radio, och det som spelades där var dragspel, Svensktoppen eller proggmusik. Det var så mycket skit som spelades på radion bara för att det hade rätt politisk åsikt. Jag hatade den där musiken. Jag tror att folk tog till sig min platta just för att det var något helt annat än det som hade lagt sig som en våt filt över musiken i Sverige under tio år.”

Du har provocerat folk hela karriären, var kommer det ifrån?

”Jag vet inte. Min farsa gillade att provocera, min morsa var ganska vass också. Jag gillar att retas, det är kul att hitta på saker som får folk att baxna. Min humor har jag fått av farsan, min morsa menade att humor var slöseri med tid.”

Är du motvalls på ren instinkt?

”Ja, det är jag nog. Men inte lika mycket som förr i tiden. Jag tycker ofta annorlunda mot vad andra tycker. Men inte så mycket för att vara motvalls som för att överraska mig själv.”

Skjorta, BLK DNM T-shirt,  Ann Demeulemeester Byxor, Adnym Atelier Hatt, Borsalino Sneakers, Acne Studios

Ett par veckor senare rör sig en skadeskjuten grupp över Östermalm. Cafés fotograf har brutit foten och tar sig fram med hjälp av rullstol. Magnus Uggla har precis klippt sig och tycker sig se ut som Gustav Vasa. Stylister och fotoassistenter följer efter med kryckor, kameror och skinnjackor under armen samtidigt som paranta Östermalmsdamer kommer fram och ger beröm för drinktipsen på fredagarna. Bakom Magnus Ugglas rygg stannar Sveriges vaccinsamordnare, Richard Bergström, och tittar sig runt.

Ovetande om ögonblicket går Magnus Uggla rakt fram över gatan, trycker ner hatten på huvudet och följs av ett rullstolsburet smatter. Fåglarna kvittrar, ett grönskande Östermalm vibrerar i sommarens mättade färger. Sedan sist vi sågs har Magnus hunnit fylla 67 år och fått sin andra vaccinspruta. Munskyddet är borta. 

Det går inte att svära på, men om man spetsar öronen och lyssnar riktigt noga så kan man nästan höra försiktiga boogie woogie-toner börja ljuda över Stockholm.


Fotograf: Andreas Johansson/Agent Bauer 
Stylist: Maria Montti/LundLund 
Grooming: Kim Jennings
Fotoassistent: Sofia Strååt
Stort tack till Jaguar Land Rover Sweden för lånet av en Range Rover Sport plug-in hybrid. 

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2021-08-17 16:11