Telefonsamtal med min fru.
Hon: Är du på kontoret?
Jag: Ja.
Hon: Kan du gå förbi skomakaren på vägen hem?
Jag: Alltså, jag vet inte om jag hinner innan de stänger. Har så sjukt mycket att göra, N och jag har lite möten och så…
(Tystnad)
Hon: Vad är det som låter?
Jag: Va? Äh…det är bara N.
Hon: (Mycket skeptiskt) Och vad gör han?
Jag: Han spelar japansk bambuflöjt.
(Tystnad)
Hon: Han spelar vadförnåtsadunu?
Jag: Japansk bambuflöjt. Det är en hobby han har.
Hon: En hobby? Japansk bandflöjt?
Jag: B-a-m-b-u-flöjt. Och ja, jag tycker faktiskt inte att det är så konstigt. Alla onda människor är musikaliska.
Hon: Och det här är vad du kallar att ha det ”stressigt”? Ni sitter ju bara och leker!
Jag: Vadå LEKER? Jag ska be att få tala om för dig att i japan är bambuflöjten ett av de mest respekterade och anrika instrumenten som finns! Att spela japansk bambuflöjt räknas inte som musik, det räknas som KONST!
(Tystnad)
Hon: (Mycket skeptiskt) Och vad är det för anrikt och konstnärligt stycke han framför på flöjten just nu?
Jag: (Harklar mig) ”Paparazzi”, av Lady Gaga.
(Tystnad)
Hon: Du går förbi skomakaren alltså?
Jag: Meh! Jag har faktiskt gjort en massa JOBB idag också. Jag har till exempel varit och köpt en sladd till min kamera!
(Tystnad)
Jag: Som jag använder i mitt ARBETE!
(Tystnad)
Jag: (Harklar mig) Vad var det för adress till skomakarjäveln nu då sa du?
