Dokument: Svenska FN-soldaternas blodiga uppdrag i Mali

Det står en självmordsbombare på gatan i Timbuktu. Han börjar gå mot en grupp svenska FN-soldater som har rullat in med sina kamouflerade militärfordon mellan husen. Det är måndag kväll och den maliska solen har kastat sina sista gnistor från horisonten. Mörkret sveper in från öst och med svalkan letar sig folk ut på gatorna för att umgås. De svenska soldaterna är ute på kvällspatrull, stannar sina fordon och kliver ut. De vet inte att mannen som kommer gående mot dem är terrorist, att han bär på en ryggsäck fylld med granater. I en stad utan gatlyktor är det svårt att se.

Mannen fortsätter att gå.

Han är bara några få meter ifrån dem när han trycker av.

En person har sprängts i luften. det är bara stycken kvar av honom.

Komradion sprakar till."Foxtrot Kilo till Tango Kilo, vi har kört fast.”

Det är Anders som pratar. Han är 30 år, gruppchef, och sitter i framsätet på den kamouflerade galten som vi färdas i. Han öppnar sidodörren och kränger ner kängorna i den djupa, ljusgula ökensanden. Den FN-blå kepsen sätter han på huvudet för att täcka den rödlätta snaggen från solen. Skyttarna i tornen på fordonen runtomkring tar eldställning i olika riktningar.

Det har nu gått en dryg vecka sedan självmordsattacken mot svenskarna inne i Timbuktu. Det är en av få incidenter som de varit direkt inblandade i sedan de kom till Mali 2014. Ingen skadades förutom gärningsmannen som sprängde sig själv till döds. De hade tur och Gud var återigen på svenskens sida. Det är ett uttryck som följt med svensk militär sedan Afghanistan-insatsen där Sverige tillhörde de missionsländer som led minst förluster under kriget. Men att självmordsattacken inträffade säger mycket om allvaret och faran med Mali-insatsen. Här finns aktiva terrorister i omgivningen som vill sabotera FN:s fredsavtal som skrevs under senast i juni 2015. Och FN-soldaterna själva är ett uttalat mål för islamisterna.

Det är absolut inte en riskfri operation

De andra soldaterna i fordonet som vi sitter i hänger på sig sina AK5:or och kliver ut i solen. I full mundering är det som att kliva rakt in i en bastu. Ett konstant töcken av sand hänger i luften. Det är min tredje dag som inbäddad journalist med den svenska styrkan. Jag häller vatten i strupen men det sipprar ut genom varenda por lika fort som det kom in. Vi befinner oss i Saharaöknen, några mil i nordlig riktning från Timbuktu.

Den antika handelsstaden vid porten till Sahara är kronjuvelen i Malis konflikt.

Här pågår en av FN:s blodigaste fredsbevarande missioner någonsin. Över 70 FN-soldater har dödats sedan starten 2013. Bara det senare året har IED-incidenter ökat med 33 procent. Det är de, de egentillverkade sprängladdningarna, som är det största hotet mot FN här.

2016 ökade antalet dödade FN-soldater avsevärt där 35 fredsbevarare stupade (enligt rapport från Totalförsvarets Forskningsinstitut i oktober 2016). Året blev därmed ett av de värsta för MINUSMA (United Nations Multidimensional Integrated Stabilization Mission in Mali) sedan starten 2013.

Hit har svenska regeringen valt att skicka soldater. Sveriges första FN-insats sedan vi lämnade Liberia och Libanon 2006 (insatsen i Afghanistan som pågick 2006-2014 var sanktionerad av FN men ledd av Nato). Varför just här? Varför just nu? Statsminister Stefan Löfven har i en intervju i Svenska Dagbladet bekräftat att en av anledningarna var att Sverige ville bli invaldt i FN:s säkerhetsråd.

– Det är absolut inte en riskfri operation, sa han i november 2014.

Löfven hade rätt. Bara under mina sex dagar i Timbuktu sker det minst tre attacker riktade mot FN.

Anders och föraren i galten, 24-årige Robin, börjar skotta bort sanden som begravt delar av däcken. De tillhör det underrättelseförband på 250 personer som Sverige bidrar med till missionen. Uppgiften är att se till att FN:s fredsavtal mellan regeringen och rebellgrupper i landet följs. Det görs främst genom att patrullera och synas på stan, prata med människor och samla in underrättelseinformation som rapporteras vidare till FN-staben.

Vi är ute på en så kallad Short Range Recce Patrol under ett och ett halvt dygn för att samverka med en rebellgrupp som kallar sig Arab Movement of Azawad (MAA). Den är en av de rebellgrupper i landet som vill skapa en självständig stat av norra Mali som de kallar för Azawad. Men eftersom gruppen har skrivit under FN:s fredsavtal tillsammans med den maliska regeringen samarbetar de nu med FN. De är på papperet villiga att arbeta mot terrorism, trafficking och organiserad brottslighet. Tre av de största problemen i konflikten i Mali.

Jag tar fram kameran och tittar i sökaren. Horisonten ser likadan ut i varenda riktning. Sand, torftiga träd och mera sand. Under ett träd som ger viss skugga på marken har ett par åsnor samlats. Några magra getter står under ett annat. Robin tar en kall vattenflaska och häller lite vatten över det bruna, kortklippta håret för att svalka sig efter skottningen. Han sätter sig vid ratten igen, vrider om tändningslåset och gasar oss ur sanddrivan. Vi fortsätter rulla.

Att vara inbäddad med de svenska trupperna ger ett intryck av en falsk trygghet i den bemärkelsen att inget kan hända. Men i verkligheten kan det smälla när som helst.

Totalt är vi över tio fordon i konvojen. Trots att vi lämnade svenska Camp Nobel för flera timmar sedan har vi bara kommit några kilometer på grund av den svåra terrängen. Men det är god stämning i fordonet. Ur högtalarna strömmar svensk hiphop, passande nog av rapparen Timbuktu. Det är tolken, Vera, som bestämmer musiken i dag. Medan vi guppar fram i sanden pratar hon, Anders och Robin om livet hemma i Sverige. Många i förbandet har jobbat ihop i flera år på P7, hemma-
regementet i Skåne. Det har snart gått sex månader sedan de lämnade Sverige för Mali-missionen. Men nu är det bara drygt en månad kvar tills de får återvända hem.

Plötsligt brusar det till i komradion.

”Incident alarm. IED, IED.”

En sprängladdning har detonerat.

Ien allt tuffare, och torrare, miljö lever ett av världens fattigaste folk. Tuaregerna. De är Saharaöknens infödingar. Men på grund av den enorma torkan som spridit sig över större delarna av Mali, Algeriet och Niger har de extremt svårt att överleva.

Tuaregerna är från början ett muslimskt och berbiskt nomadfolk som livnär sig på boskapsskötsel. Men torkan gör det allt svårare för dem att förflytta sig. Det är en utmaning för alla, men direkt livshotande för äldre, sjuka och småbarn. En del blir sinnessjuka av vattenbristen och vandrar runt i öknen tills de dör, letandes efter vatten. De brunnar som finns är som små hål, 50–60 meter rakt ner i marken. Det enda sättet att nå vattnet är att hissa sig hela vägen ner. Ibland kollapsar brunnarna och begraver folk levande.

Under det libyska inbördeskriget 2011 uppmanade ledaren och diktatorn, Muammar al-Gaddafi, tuaregerna att ansluta sig till hans sida. För tuaregerna innebar det inte bara mat och pengar för familjerna hemma i öknen, utan möjlighet till medborgarskap, acceptans och en fristad i Libyen. Vilket de saknade i Mali. Men när motståndet i Libyen krossade al-Gaddafi var vapnen som tuaregerna bar det enda som de fick behålla. De drevs tillbaka till sina hemländer.

Besvikelsen över al-Gaddafis lovord om ett nytt hem i Libyen, liksom maliska regeringens misslyckande att integrera norra Mali i landet, spädde på bränslet inför tuaregernas återkomst 2012. De skulle återta vad som var deras: regionen Azawad. Rekryter tränades och rebellgrupper formades. Den mest kända av dem är rebellgruppen MNLA (Nationella rörelsen för Azawads befrielse).

Deras dröm – att skapa en självständig stat av det gränsöverskridande Sahara – hotade alla omkringliggande länder. Och det var inte bara tuaregerna som hade intressen i Mali. Terrornätverket Al-Qaida i islamiska Maghreb (AQIM) såg nu sin chans att alliera sig med muslimska bröder som tröttnat på Malis korrupta regering som de hävdade hade marginaliserat dem i decennier.

I april 2012 anföll MNLA – allierade med AQIM – städerna Gao, Timbuktu och Kidal. De tre största städerna i norra Mali föll under loppet av fyra dagar. AQIM införde snabbt strikta sharialagar och rebellerna – som främst slogs för en självständig sekulär region – drevs bort av islamisterna. I stället fortsatte rebellerna attackera och ockupera byar i regionen.

Rädslan som finns i Mali är samma rädsla som finns i Paris och London

Halle Osman Cisse är borgmästare i Timbuktu, och fick under ockupationen av AQIM fly till Malis huvudstad Bamako. När jag träffar honom på hans kontor bär han en lång, vit typiskt muslimsk skjorta och huvudbonad. I rummet står ett stort och skinande rent skrivbord av mörkt träslag. Halle Osman välkomnar oss till soffgruppen bredvid skrivbordet och erbjuder oss vatten innan han själv sätter sig ner för att börja berätta om ockupationen.

– Vi fick inte använda telefon, inte lyssna på radio eller titta på tv, allt sådant var olagligt. Männen var tvungna att ha byxor som slutade på smalbenet och kvinnorna var alltid tvungna att bära slöja. Islamisterna köpte folks döttrar för en hemgift och kunde gifta bort en flicka med tre eller fyra män.

Hans ansiktsuttryck är vänligt, men blicken i hans ögon skriker och det syns att det gör ont i honom att prata om ockupationen. Det han fick uppleva går enligt honom själv inte att beskriva. Ett helt folk blev vanhedrade.

Vid ett tillfälle, berättar han, låste islamisterna in tio till femton kvinnor som vägrat bära slöja i ett litet utrymme på tre kvadratmeter. Där fick de stå i två-tre veckor. Inklämda på den lilla ytan. Det fanns ingenting där inne. Ingen toalett, ingen mat, ingen sjukvård. De åt varandras avföring.

– Så du kan tänka dig hur det var där inne… de dog så där, säger han.

Tio månader efter islamisternas intåg drevs de ut ur staden av franska och maliska styrkor. När fredsavtalet kom på plats 2013 förbättrades livet för civil-
befolkningen. Det nya mandatet inkluderar 13 000 soldater, mestadels från västafrikanska länder. Men en stor del av styrkebidraget är dåligt utrustade och har låg militär förmåga. Eftersom insatsen är just fredsbevarande, och inte en offensiv jakt på terrorister, saknas mer avancerad utrustning som klarar av hotet från terrororganisationerna.

Halle Osman berättar att han, liksom folket i Timbuktu, inte gärna pratar om det hemska som hände under ockupationen. För att kunna leva vidare har de valt att se framåt i stället för att se till det som var. Men rädslan ligger än i dag djupt ingrodd hos befolkningen.

– Det är osäkert i Mali. Men rädslan som finns här är samma rädsla som finns i Paris, Bryssel och London. Terrorism finns överallt. Men med de internationella styrkornas närvaro kan vi leva vidare. En dag i taget, inshallah.

Över komradion får gruppchefen Anders en rapport om den detonerade IED:n.

– En person har sprängts i luften, det är bara stycken kvar av honom, säger han. Det är sannolikt att det är samma person som detonerade dit bomben, som nu har sprängts.

Vi befinner oss ungefär femton kilometer från platsen. En annan person ska ha setts fly och jagas nu av ytterligare en rebellgrupp som också har skrivit under fredsavtalet och vill få bort terroristerna.

Vår konvoj delas, och halva gruppen blir beordrad att åka mot platsen där bomben sprängdes, medan vi andra fortsätter rulla mot mötesplatsen. Robin kör vid sidan av de djupaste och redan uppkörda bilspåren i sanden. Risken att köra på en vägbomb är inte lika stor här.

En svart, vit och grön flagga skymtar till höger uppe på en sandbank. Det är en checkpoint med några smala män i solglasögon och sjal för ansiktet. De tittar åt vårt håll med kalasjnikovs hängandes på ryggen. Vi är framme vid mötesplatsen, inne i rebellgruppen MAA:s territorium. Några män kommer gående i vår riktning. Anders går ut för att möta dem. En av männen ringer ett samtal från sin mobiltelefon och snart syns en dammig vit pickup sladda nerför sandkullen. På flaket står ett gäng beväpnade rebeller. De är unga och magra. En av dem har ett brett patronbälte lindat runt kroppen, den andra bär en utsliten armékeps och den tredje har täckt ansiktet med en blå sjal.

Hade jag befunnit mig i ett annat land hade detta varit ett dåligt tecken. Men i Mali tillhör beväpnade pickuper och rebeller med kalasjnikovs normalbilden. Deras största fiende är samma som FN:s, det vill säga islamisterna. I alla fall i dagsläget. Men det är svårt att veta hur rebellgrupper som MAA skulle agera om terroristhotet minskade, eftersom de även har sina egna geopolitiska mål för norra Mali.

Stämningen är spänd när chauffören i pickupen stannar bilen. Ut kliver en äldre man klädd i indigoblå kaftan, en typisk traditionell klädsel för tuareger. Han är le-
daren för gruppen och går fram emot Anders och hans soldater.

De svenska trupperna åker regelbundet och träffar grupper som MAA för att samverka och inhämta underrättelse. Men de måste hela tiden vara på sin vakt. Smuggling av knark, vapen och andra gods är ett stort problem i Mali och bidrar samtidigt till landets ekonomi. Enligt FN ligger både islamist- och rebellgrupper bakom smugglingen och MAA är inget undantag. Det är ingen hemlighet, men en fullt okontrollerbar verksamhet att få bukt med för alla utom de inblandade. Smugglingen sker i öknen på vägar som bara rebellerna känner till, som inte finns på kartan.

De använder sig av marionetter, unga män som får köra transporterna. Kokainflöden från grannländer transporteras i utbyte mot vapen, ammunition och fyrhjulsdrivna bilar. Det enda transportmedel som går att köra i sanden. Efter tillräckligt många körda rutter får marionetterna behålla transportbilen och islamisterna har därmed både blivit utrustade och rikare utan risk att bli exponerade.

FN:s trupper kan därför aldrig vara riktigt säkra på var de har rebellerna. De byter grupptillhörighet beroende på var pengarna finns. Sådan är mentaliteten. Olika flaggor läggs i handskfacket i bilen, så att de kan välja grupptillhörighet beroende på vem de möter ute i öknen. Hur närvaron av en journalist skulle tolkas är därför tvivelaktig och jag blir beordrad av Anders att stanna med de andra soldaterna.

Han, rebelledaren och ett litet följe försvinner in i den ljusbeige och största byggnaden för att prata utom vårt synhåll. Utanför ingången ställer sig en svensk soldat och en rebell – på varsin sida om entréhålet i väggen – och håller vakt. Soldaten med sin AK5:a och rebellen med sin kalasjnikov.

Väntan på Anders och de andra soldaterna går från minuter till timmar. Och vi har ännu inte hört något från gruppen som lämnade oss och åkte mot incidentplatsen. En av dem som åkte med den gruppen är spaningssoldaten Gustav, 24 år.

Han har mörkt och kort hår, men desto längre och tjockare skägg och det här är hans första utlandsmission. Han har tränat för uppdraget i flera år med Försvarsmakten inom Nordic Battle Group, hemma på P7 i Revingehed. Redan som tonåring hade han framtidsdrömmar om att göra en utlandsmission. Jag frågar vad han anser om uppdraget, när jag intervjuar honom en annan dag under min vistelse.

– Folket i Mali har mycket att göra själva. Vi kan ju hjälpa till att stötta, men eftersom det är en FN-mission har vi inte så mycket konkreta saker att utföra. Men genom vår närvaro tycker jag ändå att man ser en positiv utveckling, även om den går sakta.

Gör ni någon skillnad för folket i ert arbete?

– Ja, vi märker att de är glada att ha oss här, många kommer fram och tar oss i hand och tackar. Sedan vi kom i juni kan man se en förbättring inne i Timbuktu, men samtidigt blir det sämre på vissa andra håll. Men fortsätter utvecklingen så här i tio år kommer det nog bli rätt bra.

Kommer Sverige stanna i Mali så länge?

– Insatsen har ju potential att bli långvarig, även om målet från början nog var att den skulle bli kort för vår del. Det finns nog chans att andra länder kommer vara här under en längre period även om Sverige inte deltar.

Varför tror du att Sverige sände hit er?

– Säkerhetsrådet, jag tror att mycket baseras på det. Att man vill ha folk ute men samtidigt vill man inte ha något nytt Afghanistan där det var för stora risker där det smällde mycket. Utan att jinxa Mali-insatsen så har det varit ganska lugnt för vår del hittills.

Är en fredsbevarande FN-mission rätt väg att gå för Mali med tanke på att islamister utgör det största hotet?

– För folket är nog FN rätt väg att gå, de är bättre på att hjälpa genom civilt engagemang och det pågår ju många icke-militära projekt här. Nato å andra sidan har andra spelregler, som kanske hade varit tillämpningsbara här också. Men det är skillnad på konflikten här och den i Afghanistan, där fienden hade en tydligare agenda och möjlighet att uppträda på ett annat sätt. Här tar de ner sina flaggor och gömmer sig bland befolkningen när vi kommer.

Sveriges engagemang i FN:s säkerhetsråd är över 2018. Hur skulle det kännas om vi väljer att dra oss ur Mali efter det?

– Det skulle kännas som någon form av svek ändå.

Inne i huset pågår det en diskussion mellan soldaterna och rebellerna om den nya kantoneringssplats som FN byggt några hundra meter utanför byn Likrak. Det är den allra första i ordningen som byggts sedan beslutet togs 2013. Och ett viktigt steg i mandatet för att underlätta för de maliska säkerhetsstyrkorna att återta kontrollen över landet. Processen går ut på att rebeller uppmanas lämna in sina vapen i utbyte mot en summa pengar. Förhoppningen är att rebellerna ska lämna det kriminella livet och i stället få hjälp av regeringen att utbilda sig eller till exempel ta värvning i landets armé. Det är en process som kommer att ta lång tid och som kräver att aktörer som FN är med och bevakar. Det finns ett starkt motstånd mot mer statlig kontroll i landet, framför allt hos rebellgrupper. Men rebelledaren som Anders pratar med hyser under mötet oro över ökad kriminalitet i området och vill påskynda startprocessen. Om det är sant eller ett spel för gallerierna är det ingen som vet. Svenskarnas uppgift är endast att föra informationen vidare till nästa instans.

Just när väntan ute i solen börjar bli som mest olidlig kommer Anders, rebelledaren och de andra ut från huset igen. De skakar hand, tackar och tar farväl. Rebellerna hoppar upp på flaket igen och försvinner lika fort som de kom genom öknen. Det är eftermiddag och vi ger oss av söderut, mot den plats där vi ska slå läger för natten.

Soldater jobbar med att slå upp våra tält inför natten. Det blir fort mörkt och för att inte avslöja vår position för en eventuell fiende föredras det att ha pannlampan släckt. Tre tältsängar står uppställda i en triangel. Några soldater pratar tyst med varandra medan de äter pasta med tomatsås ur en påse till middag. Anders går igenom säkerhetsrutinerna med mig om vi under natten skulle vakna av ett eldöverfall.

Det brusar till i komradion igen. Det är den andra gruppen som åkte iväg mot platsen där vägbomben detonerade tidigare. De meddelar att de är klara med uppdraget och att de nu är på väg tillbaka mot oss. De är välbehållna och allt har gått enligt rutin.

Jag ser knappt Anders i mörkret trots att vi bara sitter någon meter ifrån varandra. Jag frågar vad han tycker om uppdraget. Han svarar med att berätta om en högt uppsatt amerikansk militär som sa något som fastnat hos Anders och motiverat honom.

”Ensam kan man inte rädda världen. Men om man gör något gott för tio individer, som i sin tur gör något gott för tio individer, kommer det öka exponentiellt.”

Anders förstår kopplingen mellan insatsen i Mali och Sveriges önskan att ta plats i FN:s säkerhetsråd, men tror också att det finns andra skäl.

– Jag hoppas att Sverige även vill bidra till världsfreden. Jag tror dock inte att vi blir kvar här så länge. Man kommer nog lägga mer energi på att rusta riksförsvaret hemma i Sverige.

Bakom Anders rygg lyser stjärnorna på himlen. Det är en molnfri kväll, klockan har passerat tio och många av soldaterna har gått och lagt sig. Var och en har ett eget litet tält där det gäller att dra igen dragkedjan ordentligt. Annars letar sig skorpioner och kamelspindlar gärna in.

– Man får lite perspektiv på livet när man sitter härute, säger han och tittar upp mot himlen. Det är nog inte så många som kan säga att de har suttit ute i Saharaöknen och tittat på Vintergatan eller upplevt sandstormar. Ibland är soldatlivet ganska bra.

De FN-blå flaggorna fladdrar i vinden när konvojen rullar in mellan husen i Timbuktu. Det är lördag förmiddag och operationens sista stopp innan vi ska återvända till svenska Camp Nobel. Natten var problemfri och vi är på patrull inne i staden. Dammet yr runt fordonen. Genom rutan syns en ko liggande utsvulten och död i sanden. Barn samlas längs med husväggarna när vi rullar förbi. De ler och vinkar mot FN-soldaterna. Många springer barfota med nakna överkroppar efter fordonen. Det hela är som taget ur en scen ur en film, när FN-styrkor har kommit för att befria ett folk från ett krig. Det är bara det att detta inte är någon film. Det är verkligheten.

– Det är av den anledningen jag är här, berättar Robin medan vi rullar förbi folket på stan. För att göra skillnad. Så fort folket ser att vi är här vet de att de är trygga över natten. Många uppskattar vår närvaro och det ger struktur till deras liv.

Och det är som Robin säger. Till skillnad från tidigare vågar sig många människor i Timbuktu i dag ut på gatorna. Skolor och nya marknadsstånd har öppnat. Eldupphöret ger hopp om en ljusare framtid. Flera bybor kommer fram till soldaterna för att skaka hand med dem och tacka för deras närvaro.

Vi rör oss längre in i staden. Passerar även platsen där självmordsbombaren sprängde sig själv till döds en vecka tidigare. För många av soldaterna är det här första patrullen sedan händelsen inträffade. Och de är på sin vakt.

Inne i ett av lerhusen driver en ung kvinna och mamma, Mati Cessi, en frisörsalong sedan tre år tillbaka. Hon berättar att det inte alltid är lätt att få salongen att gå runt. Men om det inte vore för de internationella styrkorna hade hon inte kunnat ha öppet över huvud taget. Nu har hon en kund i veckan.

– Det största problemet är att det inte alltid finns mat, även om jag har pengar. Vi klarar oss på ris och bröd, men förut fanns här ingenting, berättar Mati Cessi.

En bit bort springer en pojke glatt och tittar nyfiket på oss där vi går på gatan. Jag frågar var hans mamma är. Pojken visar mig till sitt hus. Ur ännu ett lerhål i väggen kliver en man i randig t-shirt ut. Han presenterar sig som pojkens pappa och heter Abelhaza Toché, och han bjuder in oss i huset. Jag och tolken Vera kliver in i – vad som verkar vara – husets enda rum. Både golvet och väggarna är täckta av persiska mattor. Vi slår oss ner i varsin soffa, de enda möblerna i rummet, förutom en tjock-tv som står mot ena väggen.

Abelhaza, frun Fata och deras tre barn på nio, fem och två år har nyligen återvänt från Bamako, dit de flydde när islamisterna tog över. Abelhaza frågar om han får bjuda på te. Hans breda leende och gluggen mellan framtänderna ger ett vänligt intryck. Vi tackar artigt nej då vi inte, enligt order, har tid att stanna någon längre stund.

Familjens hus blev plundrat under ockupationen. Men när de återvände stod skalet intakt och nu har de flyttat in igen. De är en välbärgad familj i en stad som Timbuktu. Abelhaza fått jobb inom ett civilprojekt som drivs av FN där han lär ut jordbrukstekniker till byborna. Men Fatu, som även hon jobbade civilt för FN, har blivit uppsagd då projektet hon var anställd i avslutades efter att ha nått sitt resultat.

– Det största problemet är alla väpnade grupper och islamister som slåss internt, berättar Abelhaza. De är en stor osäkerhet för oss. Men trots det känner vi oss ganska trygga eftersom många länder är här. Jag hoppas vi kan nå fred i framtiden, men det är en lång väg dit. FN har kommit hit och gett oss nya jobb. Men när FN drar sig ur försvinner jobben och projekten avslutas, som för min fru Fata. Förlorar vi jobben är vi tillbaka på ruta ett igen.

Det är inte så många som kan säga att de har suttit ute i Saharaöknen och
tittat på vintergatan

Mali – en komplicerad konflikt

2011: Tuareger som utkämpat Muammar al-Gaddafis krig i Libyen återvänder efter diktatorns död till sitt hemland. Sedan Malis självständighet 1959 har tuaregerna kämpat för att bli integrerade i regionens ekonomiska utveckling. Nu – tungt beväpnade efter konflikten i Libyen – vill de skapa en självständig stat vid namn Azawad.

2012: Allierade med terrorgruppen Al-Qaida i Islamiska Maghreb (AQIM) ockuperar tuaregrebellerna de tre största städerna i norra Mali. Militären är missnöjd över regeringens hantering av upproren i norr och utför en statskupp. Presidenten avsätts och den nya övergångsregeringen vänder sig till Frankrike för att få hjälp.

2013: Frankrike skickar 2 500 marksoldater och fredsbevarare
som tillsammans med maliska armén driver ut islamisterna från städerna i norra Mali. Ett fredsavtal mellan maliska regeringen och rebellformationerna sluts och Frankrike drar tillbaka sina trupper. FN beslutar i juni att skicka fredsbevarande trupper
till Mali under uppdragsnamnet United Nations Multidimensional Integrated Stabilization Mission in Mali (MINUSMA). Uppdraget är bidra till stabilitet och skydda civila, samt att stötta den politiska processen och det humanitära biståndet.

2014: Året blir MINUSMAS blodigaste sedan starten då nio FN-soldater dödas i en attack. Sverige beslutar att skicka 250 svenska soldater till Mali som en del av MINUSMA.

2015: I juni sluts ett nytt fredsavtal mellan rebellerna och maliska regeringen, då rebellerna inte vill bli anklagade för att vara emot en fred. Men misstron mellan de olika parterna kvarstår och oroligheterna fortsätter. Islamister utför regelbundet attacker mot såväl civilbefolkning som FN-personal.

2016: Attackerna mot FN-personalen ökar och under första halvåret dödas 24 fredsbevarare i konflikten. Året blir det värsta för insatsen och det finns få konkreta framsteg sedan fredsavtalet skrevs under. Det råder brist på kompromissvilja bland parterna och framtiden pekar på ökad oro, misstro och nya stridigheter.