Mikael Persbrandt om Beck, Zlatan, Sanna och Ulf Lundell – Café besöker Persbrandt på Ingarö

I en unik intervju berättar Mikael Persbrandt om sanningen om rattonykterheten, kvällstidningarnas förföljelse och varför han inte längre kan leva ”on the edge”. Intervjun publicerades i Café nummer 10, 2006.

Det är midsommardagen, strax efter lunch. Solen glittrar över Ingaröfjärden, endast några få segel­båtar trotsar den fridfulla baksmälla som härskar över Stockholms skärgård. Resten är tystnad.

Mikael Persbrandt sänker ner solglasögonen på nästippen.

– Vi tog det lugnt i går, säger han och sträcker sakta ut sin 189 centimeter långa kropp på rygg mot stentrappan som leder från grusgången upp mot hans villa på södra Ingarö.

Han har en rätt fånig mustasch, en täckväst och shorts, samt en tatuering över bröstet som säger ”Maria”. Han försöker dessutom, inte helt trovärdigt, se bekymrad ut. Medan han klappar sig belåtet på magen skrockar han lite lagom barskt mot mig:
– Men kom igen nu då, tänk lite kreativt!

Det är en underbart absurd scen. Jag får hålla mig för att inte skratta. Han kunde ha bett om ursäkt, han kunde ha bjudit på kaffe – men i stället lägger sig karln raklång på trappan och ber mig tänka kreativt. Det är inte så lite fräckt – och samtidigt oemotståndligt charmigt. På något sätt är det Mikael Persbrandt i ett och samma andetag.

Det är nämligen andra gången jag är ute vid hans hus, andra gången som vi bestämt träff. Senast var i förrgår, men då var ingen hemma. Persbrandt var försenad med planet från Tyskland och fotbolls-VM och mobiltelefonen hade stulits på ett cafébord i Bremen.

Den här gången har han glömt alltihop. Flickvännen Sanna Lundell står bredvid, himlar med ögonen och väser att han ska göra intervjun nu. Hunden kan han väl hämta om några timmar. Men Persbrandt lägger sig i stället än mer bekvämt tillrätta på sin stentrappa och förklarar att hans mätare inte är inställd på intervju. Det måste jag ju fatta.

Jag hinner tänka att den här killen är svårslagen när det gäller entréer. När vi träffades första gången, hösten 1997, öppnade han dörren till lägenheten vid Zinkensdamm, endast iklädd badhandduk och med en halväten konservburk vita bönor i handen.
– Hur var det nu? Vad var det jag sa den gången? Det var väl något om en flicka som precis hade gått därifrån?

Sanna stönar och trots att det knappast är mitt ansvar så mumlar jag något om att det var 1997, så det är väl preskriberat nu. Men inte ens detta glada minne får honom att ställa om sin mätare.
– Du skulle ändå bara få korta och oengagerade svar. Jag tänker på helt andra saker nu, förstår du. Jag tänker på att åka båt och jag tänker även på att ha sex på sjön. Så vi kan fan inte intervjua nu. Det får bli imorgon i stället.

Då invänder Sanna plötsligt att det inte går i morgon heller, för då har de ju en begravning. Det handlar om Persbrandts morbror Christer, som dog i våras och vars aska ska sänkas från båt i Ingaröfjärden.
– Visst fan, visslar Persbrandt.

Han drar snabbt upp mobilen ur västfickan och ringer mamma Inga-Lill.
– Du, jag ska sitta i intervju i morgon klockan elva, kan vi ta det lite senare i stället? Och vad tror du förresten, jag hörde att det ska blåsa en del i morgon? Tänk om vi alla drunknar! Vilken jävla urnsättning det skulle bli!

Ett dygn senare står jag vid samma grind. Persbrandts hund, en Rhodesian Ridgeback som heter Vasco, galopperar fram på grusgången. Han skäller med djup basröst och inger respekt.

Längre in på tomten hör jag husse ropa:
– Men kom då!

Jag ropar tillbaka och frågar om man verkligen kan lita på hunden.
– Jaja, han biter bara Expressenjournalister!

Det är lite drygt fyra år sedan jag senast intervjuade Mikael Persbrandt. Men det känns som fyrahundra. I alla fall om man gör sig besväret att mäta den mediala exponering som denne ende man utsatts för på senare tid. Efter några mindre incidenter, som det eventuella slagsmålet 2002 med Peter Wahlbeck på Spy Bar, gick startskottet i samband med Grammisgalan i februari 2005, då Persbrandt fick körkortet indraget efter att ha framfört sin bil alkoholpåverkad.

I samband med rättegången bevakade tidningen Expressen Persbrandt med tre team – nio personer. Och det var ändå bara början.

I maj månad skrev Persbrandt ett första debattinlägg till Dagens Nyheter, som han också publicerade på sin hemsida. Artikeln bar rubriken ”Journalistgrisarna lider av masspsykos” och Persbrandt namngav ett antal reportrar som han särskilt ansåg hade förföljt hans person.

Han skrev vidare:
”När ni valde att så att säga vara frambärare av sanning till folket, för det var väl det ni valde? Var det så här ni tänkte er det? Att halv två på natten krypa i buskar och ropa mitt namn, hoppa över staket, rycka i dörrhandtag, att helt enkelt begå hemfridsbrott å det grövsta hos både mig och mina grannar? Förfölja mig i bil, jaga mig på min arbetsplats och försöka provocera fram en reaktion från mig för att sedan skriva rena osanningar och vägra ta in dementier.”

Under hösten eskalerade bevakningen. Strax efter premiären på den kritikerrosade föreställningen Fröken Julie på Dramaten slog tidningarna upp separationen mellan Persbrandt och hans fästmö sedan sju år, Maria Bonnevie. Det faktum att de båda spelade huvudrollerna i Strindbergs klassiska, erotiska drama försämrade inte nyhetsvärdet.

Och när det kort senare avslöjades att Persbrandt väntade barn tillsammans med Sanna Lundell, dotter till Ulf Lundell, omskrevs hans privatliv i krigsrubriker. Det hela nådde en kulmen, eller snarare en sorts vändning, i december 2005 då Persbrandt tvingades ta en time out. Han ställde in sex utsålda föreställningar av Fröken Julie och sköt upp en planerad inspelning av en Beck-film.

Samma månad inledde justitiekanslern Göran Lambertz en förundersökning mot Expressen, efter att tidningen publicerat felaktiga uppgifter om att Persbrandt skulle ha varit intagen på ett behandlingshem i Jälla i Uppland.

I samband med denna händelse skrev Persbrandt ännu ett inlägg i DN. Denna gång löd rubriken ”Den oseriösa journalistikens förlovade land” och adressen var tydlig:
”Otto Sjöberg och hans kumpaner på sladder­tidningen Expressen är ohederliga till sin gärning, person och karaktär. Jag vågar påstå det i detta offentliga debattforum. Men ohederliga människor kommer alltid att existera och det får vi leva med. Desto mer upprörande är att lagstiftaren och pressens egna saneringsorgan tillåter dessa typer att beljuga människor utan vettig sanktion.”

Sex månader senare, i maj 2006, tog Göran Lambertz beslutet att väcka åtal mot Expressens chefredaktör Otto Sjöberg för grovt förtal av Mikael Persbrandt.

Under våren 2006 medverkade Persbrandt i 22 nya föreställningar av Fröken Julie på Dramaten. Vidare reste han till Norge och filmade Kautokeino-upproret samt färdigställde ytterligare två Beck-filmer.

När vi ses den här söndagen efter midsommar ser Persbrandt fram emot att köra ner i Europa på semester tillsammans med Sanna och sonen Igor Edgar  Persbrandt Lundell, född den 6 maj 2006.

Det enda han tycks oroa sig för är sitt sommar­program som ska sändas om några veckor när vi ses. Hans första önskan var att få med sig sin mormor Ann-Marie in i studion för att ha ett samtal med henne om Per Albin Hanssons folkhem ställt mot dagens samhälle. Men P1 sa nej till denna förfrågan.

– Jag menade att jag själv kunde bli synliggjord genom att prata med en gammal människa. Men de är ganska högtidliga kring sin egen förträfflighet och sitt format på radion. Och det kanske är många som skulle vilja göra konstiga saker. Men jag tycker så klart att jag borde få dispens eftersom jag är jävligt märkvärdig. Jag ska banda om två veckor och just nu har jag ingen röd tråd. Jag har inte börjat skriva.
Kommer jag inte på något så ställer jag in.

Hur gammal är din mormor?
– I slutet av de 80.

Är hon pigg?
– Nja, hon har haft två strokes och en hjärtinfarkt. Men hon är stark. Jag älskar min mormor. Jag tycker det är roligt med äldre människor, med deras livserfarenhet, och jag tycker jag har frågat henne alldeles för lite om var hon kommer ifrån. Men det är väl först när man får lite ro själv som man kan intressera sig för andra. Så här långt har jag ju mest hållit på med mitt eget.

Vi börjar med att gå runt i trädgården. Jag är lite nyfiken på trädgårdsmästaren Mikael Persbrandt. I flera intervjuer har han berättat om alla buskar han grävt ner. Bilden av en fullblodsbotaniker har växt fram mellan raderna. Men än en gång visar det sig att verkligheten och dikten går isär.
– Här är en gammal jävla vildros. Och här är en gammal potatisblomma eller vad fan det nu kan vara. Det där är en vildranka – tror jag.

Jag trodde du kunde det här bättre?
– Nej, för helvete! Där är en Benjaminfikus!

Och där är svartbygget?
– Ja, det så kallade svartbygget. För det är det ju inte. Det är en glasad veranda. Men det ska avgöras någonstans längre fram. Här är en rosbuske och det där är lavendel!

Vi fortsätter in i huset. I hallen hänger ett antal foton på väggen. I mitten syns Keve Hjelm, en av Mikael Persbrandts stora före­bilder. Han pekar på en kolteckning intill:
– Den har jag gjort!

Han pekar på en oljemålning:
– Den har jag gjort!

Han pekar på Igor i vagnen:
– Den har jag gjort!

Till sist pekar han på huset:
– Det har jag byggt!

Medan vi väntar i köket på att kaffet ska rinna ner går Persbrandt fram och instruerar Sanna hur man bör placera glasen överst i diskmaskinen. Någonstans halvvägs inser han sitt något farbroderliga övertramp och slätar över:
– Jag har gjort likadant själv, det är lugnt.

Vidare in i vardagsrummet, där Igor nu ligger i soffan och lyssnar på P1, sveper Persbrandt över väggen med handen och berättar att han samlar på konst. Allra mest stolt är han över en olja av den amerikanske minimalisten Frank Stella. På en hylla under tavlan ligger några böcker: Stora trädgårdsboken, Johnny Cashs biografi och en pocketbok som Persbrandt håller upp.
– Den här vill Sanna att jag ska läsa!

Boken heter Flodhästen i vardagsrummet.

Persbrandt skrattar och trycker in boken en hylla ner.
– Den lägger vi här!

Vi sätter oss på takterrassen där man, enligt Persbrandt, har den bästa vyn över Ingarö­fjärden. Det är sant, men i gengäld finns det inte en plats från trädgårdens baksida där man inte har en häpnadsväckande utsikt över skärgården.

En akustisk gitarr, som står lutad mot väggen, välter i vinden. Store, tuffe Vasco, som ligger vid våra fötter, hoppar högt. Gitarren tål det, lugnar Persbrandt, den var med i bastun på midsommarafton. Han kisar ut över havet.
– Där ligger Dalarö, där ligger Saltis. Och du ser gapet där, därefter är det nog bara Estland och Lettland. Gotland ligger nere till höger. Dit ut kommer jag på en kvart. Då är man ute i de stora dyningarna.

Vad har du för båt?
– En gammal Piraya F20 som mina grannar äger formerna till och som vi har gjutit i kolfiber. Drygt sex meter med öppen styrpulpet, den går att köra jävligt fort i höga vågor.

Du gillar fortfarande höga farter?
– Jag har alltid varit en seglare, men jag älskar fart. Både med bil och med motorcykel. Gärna i 300 knyck. Jag har roadracinglicens för motorcykel och formellicens för bil. Till skillnad från flera av mina kolleger så har jag nämligen hobbyer som har hjälpt till att hålla mig på fötter. Jag lovar dig, att åka ner till racingbanan över en helg och snacka muttrar och varvtider i bensinångorna… det är förbaskat välgörande för en kulturarbetare som jag.

Vad har du för fordon?
– En Bimota SP8R, handbyggd i Rimini. En riktig skönhet. Och så har jag Cadillacen, som står där borta. Och min BMW 745i, förstås. Men en V8:a i. Den är snabb. Den ska jag köra med på Nürburgring under semestern.

Vilken av bilarna var det du satte dig i den där gången som fotografen Per-Olof Sännås polisanmälde dig?
– Ingen av dem, det var en annan bil.

Vad hände egentligen där?
– Det var efter Grammisgalan i februari i fjol. Han ringde tre samtal till snuten, för de sket ju i de första. Efter det tredje samtalet sa de: ”Okej, vi skickar bilar.” Det kom fem bilar! Lite overkill, alltså. Unga, taggade snutar som ropade: ”Har du stick­vapen eller pistol på dig? Händerna i luften!” Och jag sa: ”Du, jag är skådespelare, jag är ingen jävla gangster.” Och så blir det rubriken: ”Jag är ingen gangster.” Så går det till!

Vad tycker du att han skulle ha gjort i stället?
– Ja, han skulle ju kunna ha knackat på rutan och sagt: ”Du, jag står här, kan du inte ta en taxi i stället?” Men det gjorde han inte. Och det menar jag är ett jävla svineri. Men så ser tyvärr kvällstidningsvärlden ut med dessa frilansande fotografer. Den där Sännås har suttit här ute också med sin röda jävla bil och väntat på att få en bild av det nyfödda barnet.

Var det då du byggde det där staketet?
– Nej, det var i fjol. Och då skrev Expressen att jag hade svartbyggt staket. Jag ringde upp Otto Sjöberg och sa: ”Kan ni inte komma hit och mäta, det krävs inte bygglov förrän vid 1,20 här ute.” ”Va, har vi inte mätt?” ”Nä, det har ni inte”, sa jag, ”för då hade ni ju inte kunnat skriva att det var ett svartbygge. Så ta in en dementi nu – ni ska inte sälja lösnummer på rena falsarier!”

Vad svarade han då?
– Exakt så här: ”Men du, dementi, det är ingen rolig nyhet för oss, jag föreslår att du stämmer oss i stället!” Så säger han alltså rätt upp i ansiktet på mig. Och jag säger: ”Det är fan inte lönt, för då kan ni skriva om rättsprocessen ända fram till rättegången och tjäna ännu mer pengar på staketet…”

Var det mycket spring i trädgården här innan du byggde staketet?
– De har klättrat in när jag har haft hantverkare här och ryckt i dörren. Hantverkarna har sagt till dem att de inte får vara där och att jag inte är hemma, men de har bara visat en förnedrande attityd eftersom det var portugisiska hantverkare. Och det kan du skriva: Jag har betalat dem vitt på faktura. Det finns hantverkare med utländskt påbrå som arbetar vitt. Och det finns hantverkare som jobbar vitt. De är inte överrepresenterade, men de finns.

Har du själv mött journalister i trädgården?
– Javisst. Jag var faktiskt ute och kissade en natt förra sommaren. Då hörde jag plötsligt: ”Micke!” Jag hoppade till: ”Vem är det?” ”Det är Expressen!” Klockan två på natten!

Dina tankar om Expressen nu?
– Expressen har en på tok för stark maktposition i samhället. Det duttas alldeles för mycket med dem. Gör de övertramp ska de fan ha en smäll på fingrarna. Det tycker jag. Många säger att det är värre i England, men det vete fan. Svennis får utstå en del, men tidningarna där ser nog till att ha lite mer på fötterna än svenska journalister. För det kostar dem så in i helvete mycket om de gör fel. Här kostar det inte ett skit. Det är snarare så att de satt det i system och räknar med att få pröjsa 20 000 hit och dit. Det är ju ingenting för dem.

Det är svårt att föreställa sig hur man påverkas av att bli förföljd av bilar från jobbet och hem. Kan du berätta?
– Jag låg i bakluckan på bilar, när jag åkte från Beck-inspelningar, eller på golvet under en filt, bara för att få vara ifred. Det blev till slut en ohållbar situation när Maria och jag, med allt vi hade gått igenom, fick fly bakvägen från teatern. Det är ovärdigt, när man stått på scen och försökt berätta den här historien om Jean och Julie med sitt hjärta och sin smärta, att behöva krypa därifrån och bli jagad av svarta, läskiga Saab Turbos hem hit. De kör med helljusen på bakom en för att försöka få oss att stanna, så att de kan få en bild.

Vad kände du då?
– Det blev absurt, det kändes som man hade mördat någon. Man undrade ju vad man hade gjort för att rendera den här bevakningen.

Kände du aldrig att du hade något eget ansvar för det som hände?
– Nej, det stod inte i proportion till någonting som jag hade gjort. Det är in i helvete missuppfattat att jag på något sätt skulle söka uppmärksamheten. Det som stått om mig är till stor del skandaler skapade av medierna.

Men något har du väl gjort?
– Det enda jag får skylla mig själv för är när jag skulle parkera om bilen efter Grammisgalan. Jag hade tagit några glas vin. Det var dumt och jag gick omedelbart ut med en kommuniké och tog på mig ansvaret. De skriverierna fick jag räkna med.

Men du hade knappast räknat med den fortsättning som följde?
– Nej, det blev ju en jävla turbulens. De ljög om allt möjligt, som att jag hade varit ihop med tjejer som jag inte hade varit med. En del kan jag garva åt i dag, men det mesta är bara ett enda stort obehag.

Även utan den förföljelsen var det ganska mycket för dig ifjol?
– Skojar du? Jag spelade på Vasan, repeterade Julie, hade en jävligt kort semester, gick mot premiär med Thommy (Berggren, som regisserade Fröken Julie), började spela in Beck efter premiären. Sen filmade jag fem dagar i veckan och spelade Julie fyra kvällar i veckan. Och så allt personligt trassel ovanpå det.

Det var rätt delikat med din separation från Maria. Det påstods ju att det var via tidningarna och löpsedlarna som hon fick reda på att du väntade barn med en annan kvinna. Var det så?
– Nej, så var det inte. För det första är det ingen annan än Maria och jag och Sanna som vet vad vi hade för relationer just då och jag kommer inte att tala om det heller, av hänsyn till dem. Men jag kan ju säga som så att det inte var som det framställdes i medierna.

Jag såg Fröken Julie den 27 november, några dagar före ”kraschen”. Man kunde rentav tänka sig att ni spelade ännu bättre på grund av det som hände privat?
– Jo, det fanns absolut vissa kvällar där det vibrerade av något annat än enbart det som Strindbergs text innehöll. Men så är det ofta med teater. Man använder ju allt det man har och är på scenen. I det här fallet fanns det en hel del att ösa ur. Det var ett stort kärl.

Men till slut räckte inte ens den energin?
– Tacka fan för det. Jag arbetade 80-85 timmar i veckan med en satans förföljelse. Till slut ville jag inte gå upp. Jag stod framför kameran och kände: ”Fan, jag börjar tjura snart.” Jag kände mig helt skör. Då ringde jag Dramatens doktor som kom hem hit. Jag satt som ett asplöv. Det var efter en sån där ligga-på-golvet-under-en-filt-färd, efter de här skriverierna om kvällen på Kvarnen, som inte alls hade sett ut som de skrev.

Hur var det då?
– Du, jag kan säga att jag har varit mycket värre på Kvarnen – och det har de flesta på Södermalm! Morgonen därpå fick jag veta av en vän att kvällstidningarna betalar ungdomar upp till 6 000 kronor för att gå in med mobilkameror och avlyssna konversationer. Och 6 000 spänn är ju fantastiska stålar för ungdomar! De kan lyfta vilken replik som helst ur sitt sammanhang. Och då är det klart det kan se för jävligt ut. De rusade in när jag hade lämnat lokalen, och där satt folk på fyllan. Och de kunde ju säga vad som helst: ”Den där jäveln, han gick runt här, kom åt mig vet du, spillde nästan ut min öl!”

Dramatens läkare sjukskrev dig och du tog en timeout. Och tidningarna skrev att du var i Brasilien. Var du det?
– Nej, för fan. De skrev ju till och med att jag skulle köpa hus i Brasilien!

Vad gjorde du under din time out?
– Jag minns knappt, jag bara låg och sov. Upp och käka, sov och vilade, gick omkring, jag minns knappt hur den månaden försvann. Men det var en välbehövlig månad.

En av de morgnarna fick du läsa en speciell nyhet i Expressen?
– Jag har fått en närmast bisarr vana att så fort jag vaknar på morgonen gå ner till datorn och slå på sökmotorn för att kolla om det har skrivits något om mig under natten. Fattar du? Det är vad den förföljelsen har ställt till med, det är som en jävla krigsskada!

Gör du fortfarande det?
– Jag försöker låta bli, men det har nästan blivit till en sjukdom. För, jag menar, jag vill ju inte gärna köra ner och handla på Vivo om det hänger löpsedlar uppe som berättar om en massa saker som jag inte gjort.

Vilket var vad som hände den där morgonen i december i fjol?
– Ja, den morgonen nådde allt en sorts kulmen, för då fick jag läsa att jag inte ens var hemma på Ingarö – jag var intagen på ett alkoholisthem som heter Jälla. Då kände jag att nu fick det faktiskt vara nog. Då åkte jag in till min advokat och sa att nu måste vi agera. Min taktik hade så långt varit att hålla käften, men det fungerade uppenbarligen inte. Det funkade inte med den andra kinden.

Så Jesus hade fel?
– I just det fallet i alla fall, med Otto. Men han hade ju fel om Judas också.

Hur fick du kontakt med JK, Göran Lambertz?
– Vi anmälde Otto Sjöberg till JK för grovt förtal då i december, vilket ledde till att JK beslutade om en förundersökning.

Och åtalet handlar bara om just den artikeln?
– Jag hade hoppats på att få peka på text efter text: ”Det här är falskt, det här är lögn.” Men det var bara den artikeln och där kunde jag faktiskt säga att allt var fel.

Stormen har bedarrat, ni väntar på rättegången. Hur ser du på det hela nu?
– Jag kan bara hoppas att jag slipper vara med om det igen. Och för övrigt får man ha lite humor kring det och säga som Sean Penn: ”Learn to live with the fucking shit.” Annars blir det för jobbigt att springa runt och vara en bitter, gnällig skådis som tycker det är besvärligt att ha pressen efter sig.

Tycker du inte själv att det är lite märkligt att du har blivit ett fall för JK?
– Det är mer än märkligt, det är en absurditet att det gått så långt att jag har blivit en katalysator för JK när han ska sanera i medieträsket. Den sidan av jobbet tänkte man definitivt inte på när man stod på Galeasens scen för 15 år sedan och gav fingret åt gräddbakelsen Dramaten tvärs över viken!

Otto Sjöberg bad om ursäkt i tidningen. Har du erbjudits pengar för att inte åtala dem?
– Ja, vi har erbjudits vissa summor, en förlikning. Men det tackade vi nej till omedelbart.

I de få intervjuer du gett på senare tid talas det om hur ”Micke ska börja ett nytt liv” och om ”vilden som ska tagga ner”. Hur tänker du när du läser det?
– De har själv skapat en bild av ett enormt festintag, och när jag då säger att jag tar det lugnt så blir det den storyn. Alla journalister tycks tänka i samma banor.

En gång när vi sågs citerade du Paul Newman från filmen Katt på hett plåttak: ”I want it to say click.”
– Det var nog mer när jag var drygt 30, då jag var på väg upp, så in i helvete. Då var det mycket festande. Jag var ungkarl, bodde i en etta på Högbergsgatan. Det var en sorts romantik kring ”klicket” då.

Det är väl en romantik som finns inbyggd i skådespelarkåren?
– Visst. Jag tror Stina Ekblad sa det en gång: ”När en manlig skådespelare väl supit till sig ett nylle så kan han inte memorera texten längre.” Det är jävligt synd om det blir så. Men där är inte jag.

Var är du då?
– Inte längre ”on the edge”, där jag väl befunnit mig och gjort både det ena och det andra. En del av de händelserna har naturligtvis ökat på ens redan fulla skuldbörda.

I ditt första sommarprogram, för två år sedan, sa du att det var okej att ångra sig och säga förlåt. Men hur många gånger då?
– Man kan väl säga att det är bra att dra sig tillbaka från kanten där rasrisken är som störst. Det är välgörande för både en själv och ens omgivning. Och det är inte heller okej att leva efter en devis där ursäkten är satt i system.

I gengäld föreskriver ju konstnärsmyten att man är som bäst när man brinner. När man gifter sig och börjar påta i trädgården så tappar man i kvalitet.
– Jag har ju börjat med allt det där nu. Men i min ålder vore det andra fatalt. Jag har en liten efterbrännkammare som står på, en liten låga. Men den är satt under kontroll, hoppas jag. Annars hade jag inte fortsatt att jobba nu.

Men är inte summan av alla kickar konstant?
– Men har man kickat loss så pass som några av oss har gjort så måste man byta ner sig i kickkedjan, till jordgubbar. Titta där, där borta står hon och påtar i rabatten, det är en kick i att se det också. Det tror jag är nödvändigt, för om man bara byter upp sig hela tiden slutar det i ond bråd död.

Mobilen ringer igen. Förra gången var det Steve Aalam, regissören till filmen Gangster, som Persbrandt ska spela in efter semestern. Nu är det en av släktingarna som undrar om det inte snart är dags att åka ut och sänka morbror Christer i Ingaröfjärden.

Det går lite drygt en månad innan jag träffar Mikael Persbrandt igen. Denna gång möts vi ute på Lidingö, i samband med en av de första inspelningsdagarna av filmen Beck – I Guds namn.

Under den tid som passerat sedan sist har han, mot alla odds, lyckats färdigställa ett sommarprogram, som i huvudsak handlade om sökandet efter manliga förebilder. Han har skaffat två nya tatueringar: På armen står nu ”Igor” med stora bokstäver och vertikalt, från höften och upp mot armhålan, citerar han ur Jobs bok: ”Ur djupet ropar jag på dig herre.”

Han har också hunnit köra runt 700 mil i Europa med Sanna och son i sin BMW. Ett faktum som inte hindrade Expressen att skriva om hur Persbrandt var i Båstad i samband med Swedish Open och festade och spelade poker med sin kompis Zlatan Ibrahimovic.
– Jag åkte över S:t Gotthardspasset när jag ringde upp vikarierande nyhetschefen
på Expressen. Jag sa: ”Ni skriver att jag är i Båstad och festar och spelar poker med Zlatan.” ”Ja”, sa hon. ”Då kan jag berätta”, sa jag, ”att jag har befunnit mig utomlands rätt många dagar och just nu är på väg upp i S:t Gotthards­passet.” ”Menar du det?” sa hon. ”Ja, det menar jag”, sa jag. Och jag förklarade att jag dessutom varken kan spela poker eller har blivit inbjuden till någon turnering. ”Jaha”, sa hon, ”jag får väl kolla upp det här med min reporter på plats.”

Det är en solbränd Mikael Persbrandt som slår sig ner hos maskören Anna-Lena Melin i villans källare. Hans hår är blont efter semestern och eftersom Gunvald Larsson inte är blond krävs ett omfattande färgningsarbete. Regissören Kjell Sundvall tittar in och antyder att de väntar. Men Anna-Lena Melin är oberörd och fräser tyst att de minsann får vänta.

Producenten Tomas Michaelsson kommer ner i källaren och slår sig ner i soffan. Det är Persbrandts första dag på den här filmen och de har inte setts på ett tag. De småpratar om semestern och Persbrandt berättar hur bra det gick att köra med sonen Igor. Mitt i meningen vänder han sig om.
– Inget barnsnack i tidningen nu! Inget sånt skit i intervjun. Jag har inget behov av att alla ska veta hur jag tycker det är att vara farsa.

Persbrandt sitter med håret inkletat i någon kastanjebrun sörja, när hans mobiltelefon ringer. Det visar sig vara TV4, som berättar att Persbrandt har gått till semifinal i årets Emmy-nominering för sin roll i tv-dramat Medicinmannen. Som av en händelse tittar Kjell Sundvall, som regisserade även den tv-serien, in genom dörren igen. Persbrandt berättar den glada nyheten och säger:
– Det var du som regisserade, så sug i dig.

Kjell Sundvall häpnar:
– Ja, men herregud, när vi gjorde den tänkte vi att det här blir ju ingenting. Vi hann ju aldrig göra några omtagningar.
– Ja, det var för fan 25 minuter färdig film om dagen, skrockar Persbrandt.

Till slut är Gunvald redo för entré. Håret bakåtslickat, men för en gångs skull inte klädd i kostym utan i urtvättad collegetröja, gympa­skor och slitna, säckiga jeans. Någonting har hänt som gör att han sörjer, och det ska synas även på utsidan. Teamet skojar om den nya frisyren.

Rebecka Hemse frågar om han ”kommit ut”. Persbrandt sätter första tagningen på första försöket. Rebecka Hemse viskar: ”Nu är han kaxig, ska du se.” Persbrandt kommer upp på verandan, där teamet är förskansat, går bredbent, ler stort:
– Vi åkte förbi Frankfurt, jag såg en skylt­jävel och tänkte: ”Fan, jag måste upp med kameran.” Och så står det så här när jag passerar i 200: ”Knullwald”! Vrooom! Det tog 13 sekunder när jag passerade den orten, sen var det slut. Knullwald. Helvete. Jag skulle ju ha tagit en bild på skyltjäveln.

Mikael Persbrandt är i centrum, han drar ner skratt. Han tigger en snus av kostymören Sigge.
– En sista bara, jag måste hetsa upp mig lite för nästa scen!

Kjell Sundvall kommer upp och kör en sista repetition med Persbrandt:
– Det är panik i scenen, Micke. Du ska komma i bilen med en jäkla syra!

Det gör han. Och han gapar så övertygande när han hoppar ur bilen att tagningen måste avbrytas. En granne har blivit förbannad och ropat:
– För helvete, kan ni hålla käften!

I den paus som uppstår sliter Persbrandt fram sin mobiltelefon igen, och svär till:
– Fan, 23 obesvarade samtal… Jag borde kolla oftare.

Persbrandt fortsätter att spika scen efter scen. I den sista för dagen agerar han tafatt i en köksscen där Gunvald ska laga varma mackor tillsammans med sin systerdotter. Ett uttryck för en mjukare och något mer komplex Gunvald, något som Persbrandt själv har efterlyst.

När vi lämnar inspelningen vid halv sex-tiden ger han regiassistenten Elin en puss mitt på munnen. Vi sätter oss i hans svarta Cadillac Escalade och rullar iväg mot Lidingöbron och centrum. Mikael Persbrandt är den första människa jag åkt med som både kör med rutan helt nervevad och med full AC på.

Inne i stan gör vi ett stopp och går in på Sony-butiken på Regeringsgatan. Persbrandt ska köpa en förstärkare till sin hemmabio. Han bär solglasögon, men det är ingen i butiken som tvekar på vem kunden är. Något säger mig att det där kändisskapet inte är så dumt ibland, trots allt. Men han håller inte med.
– Nej, jag ser egentligen inga som helst fördelar. Samtidigt är det ett mått på framgången i ett yrke som går ut på att synas. Men jag vill ju synas i mitt jobb. Jag har aldrig valt det här jobbet för att vara kändis.

Men om du ringer till en restaurang så får du väl bord, hur fullbokad krogen än är?
– Jo, så är det säkert. Men jag lovar dig, jag skulle byta det bordet, alla dagar i veckan, mot att slippa ha en fotograf efter mig så fort jag sätter mig ner och tar en espresso. Det är en mycket enkel ekvation.

Men visst är bekräftelsen fortfarande en del av din drivkraft?
– Det är den så klart. Jag brukar säga att alla skådespelare har ett illa sett barn i sig. Ofta är vi blyga och spelar en roll, även i intervjusituationer. Jag blev förälskad i den stora scenen på Dramaten redan den första gången, i Ingmar Bergmans Kung Lear 1983. Jag stod längst bak, som soldat, och tittade på när de stora elefanterna Kulle och Strandberg dansade längst fram. Magin gick upp för mig. Det var 900 personer i publiken. Jag tänkte: ”Där sitter ni och här står jag. Ni tittar på mig.” Det är svårslaget.

Du fick en annan sorts bekräftelse under din time out?
– Den var också viktig. Jag fick brev och mail både från vanligt folk och från människor som Per Wästberg i Svenska Akademien. Och personer som Tarras-Wahlberg och Leif Pagrotsky visade offentligt sitt stöd. Det var skönt att känna att man inte var ensam.

I ditt sommarprogram pratade du om kändisskap, till exempel om vad Zlatan fått uppleva i medierna. Känner du igen dig i honom?
– Äh, jag känner egentligen inte honom. Det handlar om utanförskapet, och den enkla parallellen till hans situation med pressen. Det var inte märkvärdigare än så.

Men det var ett rejält avsnitt?
– Jag var ju tvungen att fylla ut skiten med nåt! Haha!

Jaja, men hur mycket kompisar är ni?
– Inte särskilt mycket. Det var jobb som förde oss samman. Vi gjorde en grej i Unicefs regi nere i Sao Paolo i fjol. Sen, när jag var nere i Tyskland, så kom han fram efter Paraguay-matchen. Då satt vi och snackade lite, men han var upptagen med sitt och jag är upptagen med mitt. De två gångerna är allt som vi har träffats.

Är det sant?
– Ja, det är sant. Resten är, som vanligt, något som medierna har diktat ihop. Om ”kompisarna Zlatan och Persbrandt”. Men vi gillar varandra, vi har fått ett slags respekt för varandra. Tidigare ringde han ju upp och frågade om jag kunde ta emot hans pris på Fotbollsgalan.

Ringer ni varann? Hade du koll på övergången till Inter?
– Jag hörde av mig när jag körde förbi Turin, men då var han i Båstad. Han var där, tydligen! Men vi har inte den typen av umgänge. Och dessutom är jag ju inte så fotbollsintresserad. Men jag har en stående inbjudan att få se match i Italien med honom.

Är det sant att du hade en lista på nio namngivna journalister som inte fick komma in på galan när du tog emot Zlatans guldboll?
– Självfallet har jag namnen på de journalister jag inte vill se. Det var en agentur som skötte det åt Svenska fotbollförbundet och jag utgår från att de gjorde sitt jobb.

När du pratade om Zlatan pratade du om att vara underdog, om hur du känner skuld över att ha lyckats och att du är framgångsrik.
– Ja, jag känner skuld över att kunna sitta på den här verandan och titta ut över havet, trots att jag byggt huset och betalat för det. Det är väl något med ryggsäcken man fick redan som liten.

Vad finns i den ryggsäcken?
– Minst 100 kilo! Hela jag, med andra ord. Jag bär mig själv på ryggen! Allvarligt talat, det är svårt att beskriva. Kan du hjälpa mig?

Men vem känner du skuld inför?
– Det är inte helt utrett och det är dessutom rätt privat. Men jag tror att man börjar fylla sin ryggsäck redan när man är liten. Det kan ha att göra med föräldrarna, att man fick ett större ansvar än man förstod sig på. Och att i en skilsmässosituation upptäcka att ens föräldrar inte är glada kan skapa skuldförhållanden gentemot omvärlden för resten av ens liv. Det är sånt jag funderar på och det kanske har mognat lagom till den dagen jag ska skriva mina memoarer.

Det låter som om det sitter en liten Luther på dina axlar, trots allt?
– Det är klart det gör, det är ett stort svenskt problem. Jag funderar på att konvertera till katolicismen. Jag tror att bikten har en terapeutisk funktion.

Du menar fem snabba Ave Maria och sen kör vi igen?
– Att säga förlåt för att kunna gå vidare i livet är inte så dumt. Jag biktade mig i Milanodomen nu när jag var nere i Italien. Det kändes rätt bra.

Får man lov att göra det även som icke-katolik?
– Ja, det tror jag inte Gud har något emot.

Nämnde du något för Gud om de 67 älskarinnorna du tog upp i sommarprogrammet?
– Jag bad om syndernas förlåtelse…

Du är uppenbarligen en man som tycker om kvinnor. Hur skulle du beskriva ditt för­hållande till dem?
– Det är innerligt…

Är du en bra make?
– Är jag en make?

Jag vet inte, men jag frågar.
– Du får dra dina egna slutsatser. Om jag skulle säga att jag tror att det är ett helvete att leva med mig så skulle det antagligen bli rubriken för hela texten. Och om jag säger att jag är underbar så skulle det bli samma sak.

Frågan ska kanske ställas till Sanna i stället?
– Eller så kan du ju alltid ringa upp mina gamla ex! Men kärlek och jobb, i synnerhet i det här jobbet, som ockuperar ens själsliv, är alltid komplicerat. Jag har ett stort behov att ha harmoni. Och rutiner är ett sätt att skapa harmoni.

Vad har du för rutiner?
– Jag stiger upp samma tid varje morgon. Har man till exempel bestämt att man ska upp och hugga ved eller gräva en grop så ska man göra det också. Man ska inte ligga kvar i sängen, för då är det lätt att demonerna får för mycket spelrum.

Är det lättare att hitta den här harmonin om man är tillsammans med en annan skådis, en som förstår sig på det komplicerade med just det jobbet?
– En fördel är att man känner igen när den andre går in i en produktion. Det är bra. Men resandet tär på relationen. Att vara ifrån varandra tre-fyra månader är svårt. Och oftast, om man inte är i samma pjäs, så går man ju omlott på teatern. Att få ihop ett fungerande socialt liv är svårt.

Hur är det med svartsjukan?
– När man spelar film kan det ju vara lite bisarrt. Man skiljs åt på morgonen och den andre ska iväg och lägga sig i bingen med någon annan. Men det har sin tjusning också. Man kan diskutera sitt arbete med någon som vet exakt vad man pratar om. Jag älskar ju skådespelare. Och mitt ex är en skådespelare…

En del av mytbildningen kring dig är att du stöter på kvinnor under filminspelningarna.
– Det är inte heller sant. Jag hör snarare till de skådespelare som inte alls sätter på mina motspelare. Det finns andra som är betydligt värre där. Däremot kan jag ha ett flirtigt sätt, vilket är en helt annan sak.

Som när du gav regiassistenten en puss mitt på munnen i dag?
– Är det flirtigt? Eller visar det bara att vi känner varandra? Det är fan så mycket trevligare att vara lite flirtig. Den dagen jag inte är det så har jag antingen en svår depression eller möjligen en kraftig förkylning!

Vi pratade för fyra år sedan om din rädsla för närhet när det gäller kvinnor. Har du kommit över den?
– Ja, det har jag nog. Med ett svagt jag så är det inte lämpligt att vara ensam.

Då, när du levde med Maria Bonnevie, sa du: ”Jag lever varje dag med skräcken att hon ska lämna mig.”
– Sa jag det? Ja, man brottas väl alltid med något i livet. Olika rädslor, olika nojor. Det kan ta sig olika uttryck, och ändå ha samma källa. Sorgen över misslyckandet är alltid närvarande, både när det gäller jobbet och det privata. Men det privata går jag ogärna in på, dels av hänsyn till dem jag varit privat med, dels för att om jag går ut i tidningar och pratar om det som är privat – då är det inte privat längre. Då blir jag ännu ihåligare och till slut något allmängods som driver runt på stränderna och krossas mot klipporna!

Men det finns sådant som vi gärna vill veta. Det vet du. Till exempel hur man förändras, som man, när man blir pappa?
– Men det kommer jag inte att prata om ännu. Det är ett svårt ämne, det är inte alls utrett från olika håll, till exempel därifrån jag själv kom.

På vilket sätt är det inte utrett?
– Det var en så smärtsam period i vårt liv – och är fortfarande det. Och man är ju alltid nojig för vilket resultat det blir i en intervju. Men fortsätt fråga du…

Då frågar jag igen: Hur förändras man som man när man blir pappa?
– Det kan du fråga mig om några år, när jag har förändrats. Det är alldeles för tidigt att säga det. Att det är ett livslångt ansvar kan väl alla lista ut. Och jag vill inte göra det reportaget, eftersom jag vet att efter att det gått i tryck så sitter det på löpen i kvällspressen och veckotidningarna – och där kommer det att förvanskas.

Men är det inte bättre att säga sanningen här och nu och hoppas att de citerar rätt, i stället för att de fabricerar rena falsarier?
– Det gör de ändå. I dag, till exempel. Då var jag med min son på teatern och hälsade på några kollegor. Jag satte mig på ett café och genast kom en knickedick och frågade om de fick ta en bild. Jag frågade: ”Förföljer ni mig fortfarande?” ”Nej då”, sa han, ”jag råkade bara gå förbi.” ”Jaha”, sa jag, ”och råkade du även ringa efter en fotograf?”

Blev det någon bild?
– Det blev det säkert. Och det var samma sak häromdagen. Då tog de en bild av Sanna och barnen, på Skånegatan, alldeles överlastad. Så snart kommer den väl i veckotidningarna med rubriken: ”Här sliter hon själv med barnen!” Det är så de fungerar. Jag skulle kunna trötta ut dig med hur många sådana historier som helst. Jag tror till exempel att jag och Maria var ihop och skildes 60 gånger, enligt olika artiklar. Men jag ska inte tjata mer om dem nu. Såg du vilken trevlig recension av Beck – Skarpt läge som Expressen hade härom­dagen? Det lönar sig kanske att dra dem i öronen!

Beck har följt dig genom hela din filmkarriär. När du gjorde Gunvald första gången så var din enda tidigare filmerfarenhet en säsong i Rederiet.
– Fy fan vad nervös jag var då! Jag minns att jag fick ha tvåhandsfattning när jag skulle hålla i ett glas.

Är det sant att Thorsten Flinck också provfilmade för rollen som Gunvald?
– Det är lite kul, faktiskt. Jag fick rollen och inte han. Och sen har han hållit på och tjatat om hur jag kan spela en sån skitroll!

Det här med ”tio sekunder av ljus och klarhet”, som du pratade om i ditt förra sommarprogram, hur ofta inträffar det?
– Det är ju när man blir packad! Haha! Nej, det var Keve som frågade hur ofta jag upplevde det, i samband med Lång dags färd mot natt. Han sa själv: ”Tio sekunder här och var i en uppsättning, kanske vart tionde år.” Och det där kan jag helt och hållet skriva under på. Man ska vara misstänksam mot dem som säger att ”det där upplever jag hela tiden”. Men det är de där sekunderna som får en av fortsätta.

Det låter fint. Men är det verkligen så?
– Eller så är det att man fortfarande drivs av att ”du ska vara glad att du får jobb, din jävel”. Man tar mer jobb än man ska.

Har du svårt att säga nej?
– Jag börjar bli bättre, men jag har fortfarande svårt för att säga nej. Jag har till exempel tre jobb jag håller på med nu som jag borde ha sagt nej till, för länge sen.

Är du Sveriges bäst betalde skådespelare?
– Det vet väl inte jag.

Joho.
– Nej, det vet jag inte. Jag har väl ingen aning om hur mycket Jakob Eklund tjänar. Eller Micke Nyqvist. Ingen aning. Och jag har inget behov av att vara bäst betald i Sverige heller.

I DN antyddes att du tjänar 30 000 om dagen på filmer som till exempel Beck.
– Dubbla det så kommer du nära! Äh, jag skojar.

Samma tidnings teaterskribent Leif Zern skrev en gång om dig: ”Ingen kan stå stilla med en sådan intensitet som han.” Hur gör du?
– Jag bara står och koncentrerar mig på vad jag ska säga nästa gång! Nej, men jag säger som Gene Hackman: ”Jag bara gå in och säger det.” Även om det inte är så enkelt. Jag jobbar ju mycket från minnena, och tänker samtidigt tekniskt. Det är en del basics i skådespeleri man kan hålla sig till. Är det till exempel sex personer som rör sig på förscenen – stå lite still bakom då så ska du se att det händer något!

När jag pratade med Rebecka Hemse sa hon: ”Det finns ingen så tekniskt skicklig, men han är som allra bäst när han släpper på skickligheten.”
– Men då måste man träffa en regissör som är intresserad av att montera ner en. Och de flesta är nöjda om man bara levererar. Den nermonteringen gör jag bara själv när det är ett bra material, som Dag och natt.

Vad gjorde regissören, Simon Staho, för att få dig dit?
– Jag kunde spela igenom en scen och han kunde säga: ”Jättebra, oklanderligt, lite touche av De Niro i Taxi driver.” Och jag stod där och var skitnöjd, innan han fortsatte: ”Men helt fel.”

Hur tog du det?
– Inga problem. Jag hänger gärna med på resan om jag känner ett förtroende. Jag kan stå och skrika och ha mig, som jag gjorde i dag, och jag kan gråta – enbart genom att utnyttja min teknik. Men att ta av sig nyllet och jobba utifrån att undersöka en situation – det finns nästan inga regissörer som vet vad det är i dag.

Bo Widerberg brukade be sina skådespelare att ”lämna verktygslådan hemma”.
– Det är alldeles sant. Och det är egentligen de enda jobben jag längtar efter. Men samtidigt orkar man ju inte göra en Dag och natt varje år. Att kliva ner i dödsskuggans dal kostar på. Så en blandning är nog att rekommendera. Jag säger som Stellan Skarsgård: ”Det är inte så dumt att bli hajmat emellanåt.”

Nästa år ska du arbeta med Jan Troells kommande film Maria Larssons eviga ögonblick. Där får du väl något att bita i?
– Det är den sortens köttben som håller lågan och kärleken till det här jobbet brinnande. Utan sådana jobb hade jag inte orkat göra brödjobben. Jag ser verkligen fram emot att arbeta med Jan.

Du vill själv regissera film också. Varför?
– Jag längtar efter att göra mina egna projekt, jag längtar efter att skapa De Riktiga Sammanhangen. Jag började ju en gång i tiden på målarskola. Det var Färgen, Duken och Betraktaren. En trestegs­raket. Jag vill komma lika nära publiken. Skådespelaren är, som jag ser det, längst ifrån publiken. Man kan gå in och bryta ihop tio dagar i sträck på en film och ändå inte ha en aning om vad de gör med materialet. Som regissör kommer du mycket närmare slutresultatet.

Du har inte fått någon guldbagge. Är det som med Scorsese, vissa blir persona non grata?
– De flesta tror att jag fått en bagge. Jag har varit nominerad fyra-fem gånger, så jag åker inte dit längre.

Det sägs att det var därför du inte var där senast, för att du hade fått reda på att du inte vann. Trots att det ska vara hemligt.
– Man kan väl säga så här att det ibland kan finnas fåglar som viskar i ens öra och ger indikationer.

I fjol fick du Bergmanpriset, vad betydde det?
– Jag är jävligt stolt över det och det kom för en arbetsuppgift som jag kanske tycker är den bästa film jag gjort, Dag och natt.

Borde inte ett sånt pris hjälpa dig att komma ut i Europa?
– Det skulle det kunna göra, men allt tar sådan tid. Jag har ju en agentur i Berlin och jag har snackat med en regissör i Berlin om en serie av filmer. Men jag tycker väl inte riktigt att det tagit fart. Samtidigt har jag ju varit bokad ett år framåt hela tiden. Jag är ju inte fri förrän nästa höst, då jag måste ta beslut om jag ska tillbaka till teatern eller om jag ska filma. Men det lutar åt att jag vill filma.

Vill du inte åka över till Hollywood igen?
– Nej, fan. Jag åker inte över dit igen och ställer mig med mössan i handen.

Du fick vänta på Mickey Rourke?
– Ja, den ena gången satt jag vid en pool och väntade på Mickey. Men han kom ju inte, så vi hyrde en bil och åkte upp till Las Vegas i stället, jag och Maria. Andra gången var när jag provfilmade för John Woo. Det var då jag snackade med fel kille. Efter en halvtimme viskade en kille: ”Mr Woo is the short one…”

Så det var ridå direkt?
– Nej, det gick rätt långt ändå. Men det dröjde, så jag hann bli bokad på Dramaten med Maria Stuart. Men en dag ringde de och frågade om jag hade möjlighet att filma på Hawaii. ”Skulle du kunna bo i en bungalow bredvid Nicholas Cage i 24 veckor?”
”Ja, det skulle jag väl”, sa jag. ”Men kan ni ringa Ingmar Bergman?” Då blev det tyst i luren.

Vem fick rollen i stället?
– Peter Stormare. Och han gjorde den med den äran.

Men varför åker du inte över igen?
– Det är så många idioter där. Ska jag stå där och svara på frågan om jag är känd hemma? Jag orkar inte. Det kan man göra när man är 20 eller 30.

Men för ett enda hyggligt brödjobb i Hollywood skulle du kunna komma närmare både Källan och De Riktiga Sammanhangen?
– Jag vet. Det är pengarna som styr, hur gärna man önskar att det inte var så. Och jag brukar säga att om man ska göra skit eller underhållning – då kan man ju lika gärna göra det där borta och se till att ta bra betalt. Så vad vet jag? Rätt vad det är så står jag där igen. Men den gången ska jag ta mig fan inte ha mössan i handen!